Kantareller och sol

Jag står i köket på kvällen, lagar mat tillsammans med Lilla Sonen.
Solen skiner in genom fönstret och vi steker kantareller som min bror
har plockat ute vid vårt torp.

Jag häller upp ett glas vin, vi lagar Lillas favoritmaträtt,
svamprisotto. Jag steker snabbt några mjälla sparrisar till.

Det var en riktigt njutbar kväll, bara vi två. Det händer inte så
ofta.

Idag orkade jag laga mat åtminstone, så äntligen kan jag säga att
jag är på bättringsvägen. Lilla sonen har längtat efter hemlagat
när jag varit sjuk, så nu fick han bli stillad.

Nu sover han sött bredvid mig och jag väntar på Stora som varit hos
Ängeln och hennes sambo och fått hjälp med att bygga pilar till
lajvet han ska vara med på.

Alla lite nöjda i min lilla familj.

I dag var vi på studiebesök i Stora Sonens nya skola. Vi var tre som
åkte dit från vår familj, jag Sonen och Inneboende. (Som förvisso
inte bor hos oss längre, men det är ju hennes namn här på bloggen).

Det var en märklig känsla att inte vara den enda vuxna från vår
familj på ett möte av den här typen. Jag har gjort sånt här ensam
så många, många, många gånger nu. Jag kände att det liksom var
nog. Att jag kan få hjälp. Att jag kan be om det, för jag är bra
sliten nu. Och jag kunde be och jag fick hjälp. Och jag önskar att
jag gjort det så långt tidigare!

För nu är den värsta kampen över. På skolan finns ingen som
motarbetar mig som det gjorde på BUP och på Stadsdelsförvaltningen.
Där hade jag verkligen behövt någon vid min sida.

Nu blir det ny start. Han börjar i skola med behandling och vi gör
starten på det bästa sätt vi bara kan. Inneboende följer med på de
andra mötena inför skolatstarten oxå. Hon har känt sonen sen han
föddes, hon bodde hos oss för ett år sen när han mådde som värst.
Hon vet. Och han avgudar henne och hon känner mig.

Jag fick ett väldigt bra intryck av skolan, personalen och lokalerna.
Jag tror att det här kommer att bli bra. Riktigt bra. Min magkänsla
säger det. Hoppas den går att lita på i det här läget. Jag är
glad och trött och nöjd och ganska så mycket ensam fast inte alls.

Delsumma

Veckan. Storson ska börja i skola. Jag har jobbat massor på alla
tänkbara plan. Min psykolog ska gå på mammaledighet, vilket har tett
sig mycket skrämmande, men den nya känns ok och separationsångesten
har lättat. På tisdag första träffen med nya. Utvärderat
halvåret hos den gamla och förundras själv över framstegen. De
tydliggjordes. Glad.

Skit och gott blandat på jobbet och bestämt mig för förändring.
Dörrar öppnas och jag tror mer på mig. Saker faller på plats och
även här har saker och ting tydliggjorts. Känner mig hoppfull och
mer kapabel än på länge.

Dessa tre saker synkar väldigt bra. Det är uppåtgående.

Saknar Ettan. Älskar Ettan. Fibblade iväg ett mess igår som inte
borde ha skrivits, än mindre skickats. Typiskt mig. Men nu är det
gjort. Han svarade fint, men med ordval som visar att han uppfattade
det som press. Men kanske lika bra. Som Åsa H så klokt kommenterade
igår... Jag ska nog inte vara vän med den jag vill så mycket mer
med. Typiskt nedåtgående.

På torsdag ska jag i alla fall bjuda världens vackraste man på
rårakor. Sämre kan man ju ha det, eller hur? Om han läser det här
får han hybris och blir paranoid samtidigt. Då blir han knepig att
tas med. Han tror nämligen att jag är kär i honom igen då. Det vill
han inte. Men risken är liten, han läser bara sin egen blogg, mig
veterligen. Han läser min om jag skriver om honom och skickar en
länk. Han är förjäkla skön. Och fruktansvärt jobbig ibland. Men
klok och framförallt väldigt ärlig. Och en person som hjälpt mig
otroligt mycket och som på många sätt betyder mycket för mig och
som har varit med och format mig mer än vad man nog kan tro.

Och världens vackraste man är han, sa jag det? Och han avgudar mina
rårakor.

;)

Istället

för vin.

På min gata

Jag gick nyss hem på min gata. Fylld av kärlek till min vän. Den som är mig närmast nu, som delar allt i mitt liv. Som jag gråter hos, skakar hos, blir arg hos, men mest av allt skrattar med.

Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.

Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.

Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det.....

Löv

Vi skulle inte ses i kväll. Egentligen. Men vad gör man...

Gräligår

Visst måste det vara en ganska unik vänskap där man mitt under ett gräl (med mina mått mätt ett gräl, för andra nog mer en diskussion) fyllt av känslor, försvar, lite anklaganden upptäcker att man faktiskt sitter och håller varann i handen..?

Att vara två som sliter samtidigt med känslor man vill få ur sig för att det är viktigt för en själv och den man vill delge sina känslor för är en viktig person, men man inte har någon lösning på problemet.. och ändå ta upp de här känslorna SAMTIDIGT med varann... det är förbaskat modigt, inser jag i dag. Och även om inte ens två så kloka personer som vi är kunde komma fram till någon egentlig lösning på något av det så är det befriande att ha det ute i luften i stället för som något svidande i magen. Och vetskapen om att vi vill varandra väl styrktes. Tycker jag.

Teleproff(essor)s

Jobblördag. Gratis sprit. Skitdyr middag, seg hummer. Gott vin. Bastubad som mjukade upp den stela nacken. Lite promenad på torget i flip flops. Relativt varmt och skönt här i söder.

Det var dagen i korthet.

När jag inte varit upptagen med jobbtankar har jag funderat rätt mycket på hur han ska vara. Han den där som jag vill/ska gifta mig med. Jag har fan aldrig varit gift. Det tänkte jag på.

Jaha, hur ska han vara då? Jag kan inte reda ut det. Jag vet mest hur han inte ska vara. Och jag vet vilka typer jag inte faller för. Jag tror jag faller fel, dock. Eller jag menar, uppenbarligen gör jag det! Om jag inte gjorde det skulle jag väl ändå vara rätt så lyckligt gift vid det här laget. Eller?

Han får inte vara tråkig, det vet jag helt säkert...men han får gärna vara rätt klok. Modig. Längre än så kom jag inte idag, för sen kommer bara alla inten. Han får inte vara si eller så. Inten. De är enklare, verkar det som.

I morse väcktes jag av ett mess från min gamla professor och handledare på Stockholms universitet. Inte gammal som i att han är gammal, utan som i att det var länge sen han var min handledare. I ett annat liv, liksom. Han var inte bara min handledare när jag skrev uppsats om jättemusslor, Tridacnas, på universitetet, han var lite handledare i livet för mig. Han fick mig att förstå, bara genom sitt sätt att vara, att jag var fel ute i så mycket jag höll på med i mitt liv just då. Att det fanns män som inte hade behov att trycka ner mig, att en man kan vara empatisk och god.... till exempel. Han fick mig att förstå att jag var värd bättre och att det fanns bättre. Han fick mig att tro att jag var var en mycket bättre person än vad jag hade trott på länge då. Vi synkade på många plan och är fortfarande väldigt goda vänner. Av någon anledning har vi hämtat styrka hos varann med telefonsamtal när något tungt har hänt och bett om råd. Det har kunnat gå månader mellan, men vi har kontaktat varann i kniviga lägen. Ömsesidigt.

Jag vet faktiskt inte om jag någonsin berättat för honom hur stor del han hade i att jag tog mig ur det destruktiva jag levde i då. Jag måste fråga, och berätta för honom hur oändligt tacksam jag är över det.

Jag brukar alltid känna på mig när han är i Asien och jobbar. Jag brukar ringa eller skicka mess då. Så har det varit i flera år. Förra veckan kände jag på mig att han var iväg och jag har tänkt på honom mycket. Tänkt att jag vill träffa honom snart, för det var så länge sen och för att han är en viktig person. Jag har velat träffa viktiga personer i mitt liv lite extra mycket efter olyckan. Men jag har haft så himla fullt på dagarna att jag skippat att ringa. Ingen idé att ringa på kvällen om han är i Asien.

Han var där. Messet i morse sa "Jag åker snart hem från Vietnam och den här gången ringde du inte när jag var där-jag blir faktiskt lite orolig. Har det hänt något? Är allt ok och sådär?"

Och det hade det ju. Jag berättade om olyckan och att jag visst hade känt på mig att han var i Asien, men att jag legat efter på jobbet och därför inte ringt.

Han svarade att han hade känt på sig det. Att jag hade råkat ut för något.

Undrar hur det kommer sig att just han och jag har den här märkliga synken? Vi som nästan aldrig ses och som egentligen tillbringat rätt lite tid i hop på det stora hela. Men det är häftigt tycker jag. Och jag undrar hur länge det kommer att vara så.

Jag är glad så länge det håller i sig. Och det här är första gången jag berättat om det av någon anledning.

Torsdagsgodis

Jag har på något sätt mina ögon lite mer öppna. Ser mig aningens lite vidare omkring. Jag var hos min terapeut i morse och för första gången på länge kunde vi fokusera på det är som är bra. För det finns några spirande, goda känslor i mig.

Mannen som hittills varit mitt livs största kärlek, honom som jag levde med i 4 år, han som lämnade mig för lite drygt ett år sedan (för nytillkomna läsare vill jag förtydliga att det inte är barnens far), har sitt kontor med fönster ut mot gatan på en väg som jag åker på när jag ska till min terapeut. Nästan varje gång jag åker förbi så ser jag honom sitta där och jobba. Jag tycker att det är lite mysigt, för det mesta, nuförtiden.... Lite som en klapp av något där det fanns bra saker och på sätt och vis fortfarande gör. Just i dag kände jag stråken av enkel lycka när jag åkte förbi, samtidigt som en riktigt bra låt spelades på radion och jag kände mig glad över att stora sonen faktiskt ska bo hemma hos just det här exet i helgen när jag åker i väg på jobb. De ser båda fram emot det och det är något fint. Det är bra.

Jag höjde musiken och sjöng med och såg något utanför bilen som fångade min uppmärksamhet, det var en vacker byggnad och jag kände kärlek till staden jag bor i. Sammanlagt fick jag en riktigt bra känsla i kroppen. Lite rys i skinkorna. Jag vet, märkligt. Men jag får det när det är upp sådär pang och fint. Jag vickade på huvudet i takt med tankar och musik, fulparkerade och kom undan med det. En bra förmiddag på det stora hela.

Jag ska samla på de här stunderna. Ingenting är bra precis hela tiden. Men man kan välja att samla på bra stunder eller låta de dåliga stunderna göra en hel period till något tråkigt. Oavsett om perioden är ett år, en relations livslängd, en semester eller en timme av dagen så finns det gott att samla på och som kan få vara det viktigaste i perioden. Jag vill och ska verkligen försöka samla på bra.

Eftermiddagen var också bra. Sov lite när jag kom hem, inga barn var här, lilla på aikidon och stora på vift. Blev väckt av kär vän som ringde och sa att maten var färdig, så jag gick dit, lilla sonen var där, och åt goda bönor och våffla till efterrätt. Ren och skär lyx så här till vardags!

För en stund sen tassade jag in hos en granne och lämnade av lite kartonger hon behöver, hon nattade liten dotter och jag bara klev på.

Jag har aldrig gillat att bo själv. Men här har det varit okej, för jag är aldrig ensam om jag inte själv vill. Dörrar är öppna, vi delar vänskap, erfarenheter, skratt, vardagsbestyr, vi gråter tillsammans eller ut hos varann, vi ber om hjälp, vi ger den, vi tar emot den och vi skrattar. Hur mörkt det än är finns det något att skratta åt har jag märkt. (Tack, ME för alla skratt...)

Så. Goda stunder, goda grannar, goda vänner, skratt och kärlek. Fokus på det!

Omvänt

Har lagat rårakor till lilla sonen, mig och vår tillfälligt inneboende. Äter lite mörk choklad, dricker lite rött vin. Torsdag. En vardag kvar på den här veckan.

Hur är det då? Återigen har det hänt så mycket att jag inte hinner vare sig skriva, tänka på eller landa i allt. Jag skulle ha skrivit till min terapeut, men har liksom inte hunnit. Hon är på semester den här veckan och jag har hängt upp mig lite på träningen i stället för på henne. Hon är bara ett telefonsamtal bort. Men hittills har jag kunnat låta henne få ha semester i fred.

I morse var jag ledsen. Säker på en massa antaganden jag har. Men jag fick fart på jobbet och det hände en massa bra saker som svepte med mig och gjorde mig på gott humör.

Den här veckan har jag städat, om än pyttelite, varje dag. Lagat mat. Tränat flera gånger. OCH en natt stannade jag i mina känslor. Rätt ordentligt. Utan att rasa igenom helt.

Sen händer det saker med en nära och jag får bli distraherad ett tag. Dra ur jordaxeln en stund, räcka ut handen, hjälpa till. Jag är nu den som hjälper, erbjuder och får ge tak över huvudet, laga mat, låna ut kläder och lyssna och bjuda på vin.

Som sagt. Inget är statiskt. Och så var det här med etiketter. I förrgår tog jag emot hjälp. I dag ger jag hjälp.

Sen håller jag på och laddar för att göra något som jag aldrig har gjort förut i mitt liv. Har ingen aning om när jag tänkas göra det eller om jag ens någonsin vågar... Men jag laddar. För jag vill inte ångra mig. Jag vill aldrig gå omkring och ångra mig.

Måmåla

Blev återigen uppskrapad, ihopsnurpad och ivägsparkad (i ordens allra bästa bemärkelse) av ME idag.

Hon fick komma hem till mig och rycka tag i saker när jag föll. Vilket jag gjorde redan på väg till gymmet. Blev en intressant stund där. Jag tränade jättejättejättehårt för att bli så svettig att det inte syntes att jag grät. Jag tror att det funkade. Men jag blev inte glad.

Stora sonen är ur balans. Återigen försöker jag hjälpa honom så gott jag bara kan. Med den skillnaden att nu blir han arg och höjer rösten åt mig. Vi bråkade, sen pratade (när ME varit här och tagot med sig lilla sonen på lite shopping) vi höll hand, jag försökte förklara, han försökte förklara. Vi landade nånstans i att vi ska försöka hjälpas åt. Han så söt, så fin, så go och så himla, himla besvärlig den här punkarn!

Nu har jag försökt mig på lite återbetalning till ME. Hon fick målarfärg av mig och jag har haft första målarlektionen för henne. Samt målat, jag med. Fint blev det! Jag gillar att måla. Det är skönt, avkopplande-ja.. faktiskt toppen.

Jag undrar hur jag gjort mig förtjänt av mina härliga vänner. När jag kom till ME hade hon en kram att leverera till mig från min brorsdotter som tagit kontakt med henne för att tacka för att ME finns för mig, när hon själv är så långt borta. Fina, så himla fina. Jag är mest besvärlig nu.. vilket jag inte alls vill vara, jag snubblar bara omkring så himla mycket i det här mörka, delvis nya. Jag har svårt att hitta balans i hur mycket jag ska berätta, hur jag ska reagera på mina egna rektioner. Jag kan bara hoppas att mina nära står ut medan jag testar mig fram på min krokiga stig.

Igen, tack för att ni finns för mig.

Kanske lägger jag ut en massa ansvar omkring mig utan att mena det när jag är öppen med vad jag går igenom? Det är inte meningen. Jag testar. Jag försöker, jag tar mig uppåt och framåt.

Bloggen är lite ventil och där jag testar min öppenhet. Jag är så noga jag kan med att inte skada någon med vad jag skriver, inte hänga ut någon, inte göra det jobbigt för någon. Kanske lyckas jag inte alltid, men det är min tanke och vilja.

Det finnns några personer som dyker upp titt som tätt i min blogg, det finns någon som är närvarande i den lite alltid sen en tid tillbaka. Alla dessa månar jag om så till den milda grad. En massa kärlek!

Och jag är gladare nu , när jag målat. Så länge jag har dessa härliga människor omkring mig blir mina fall inte så hårda som de blivit om de inte fanns där. Men jag måste också kunna förklara hur det känns i mig, för mig, för att de ska kunna ta emot. Mmm, svår balans. Jag ska jobba vidare med det.

Och för första gången i bloggen:

Kram!

En å annan vinge

I går kände jag som en liten fjärils vingfladder några sekunder en gammal välkänd känsla. Den där känslan jag kan få av att se något vackert, höra något glatt, göra något roligt. Känslan som infinner sig i en topp. Det var bara ett par sekunder. Men den var där.

Jag hade sovit rekordmånga timmar, hela 6 till antalet och hade haft en kväll med lugn. Ingen stress, ingen press, var inte i flyktberedskap. Min kropp slapp för några timmar pumpa ut stresshormoner. Vila är gott. Sömn är god.

I dag har jag sovit ännu mer, mer inte med samma lugn. Stressad av stöket härhemma, allt som måste göras. Men jag gör inte det, inte städar. Ligger kvar i sängen länge. Äter frukost. Går till gymmet. Fikar med en granne. Handlar på Ica.

Gör lite vanliga grejer alltså. Men ser inte till att ta bort skiten som stressar mig. Vad är det för dum mekanism som gör det här?

Det är väl för att förnuftet inte är särskilt väl kopplat till känslolivet, antar jag?

Men jag har någon slags förhoppning om att det så sakteliga kommer att bli bättre.

Och på tal om något helt annat så vill jag byta lägenhet igen. Jag var kanske lite för snabb och oförnuftig när jag valde den här. Det blir liksom inte riktigt bra.

Jag har varit på massage i kväll. Fått höra en annan historia ur livet. En historia så olik min, men oxå med gupp och hål och mörker och ljus och kärlek, spänning, nyfikenhet och vänskap och tillit och svek. Det var spännande att få höra.

Nu ska jag hänga med barnen. Både den lilla och den stora. Och med Tuffa och Buddha förstås.

Vingarna (fåglarna, då) på bilden fick jag som en hälsning av en vän. En sån vän som står ut med mig alltid och finns för mig alltid. Vad jag än känner, vad jag än tror, vad jag än vill.

Jag hoppas få känna av mer vingar framöver. Både fjärilsvingar och andra vingars slag. Mina?

Skruvat

Jag pratade med en av mina brorsdöttrar i dag. Ett långt förtroligt samtal där jag berättade massor om hur jag mår, vad som har hänt, vad som händer. Med mig, runtomkring mig. Vi pratade när jag körde in i garaget och samtalet bröts. Hemma hos henne undrade mannen varför hon såg så glad ut. "Jag pratar med J och hon berättar om sitt liv. Hon ringer snart igen, så du får ta hand om barnen"

Han hade sett lite förvånad ut så hon förklarade "Men det är trevligt att hon delar med sig så att jag får känna mig delaktig och sen är det så skönt att prata med någon som är mer skruvad än jag"

Jahapp, ja. jo. Det är nog alldeles sant. Det är ju kul att man glädja någon!

Fast jag tyckte det var roligt, på riktigt. Hennes liv har då sannerligen inte varit någon dans på rosor hela tiden, det heller. Jag är glad över vår kontakt och att vi får vara en del i varandras liv numera.

I går fick jag ett brev av henne. Japp, handskrivet. Hon är bra på det där. Det var ett väldigt fint brev och hon hade skickat med ett foto på sig och sin familj. Nu sitter det på mitt kylskåp tillsamman med foton på min del av familjen som bor i Thailand.

Hon är närmare, hon finns i samma land som jag och jag gillar att tänka på det när jag går förbi och tittar på fotot.

Energi

Jag har en känsla kvar i kropp och sinne efter dagarna i Arvika. En känsla som jag inte vill ska försvinna. En känsla som kommer sig av att jag vill vara mer som en del av de människor jag träffade och mer som Dick. Mänskliga, riktiga möten. Ta vara på livet, det förunderliga, det vackra. Och allt annat. Det här är ju livet. Jag fick ett mess med ett citat av en vän som sammanfattar det här.... väldigt bra.

"Världen är oändlig- oändligt tydlig och oändligt hemlighetsfull. Och det är här vi lever. Mer kan vi inte göra."

Jag började trött i dag. Ville ligga kvar i sängen. Stora sonen gick upp före mig! Han hade ställt klockan! Och han gick upp! Han skulle göra sin andra dag med sin nya assistent, 2 meter långe E. Det är bra, det är goda krafter. Stora sonen är bara nöjd med att han fått en assistent. I går hade han släpat runt på 2 m långe E och presenterat honom för alla sina vänner och lärarna som sin assistent. Bra och klokt, sonen. Avdramatisera.

Jag fick energi av att sonen var glad och uppe. Senare fick jag träffa 2m långe E och jag blev oxå förtjust i honom. Nu finns det ett hopp och ett ljus. E har även tidigare varit assistent åt en kille med ADHD, så han är inte ovetandes om vad han gör. Han var öppen och positiv.

Vi är glada för det här. Jag har sett lite driv hos sonen i dag vid flera tillfällen. Och jag fick också...

Jag fick tillräckligt med energi för att jobba över och ta tag i några surdegar som låg. Energin räckte sen vidare till förbi och in på Ica och sen till gymet och för så mycket träning att jag blev helt yr i benen. Hem och fixa kvällsfika till mig och stora sonen, te och macka och gott samtal. Jag satte mig inte ens framför datorn när jag kom hem. Jag plockade ur diskmaskinen i stället. (Vattna plantan, vattna plantan!)

Sonen nattad, tvätt tvättad, jag badad och ett telefonsamtal till en vän.

Ja, det här var ju som en vanlig dag. Väldigt lik en i alla fall.

De små, små stegen hade lite förlängning i dag. I rätt riktning tror jag. Det är ju här jag lever.

Sorglad

I dag var det begravning.

Min bror Dick begravdes. Eller i alla fall hölls en begravning. För att begrava är väl att gräva ner? Han grävdes inte ner i dag.

Vi var på Rackstadsmuseét i Arvika. Det var rätt ställe tycker jag.. En vacker byggnad fylld av konst, med solens strålar in genom fönstret, över kistan och oss som satt där. Vi, 70 personer. Familj och vänner. Nära och kära.

Han lämnar ett stort tomrum efter sig på många sätt.

Under söndagkvällen var vi hemma hos Dicks fru. Hans ena dotter var där, min fina brorsdotter som är mig så kär. Hans frus barn var där. Vi pratade om Dick. Jag fick höra historier jag inte kände till sedan förut och andra som jag hört många gånger förut. Båda varianterna kändes lika bra att lyssna till. Vi satt i hans kök. Men utan honom.

Dick och hans fru har en särdeles kärlekshistoria. Som jag tar fram och värmer mig med i bland. De hade nu varit gifta i 12 år, men känt varann sedan de var 12. Hon hade då skrivit i sin dagbok "Det har börjat en ny pojke i klassen. Han ser inte mycket ut för världen, men han klär sig snyggt. Han skriver bra uppsatser... jag tror jag har mött min överman där."

Kanske skriver jag någon dag mer om deras historia. Den är glad och varm.

Dick var en underbar berättare. Och han skrev underbara brev. Jag undrar hur många brev den mannen skrivit i sitt liv? De flesta jag träffat de här dagarna har berättat om brev Dick skrev till dem. Även han och jag har brevväxlat. Jag är nog dock en av de få som fått handskrivna brev av honom, för jag tyckte de maskinskrivna var opersonliga. Det sa jag till honom och sa också att eftersom jag faktiskt var hans lillasyster så var jag värd att få handskrivna brev. Sen fick jag det. Jag tror jag var 14 år när jag bad om det.

En av mina vänner kom direkt från en jobbresa och mötte upp mig i går för att vara med som mitt stöd. Jag kommer alltid att vara honom tacksam för det. Han träffade Dick i somras och "föll" direkt för honom. Vilket jag förstår, förstås-men det gjorde mig stolt och glad också. Och tycket var i allra högsta grad ömsesidigt, vilket Dick påpekade vid flera tillfällen. Min vän erbjöd sig själv att följa med på begravningen och jag har under hela tiden vi varit där känt att han uppskattat att vara med. Att får lära känna Dick ännu bättre trots att han inte finns kvar bland oss. Min vän fick några tankeställare om livet med sig från det här och han berättade att personer som Dick gör att han ser fram emot att bli äldre. Det är en bra sak. En fin gåva.

Hans erbjudande om att följa med dit är otroligt värdefullt för mig. Det finns ingen person som är ett "naturligt val" som skulle följa med. Jag har ingen kärlek vid min sida. Inga andra syskon i det här landet som kan följa med. Inga föräldrar. För mig kändes det otroligt svårt att be någon ta ledigt från jobbet och allt annat för att åka till Arvika två dagar.. För något så trist som en begravning...För bara min skull... Men jag ville verkligen inte åka själv. Och nu i efterhand inser jag hur otroligt dåligt det hade varit för mig att åka själv. Han behövdes verkligen där vid min sida. Verkligen. Min tacksamhet tar plats i mitt hjärta och den kommer alltid att finnas där.

Att en av Dicks goda vänner var min väns gamla filosofilektor (omtyckt sådan ska tilläggas!) gjorde det inte sämre. Hej lilla, lilla värld!

Dicks önskan var "inga blommor, inga pengar till välgörenhet-ha roligt i stället! Ha fest, drick champagne, var glada!"

Vi gick honom till mötes i det mesta. I allt utom att vara glad. Det var svårt. Väldigt svårt.

Men mitt i allt... så träffade jag så många fantastiska människor de här dagarna. En del som satt spår i mig och fått mig att tänka lite nya tankar... och det.. är jag glad över.

Så, min käre bror. Jag gav inga blommor, inget till välgörenhet. Jag kom festklädd och drack champagnen. Och jag har hittat något att vara glad över i sorgen över att du inte finns hos oss längre.

Jag hoppas att de fina minnena snart inte kommer att smärta mig, utan lysa upp min tillvaro. Jag är glad att ha känt dig och vill inte vara utan. Även om jag så innerligt önskat att det kunde ha få fortsatt många, många år till.

Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

I Värmland är lustigt att leva och att bo,
Det landet jag prisar så gärna
Där klappar det hjärtan med heder och med tro
Så fasta som bergenas kärna
Och var och en svensk uti Svea rikes land
Som kommer att gästa vid Klarälvens strand
han finner blott bröder och systrar

I Värmland -- ja, där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång --
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

Svensk fosterländsk sång från 1822.

Nattpuls

Jag tog mig ut i kväll. På lite lokal liksom. Mat och vin och långa samtal. Hade varit otänkbart i helgen, tex. Bra. De små rörelserna har gett kraft.

Jag träffade en person som jag vetat om vem det är i 5 år, men inte lärt känna tidigare. Vi har lite funnits i två ändar av en familj, på nåt vis. Faktiskt är det så att jag kan tacka min blogg för att vi lärt känna varann på riktigt. Hon började läsa den och tog kontakt med mig. Sen har det tuffat på lite. Vi lär känna varann. Lite är det nog så att hon känner mig bättre, tack vare att hon läst hela min blogg. Faktiskt var det så att hon läste den och började tycka om mig tack vare det jag skriver! *generad*

Jag är glad för det. Det här är en fin person. En riktig person. Som jag gärna har i mitt liv.

Jag inser att det värsta som skulle kunna hända mig är om mitt liv skulle förlora sin dynamik. Jag vill ha de här flödena, de passar mig. Jag vill förstås må bra och vara stark i mig. Den dynamiken kan få lugna sig lite. Men jag har hellre upp och ner än bara ett liv som är som ett streck. Och jag vill ha människor i mitt liv. Hellre ut och in än bara ut.

En liten tanke på nattakröken när jag pulsat fram genom den lugna snön en stund. Det var också en bra sak.

Hej Gud!

Varit på en showperformece med KEL. Superhjältar utan gränser som får en att tänka på hur det står till med miljön och människor och jorden. Det är duktiga tjejer minsann. Herr Nyström förärade mig sitt sällskap under showen och på en kaffe därefter. Han hade missat mitt tack till honom på FB häromdagen så det kommer här nu, i uppgraderad form:

Jag har bloggat sen i slutet av augusti och har idag haft 1.092 läsningar. Tacket var när jag precis haft 1000 läsningar, alltså lite att fira tyckte jag. (tex med skumpan på bilden, den va himla god!) Jag har alltid skrivit, bär alltid omkring på ett block som jag skriver i. (Bästa blocken för detta hittar ni på www.whitelines.se. Men akta er, man blir beroende..! Jag har fyllt många, många såna nu) Jag har aldrig skrivit för att någon annan ska läsa. Utan bara för mig, för att jag måste. Det är ett behov som är obändigt och krävande. Alltså, det kräver att bli gjort.

Jag lärde känna Herr Nyström i augusti och började läsa hans blogg. Och vad jag gillade! Och blev nyfiken på hur det skulle vara att blogga. Hade aldrig tänkt tanken innan. Jag läste massor ur hans blogg på en och samma dag och var liksom på en resa. Skrattade, grät, fick ståhud. Av skiftande anledningar. Trots att det "bara" är vardag han skriver om. Men det är så mänskligt. Jag gillar mänsklighet. (här e bloggen o mannen som fick mig att blogga: http://gravimittliv.blogspot.com) Och jag skriver ju. Så det blev en blogg. Och den har varit så bra för mig. I själva censurerandet då jag väljer vad jag ska skriva om går jag igenom en process där jag lägger saker framför mig och överskådar, petar och väljer. Det färgar hur jag ser på det i livet också och det är bra. Lite distans både till händelser och till mig själv.

Herr Nyström tror att jag fått så många läsningar för att jag är tjej. Jag tror att det är för att jag skriver så jäkla bra.

Närå. Fast det säger ni som hör av er till mig om bloggen att ni tycker att jag gör. Så:

Tack Herr Nyström (hej gud!) för inspirationen! Verkligen tack. Och tack alla ni som läser min blogg och framförallt alla ni som hör av er och skriver så snälla och fina och goda saker till mig!

Jag fortsätter nog med bloggandet ett tag till, jag. Jag gillar.

Tack så säkert

Jag och så många andra säkrar har säkrat för min stora son. Tack min kära brorsdotter som jag nyss lärt känna (ja, min släkt ÄR snurrig) som tog dig tid att skriva ett brev, ja ett riktigt brev som kom i min postlåda, ja den nere i trappen. Brevet var fyllt av omtanke och tips på hur man göra livet enklare med ADHD i det. Tack, vänner som ställer upp här hela tiden och finns för oss. Vare sig ni är vakna på nätterna och håller mig sällskap i cybern eller nåt kök, steker saker åt mig och mina barn, håller mig med bilder, får mig att skratta hysteriskt, eller lyssnar när jag behöver prata. Tack alla ni som inte dömer. Tack för barnvaktande och Juliavaktande. Tack för skruvande och bärande. Tack mina anställda för det jobb ni gör, har gjort och kommer att göra. Tack för att ni ställt upp så helhjärtat när jag inte haft förmågan jag brukar ha.

Stora sonen börjar ny klass efter lovet. En mindre med mer uppbackning. Alla mina möten har gett resultat. Han är nöjd, men lite orolig. Jag är nöjd, men lite orolig.

I dag säkrade jag oxå lilla sonen.

Tog en halvdag off för att ha lite höstlov med lilla sonen. Stack i väg och klättrade. Slogs av hur länge sedan det var när jag hittade stora sonens nyckelknippa som försvann i somras blandkritpåsar och klätterselar......

Man säkrar och säkrar men är aldrig riktigt säker.

ensamamma

Helgen var fantastisk. Fantastiskt rolig. I dag har jag kört hem från Malmö, bara ett stopp i övrigt full fart hemåt i ett streck. Bilen gick så bra så med kusinens vinterdäck på genom dimma och regn. Dimman och regnet la sig lite över huvudet på mig, blött och tungt.

Jag fick ett samtal från Thailand som gjorde mig orolig och ledsen. Kommer nog att ta upp inom kort vad det handlade om, men inte nu. Det ledde i alla fall till att jag kände mig ensam. Ensammast. Den jag senast, i min värld så självklart, vände mig till när jag blev rädd och kände mig ensam på toppen finns inte där längre. Vill inget hellre än att få känna mig liten, kura i hop mig, sova nära och ha någon där som säger att det blir bra. Men nu.... Ensammast.

Fast ändå inte. Jag släpper av A i Gamla stan. Beger mig hem till Åsen. Åker till Ica. Träffar första vännen utanför, andra därinne, tredje utanför och så kommer Åsens snyggaste punkare gående också. Min son, alltså. Och plötsligt känner jag mig inte så ensam längre. Jag är ju HEMMA. När jag satt i bilen ville jag helst åka ner till bröderna i Thailand och kura där. Men nu när jag är hemma minns jag varför det är här jag bor och inte i Thailand. Det här är mitt hem. Hemma.

Jag har inte riktigt landat i att det finns ett nummer i min telefon som nyss kändes tryggt, roligt, bra att ha där men som idag inte är/känns ringbart. För den här personen har valt/vill inte synka delar av sitt liv med mitt. Jag saknar och känner mig övergiven av någon jag kände mig trygg med. Någon jag på riktigt trodde var på väg att bli en del av mitt fluff men som nog ärligt talat mest tyckte jag var jobbig. Tänk så det kan bli och så fel man kan ha. Men så ÄR det ju. Sådant händer. Jag har en massa gott ut från tiden vi lärde känna varann i alla fall. Och det är fullständigt omöjligt att tro att det går att kontrollera en annan människas tyckande, eller framförallt känslor, det allra minsta lilla. Eller jag menar att TRO är inte alls omöjligt, det har ju jag ägnat massor av tid åt genom åren, men att det skulle gå.. nejnejnej. Jag kom dessutom in i det här då jag fortfarande var halvtidssjukskriven, på min egotripp och ja... Vad ska jag säga? Tyck om mig, annars jäklar?

Jag hoppas att ensamhetskänslan inte blossar upp igen och framförallt att jag inte blir så liten och rädd att jag tvingar mig på någon med mitt uppmärksamhetsbehov. Jag har gjort nog av sånt.

Jag har dessutom under helgen sett en annan person begå samma misstag som jag brukar göra i min vilja att vara till lags. Förvandlas till en helt ointressant person. För det blir man ju när man sätter sina behov helt på "on hold" och är till lags... Det här var dessutom en man (pojke?) som gjorde det. Det ÄR inte typiskt kvinnligt eller manligt. Det finns även killar som inte fattar ett jota av hur spelet ska spelas....

Jag vill inte mer vara till lags. Jag vill inte mer leva på smulor. "Dare to be difficult"

Ska öva på det. Lovar inget, men ska öva.

Ljustund

Bra dag på jobbet. Mycket gjort. Till och med lagat grejer, förutom att jag jobbat.

Sov fem timmar i natt i stället för de sedvanliga 3 och drömde heller inget konstigt.

Fick besök av en mycket nöjd kund som hade med sig en grymt god tårta/cheesecake-- Åt den som frukost nummer två. Ja, inte hela....förstås.

Åt synnerligen god mat till middag, drack gott och hade utsökt sällskap, bäste vännen med flickvännen på besök från Singapore.

Fick tag på terapeuten och har en tid nästa vecka.

Barnen har varit hemma ensamma på kvällen och varit sams (kan knappt tro det!) och nu har de båda varsin flickvän. Den lillas första!

Upptäckte att jobbresan (som jag inte sett fram emot sådär jättemycket) till Malmö i helgen fick en ny vändning när det visade sig att Liberator spelar i just Malmö, 20 m från hotellet där jag ska bo, på fredag. Soft, kul, bra! Dit ska jag!

Livet har sina ljusa stunder, ju.

Det fick jag berättat för mig i dag. Och det stämmer bra, det.