måndag 31 maj 2010

"nej, jag vill inte"

Och så bara sitter jag här med ont i magen igen.

Det finns två saker jag hatar, verkligen hatar, att höra sonen säga. Med hård och oresonlig röst.

-Nej.
-Jag vill inte.

Jag vet inte vad som ryms i det här, jag förstår inte var det hårda kommer i från. men det finns ingen som kan vägra som han. Det spelar ingen roll hur ont det gör i mig, hur mycket det försvårar för alla inblandade i hans liv. Hans -Nej. -Jag vill inte. Är orubbliga. Spelar ingen roll hur jag lirkar och försöker, blir arg eller ber.

-Nej.
-Jag vill inte.

Och jag ångrar att jag tog upp det här nu och det svider i min mage och det är så dumt. För i morgon ska vi till BUP och mellanvården och soc. Och det var inte ens det han ville.

Det var sommarjobbet. Som han har fått, som jag varit så glad och tacksam över att han fått. Det var INTE han.

Jag undrar hur mycket som kommer sig ur rädsla för att inte fixa det och anar att det är en hel del.

Skit, vad jag ångrar mig.

Det var den glada, sjungande, pladdrande, byggande, skrattande killen jag behövde ha med mig på mötena i morgon.

Hur kunde jag vara så dum? Nu stänger han in sig igen. Och inne i min mage svider det.

söndag 30 maj 2010

Bygga

Den här killen har jag hört sjunga, babbla, prata och skratta idag.
Det är bland det allra bästa jag vet! Dessutom har jag fått flera
morsdagskramar och pussar OCH en present. Till sig själv byggde han
en, vad det verkar, livsfarlig ... eh... kängboard..??

Helhelg

Rätt mycket tonår över den här helgen.... Och då menar jag inte något som har med tonåringarna i mitt liv att göra, utan det jag har haft för mig utan dem.

Dejten i fredags som hade ett mycket ovanligt upplägg fortsatte märkligt. Det blev ingen middag på tu man hand där inte. Han blev inkastad i mitt liv tjohej och fick komma med på middag hos en del av min familj. Han gjorde det grymt bra... mycket imponerad. I övrigt tänker jag inte faktiskt inte lämna några detaljer kring den här dejten här och nu. Men sängen höll, det kan jag tillägga.

Men alltså studentfirande, dejt och häng med ME som sig sig bör på fredagen. Och sen fest på lördagen. Och vilken fest! Helt otroligt god mat... Tack, bästa kocken!! Tack ni som kom! Det var kalasande till småtimmarna, champagne kl två på natten, många långa diskussioner, en dramaqueen (jag), massor av skratt, en del tårar, hångel, en dramaqueen till (inte jag), ännu mer hångel, bra musik, knäppa ideér....

Tonårigt, men liksom snyggare. Det känns som att det varit lite helgens tema.

fredag 28 maj 2010

Ligg

Vi ligger och bloggar.

Spricker

nästan av stolthet gör jag med armen om min älskade brorson.

Studentbuketter

En från Sverige. En från Thailand.

Till Vår finaste Alexander!

Zzzzzzzz......


Jag har duschat på morgonen, vilket jag hatar. Jag har druckit massor av kaffe, vilket jag älskar. Men inget hjälper. Jag är så galet trött. Har nog v somnat som tidigast klockan ett varje kväll den här veckan. Som tidigast.

Jag behöver någon som lägger mig!! Jo, som brukar vara min väckerska har nu erbjudit sig att ringa och lägga mig på kvällarna. Jag tror att det behövs. Men om det fungerar med just henne vet jag inte, eftersom vi alltid har så mycket att prata om. Trots att vi hörs nästan varje dag, hmm.

Nu är det lite jobb på agendan, sen fira brorsonens student och sen en dejt och sen uppepratarnatt kan jag tänka mig. Och i morgon upp och iväg och handla en massa och sen laga mat och ha fest, vilket jag ser fram emot jättemycket. Jag ser fram emot allt jag ska göra i dag och i morgon, men jag hallucinerar om min säng!!! Och då om att sova i den, ska tilläggas.... Hur kul är jag på en skala?

Men... får jag sova middag nåt? Jag tror det finns en risk att jag vinglar in i något annars. Helt nykter.

torsdag 27 maj 2010

Oxytocin

Nu är vi några i bloggosfären som är inne på hormoner, va. Här är mitt favorithormon...."The hormone of love and cuddle chemical, oxytocin.".....

Senare års forskning har visat att oxytocin ger människan en känsla av tillit och kan därför förbättra mänskliga relationer.

Oxytocinets effekter är flera. Tillexempel så har det effekter på hjärnan som gör att vi blir mer orädda, mer sociala och interaktiva. Det har även en avstressande effekt och hjälper till att sänka blodtryck och kan verka smärtlindrande.

Oxytocin frigörs som en reaktion på t ex värme och beröring, inte bara hos digivande utan också hos honor/kvinnor och hanar/män. Om oxytocin ges till råttor (av båda könen) erhålls en ångestdämpande och lugnande effekt, blodtryck och puls sjunker och smärttröskeln höjs. Halten av stresshormonet cortisol sjunker, näringsupptaget förbättras och läkningshastigheten av sår fördubblas.

Eftersom oxytocin frisätts av smekningar och beröring är det troligt att sådana stimuli spelar en stor roll när det gäller de skyddande effekter som nära relationer har. Detta förklarar dock inte de data som visat att även andra, mer indirekta, regelbundna sociala kontakter, t ex telefonsamtal, ger liknande reaktioner. Man kan anta att oxytocin frisätts även av andra stimuli (vänligt röstläge, ansiktsuttryck och gemenskap) men det återstår fortfarande att bevisa.

Vissa nya läkemedel, som serorotinhämmare, har visat sig öka oxytocinhalten och teoretiskt skulle man kunna använda oxytocin som medicin. Detta ger en aktiv, fysiologisk förklaring till varför vissa alternativa behandlingsmetoder ger så goda resultat. Ett exempel är akupunktur, som för tio år sedan avfärdades av skolmedicinen men som idag används regelmässigt. Yoga, meditation och massage kommer att visa sig trigga samma system. Även bönens makt över de troende kan få en förklaring.

onsdag 26 maj 2010

Ljuva bitar

Det finns ljuva bitar i livet. En är att gå ut och äta gott, dricka
gott och prata gott med en vän man har haft i snart 20 år.

I dag har jag också haft förmånen att träffa min ena psykolog på
mottagningen och den andra i baren på en Söderkrog. (Ja, ja jag har
två...). Det gav ännu mer dynamik åt mitt redan rätt så dynamiska
liv.

Men de ljuvaste bitarna idag var ändå stora sonen med bästis som jag
kom hem och nattade. Som berättade att bussen de skulle åka hem med
hade tappat motorn och sen kört över motorn och de blivit sittandes
på en busshållplats och spelat dragspel. Och de var inte ens
försenade, så det fanns ingen anledning att tro att de hittade på....

Jag älskar dem ofantligt! Och i morgon ska stora sonen på casting
för en reklamfilm. Han vill gå dit. Han vill ha jobbet. Han vill
tjäna pengarna så att han kan köpa en ny enhjuling. Han vill! Han
har också börjat prata igen om drömmen han haft i över ett år, men
som det varit tyst om ett tag, nämligen att cykla enhjuling till
Thailand. Han berättade för Inneboende om det och sa " och du vet,
när jag cyklar genom Skandinavien så kommer mamma typ åka bredvid
med bilen och ge mig mackor"

Jajjemän, det kommer jag!

måndag 24 maj 2010

Sängskruv

Jag har en dejt på fredag.

Tro det eller ej, med tanke hur lysande mitt dejtande har gått på sistone! Det jag har varit mest framgångsrik inom är liksom dissningar. Övervägande de från mig, faktiskt...Nåväl, nu har jag en bestämd i alla fall. Ordningen på hur den här dejten är upplagd är en väldigt annorlunda en. Det blev nämligen först bestämt att han skulle sova över här. Lite som av en händelse. I två nätter. Först några dagar senare kom vi fram till att vi nog var såpass nyfikna och intresserade och till och med förtjusta i varandra att vi ville ha en dejt.

Så nu ska jag för första gången ha en dejt där det på förhand är bestämt att vi ska spendera första natten ihop! Om det sen blir i varsitt rum eller att jag får sova på madrass på golvet eller om han hittar något annat ragg och sover där istället, det får framtiden utvisa. Men jag hoppas inte, för nu har jag sagt god natt till honom via telefon så många gånger att jag tycker det är på tiden att jag får göra det IRL. Och god morgon med för den delen ;)

Jag är verkligen en mästare på att skjuta saker på framtiden. Varför göra i dag vad du kan göra i morgon, liksom? En sån sak har varit att efterdra skruvarna på min IKEAsäng.... Ni vet, det måste göras. Redan för några månader sen började min säng gunga betänkligt och jag insåg att det var dags att efterdra skruvarna till benen. Men icke har jag gjort det. Sängen har gungat alltmer och har också under de senaste veckorna börjat gnissla rätt rejält. Inneboende har börjat ha synpunkter på att det låter för hemskt när jag vänder mig i sängen....

När jag insåg att det finns en möjlighet att jag kommer att dela säng med någon om ett tag så sa jag vid frukostbordet i går att det nu var hög tid att skruva säng. Varvid Inneboende utbrister "Ja, för Guds skull! Gör det! Annars får man väl inte sova en blund nästa helg!!" Nu tycker jag nog att hon är lite ofin i och med det uttalandet.... Jag tänkte nog mer på att sängen skulle hålla...

Jag gjorde det inte i går, skruvandet alltså, men idag var det så dags! Bort med täcken och kuddar och lådor under sängen, (samt ett tecken på att jag en gång i tiden var sexuellt aktiv, minsann!;) och vänd på säng för att skruva!

Jag inser att det inte sitter något ben där på sängen när jag ska sätta i gång.... Det står nämligen kvar på golvet!! Fnissande tar jag med benet ut och visar för inneboende. Här var det inte frågan om att efterdra utan snarare skruva fast. Jag går in i sovrummet och skruvar fast benet, rätt full i skratt. Ska sen sätta i gång med nästa ben. Det står också på golvet!! Två av fyra ben satt inte ens fast på sängen!

Alltså, fattar ni hur illa..... eller hur sjukt kul det här hade kunnat bli??

söndag 23 maj 2010

Dynamakt

I dag kom O och hämtade lilla sonen för en dags umgänge. Jag har inte träffat honom på flera månader och det kändes lite märkligt. Men han var fin och det känns bra att han har sin relation till mina barn. De gillar varann och det är något gott och bra, oavsett. Vi kramades hej och hejdå och jag slogs av att han luktar precis likadant som han alltid har gjort. Väldigt gott. Bara O. Inget parfymtjafs.

Jag har tänkt en del på obalanser, ofrivillig och frivillig makt de senaste dagarna. I samband med relationer, alltså. Och på hur bra och bekvämt och mycket mindre människofientligt det skulle vara med feromoner som fick folk att sluta vara kära. Jag tänker att det vore en bra grej att om den ena i en relation slutar att vara kär börjar söndra feromoner som helt enkelt gör att kärleken tar slut även hos den andra parten. Det vore väl himla bra och bespara oss människor en väldigt massa elände.

Sedan till det här med obalanser och makt. Väldigt ofta har den ena parten i en relation makt. Den som vill mest, har starkast känslor har dåligt med makt. Den som har minst driv i relationen kanske inte alls vill ha makt, men får den ändå. Jag har varit där själv, med O. Han är en otroligt snäll och försiktig person och jag tror att det sista han ville var att ha någon som helst makt över mig, men det hade han. Jag visste vad jag ville och väntade på att han skulle bestämma sig. Och jag ville inte pressa honom eller göra något som skulle driva bort honom så jag var försiktig. Kollade av, undrande, hoppandes.... med hundvalpsögon! Jag önskar verkligen att jag aldrig mer kommer att göra så. Jag hoppas att jag har lärt mig att jag ska vara jag, oavsett. Att det är det som räknas och att jag då har makten själv över mitt liv, den makt man nu kan ha. Den enda jag ens kan försöka kontrollera är ju mig själv.

Jag har varit i den andra positionen också. I mitt första långa förhållande som jag inledde när jag fortfarande var tonåring. Och jag ville minst och fick makt jag inte ville ha. Jag blev till slut elak i mina försök att provocera fram ett motstånd och människan där bakom. Jag misslyckades, vi misslyckades och det tog slut efter några år....

Sen finns den där sortens makt där man blandar i hop kärlek med att kontrollera och utöva makt. Det är enligt mig den klart vidriga sorten. Där något som kanske från början var kärlek blir till ett sjukligt kontrollerande. Där man tror att när personen man kontrollerar gör som man vill, ändrar sig och sitt beteende för att passa in och hålla på gott humör, då visar kärlek. I själva verket har det nog väldigt lite , om ens något, med kärlek att göra och är nog snarare att likna vid ett beroende. Där den ena parten är beroende av att kontrollera och den andra av att bli kontrollerad. Där den som tror sig ha kontroll mår som bäst och är starkast när den andre mår dåligt och är svag.

Tänka sig, jag har varit även i en sån relation. Att jag själv, som ju är en och samma person, har varit i de här tre olika typerna av maktförhållande tyder ju på att det beror väldigt lite på personligheten och mycket mer på kombinationen och relationen som ett lite eget väsen. Här kommer väl det här in med att "passa i hop", tänker jag.

En balans och dynamik där båda vill och älskar, väljer varandra aktivt varje dag och är sig själva, står på sig men är lyhörda och accepterande utan att gör avkall på fel saker och karva i sig själva, måste vara det ultimata. ...Jag tror på att det går att få till det. Det gör jag faktiskt. Och jag tror att man kan ha en massa kul och bra saker för sig i en sådan relation samt att det där finns utrymme att utvecklas som personer både var för sig och som ett par. Där ett plus ett blir två.

lördag 22 maj 2010

Verkligen

Vi är verkligen knäppa i huvudet. Tack gode Gud för det.

torsdag 20 maj 2010

Aptit

En dag som började i ren förvirring och hjälplöshet innehöll sedan
kloka drag från flera håll. Känns som att till och med jag gjort en
och annan klok sak. En underbar eftermiddag och kväll med aikido och
middag på uteservering för mig och lilla sonen gjorde sitt för att
bidra till att det blev en övervägande bra dag.

Och jag gillar verkligen det faktum att det tog oss en halvtimme att
gå hem från T-banan idag för att vi träffade så många att prata
med och vinka till på vägen! Närmare bestämt tio personer.

Som sagt. Jag flytt int!

Jag är också glad att upplevd press vänts till omtänksamhet och jag
ser fram emot något. I kväll med lite mer aptit på livet än vad jag
hade igår..

onsdag 19 maj 2010

Stökiga hål

Med ena foten i lera, i högerhanden en bukett med rosor och i den vänstra flera små askar, fylls hjärnan med stök och magen med hål. Det som är vilja och glädje är det sant? Det som gör ont och är svårt, är det sant?

Stöket går inte att sortera ens på promenad och jag vill bara ge vika för det som sitter djupast, för jag kan kanske inte annat än så. Kanske är jag även jag så svag att jag tar det som är enklast just nu, trots att det valet är fel för mig. Men jag väljer inte hot och hårda ord och lögner då. Jag väljer tomhet och något som gör ont. Eller kan jag ens välja?

Kan jag dra foten upp ut leran och öppna askarna en efter en? Finns det tid för det eller blir jag den som sårar då? Spåren av kärlek och smärta går djupa och jag ser inte var spåren tar slut och om de leder någonstans alls. Jag tycker mig se en åtevändsgränd där framme och antar att en annan väg är att föredra. Kärleken ligger i minnena och nu är jag bara fast.

Jag står med leran där, på min ena sida. Med rosor på den andra. Jag önskar jag fann en mitt, där det fanns en lagomhet. En god regnbåge, inte svart eller vitt. Jag ber om lugn och undrar om jag tar för att inte kunna ge och vilket som är vad.

Ja, det är stökigt nu och fullt med hål. Hur kan jag städa mera och var finns mitt lugn? Vad fyller jag hålen med och på vems bekostnad?

Jag landar nog, men landningsbanan är lite suddig och kanske vågar jag inte än.

tisdag 18 maj 2010

Alltiallo

Jag var på BUP i dag. Jag orkar inte ens berätta om allt som sas. Men jag kan berätta varför jag åkte dit. Jag åkte dit för att korrekturläsa en anmälan som jag redan gjort för tre veckor sedan. För det räcker inte att jag gör det. BUP måste också.

Den var full av sakfel.

Så jag måste åka dit och korrekturläsa den igen på torsdag.

Och så måste jag berätta att igenom alla dessa turer, med skola, läkare, psykolog, ny läkare, ny psykolog, skola igen, ännu mer skola så har jag tjatat och legat på, ställt frågor och tjatat mera. Men i alla dessa instanser har jag haft att göra med människor som varit engagerade och de allra flesta av dem (alla utom en och annan lärare) förtjusta i sonen och känt honom väl. Men nu på BUP, som är den instans som är menad att följa sonen länge, så finns det inget engagemang alls. Ingen har ens försökt lära känna sonen. Och jag måste försvara mig! Det är något helt nytt för mig. Det har jag inte behövt göra någon gång tidigare. De vill skylla ifrån sig om det faktum att sonen inte fått den hjälp han skulle ha fått från BUP och de fortsätter bara att göra fel.

Det är en helt sjuk situation. Jag vill ha att göra med folk som vill det bästa för Sonen, som erkänner när de inte räcker till och tar hjälp från annat håll. Jag vill att de ska veta vem de pratar om när de pratar om Sonen.

Men vet ni? Jag vågar inte byta BUP-enhet. Jag är så rädd att det ska ta flera månader till innan Sonen får hjälp. I dag träffade jag psykologen och hans chef. Jag förstår varför han jobbar som han gör.... För det var inte till någon hjälp att chefen var med.

Tills något händer fortsätter jag vara mamma, pappa, lärare, terapeut och vän.

Efter allra jäkla bästa förmåga.

Skulden

Alltså, jag förstår dig. Troligen alldeles för väl.
Men det spelar tydligen ingen som helst roll.


Jag står i skuld
En obetalbar skuld som växt sig stor, större, störst
Man jagar mig som om det gällde pengar

Jag har en vän
En underbar och trofast vän
Som en hund, jag svek dig igen
Jag svek mig själv
Så se mig som en varning

Älskling, det är livet som leker
Det leker med oss nu
Älskling, det är livet som leker
Det leker med oss nu igen

Du vet inte var jag varit
Du vet inte vem jag är
Vet du alls vem du varit?
Vet du ens vem du är?
Älskling, det är livet

Min medicin
En sol går upp och tvingar mig att kisa
Hårt ljus, hårt
Svarta dagar följs av vita nätter

Älskling, det är livet som leker
Det leker med oss nu
Älskling, det är livet som leker
Det leker med oss nu igen

Du vet inte var jag varit
Du vet inte vem jag är
Vet du alls vem du varit?
Vet du ens vem du är?
Älskling, det är livet

måndag 17 maj 2010

Frukostmöte

I morse var det genomgång och möte. Alla var där. Herr Meningslöshet, som kom först och satte sig på bästa platsen i vanlig ordning. Fröken Värdelöshet kom strax därefter, i sällskap med Systrarna Förvirring & Frustration.

Faster Tillit och Farbror Självkänsla kom för sent, för de trodde inte att frukost ingick, vilket det i själva verket gjorde. De hade alltså stannat och fikat på vägen tillsammans.

De fyra som var i tid hade en snabbgenomgång av de senaste veckorna och kom överens om att den som jobbat mest var just de som satt runt bordet. De väntade inte in de andra två utan började dela upp schemat under dagen mellan sig samtidigt som de högg in på gifflarna och smulade ner hela bordet.

Herr Meningslöshet sträckte sig efter tekannan och sa samtidigt i lite trött ton. "Ja, jag har ju tagit morgonpassen ganska länge nu. Framförallt på helgerna har det varit ganska betungande och tagit mycket av min tid" De andra satt tysta.

Han lutade sig tillbaka. "Ja, ja. Jag har ju fått en hel del erfarenhet på köpet. Det kanske är jag som ska ta dessa pass även fortsättningvis? Men helst med lite kortare helgpass?" De tre kvinnorna såg nöjda ut och Fröken Värdelöshet tog till orda. "Ja, jag har ju fått hoppa in flera gånger om dagen under ganska lång tid, jag med. Ibland har jag jobbat flera dygn i sträck. Jag hade ledigt ett par månader i höstas, men det hade ju alla här runt bordet. Jag kan väl ta jouren nu och rycka in när det behövs. Kanske ett par, tre gånger om dagen? Det är bra om jag får vila lite mellan varven, ni vet hur intensivt det kan bli för mig i bland, eller hur?"

Systrarna höll med om detta och bad med en mun om att få det lite lugnare, de också. De hade ju trots allt arbetat dygnet runt i flera månader. Herr Meningslöshet, som lite tagit på sig rollen som ledare för gruppen ville dock inte ge dem så mycket ledigt som de själva ville. Efter dividerande fram och åter kom de fram till att Systrarn Förvirring och Frustration framförallt skulle jobba kvällar ett tag framöver. Men även de finnas tillgängliga för jouruppdrag om det skulle krävas.

Bordet var fullt av smulor från brödet de ätit och temuggarna tomma när så Faster Tillit och Farbror Självkänsla kom innanför dörren. De bad så mycket om ursäkt för att de var sena. Fröken Värdelöshet var stött. "Det är alltid vi som får göra det här, det är alltid vi som jobbar mest och ni latar er! När ska ni göra någon nytta egentligen?" Hon fick mumlande svar tillbaka.

Syster Frustration bad dem sätta sig ner och visade schemat som de kommit fram till. "Kan inte ni ta lite av dagtiden? Eller åtminstone ett par eftermiddagspass i veckan?" Farbror Självkänsla sa att han inte hade något emot det, bara det inte var alla eftermiddagar. Han hade uppdrag på annat håll också. Faster Tillit, däremot-hon ville inte lova något. "Kanske kan jag finnas tillhands stundvis, men räkna inte med mig så mycket just nu. Jag har inte riktigt återhämtat mig från i vintras. Ni vet ju vad jag fick genomlida då! Ni måste förstå att min sjukskrivning inte är att ta lätt på."

De andra förstog och de enades om att det fick vara så, så länge. De bad dock Faster Tillit att se över vilka möjligheter till rehabilitering som fanns för henne så att hon snart kunde komma tillbaka med nya tag. De föreslog att hon kanske kunde samarbeta med Farbror Självkänsla så att de kunde bli starka i hop. Med det som sista punkt i protokollet förklarades mötet avslutat. De bestämde tid för nästa möte och reste sig för att gå.

Fröken Värdelöshet dröjde sig kvar ett tag i rummet. Hon tänkte på hur det skulle vara om hon skulle bli av med jobbet och en kall hand kramade om hennes hjärta. Hon hade ju gått där i så många år, sida vid sida.....

söndag 16 maj 2010

Städar

Doftminnet är ett starkt ett.

Dagen innan julafton så köpte jag en duschkräm av en sort jag inte använt förut. Och stack sedan i väg dit där jag firade intejul. Där jag somnade och vaknade med kärlek och värme och drömmar och planer om en gemensam framtid. Mitt i något otroligt gott, liksom.

Jag duschade några gånger under de här dagarna. Förstås. Och det doftade rätt mycket av duschcremen.

Sedan dess när jag känt doften så har den kopplats samman med och kablammat mitt sinne med minnen från juldagarna och det som sas och hände då. Och eftersom jag ibland är osedvanligt korkad (det måste bero på det, kan inte komma på någon annan förklaring) har jag fortsatt köpa samma duschcreme. Flera gånger.

Så ungefär en gång om dagen har jag utsatt mig för de här minnena. Som ju gjort ont eftersom det inte blev som det var tänkt.. den där framtiden.

När jag var och handlade i går kväll, efter ett härligt dygn på landet där jag vilat och landat, så kom jag på mig. Och jag köpte en helt annan duschcreme, som luktar något helt annat. När jag kom hem så kastade jag den andra, trots att den inte var slut. Som i "nä, nu får det vara nog".

Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna få ha kvar fina minnen som något bra, men nu är det dags att få plats för nya minnen och det som är här och nu. Städa lite, öppna och lufta lite. För nu är det en annan framtid jag har, som jag inte har en aning om hur den kommer att bli. Men en sak är säker. Det finns saker runt hörnet som man inte kunde föreställa sig. Och när det är goda saker som händer vill jag ha plats för dem.

Den där skiten som jag ska passa mig för att trampa i bryr jag mig inte lika mycket om längre, för när jag lyfte blicken så hittade jag faktiskt godis.

Det är bättre dagar nu.

Gott!

Tillbaka till torsdagen

Det här är egentligen torsdagens inlägg. Men det dök upp lite saker och jag åkte i väg en sväng ut på landet. Men det är saker i inlägget som fortfarande är aktuella och annat som kanske förändrats lite insåg jag när jag läste igenom det. Och det gör mig glad att livet är såpass dynamiskt att allt inte är likadant i dag som i torsdags;

Jag återkommer hela tiden till det osannolika i att mitt ex lämnade mig och framförallt sättet han gjorde det på.

Mitt i "jag blir mer och mer kär i dig för varje dag" som han sa så drog han. Fegt och utan förklaring. Han skrev till mig i början av januari att han ville prata med mig, att han saknade mig och att vi hade en del att reda ut när jag kom hem från Thailand. Jag har har varit hemma i 4 månader nu. Väntar fortfarande på det där samtalet. Det som skulle kunna få mig att förstå hans handlande och val.

Just den här gången är det inte mig själv jag tänker på som drabbad av det osnygga sättet han lämnade mig på. I går när jag kom hem från jobbet så fick jag ett telefonsamtal av en kille som jag nyligen lärt känna. Vi babblade på och hade ett trevligt samtal. Stora sonen blev nyfiken på vem det var jag pratade med och när han fattade att det var en ny, manlig, bekant så blev han rätt så uppmärksamhetskrävande... Inte alls otrevlig, snarare tvärtom. Han dansade och babblade och sjöng. Någon timme senare när vi var tillsammans i badrummet (han ställde kammen och jag sminkade mig inför kvällen) så blev det tydligt att han hade funderat lite..

"Mamma... Om E (Exet) skulle komma tillbaka till dig och vilja vara med dig igen.. Skulle du ta tillbaka honom då?" Eftersom jag har för vana att aldrig ljuga för min barn så svarade jag...
"Hmm.. Ja, vet du... Det skulle jag nog. Jag är nog fortfarande kär i honom och vi hade det väldigt bra. Sen om det verkligen skulle kunna bli så bra igen, det vet jag inte. En av de starka sakerna mellan oss var tilliten vi hade för varandra och den är ju förstås tilltufsad eftersom han drog sig undan utan förklaringar. Sen finns det en massa problematik som jag inte vet om jag skulle kunna leva med... eller kanske skulle jag det. Dessutom är jag rätt säker på att han inte kommer tillbaka. Men rent känslomässigt, än så länge, är mitt svar att: ja, jag skulle ta honom tillbaka."

"Vet du, mamma. Det skulle jag med."

Sedan sjöng han på deras gemensamma favoritlåtar och drog deras inbördes skämt resten av tiden han var hemma, innan han gav sig ut för att träffa kompisar. Han saknar E väldigt mycket. Jag är glad att han pratar om det nu. Att det inte är som när han fyllde 15, när han låste in sig och skrek åt mig att jag skulle fixa E tillbaka för att hans födelsedag skulle vara värd att fira...


Min stora son tänker väldigt fint och klokt ibland*. Precis när jag/vi hade blivit lämnade så sa han till mig att jag inte skulle oroa mig. Han sa så här "Jag har ju sett hur kär han är i dig, mamma. Och jag vet hur kär du är. Han kommer att komma tillbaka." Jag trodde också det, att han bara behövde reda ut några saker först. Allt annat kändes helt osannolikt.

Vi hade fel, både jag och sonen. Och jag fortsätter med att försöka komma vidare utan förklaringar, för jag blir mer och mer säker på att jag aldrig kommer att få det. Och vad det anbelangar sonen, så försvarar jag E inför sonen med att han var i en jobbig sits men att han tycker om sonen på riktigt. För det måste han få tro, och jag med. För det ÄR inte sonens fel att E klippte med honom. Men jag fattar inte hur han kunde. Jag fattar inte att jag och mina barn kunde gå från att vara så viktiga i hans liv till att inte vara viktiga alls på så extremt kort tid. Där slår overklighetskänslan in igen med full kraft. Det är egentligen en rätt obehaglig historia. Men med otroligt vackra värden innan den tog slut.

Jag har sagt det förut. Ingen har behandlat mig så väl som han gjorde när vi var ett par. Ingen har behandlat mig så illa efter att relationen tog slut.

Men jag försöker landa i att jag inte vet. Det jag uttrycker här är frustration och maktlöshet över att inte få veta. Jag dömer inte, det jag säger är att jag inte förstår. Eftersom jag inte vet kan jag inte döma. Och eftersom jag vet att han mådde fruktansvärt dåligt i den vevan han lämnade mig så tänker jag att det är yttre påverkan som jag tydligen inte kunde råda över. Men det jag vet är att han kunde ha pratat med mig. Att de hade blivit enklare för mig då och troligen för honom också. Det kan ändå inte kännas bra att lämna något som det vi hade på det sätt han gjorde. Någon gång tänker jag att det måste komma i kapp honom, även om han just nu klarar att sticka huvudet i sanden.

Men som sagt. Jag vet inte.




I dag söndag vill jag lägga till att det inte är säkert att jag jag gett sonen exakt samma svar om jag fått frågan i dag. Jag har tagit några steg till i processen i att komma över E. Jag känner mig starkare och gladare och väldigt mycket mer nyfiken på ett bra sätt över saker som händer mig.

* Alltså, han tänker väl alltid klokt och fint. Men han tänker inte alltid, det är väl kruxet.

lördag 15 maj 2010

Kvitt eller dubbelt

Jag satte mitt liv på spel för din skuld.

Skulden är bara större nu men utgången av spelet ännu inte klart.

Jag kan fortfarande bli vinnaren.

Något värmer och stärker mig.

Första doppet

torsdag 13 maj 2010

Nöjesrapport

Jag har haft en lite bakisdag med inslag av träningsvärk. Var på en grymt kul spelning igår och dansade benen ömma. Har haft ett par dagar med lite nytt som som gjort det enklare att ta mig ur sängen. I dag lite melankoli, men inte med Herr Meningslöshet som höll handen. Mer bara lite ömtålig. Sovit middag och gått promenad, ätit pizza och avslutat kvällen med hasa mig över till ME för skavfötters soffhäng. I soffan skalades melankolin bort med hjälp av lite fnissande och den goda känslan av hon finns där och att vi kan prata om allt.

På det hela nöjd.

Frågestund

Jag har fått förfrågningar om jag inte ska "privatisera" min blogg för att känna att jag kan vara mer öppen i den. Jag har pratat om min blogg i terapin.... Den har varit föremål för tankar, kan man säga.

Jag har kommit fram till följande; jag gillar min blogg som den är. Det är tråkigt att jag känt att jag inte kan blogga som jag gjorde från början, att det funnits hakar liksom. Men bloggen är min. Jag vill skriva om vad jag känner och hur jag mår och vad som händer. Även om det innefattar att jag är rädd, inte mår bra eller misslyckas med saker... Det är liksom min agenda. Det handlar om mina funderingar, mina känslor, mina iaktaganden. Sedan är naturligtvis interaktioner med andra människor med i det jag skriver. Jag menar, hej livet! det skulle ju inte bli en blogg annars.

Så, jag kommer inte att förändra tillgängligheten, men jag kommer nog att lite förändra hur öppen jag är. Och vara mer öppen, alltså. I viss mån har jag redan blivit det på sistone, och jag vet att jag lyft den här frågan förut. Mest säger jag det till mig själv tror jag. Det kommer förstås alltid att finnas saker jag inte bloggar om, jag kommer att fortsätta med att inte namnge personer (förutom Gud då, men det är för att han namngett mig i sin blogg!) eller avslöja folks hemligheter. Såklart. Och en annan grej, som jag får frågor om; Ja, stora sonen är helt okej med att jag skriver så mycket om honom i bloggen och nej, lilla sonen är inte ledsen över att jag skriver så lite om honom. Han tycker att det räcker så bra som det är och har sagt nej till inlägg jag skrivit för att de handlat om honom.

Ville bara på det här sättet besvara lite frågor.

onsdag 12 maj 2010

Snurrigt

tisdag 11 maj 2010

Monofantasi

Jag är så förbaskat monogam. Mycket mer monogam än vad jag vill vara eller vad som jag tror är bra för mig. Jag fortsätter nämligen i min monogami lååångt efter att föremålet (mannen) jag varit i monogami med har gått vidare och ägnar sig åt helt andra saker än att vara monogam med mig.
Så här är jag bara, tydligen. Längtande efter närhet från ett ex som utövar sexuella övningar med minst en annan kvinna och inte med mig. Men hjälper det på mig? Nääeejjp.

Jag är trogen, jag.

Mot vaddå, kan man ju sannerligen undra?? Alltså, men -ärligt talat.... Kom igen med mig. Vad ÄR det med de här känslorna? Mina fantasier är väldigt enkelspåriga på det här området. Alltså rent personmässigt. I övrigt är det inga som helst fel på fantasierna, de är så omväxlande så.

En annan grej är mitt dejtande dådå. Det går ju sådär. För jag är så kräsen och jag är så tydlig. Gillar flugfiske? Nej, tack.
Jagar? Kommer aldrig på fråga.
Varit singel för kort tag, eller varit singel för långt tag.
Fel musiksmak, ingen musiksmak.

Tack men nej tack!

Och så vidare.

Och så det här, vad pysslar jag med?:

"Jag vill träffa dig, ska vi gå på bio i morgon?"
"Inte bio, det får du göra med någon annan" svarar jag.

Sådärja.

Det här gick lite bättre då:
"Jag vill träffa dig"
"Har du skägg just nu?"
"Jupp, det har jag"
"Okej, då kan vi ses."

Hur kan jag få för mig att ens fråga det?? "Har du skägg just nu?"

Visst låter det som att jag verkligen är inne på dejtingspåret..?

Och ändå vill jag så gärna hångla!! Hur hade jag tänkt få ihop det här?

(En person har jag velat få till en dejt med, alltså ville på riktigt träffa honom. Men se, då blev jag dissad! Suck.)

Men jag har gjort ett litet framsteg. Det här med fantasierna. En annan man än han med stort H, (exet) höll sin hand på min rumpa en stund när jag precis skulle somna igår, faktiskt. Kan kallas en microfantasi.... men dock.

Jag får väl vara glad för det lilla.

Till Ju

bupmup

I september förra året började jag kämpa för att stora sonen skulle få en assistent på heltid i skolan.

I januari blev stora sonen remitterad till BUP för att få KBT och hjälp med depressionen han hamnat i .

I februari, efter ett antal misslyckade försök från skolans sida sedan i oktober med olika andra lösningar (ingen som innefattade någon personal med kunskap om NP) än en assistent så hotade jag med att polisanmäla skolan om sonen inte fick en assistent. I mars fick han det....

Trots möten från mig, telefonsamtal, fler möten, samtal med chefen på BUP då jag verkligen inte ansåg att psykologen gjort det han skulle har sonen inte fått komma på KBT. Jag bad att få sonens journalkopior och gå vidare till vårdgarantikansliet för att få hjälp på annat håll. Hon vägrade och övertalade mig att de skulle få en chans till. Dumt nog gick jag med på det. Det dummaste jag gjort på hela våren tror jag.

För varje dag som gått har sonen halkat längre och längre ner. Assistenten fick han för sent, han hade redan gett upp. Det gick bättre ett tag, men utan någon annan form av hjälp med depressionen blev det övermäktigt assistenten och mig.

Fortfarande ingen KBT eller annan hjälp i april.

Nu har jag väntat på att mellanvården ska höra av sig efter att jag skrivit en handlingsplan till dem. Psykolohgen på BUP kunde ju inte skriva den, då han inte känner sonen, de har ju knappt träffats....

För två veckor sen hade vi möte på skolan och BUP mannen var där. Jag har aldrig varit med om att någon varit så oengagerad i min son på ett skolmöte....

I går ringde BUP mannen.

-Hej. Jag har tänkt att vi måste hjälpa Sonen. (NO SHIT, SHERLOCK!)

-Jo, det har jag oxå tänkte ett par år. De har inte hört av sig till mig från mellanvården ännu, vet du varför?

-Ja, jo.. jag tänkte att även socilatjänsten måste kopplas in nu när Sonen inte varit i skolan på så länge.

-Jag vet det, det var därför jag kontaktade soc för två veckor sedan. Ingen annan gjorde ju det. Det vet du ju att jag gjorde. Men jag väntar på att mellanvården ska kontakta mig?

-Ja.. joaaa.. jag ville invänta socialtjänstkontakten. Jag ska skriva ett brev till dem där jag beskriver vad jag ororar mig för gällande Sonen.

(som att han öht skulle oroa sig... han skulle ha satt igång med KBT i februari, men har skitit i det-rent ut sagt!)

-Menar du att att du skjutit på kontakten med mellanvården? Hur länge har du tänkt att Sonen ska må så här utan att få hjälp?

-Jaaoooo.... alltså, sånt här tar tid. Men nu ska jag göra en skrivelse till socialtjänsten. Kan du komma hit och läsa den den 18:e maj kl 15.30?

Någonstans här vet jag inte om jag ska kräkas eller skrika eller gråta eller bara åka dit och slå honom.

FEM MÅNADER! Fem månader har vi väntat på att Sonen ska få hjälp. Hela tiden mår han allt sämre, kommer längre och längre bort från skolan. Allt fler resurser krävs, allt fler instanser måste kopplas på och det tar längre och längre tid. Men det är ingen som GÖR något. Möten och telefonsamtal, men inget som gör någon skillnad för sonen. Bara mer tid som försvinner.

Jag har själv letat upp alternativ, jag känner till en bra skola för Sonen, jag vet en bra psykolog han kan få komma till, jag har massor av ideér på hur han skulle kunna få hjälp. Jag har ägnat timmar och åtskilliga timmar på det här, men jag får ingen hjälp att sätta någon av planerna i verket.

För inget av det här kan göras om det inte görs i samarbete med skolan, BUP och socialtjänsten. Jag får inte bara ta Sonen och knata iväg med honom till en annan skola, ett mellanvårdsalternativ eller en annan psykolog. Hur gärna jag än vill.

Men nu har jag ringt några samtal till. Förstås. Och hittat en instans som hjälper till att lösa den här typen av problem.

Och lite skiner solen på mig och sonen, han fastnar inte varje dag längre och vi pratar mycket och kontakten mellan oss är återigen varm och kärleksfull. Jag älskar den här ungen så makalöst, galet mycket! Vissa kvällar bara sitter vi uppe och pratar, om livet och kärleken. Men det går fortfarande inte att få hoonom att tro på sig själv eller att han kan få hjälp. Ibland nuddar vi lite vid något som liknar en framtidstro för honom, men det bara smeker förbi och in i hans mörker igen.

Nu ska jag ringa några samtal till....

Önska oss lycka till!

måndag 10 maj 2010

Hällt

Det var ensamt på toppen på jobbet idag. Lite kalla vindar. Det är ju så att jag och min personal inte alltid sitter i samma båt, det händer att jag måste åka lite i en annan.... Det händer att jag blir lite angripen då. Jag försöker verkligen att bara ta det businesswise och inte personligt. Men det är svårt när vi är ett sådant team och jag på riktigt känner så starkt för dem. Vi är liksom som en familj. På gott och ont. Om jag blir chef på ett annat ställe någon gång ska jag göra en del saker lite annorlunda.... Det är en sak som är säker. Nu måste jag "bara" vara väldigt stark. Väldigt.

Jag ville hem tidigt, mitt och MEs mess möttes i luften och gjorde high five och ledde till en mysmiddag hos ME med barn. Skönt att landa och inte vara så stark, men få skratta och bolla.

Jag har i dag laddat ur mig en massa till en egentligen främling. Jag bara spillde ur mig... eller spillde... snarare hällde, ur mig. Orden forsade ner ur hjärnan ut i händerna och över till honom. En massa om min senaste relation, sånt som jag egentligen vill skriva om på bloggen, som jag behöver skriva om men som av olika skäl inte känns rätt att skriva här. Han som fick ta emot läste på riktigt och gav mig en bild av hur han tror att det är. Och den var klarsynt. Krass. Men samtidigt omtänksam mot mig. Och det var bra. Bra att få hälla ur sig till någon som inte ens vet hur personerna jag skriver om ser ut, som inte har någon relation till någon som figurerar i historien. Det han skrev tillbaka till mig gav mig lite.. avstånd. Jag hoppas att det håller i sig. Jag vill ju komma vidare.

I dag ville jag ha en stund bara för mig själv. Det händer inte så ofta. Jag gick och la mig på sängen och bara var. Somnade till lite. Vaknade och kände mig ganska lugn. Det är mycket som ska gå i hop sig framöver. Jobbet, stora sonen, sorgen.. utan inbördes rangordning-för allt ska fungera i hop! Livet, liksom. Och ändå kände jag mig lugn en stund.

Kanske för att jag fick hälla ur mig?

Tack.

Färgfrys

Hur ska man göra det här? Det är så förbaskat kallt ute. Och inne med för den delen. Jag har suttit med kofta och halsduk på mig på jobbet, druckit äckligt te, (för det var det enda som fanns) soppa och kaffe i mängder för att försöka hålla uppe någon värme.

Sen promenerar man hem och det är grönt och gult och rosa på träd och buskar. Hur ska man ta in det? Det som till synes kännetecknar våren når inte in till mig genom alla lager av kläder och skallrande tänder och stelfrusna fingrar.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Blir det någonsin varmt igen? Kommer det rosa och gula vara slut då? Ska jag ta kort på det och sätta mig vid elementet och låtsas?

Jag vill ju ha vår!

Tips!

Fick just tipset att leta godis i stället för att undvika att trampa i bajs.

Bästa tipset idag!

Det får bli dagens planta att vattna, minsann. Undrar om man då går igenom bajset för godiset utan att märka att man går i bajs?

Funderar jag på nu...

söndag 9 maj 2010

Sköndag?

Tack. Ni vet vilka. Hoppas jag.

I dag söndag har jag klarat av följande:

1) Kommit ur sängen
2) Åkt till jobbet en sväng
3) Handlat lite mat, alldeles på egen hand (!!!!)
4) Städat. Som i dammsugit, tvättat, skurat.
5) Försökt laga diskmaskinen. Får se om det blir bättre nu
6) Skällt på tonåringar som gjort brännhål på mattan på balkongen.
7) Sagt tack för komplimanger.
8) Inte gråtit en enda gång.

Funderar nu på att göra ett diplom till mig själv. Duktiga Ju.

Det blev en mysig eftermiddag. En av de purkigaste tonåringarna (han säger knappt hej, till skillnad mot de andra som nästan sitter i knät på mig och babblar) som hänger här visade sig vara en begåvad på gitarrspel och dessutom ha en fin sångröst. Det blev schysst bakgrundsmusik till städningen jag utförde!

Stora sonens hemmagjorda trombon (gjord av en rockring och en petflaska...) som han spelade Mario Bros theme på lät kanske inte riktigt lika bra, men det var roligt.

Synd att han slutade spelade trombon (riktig alltså), för övrigt....

Nu är huset fullt igen, men brorsdotter har åkt hem. Några timmar var det bara jag och Inneboende hemma, kändes märkligt. Men faktiskt lite skönt.

Ge

Jag vill göra ett tillägg till gårdagens inlägg.....

Jag skrev i går om vad jag vill ha, men inte om vad jag vill ge. En stor del i det hela är ju att jag vill ge också. Jag vill vara den som kan få skicka sms:en som skapar pirr där i andra änden. Jag vill ge av min uppmärksamhet och omtänksamhet. Jag vill vara den den som kommer i håg vad han tycker bäst om och köpa hem det. Jag vill vara den som kommer med halstabletter och thé när han har ont i halsen. Jag vill få smeka bort en jobbig dag. Jag vill få vara källa till skratt och den han vill busa med. Jag vill få ge. Av mig, av min tid, av min kärlek. Jag vill vara den han ser när han ser framtiden och det ska vara en bra sak som gör honom glad. Jag vill ge av min tillit, jag vill vara den som lyssnar eller bara håller om. Jag vill få vara någon som han kan bara skratta och sjunga med.

Jag saknar bara mottagare.

lördag 8 maj 2010

Oklara



Jag har min brorsdotter här. Hon blev verkligen inkastad i mitt liv... och då menar jag väl inte direkt de positiva sidorna av det. Hon kom till kontoret när jag precis ägnat en timme åt att gråta typ levern ut genom ena örat. Snorig, rödnäst och med nån slags jäkla prinskorvar på ögonlocken.

Kul början.

Men vi fick en rätt mysig kväll i går, hemma, pratandes, mysandes. Vi har massor att ta igen hon och jag. Av anledningar som jag inte går in på nu och här träffades hon och jag för första gången i våra liv i somras. Jag är glad över att vi gjorde det, det är som att jag liksom hittat en förlorad syster. Det är bara 4 år mellan oss i ålder och jag har aldrig haft någon syster, så...

Vi tittade på bilder från mitt liv. Har en sådär 6000 st som ligger i datorn bara från de senaste 5 åren. Surfresa, skidsemester, Thailand, segla i skärgården, nästa surfresa, huset i skärgården, Thailand, ny skidresa, bilsemester, ännu en surfresa, ännu en bilsemester..och så vidare! Hela tiden!

Jag gick och la mig på kvällen och undrade vem det var på de där bilderna. Och var hon är nu?
Jo, jag var i Thailand i januari. Men det är ju inte så att jag springer på gymmet för att vara fit till nästa surfresa, för jag har ingen inplanerad. Det blev ingen resa till fjällen i år. Jag låg väl här och grät i stället. Jag låg vaken till 4 i morse och tänkte på det här. Vem jag är som singel och vem jag är i en relation. Hur mycket mer energi jag har i en relation.... Vad många saker jag väljer att inte göra när jag inte har någon att göra det med.

Jag gjorde saker efter att O hade lämnat mig också. Jag åkte till Bali och surfade med vänner, jag åkte till Thailand med vänner. Jag åkte på bilsemester på Österlen med en väninna och ut i skärgården med en vän. Men jag saknade O massor och jag gjorde det mest för att jag tänkte att det nog "skulle vara bra för mig".

Ja, inte vet jag. Sjukskriven för utmattningsdepression blev jag i alla fall. Jag tog mig tillbaka och jag kom över O. Jag började göra saker för att jag VILLE, inte bara för att jag kände mig tvungen. Men visst saknades något. Jag är inte en singelperson i grunden, kan man säga. Jag vill dela mitt liv. När blev tillsammans med honom med stort H så sa han vid något tillfälle att han hade suttit och tittat på mina bilder på FB. Och undrat var hans plats var i mitt liv. Med alla resor, alla vänner, allt det fantastiska i mitt liv så undrade han vad jag skulle med honom till....?

Jag försökte få honom att förstå. Visst händer det en massa bra i mitt liv, med resor, vänner, bra jobb, roliga fester och ännu fler resor. Men det är ju meningslöst om jag inte får dela livet med någon. Och då menar jag hela livet... Det som pågår varje dag. Att få vakna med honom på morgonen och somna på hans arm på kvällen, att få alla de där kärleksfulla sms:en som fick det att pirra i magen. Att veta att någon saknar en och tänker på en. Bara att ha någon att planera middagsmaten med och gå och handla med. Att han fanns där för att prata med om vad som händer i vardagen, som stöttar i frågor som rör barnen, i jobbet. Att det finns någon som tycker att jag är den vackraste tjejen på planeten till och med, eller kanske just allra mest, när jag är osminkad med tofsar i håret och har tjocktröja på mig och eldar i spisen på torpet. Helt enkelt så som det var, det ville jag ha. Det var det som saknades på bilderna på FB. Jag vet inte om han förstod, men jag tror det.

Och jag är utan det där nu igen. Jag är singel och jag har ingen att dela livet med i den bemärkelsen jag beskriver ovan.

Jag vill inte på något sätt förringa alla mina viktiga. Vänner och familj. Gudarna ska veta att jag inte klarar mig en dag utan dem och att de gör mina dagar ljusa och bra så ofta.

I dag blev det otroligt tydligt hur mycket jag behöver mina nära. Hur vinglig jag är.

Jag behöver mina nära. Jag behöver mina barn. Jag behöver ME. Jag behöver Inneboende.
Det finns så många saker jag inte klarar utan dem. Jag klarar mycket av de stora kamperna på egen hand, jag driver och sliter med problematiken kring stora sonen, jag driver och sliter på egen hand svårigheter i jobbet. Men jag kan oftast inte gå och handla själv. Jag kan inte ta in posten utan att någon håller mig i handen. Jag kan tydligen verkligen inte ta ut min brorsdotter på en helkväll på stan utan någon mer som håller mig handen. Jag inser det här med kraft och det blir en hemmakväll igen. Jag slår mig i huvudet med min oförmåga. Det gör mig ont att min närmaste inte mår bra och jag vill vara där och vara hennes stöd men i stället rasar jag nerför min kant utan hennes stöd. ...

Som sagt, min brorsdotter blev inkastad i det svåra i mitt liv..... och jag försöker se det goda i att jag den här gången tar hjälp, erkänner att jag behöver mina fina, nära. Inte bara kör på, med ett järngrepp kring mina strategier... Jag öppnar mig, jag trevar och försöker. Jag testar nya sätt.

Och vi var på en otroligt mysig frukost på hemmafiket i morse. Jag och ME, lilla sonen, Inneboende och brorsdotter. God frukost, på många sätt. Jag kom i väg, trots att jag hade en svår morgon. Jag hade aldrig kommit iväg utan dem...

Jag är rädd att jag gör så många besvikna med min oförmåga. Jag hoppas så innerligt att jag inte gör det. Det finns så mycket jag vill klara, men inte klarar. Jag är ledsen om det påverkar mina nära negativt.

Jag vill ha er här, jag klarar mig inte utan.

torsdag 6 maj 2010

Mittgott



i kväll är killen i rosa byxor! :)

Ontbort

Det är fler än jag här i bloggvärlden som har det lite tungt just nu, har jag märkt. Flera som har det tyngre än jag, några som ligger lika och andra som har lättare.....

Jag funderade i morse på hur vi skulle utnyttja varann i positiv bemärkelse? Så här kan vi ju inte ha det! Redan är det ju så att vi peppar varann, stöttar varann och bara vetskapen om att det finns flera som fattar vad man går igenom, inom olika områden av livshändelser och känslospektran, gör ju att det blir enklare.

Jag funderade i går kväll på varifrån jag ska ta orken att slita mig upp från vad det nu må vara jag har fastnat i för att göra någon konstruktivt, om så lite. En promenad? Jag har inte satt min fot på gymet sen den 5:e mars, biloloyckan... På gymet där jag annars brukar fylla på med energi och rensa tankarna. Jag tar mig inte dit! Hur ska jag vända det igen? Vem drar med mig på promenader på kvällarna? Endorfinlagret behöver fyllas på... Utan att det blir ett flyktbeteende då. Där måste jag passa mig...

I kväll ska jag i alla fall på lilla sonens vårkonsert som i år är en musikal med tema just musikaler och film. Det kommer att bli en härlig föreställning är jag säker på. De är så duktiga de här musikklassbarnen!

Vad ska du göra i kväll för att fylla på med gott?

Ju mer gott man fyller med, desto mer ont måste väl ändå skjutas undan?

onsdag 5 maj 2010

Argis

I dag har jag varit arg. Inte för att det var meningen att bli någon slags generalisering, men på förekommen anledning blev det män jag som jag blev arg på. Fega män. Klantiga?

Min väninna blev varse, via sms, häromdagen att hennes man ville skiljas. Efter 14 års förhållande och 10 års äktenskap väljer han att droppa det via sms. Snyggt? Sen stänger han av telefonen i några timmar också.

En annan väninna fick reda på att hennes 12-åriga äktenskap ansågs vara oräddbart på chatten på jobbet en dag.

Men vad är det med folk?

Sist jag blev gjord slut med var via telefon. Så jag fick åtminstone höra rösten till skillnad mot ovanstående... Men det är inte var man förväntar sig av en hyggligt intelligent kille som fyllt 30 och lite till.

Förutom de klantiga, obetänksamma, grymma sätten att leverera en sådan nyhet på, är det oxå så att det ofta verkar vara som att beslutet har föregåtts av månader av tänkande på att det är något som fel. Utan att man för den delen har delat med sig till den det berör. Så-färdigtänkt och med beslutet klart för sig släpper man det som blir en bomb för den som finns i andra änden, som inte vetat var åt det hela har barkat.

Mer än en oro som man gett uttryck för...men inte fått någon bekräftelse på mer än att det är tystare än vanligt...


Jag var tillsammans med O i 4 år. Han gjorde "gå omkring och fundera på sitt eget håll" i flera månader innan han gjorde slag i saken och lämnade mig. Han hade åtminstone vett nog att ta det med mig face to face och faktiskt hand i hand också. Men jag var inte förberedd! Långt senare fick jag reda på att han nog hade bestämt sig många månader innan jag fick reda på det... Och trots att jag undrat och frågat så delade han inte med sig, snarare tvärtom bedyrade sin kärlek.

Märkligt beteende.

Så, nu är jag inte lika arg längre. Kom på en grej som O ska ha cred för i allt det här tänket om feghet. Jag återkommer i ärendet.

Vals

Från dig.
Och från mig.
Till mig.



Lägg dig där
Röda maj, värmen erövrar stan
Bland fanor stöveltramp hör jag din puls
Det är då jag önskar att jag kunde
Stanna tiden, tysta alla nätverk, stoppa trafiken
En stilla bön om lugn igen
Att kunna ta besvikelsen

Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör
Att aldrig någonsin ge upp

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Så var den till dig

Säg ditt namn
Och din hand den öppnas och sluts
Du lever din dröm, i ett band, du lever din dröm
Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten, bara vara din vän
En stilla bön om lugn igen
Att slippa ta besluten

tisdag 4 maj 2010

Grejer

Huset fullt. ME, Mazzo, Inneboende, Stora sonen, Flickvännen, Park på
sin hörna, rårakor till ett helt kompani och små dvärgkonstverk
minutiöst målade av sonen. Nattmacka, lite balkonghäng, samtal och
kramar.

Det är grejer det!

Ett rätt

Gamla drömmar och förhoppningar är min följeslagare i dag. Det skapar saknad.

Jag tog ett par steg bakåt i går kväll och måste nu hitta stigen igen för att tassa på framåt. Det ska nog gå. Men mina tassetofflor är ganska slitna.

Stora sonen är något mer på banan och lite gladare just nu. Och väldigt kärleksfull.
Lilla sonen är en smartis som skrev nästan full pott på nationella proven och idag har sprungit 7 km på någon bra tid. Stora sonen repade igår för första gången på länge och kom hem glad och pratig. Ljus. Det finns en massa ljus i de barn jag har.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara en familj med två vuxna, en mamma och en pappa som var lika engagerade i barnen båda två. Jag undrar hur det skulle kännas att vara två om att se sina barn växa upp. Och då menar jag i ett kärleksfullt förhållande, men det skulle också kunna vara även från varsitt håll om nu det kärleksfulla förhållandet inte fanns. För jag väljer enkelt bort att leva i något dåligt, bråkigt, ont, kontrollerande "för barnens skull". Något sådant tror jag inte finns. Det lägger, om inte på en gång-så så småningom-skuld på barnen, vare sig man vill eller inte.

Jag har aldrig ångrat att jag lämnade barnens far, vi hade ett så destruktivt förhållande och det blev väldigt tydligt ett tag efter att vi brutit upp att det var det bästa att göra även för barnen. I början slet jag med ångesten över att ha brutit upp kärnfamiljen, att ha gjort mina barn till skilsmässobarn. Det första stora beviset på att mitt val var rätt var när stora sonen, då 8 år, kom till mig och sa "Mamma, du är mycket gladare nu när du inte bor med pappa längre. Vi har det mycket roligare." Och han hade rätt. Jag kunde leva så som jag ville och mådde bra av. Även om det ultimata inte var att vara singel, så fick jag möjlighet att utvecklas och vara lycklig och skapa ett liv för mig och barnen med glädje och frihet. Framför allt frihet. Som ju leder till glädje!

Om jag och barnens far gjorde många fel i vår relation så gjorde vi åtminstone många rätt i vår separation. Tydlighet, saker som barnen kunde förhålla sig till. Inget luddande med vem som skulle bo var och när. Allt det var spikat och klart innan vi berättade för barnen. Inget ansvar lades på barnen, de behövde inte bestämma något och behöva bli förvirrade. Det var klart som korvspad och jag tror att de gjorde dem gott. Och vi pratade inte illa om varandra. Inte någonting. Från det hölls barnen ute helt och det var en sak vi var fullständigt överens om att det var så det skulle gå till. För visst var det så att vi "talade illa" om varann TILL varann. Minst sagt. Det var många hårda ord och det vill man ju leva utan!

Jag har pratat med barnen nu när de är äldre och det har gått påpass många år. Den yngsta har ju levt större delen av sitt liv med separerade föräldrar. Jag frågade dem om deras känslor då, eftersom en mycket nära person till mig låg i separation och framförallt det ena barnet där mådde dåligt, och jag tänkte att ett barns "point of view" kunde vara värdefull. Mina barn bekräftade då att tydligheten i det gjorde det enkelt för dem. Framför allt den äldsta minns att han inte behövde undra hur det skulle bli och oroa sig för det. Att det var klart och tydligt vem som skulle vara var och när gjorde att det till och med blev lite av ett äventyr. Dessvärre lydde inte min kära vän råden från mina barn och det ledde också till en galen soppa med barn som mådde pyton...

Men det är en helt annan historia. Oj, vad jag drog i väg i mina tankar och skrivande.

Egentligen ville jag bara lufta tanken om att gamla drömmar och förhoppningar, men kom på vägen på att jag gjort saker rätt i verkligheten. Det var ju bra. Tassar nu vidare i tofflorna.

måndag 3 maj 2010

Andningshål

Vaknade med känslan av att någon satt på mig.

Gjorde en del av det jag var tvungen till, men knappt. Som med en slöja framför sinnena och med lite gröt i öronen.

Hade ett möte på förmiddagen som satte knas i hela huvudet på mig. För att inte tala om i kroppen. Oro och obalans.

Dagen fortsatte i samma spår.

Min terapeut sa till mig idag att jag ska vara noga med mina andningspauser. Att jag ska ge mig dem, vårda dem. Att det är jätteviktigt.

Nu undrar jag bara.....


HURDÅ??????


Jag tog den där promenaden. Jag chillade med sonen. Jag pratade med vännen. Allt kändes lite bättre.

Sen kom ett sms och telefonsamtal jag verkligen inte bett om och andningspauserna sågs segla all världens väg.

Så... HURDÅ??

När det som virvlar därute i livet kommer och träffar mig utan att jag har en möjlighet att ducka?

Är det för mycket begärt med lite lugn och ro nån gång?

----------------

Lånar härmed ett av mina favoritcitat;


"Nämen, om man skulle ta och gå och skjuta sig då."


Vilken måndag.

Jag hoppas innerligt att den aldrig går i repris.


Verkligen.

söndag 2 maj 2010

På min gata

Jag gick nyss hem på min gata. Fylld av kärlek till min vän. Den som är mig närmast nu, som delar allt i mitt liv. Som jag gråter hos, skakar hos, blir arg hos, men mest av allt skrattar med.

Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.

Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.

Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det.....

Solat

Glad i solen, strax efter att jag både fastnat och inte fastnat.

Fotograf är ME. Hon får mig att skina.

Fast

Jag fastnar ibland.

I sängen på morgonen. Vid datorn på kvällen. På jobbet när jag egentligen ska gå hem. I ett samtal jag inte vill släppa. I en kärlek som inte går över. Med blicken när jag tittar på mina barn.

Jag fastnar sällan vid dammsugaren, räkningar eller nåt sånt.

Igår fastnade jag i sängen, i dag fick jag hjälp ur den och det blev en solig dag. Solig på alla sätt. Solen skiner fortfarande och det gör mig glad.

I morse fastnade bara mina tankar lite i en sexdröm jag hade på morgonen. Och där kunde jag ju få fastna lite, tycker jag. Den var extraordinär, kan jag säga. Drömmen. Akten.