Jag har fått förfrågningar om jag inte ska "privatisera" min blogg för att känna att jag kan vara mer öppen i den. Jag har pratat om min blogg i terapin.... Den har varit föremål för tankar, kan man säga.
Jag har kommit fram till följande; jag gillar min blogg som den är. Det är tråkigt att jag känt att jag inte kan blogga som jag gjorde från början, att det funnits hakar liksom. Men bloggen är min. Jag vill skriva om vad jag känner och hur jag mår och vad som händer. Även om det innefattar att jag är rädd, inte mår bra eller misslyckas med saker... Det är liksom min agenda. Det handlar om mina funderingar, mina känslor, mina iaktaganden. Sedan är naturligtvis interaktioner med andra människor med i det jag skriver. Jag menar, hej livet! det skulle ju inte bli en blogg annars.
Så, jag kommer inte att förändra tillgängligheten, men jag kommer nog att lite förändra hur öppen jag är. Och vara mer öppen, alltså. I viss mån har jag redan blivit det på sistone, och jag vet att jag lyft den här frågan förut. Mest säger jag det till mig själv tror jag. Det kommer förstås alltid att finnas saker jag inte bloggar om, jag kommer att fortsätta med att inte namnge personer (förutom Gud då, men det är för att han namngett mig i sin blogg!) eller avslöja folks hemligheter. Såklart. Och en annan grej, som jag får frågor om; Ja, stora sonen är helt okej med att jag skriver så mycket om honom i bloggen och nej, lilla sonen är inte ledsen över att jag skriver så lite om honom. Han tycker att det räcker så bra som det är och har sagt nej till inlägg jag skrivit för att de handlat om honom.
Ville bara på det här sättet besvara lite frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar