Alltiallo

Jag var på BUP i dag. Jag orkar inte ens berätta om allt som sas. Men jag kan berätta varför jag åkte dit. Jag åkte dit för att korrekturläsa en anmälan som jag redan gjort för tre veckor sedan. För det räcker inte att jag gör det. BUP måste också.

Den var full av sakfel.

Så jag måste åka dit och korrekturläsa den igen på torsdag.

Och så måste jag berätta att igenom alla dessa turer, med skola, läkare, psykolog, ny läkare, ny psykolog, skola igen, ännu mer skola så har jag tjatat och legat på, ställt frågor och tjatat mera. Men i alla dessa instanser har jag haft att göra med människor som varit engagerade och de allra flesta av dem (alla utom en och annan lärare) förtjusta i sonen och känt honom väl. Men nu på BUP, som är den instans som är menad att följa sonen länge, så finns det inget engagemang alls. Ingen har ens försökt lära känna sonen. Och jag måste försvara mig! Det är något helt nytt för mig. Det har jag inte behövt göra någon gång tidigare. De vill skylla ifrån sig om det faktum att sonen inte fått den hjälp han skulle ha fått från BUP och de fortsätter bara att göra fel.

Det är en helt sjuk situation. Jag vill ha att göra med folk som vill det bästa för Sonen, som erkänner när de inte räcker till och tar hjälp från annat håll. Jag vill att de ska veta vem de pratar om när de pratar om Sonen.

Men vet ni? Jag vågar inte byta BUP-enhet. Jag är så rädd att det ska ta flera månader till innan Sonen får hjälp. I dag träffade jag psykologen och hans chef. Jag förstår varför han jobbar som han gör.... För det var inte till någon hjälp att chefen var med.

Tills något händer fortsätter jag vara mamma, pappa, lärare, terapeut och vän.

Efter allra jäkla bästa förmåga.