Vaknade med känslan av att någon satt på mig.
Gjorde en del av det jag var tvungen till, men knappt. Som med en slöja framför sinnena och med lite gröt i öronen.
Hade ett möte på förmiddagen som satte knas i hela huvudet på mig. För att inte tala om i kroppen. Oro och obalans.
Dagen fortsatte i samma spår.
Min terapeut sa till mig idag att jag ska vara noga med mina andningspauser. Att jag ska ge mig dem, vårda dem. Att det är jätteviktigt.
Nu undrar jag bara.....
HURDÅ??????
Jag tog den där promenaden. Jag chillade med sonen. Jag pratade med vännen. Allt kändes lite bättre.
Sen kom ett sms och telefonsamtal jag verkligen inte bett om och andningspauserna sågs segla all världens väg.
Så... HURDÅ??
När det som virvlar därute i livet kommer och träffar mig utan att jag har en möjlighet att ducka?
Är det för mycket begärt med lite lugn och ro nån gång?
2 kommentarer:
Sånt där är ju skitsvårt, men prova att stänga av telefonen...
Du kanske inte MÅSTE vara tillgänglig jämt, i alla fall inte när det uppenbarligen handlar om din hälsa.
Jo.. Fast i det här fallet hade jag då fått messet i morse istället och det hade verkligen inte varit bättre.... Den här nyheten var bara att ta, liksom. Den kom bara så mycket tidigare än vad jag hade hoppats... Egentligen är det inte dåligt, det bara sänker min självkänsla ett snäpp... Men påt igen, ba! Och tack för din omtanke!
Skicka en kommentar