Jag kör av banan. Befinner mig en bra bit från basläget. Kaos hemma, ingen ordning alls. Gör av med pengar jag inte har. Hinner inte med på jobbet. Hinner inte med min familj som behöver stöd där på andra sidan jordklotet. Hinner inte ge barnen det jag vill ge. Hinner inte ge vänner med brutna armar och hjärta och med döda pappor den tid och omtanke jag önskar ge. Jag räcker verkligen inte till för att renovera underbara torpet och känner mig därför mest stressad över att vara där.
Jag har fått i hemläxa att sörja det som inte blev. Det jag hoppades på, drömde om och trodde skulle bli. Min psykolog säger att det är okej att sörja det. Jag har svårt att tro henne. Jag har ju en massa bra saker i mitt liv och borde vara tacksam och hålla käften. Right? Men hon envisas. Vilket leder till att jag gråter som ett barn när jag sitter hos henne. Men jag har inte börjat snyfta runt på egen hand förrän nu. När jag inte befinner mig basläget. Det gör det besvärligt och troligen med en massa mer saker indragna än vad det ska vara. (Som att jag saknar O. Han är ju trots allt ganska mycket den som symboliserar det jag trodde, ville och hoppades på. En av de viktigaste bestånsdelarna i det jag var säker på var min framtid. Mina drömmar.) Det svåraste med läxan är att jag ska vara ledsen och känna att det är okej att vara det. Inte döma. Inte sörja och tycka att jag får skylla mig själv för att det är som det är. Bara sörja. Och säga till mig att det inte är konstigt att jag sörjer. Jag ville ju verkligen, i alla år, ha det. Nu är det försent. Sörj, acceptera.
Problemet nu är att jag tror att det gör lite FÖR ont. Rädd för att plocka fram känslorna, risken finns att det snurrar ner för hårt. Så jag håller det i från mig lite till.
Visar inlägg med etikett jobbigt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jobbigt. Visa alla inlägg
måndag 16 maj 2011
måndag 14 mars 2011
Man hänger med
känslan av att ha svikit. Mig eller Ettan. Eller båda två. Sen
tänker jag att honom kan jag ju rimligen inte ha svikit. Det var ju
han som valde det här. Och mig har jag nog inte svikit heller. Jag har
gjort något som jag var väldigt, väldigt rädd för att göra och
det är ju modigt. Eller hur?
I kväll släppte jag alla mina pågående projekt (jag gör ett bra
jobb med att fylla livet med saker att fokusera på.. Minst sagt) och
hängde med Stora Sonen till klättercentret. Han bouldrade och jag
coachade. När han hängde där och sträckte sig efter nästa grepp,
bedömde avstånd, tog avstamp och gav allt för att nå fram och
hänga kvar så tyckte jag att det påminde väldigt mycket om mig. Om
mig och hur jag tar mig fram i livet. Satsar allt mot ett grepp som
jag hoppas är det rätta. Om det var det så hänger jag kvar. Om
inte.. Pang rätt ner i backen. Eller i hålet för all del.
Men nu.. Jag liksom hänger med. Glider och slirar, ja. Men hänger med.
Stort och oherhört svårt
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Det här med att behålla självrespekten. Som jag skrev om för ett tag sen. Och att jag hade en plan. Jag tog den planen både till min individualterapeut och det kom upp även i gruppterapin där vi just nu övar på att "agera tvärtemot känslan, fullt ut". Mycket effektiv färdighet. Min plan blev med beröm godkänd.
Jag träffade Ettan i lördags. Det var första gången vi skull ses på över en månad, och jag var helt stissig. Panikattack i badkaret då det kändes som att någon satte sig på mitt bröst. Tog mig igenom med andning och övning i medveten närvaro. Sen tog jag två stora whisky. Jag ville inte! Jo, jag ville inte träffa honom, men jag ville inte göra det jag föresatt mig att göra- liksom ta bort honom ur mitt liv. Jag åkte och träffade honom i alla fall. Vi tog en drink, pratade sammanflätat, enkelt, skrattade, pratade om svåra saker, vi åt god mat, pratet flöt mellan oss med den exakta balansen och dynamiken som vi alltid hade förut. Då, när allt var bra. Då som nu, satt i timmar, höll hand, uppslukade.
Jag tänkte att jag inte skulle kunna. Ta upp det som jag hade föresatt mig att ta upp. ville bara få var i det där bra, mjuka, goda, fina. Men sen, efter tre timmar så gjorde jag det. Bad att få bara berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag inte får ihop, vad jag får ihop, vad som är verkligt för mig. Inga frågor som kräver svar utan bara mina känslor och tankar. Få säga dem och stå för det. Jag gjorde det. Och han lyssnade. Dömde inte, försvarade sig inte. Men frågade lite och samtalet fortsatte med samma närhet och balans.
Sen förklarade jag för honom det svåraste. Att jag tycker väldigt mycket om att han ringer, att jag blir glad när han gör det, att jag vill höra om hans liv och dela med mig av mitt. Men att de här samtalet tar mig till en plats där det inte är bra för mig att vara. Jag sa att jag är kär i honom fortfarande och att jag egentligen inte alls är nöjd med bara dessa samtal. Att jag vill ha mer, allt, och att om han inte vill vara i det så kan jag inte vara hans vän. Bara.
Jag sa det. Det strider mot allt i mina invanda strategier, där jag bara vill vara smidig, klamra mig fast vid hoppet, vara den hjälpsamma, finnas där och inte ställa krav. En märklig strategi att hålla fast vid år efter år, den har ju aldrig fungerat ändå. Men nu släppte jag den och hoppade ut i tomma intet och det skar genom hela kroppen av rädsla.
Samtalet fortsatte och vi kom nu in på varför det gick fel mellan oss. På riktigt. Inte bara de där förklaringarna som jag inte köpt. Och ja, där fanns den. Obalansen. Den som inträder då jag blir riktigt kär. För det som händer i exakt samma sekund som jag blir kär är att jag blir livrädd för att bli lämnad. Vilket obönhörligen, uppenbarligen, leder till exakt det. Jag vill backa tiden, slå det ur mig, önskar att vi träffats när jag kommit så mycket längre, jag önskar mig en chans till. Men vet att det här gjort, att det blev såhär igen och att jag har så mycket jag måste kämpa mig igenom med mig själv för att inte återigen halka ner i det här mönstret. Det blir en galen maktförskjutning som ingen vettig människa vill ha. Och eftersom Ettan är vettig, vill ha inte ha den.
Vi satt kvar till de stängde. Som vanligt. Eller som då. Vi tog en promenad i kylan. Skulle dela en taxi hem, men jag följde med honom upp. För att hämta mina saker som var kvar där. För att göra det fullt ut. Tvärtemotet. Inte lämna saker där och ha en ursäkt till kontakt igen.
Jag blev kvar ett tag, samtalet fortsatte. Han sa fina saker om mig och om vad han känner för mig och jag försvann in i hans famn en stund och lät honom komma nära och ville vara nära. Han ville att jag skulle stanna, men när jag kände honom nära fysiskt så visste jag att en natt med honom skulle trasa sönder mig totalt. För många känslor, för starka, jag skulle aldrig kunna styra eller dämpa.. Så jag reste mig för att gå. Han stoppade mig i dörren och frågade "Är det säkert att jag inte får ringa dig? Kan vi inte prata om det mer?" Jag ville inget hellre än att ta tillbaka det jag hade sagt, ville inget hellre än gå tillbaka in till honom och gömma mig i en drömvärld för några timmar. Jag kunde inte förmå mig att säga orden igen. Jag la huvudet på sned. Han sa" Eller.. Du menade det du sa?" Jag nickade.
Sen gick jag.
Det här med att behålla självrespekten. Som jag skrev om för ett tag sen. Och att jag hade en plan. Jag tog den planen både till min individualterapeut och det kom upp även i gruppterapin där vi just nu övar på att "agera tvärtemot känslan, fullt ut". Mycket effektiv färdighet. Min plan blev med beröm godkänd.
Jag träffade Ettan i lördags. Det var första gången vi skull ses på över en månad, och jag var helt stissig. Panikattack i badkaret då det kändes som att någon satte sig på mitt bröst. Tog mig igenom med andning och övning i medveten närvaro. Sen tog jag två stora whisky. Jag ville inte! Jo, jag ville inte träffa honom, men jag ville inte göra det jag föresatt mig att göra- liksom ta bort honom ur mitt liv. Jag åkte och träffade honom i alla fall. Vi tog en drink, pratade sammanflätat, enkelt, skrattade, pratade om svåra saker, vi åt god mat, pratet flöt mellan oss med den exakta balansen och dynamiken som vi alltid hade förut. Då, när allt var bra. Då som nu, satt i timmar, höll hand, uppslukade.
Jag tänkte att jag inte skulle kunna. Ta upp det som jag hade föresatt mig att ta upp. ville bara få var i det där bra, mjuka, goda, fina. Men sen, efter tre timmar så gjorde jag det. Bad att få bara berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag inte får ihop, vad jag får ihop, vad som är verkligt för mig. Inga frågor som kräver svar utan bara mina känslor och tankar. Få säga dem och stå för det. Jag gjorde det. Och han lyssnade. Dömde inte, försvarade sig inte. Men frågade lite och samtalet fortsatte med samma närhet och balans.
Sen förklarade jag för honom det svåraste. Att jag tycker väldigt mycket om att han ringer, att jag blir glad när han gör det, att jag vill höra om hans liv och dela med mig av mitt. Men att de här samtalet tar mig till en plats där det inte är bra för mig att vara. Jag sa att jag är kär i honom fortfarande och att jag egentligen inte alls är nöjd med bara dessa samtal. Att jag vill ha mer, allt, och att om han inte vill vara i det så kan jag inte vara hans vän. Bara.
Jag sa det. Det strider mot allt i mina invanda strategier, där jag bara vill vara smidig, klamra mig fast vid hoppet, vara den hjälpsamma, finnas där och inte ställa krav. En märklig strategi att hålla fast vid år efter år, den har ju aldrig fungerat ändå. Men nu släppte jag den och hoppade ut i tomma intet och det skar genom hela kroppen av rädsla.
Samtalet fortsatte och vi kom nu in på varför det gick fel mellan oss. På riktigt. Inte bara de där förklaringarna som jag inte köpt. Och ja, där fanns den. Obalansen. Den som inträder då jag blir riktigt kär. För det som händer i exakt samma sekund som jag blir kär är att jag blir livrädd för att bli lämnad. Vilket obönhörligen, uppenbarligen, leder till exakt det. Jag vill backa tiden, slå det ur mig, önskar att vi träffats när jag kommit så mycket längre, jag önskar mig en chans till. Men vet att det här gjort, att det blev såhär igen och att jag har så mycket jag måste kämpa mig igenom med mig själv för att inte återigen halka ner i det här mönstret. Det blir en galen maktförskjutning som ingen vettig människa vill ha. Och eftersom Ettan är vettig, vill ha inte ha den.
Vi satt kvar till de stängde. Som vanligt. Eller som då. Vi tog en promenad i kylan. Skulle dela en taxi hem, men jag följde med honom upp. För att hämta mina saker som var kvar där. För att göra det fullt ut. Tvärtemotet. Inte lämna saker där och ha en ursäkt till kontakt igen.
Jag blev kvar ett tag, samtalet fortsatte. Han sa fina saker om mig och om vad han känner för mig och jag försvann in i hans famn en stund och lät honom komma nära och ville vara nära. Han ville att jag skulle stanna, men när jag kände honom nära fysiskt så visste jag att en natt med honom skulle trasa sönder mig totalt. För många känslor, för starka, jag skulle aldrig kunna styra eller dämpa.. Så jag reste mig för att gå. Han stoppade mig i dörren och frågade "Är det säkert att jag inte får ringa dig? Kan vi inte prata om det mer?" Jag ville inget hellre än att ta tillbaka det jag hade sagt, ville inget hellre än gå tillbaka in till honom och gömma mig i en drömvärld för några timmar. Jag kunde inte förmå mig att säga orden igen. Jag la huvudet på sned. Han sa" Eller.. Du menade det du sa?" Jag nickade.
Sen gick jag.
lördag 8 maj 2010
Oklara
Jag har min brorsdotter här. Hon blev verkligen inkastad i mitt liv... och då menar jag väl inte direkt de positiva sidorna av det. Hon kom till kontoret när jag precis ägnat en timme åt att gråta typ levern ut genom ena örat. Snorig, rödnäst och med nån slags jäkla prinskorvar på ögonlocken.
Kul början.
Men vi fick en rätt mysig kväll i går, hemma, pratandes, mysandes. Vi har massor att ta igen hon och jag. Av anledningar som jag inte går in på nu och här träffades hon och jag för första gången i våra liv i somras. Jag är glad över att vi gjorde det, det är som att jag liksom hittat en förlorad syster. Det är bara 4 år mellan oss i ålder och jag har aldrig haft någon syster, så...
Vi tittade på bilder från mitt liv. Har en sådär 6000 st som ligger i datorn bara från de senaste 5 åren. Surfresa, skidsemester, Thailand, segla i skärgården, nästa surfresa, huset i skärgården, Thailand, ny skidresa, bilsemester, ännu en surfresa, ännu en bilsemester..och så vidare! Hela tiden!
Jag gick och la mig på kvällen och undrade vem det var på de där bilderna. Och var hon är nu?
Jo, jag var i Thailand i januari. Men det är ju inte så att jag springer på gymmet för att vara fit till nästa surfresa, för jag har ingen inplanerad. Det blev ingen resa till fjällen i år. Jag låg väl här och grät i stället. Jag låg vaken till 4 i morse och tänkte på det här. Vem jag är som singel och vem jag är i en relation. Hur mycket mer energi jag har i en relation.... Vad många saker jag väljer att inte göra när jag inte har någon att göra det med.
Jag gjorde saker efter att O hade lämnat mig också. Jag åkte till Bali och surfade med vänner, jag åkte till Thailand med vänner. Jag åkte på bilsemester på Österlen med en väninna och ut i skärgården med en vän. Men jag saknade O massor och jag gjorde det mest för att jag tänkte att det nog "skulle vara bra för mig".
Ja, inte vet jag. Sjukskriven för utmattningsdepression blev jag i alla fall. Jag tog mig tillbaka och jag kom över O. Jag började göra saker för att jag VILLE, inte bara för att jag kände mig tvungen. Men visst saknades något. Jag är inte en singelperson i grunden, kan man säga. Jag vill dela mitt liv. När blev tillsammans med honom med stort H så sa han vid något tillfälle att han hade suttit och tittat på mina bilder på FB. Och undrat var hans plats var i mitt liv. Med alla resor, alla vänner, allt det fantastiska i mitt liv så undrade han vad jag skulle med honom till....?
Jag försökte få honom att förstå. Visst händer det en massa bra i mitt liv, med resor, vänner, bra jobb, roliga fester och ännu fler resor. Men det är ju meningslöst om jag inte får dela livet med någon. Och då menar jag hela livet... Det som pågår varje dag. Att få vakna med honom på morgonen och somna på hans arm på kvällen, att få alla de där kärleksfulla sms:en som fick det att pirra i magen. Att veta att någon saknar en och tänker på en. Bara att ha någon att planera middagsmaten med och gå och handla med. Att han fanns där för att prata med om vad som händer i vardagen, som stöttar i frågor som rör barnen, i jobbet. Att det finns någon som tycker att jag är den vackraste tjejen på planeten till och med, eller kanske just allra mest, när jag är osminkad med tofsar i håret och har tjocktröja på mig och eldar i spisen på torpet. Helt enkelt så som det var, det ville jag ha. Det var det som saknades på bilderna på FB. Jag vet inte om han förstod, men jag tror det.
Och jag är utan det där nu igen. Jag är singel och jag har ingen att dela livet med i den bemärkelsen jag beskriver ovan.
Jag vill inte på något sätt förringa alla mina viktiga. Vänner och familj. Gudarna ska veta att jag inte klarar mig en dag utan dem och att de gör mina dagar ljusa och bra så ofta.
I dag blev det otroligt tydligt hur mycket jag behöver mina nära. Hur vinglig jag är.
Jag behöver mina nära. Jag behöver mina barn. Jag behöver ME. Jag behöver Inneboende.
Det finns så många saker jag inte klarar utan dem. Jag klarar mycket av de stora kamperna på egen hand, jag driver och sliter med problematiken kring stora sonen, jag driver och sliter på egen hand svårigheter i jobbet. Men jag kan oftast inte gå och handla själv. Jag kan inte ta in posten utan att någon håller mig i handen. Jag kan tydligen verkligen inte ta ut min brorsdotter på en helkväll på stan utan någon mer som håller mig handen. Jag inser det här med kraft och det blir en hemmakväll igen. Jag slår mig i huvudet med min oförmåga. Det gör mig ont att min närmaste inte mår bra och jag vill vara där och vara hennes stöd men i stället rasar jag nerför min kant utan hennes stöd. ...
Som sagt, min brorsdotter blev inkastad i det svåra i mitt liv..... och jag försöker se det goda i att jag den här gången tar hjälp, erkänner att jag behöver mina fina, nära. Inte bara kör på, med ett järngrepp kring mina strategier... Jag öppnar mig, jag trevar och försöker. Jag testar nya sätt.
Och vi var på en otroligt mysig frukost på hemmafiket i morse. Jag och ME, lilla sonen, Inneboende och brorsdotter. God frukost, på många sätt. Jag kom i väg, trots att jag hade en svår morgon. Jag hade aldrig kommit iväg utan dem...
Jag är rädd att jag gör så många besvikna med min oförmåga. Jag hoppas så innerligt att jag inte gör det. Det finns så mycket jag vill klara, men inte klarar. Jag är ledsen om det påverkar mina nära negativt.
Jag vill ha er här, jag klarar mig inte utan.
måndag 3 maj 2010
Andningshål
Vaknade med känslan av att någon satt på mig.
Gjorde en del av det jag var tvungen till, men knappt. Som med en slöja framför sinnena och med lite gröt i öronen.
Hade ett möte på förmiddagen som satte knas i hela huvudet på mig. För att inte tala om i kroppen. Oro och obalans.
Dagen fortsatte i samma spår.
Min terapeut sa till mig idag att jag ska vara noga med mina andningspauser. Att jag ska ge mig dem, vårda dem. Att det är jätteviktigt.
Nu undrar jag bara.....
HURDÅ??????
Jag tog den där promenaden. Jag chillade med sonen. Jag pratade med vännen. Allt kändes lite bättre.
Sen kom ett sms och telefonsamtal jag verkligen inte bett om och andningspauserna sågs segla all världens väg.
Så... HURDÅ??
När det som virvlar därute i livet kommer och träffar mig utan att jag har en möjlighet att ducka?
Är det för mycket begärt med lite lugn och ro nån gång?
Gjorde en del av det jag var tvungen till, men knappt. Som med en slöja framför sinnena och med lite gröt i öronen.
Hade ett möte på förmiddagen som satte knas i hela huvudet på mig. För att inte tala om i kroppen. Oro och obalans.
Dagen fortsatte i samma spår.
Min terapeut sa till mig idag att jag ska vara noga med mina andningspauser. Att jag ska ge mig dem, vårda dem. Att det är jätteviktigt.
Nu undrar jag bara.....
HURDÅ??????
Jag tog den där promenaden. Jag chillade med sonen. Jag pratade med vännen. Allt kändes lite bättre.
Sen kom ett sms och telefonsamtal jag verkligen inte bett om och andningspauserna sågs segla all världens väg.
Så... HURDÅ??
När det som virvlar därute i livet kommer och träffar mig utan att jag har en möjlighet att ducka?
Är det för mycket begärt med lite lugn och ro nån gång?
----------------
Lånar härmed ett av mina favoritcitat;
"Nämen, om man skulle ta och gå och skjuta sig då."
Vilken måndag.
Jag hoppas innerligt att den aldrig går i repris.
Verkligen.
"Nämen, om man skulle ta och gå och skjuta sig då."
Vilken måndag.
Jag hoppas innerligt att den aldrig går i repris.
Verkligen.
söndag 11 april 2010
Summarum
Summering: Bra helg.
Härligt rolig partyfredag. Härligt skön Svenssonsmeditativ lördag med sköna kommunikationer åt höger och vänster. Bra kommunikationer med värden som för livet framåt och uppåt. Hemmakväll med min inneboende där vi njöt av att inte bry oss om disk och städ och barn, för de är ju inte hemma. Dessutom fick jag en gudomlig present av min inneboende. Doc Martens. Cherry. Med perfekt antal hål. Tack, J!! Jag hoppade jämfota av lycka en lång stund. Dessutom firar ju Doc Martens 50 år i år och det känns schysst att då promenera omkring i ett par dylika.
Söndag i dag med en uppsjö av ingredienser. Bjuden på lyxig brunch på Park, häng i solen i Humlan med fika och givande samtal, även här med riktningen framåt och uppåt. Och även här med ett tack! För hjälpen, för ärligheten, för klarsyntheten.
Fick reda på att mitt ex O, mitt livs största kärlek, blev sambo i fredags (om man känner honom vet man att det är holy fucking shit macaroni!!) och känner en kombokänlsa där jag å ena sidan är glad att han hittade så rätt den här gången, att hans rädslor och hans känsla av oförmåga tycks ha lämnat honom och å andra sidan en stickig känsla där det som känns är det att jag var så fel för honom när han var så rätt för mig. Förutom att jag var så fel för honom, dårå....
Och sist, men inte på något endaste sätt minst har jag varit på en dejt i kväll! En riktig dejt, minsann. En bra, minsann! God middag vid vattnet, gott vin och samtal som inspirerade och utmanade på det bästa av sätt. Jag kände mig okej med mig, och väldigt okej med honom. Det jag oroade mig inför dejten var att han kanske var något för mycket av en besserwisser för min smak, eller något för självgod. Han bevisade mig helt fel. Bra där! Tvärtom hade han en god självinsikt, var en bra lyssnare samt väldigt öppen inför andras (mina) tankegångar. Att han dessutom gullade med mitt ego genom att kalla mig smart och intelligent och efter dejten messade mig om att han hade haft en bra kväll med intressanta diskussioner för en gångs skull gjorde ju inte saken sämre. Om det sen beror på att jag är briljant eller att han haft sjuk otur i sitt dejtande låter jag vara osagt. Han var dessutom fin att se på, tillägger jag gärna.
Nöjd.
Härligt rolig partyfredag. Härligt skön Svenssonsmeditativ lördag med sköna kommunikationer åt höger och vänster. Bra kommunikationer med värden som för livet framåt och uppåt. Hemmakväll med min inneboende där vi njöt av att inte bry oss om disk och städ och barn, för de är ju inte hemma. Dessutom fick jag en gudomlig present av min inneboende. Doc Martens. Cherry. Med perfekt antal hål. Tack, J!! Jag hoppade jämfota av lycka en lång stund. Dessutom firar ju Doc Martens 50 år i år och det känns schysst att då promenera omkring i ett par dylika.
Söndag i dag med en uppsjö av ingredienser. Bjuden på lyxig brunch på Park, häng i solen i Humlan med fika och givande samtal, även här med riktningen framåt och uppåt. Och även här med ett tack! För hjälpen, för ärligheten, för klarsyntheten.
Fick reda på att mitt ex O, mitt livs största kärlek, blev sambo i fredags (om man känner honom vet man att det är holy fucking shit macaroni!!) och känner en kombokänlsa där jag å ena sidan är glad att han hittade så rätt den här gången, att hans rädslor och hans känsla av oförmåga tycks ha lämnat honom och å andra sidan en stickig känsla där det som känns är det att jag var så fel för honom när han var så rätt för mig. Förutom att jag var så fel för honom, dårå....
Och sist, men inte på något endaste sätt minst har jag varit på en dejt i kväll! En riktig dejt, minsann. En bra, minsann! God middag vid vattnet, gott vin och samtal som inspirerade och utmanade på det bästa av sätt. Jag kände mig okej med mig, och väldigt okej med honom. Det jag oroade mig inför dejten var att han kanske var något för mycket av en besserwisser för min smak, eller något för självgod. Han bevisade mig helt fel. Bra där! Tvärtom hade han en god självinsikt, var en bra lyssnare samt väldigt öppen inför andras (mina) tankegångar. Att han dessutom gullade med mitt ego genom att kalla mig smart och intelligent och efter dejten messade mig om att han hade haft en bra kväll med intressanta diskussioner för en gångs skull gjorde ju inte saken sämre. Om det sen beror på att jag är briljant eller att han haft sjuk otur i sitt dejtande låter jag vara osagt. Han var dessutom fin att se på, tillägger jag gärna.
Nöjd.
lördag 27 mars 2010
Sjukor
Jaha, så var man sjuk igen då. Jag fattar ju att jag blir sjuk för att jag konstant sover för lite och oroar mig och allt det där... Men tänk att det ska vara så svårt att sluta vara destruktiv! Hade faktiskt sett fram emot att den här helgen få ännu lite mer ordning här hemma, måla om köket och skruva de sista möblerna. Inget av det blev det.
Har haft ont i halsen i flera dagar men härledde det till för lite sömn, samt det faktum att halsschakrat är schakrat för sanningar och lögner. Jag har ju blivit drabbad av det ljugits friskt om mig av någon som jag tror kanske är rädd för mig..? Det är den förklaring jag kan komma fram till. Det föreligger nog ett missförstånd här, för mig behöver man verkligen inte vara rädd för... Om man inte skadar mina nära vill säga, för då kommer björninnan i mig fram. Att man ljuger om mig och skadar mig har jag svårare att stå upp emot. Där blir jag konflikträdd.
Var hos min terapeut i går. Medan jag satt där så blev jag allt sämre. Min kropp tänkte väl, "nu är det helg, let's go crazy.. " som i sjuk då.... Så istället för tjejmiddag och utgång blev det sängläge. Urtrist. Det blev inte bättre i dag för då bestämde sig fröken Migrän för att bestiga mig och mina sinnen fullständigt. Mörkt rum i många timmar. Nu bakis av såväl migrän som medicin.
Och så bryter Buddha svansen....! Lilla söta, stackars Buddha.. Sonen kommer ut till mig desperat och jag ger honom numret till djursjukhuset. Han ringer...
"Hej , jag heter Xxxxx Xxxxxx och jag å min flickvän låg i sängen och när vi gör det brukar vi (här undrade jag vad fasiken tjejen i luren tänkte..) ha råttorna lösa rummet och så skrek den ena råttan...." osv.
Buddha har på något jäkla sätt fastnat med svansen i något under sängen och svansen är av och blöder och det hänger ut nån slamsa ur den... Hua. De sa att den ska hållas ren och att vi skulle göra en strut åt honom så han inte kommer åt den, (Jo, men tjena...) och att den ska amputeras, men de kunde inte de göra på det här djursjukhuset, så vi måste vänta till på måndag.....
Det är inget vidare för mig och min sinnesro att vara sjuk. Jag tänker så vansinnigt mycket. Mer än vanligt alltså. Jag snurrar omkring, oroar mig, tänker på saker jag inte kan göra något åt och saker jag borde göra något åt men inte gör av olika skäl. Som till exempel för att jag inte orkar.. vilket är en av de sämsta anledningarna till att skjuta på saker. Det blir ju bara värre. Jag har varit lite arg den här veckan, men det har tyvärr gått över. Jag är verkligen riktigt, riktigt usel på att tycka illa om folk. Faktiskt så usel att det nog är dåligt för mig. Om någon gör riktigt dumma saker så ser jag snart anledningar till det och börjar tycka synd om personen istället. Och vill helst försöka hjälpa. Om dessutom jag på något sätt är inblandad blir det ännu mer så. Jag vill hjälpa. The Helper.
Nu är jag i en situation där jag ser en person jag tycker oändligt mycket om skada sig själv och de viktigaste för honom, gång på gång och jag ser också en person jag knappt känner men som hamnat i mitt sammanhang skada sig själv och personer jag bryr mig om. Och The Helper vill så gärna, men får inte.. ska inte. Eller vill..? Snarare känner behov av, kanske. Men ska inte.
Den här gången är det nog tyvärr omöjligt skulle jag tro, för här vills nog ingen hjälp ha. Men trots det kan jag inte sluta fundera på vad jag skulle kunna göra.
Sen är det pengar och jobb och praktiska saker jag oroar mig över. Och vad jag äter och hur jag sover och min träning. Ja, sånt tjafs får en massa utrymme när jag ligger där i sängen och umgås med ingen eller inget annat än mig och mina tankar. Jag blir rätt trött på mitt sällskap.
Jag vill göra saker, jag vill få mitt avslut och komma vidare. Men jag får inte, jag får inte några svar som kan hjälpa mig. Jag fortsätter att bygga i hop mina egna sanningar och "jag vet inten". Och jag rör mig långsamt. Jag tror att det skulle vara bra för alla inblandade om jag kunde få mitt avslut. För jag vill leva. Utan det här. Jag ber om det, men mitt värde är inte stort nog för att ge mig, eller så är förnekelsen det största i allt.
Vad jobbigt det är att inte kunna blogga fritt om det här, inser jag. Blä. Metaforer och ludd är vad ni får. Inuti mig står det en massa mellan raderna. Men jag skyddar fortfarande min kärlek, trots att det just nu nog skulle vara enklare för honom om jag inte klarat mig med de där 40 cm.
Hårt och hemskt? Ja, visst är det.
Och med den aningens bittra slutklämmen på inlägget, vad kan passa bättre än NiN..?
I still recall the taste of your tears
Echoing your voice just like the ringing in my ears
My favorite dreams of you still wash ashore
Scraping through my head 'till I don't want to sleep
Anymore
You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And i'm starting to scare myself
You make this all go away
You make this all go way
I just want something
I just want something I can never have
You always were the one to show me how
Back then I couldn't do the things that I can do now
This thing is slowly taking me apart
Gray would be the colour if I had a heart
Come on, tell me
You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And I'm starting to scare myself
You make this all go away
You make this all go away
I just want something
I just want something I can never have
In this place it seems like such a shame
Though it all looks different now
I know it's still the same
Everywhere I look you're all I see
Just a fading fucking reminder of who I used to be
Come on, tell me!
You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And i'm starting to scare myself
You make this all go away
You make it all go way
I just want something
I just want something I can never have
I just want something I can never have
Har haft ont i halsen i flera dagar men härledde det till för lite sömn, samt det faktum att halsschakrat är schakrat för sanningar och lögner. Jag har ju blivit drabbad av det ljugits friskt om mig av någon som jag tror kanske är rädd för mig..? Det är den förklaring jag kan komma fram till. Det föreligger nog ett missförstånd här, för mig behöver man verkligen inte vara rädd för... Om man inte skadar mina nära vill säga, för då kommer björninnan i mig fram. Att man ljuger om mig och skadar mig har jag svårare att stå upp emot. Där blir jag konflikträdd.
Var hos min terapeut i går. Medan jag satt där så blev jag allt sämre. Min kropp tänkte väl, "nu är det helg, let's go crazy.. " som i sjuk då.... Så istället för tjejmiddag och utgång blev det sängläge. Urtrist. Det blev inte bättre i dag för då bestämde sig fröken Migrän för att bestiga mig och mina sinnen fullständigt. Mörkt rum i många timmar. Nu bakis av såväl migrän som medicin.
Och så bryter Buddha svansen....! Lilla söta, stackars Buddha.. Sonen kommer ut till mig desperat och jag ger honom numret till djursjukhuset. Han ringer...
"Hej , jag heter Xxxxx Xxxxxx och jag å min flickvän låg i sängen och när vi gör det brukar vi (här undrade jag vad fasiken tjejen i luren tänkte..) ha råttorna lösa rummet och så skrek den ena råttan...." osv.
Buddha har på något jäkla sätt fastnat med svansen i något under sängen och svansen är av och blöder och det hänger ut nån slamsa ur den... Hua. De sa att den ska hållas ren och att vi skulle göra en strut åt honom så han inte kommer åt den, (Jo, men tjena...) och att den ska amputeras, men de kunde inte de göra på det här djursjukhuset, så vi måste vänta till på måndag.....
Det är inget vidare för mig och min sinnesro att vara sjuk. Jag tänker så vansinnigt mycket. Mer än vanligt alltså. Jag snurrar omkring, oroar mig, tänker på saker jag inte kan göra något åt och saker jag borde göra något åt men inte gör av olika skäl. Som till exempel för att jag inte orkar.. vilket är en av de sämsta anledningarna till att skjuta på saker. Det blir ju bara värre. Jag har varit lite arg den här veckan, men det har tyvärr gått över. Jag är verkligen riktigt, riktigt usel på att tycka illa om folk. Faktiskt så usel att det nog är dåligt för mig. Om någon gör riktigt dumma saker så ser jag snart anledningar till det och börjar tycka synd om personen istället. Och vill helst försöka hjälpa. Om dessutom jag på något sätt är inblandad blir det ännu mer så. Jag vill hjälpa. The Helper.
Nu är jag i en situation där jag ser en person jag tycker oändligt mycket om skada sig själv och de viktigaste för honom, gång på gång och jag ser också en person jag knappt känner men som hamnat i mitt sammanhang skada sig själv och personer jag bryr mig om. Och The Helper vill så gärna, men får inte.. ska inte. Eller vill..? Snarare känner behov av, kanske. Men ska inte.
Den här gången är det nog tyvärr omöjligt skulle jag tro, för här vills nog ingen hjälp ha. Men trots det kan jag inte sluta fundera på vad jag skulle kunna göra.
Sen är det pengar och jobb och praktiska saker jag oroar mig över. Och vad jag äter och hur jag sover och min träning. Ja, sånt tjafs får en massa utrymme när jag ligger där i sängen och umgås med ingen eller inget annat än mig och mina tankar. Jag blir rätt trött på mitt sällskap.
Jag vill göra saker, jag vill få mitt avslut och komma vidare. Men jag får inte, jag får inte några svar som kan hjälpa mig. Jag fortsätter att bygga i hop mina egna sanningar och "jag vet inten". Och jag rör mig långsamt. Jag tror att det skulle vara bra för alla inblandade om jag kunde få mitt avslut. För jag vill leva. Utan det här. Jag ber om det, men mitt värde är inte stort nog för att ge mig, eller så är förnekelsen det största i allt.
Vad jobbigt det är att inte kunna blogga fritt om det här, inser jag. Blä. Metaforer och ludd är vad ni får. Inuti mig står det en massa mellan raderna. Men jag skyddar fortfarande min kärlek, trots att det just nu nog skulle vara enklare för honom om jag inte klarat mig med de där 40 cm.
Hårt och hemskt? Ja, visst är det.
Och med den aningens bittra slutklämmen på inlägget, vad kan passa bättre än NiN..?
I still recall the taste of your tears
Echoing your voice just like the ringing in my ears
My favorite dreams of you still wash ashore
Scraping through my head 'till I don't want to sleep
Anymore
You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And i'm starting to scare myself
You make this all go away
You make this all go way
I just want something
I just want something I can never have
You always were the one to show me how
Back then I couldn't do the things that I can do now
This thing is slowly taking me apart
Gray would be the colour if I had a heart
Come on, tell me
You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And I'm starting to scare myself
You make this all go away
You make this all go away
I just want something
I just want something I can never have
In this place it seems like such a shame
Though it all looks different now
I know it's still the same
Everywhere I look you're all I see
Just a fading fucking reminder of who I used to be
Come on, tell me!
You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And i'm starting to scare myself
You make this all go away
You make it all go way
I just want something
I just want something I can never have
I just want something I can never have
tisdag 23 februari 2010
Ingenting
Smeker förbi
en tanke
ett hopp
Dör igen
men inte viljan
det enda
Hoppet gror
gör hål i bland
som hetta på is
Släpper taget
snurrar ner
vimlar bort
Upp igen
inga svar
ingenting
Ingenting
ingenting
ingenting
ingenting
Bara tystnad
utom mina vener
intryckta
Ingen andning
där mörkast är
ropar jag
Men ingenting
Ingenting
Inte en skälvning
inte ett brus
Ingenting
en tanke
ett hopp
Dör igen
men inte viljan
det enda
Hoppet gror
gör hål i bland
som hetta på is
Släpper taget
snurrar ner
vimlar bort
Upp igen
inga svar
ingenting
Ingenting
ingenting
ingenting
ingenting
Bara tystnad
utom mina vener
intryckta
Ingen andning
där mörkast är
ropar jag
Men ingenting
Ingenting
Inte en skälvning
inte ett brus
Ingenting
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)