torsdag 31 mars 2011

Gåva

I helgen var jag och jobbade i Göteborg. Igen. På lördagen kom två
unga tjejer till oss och pratade om vad vi gör och hur vi arbetar. De
sökte upp oss spontant bara, de pluggar inom området jag arbetar med.

Min morgon på lördagen började med att jag försov mig. Sen ville
inte håret alls. Sen sprack mina byxor och jag bytte kläder flera
gånger, inget kändes bra. Man kan väl säga att jag hade en lite
besvärlig morgon. För säkerhets skull hängde jag på mig två av
mina Buddhafigurer i stället för bara en som jag brukar ha. Jag
tänkte att det kunde hjälpa till att göra resten av dagen bättre.

En av tjejerna la märke till mina Buddhasmycken och kommenterade med
att hon tyckte om dem. Hon var thailändska och själv buddhist. Jag
berättade varför jag denna dag bar två. "Det låter som att du idag
skulle behöva tur" sa hon. "Ren tur får man enklare med kristaller".
Hon visade sin kristall som hon hade i en kedja runt halsen. "Skulle
du vilja ha en sån?"

Jag undrade om hon sålde dem. "Nej, nej! Men jag har några stycken.
Du kan få en. Jag kommer hit med den i morgon. Är du här då?"

Och det skulle jag ju vara. Så jag sa ja tack, hur skulle jag kunna
säga nej till lite tur? Hon kom mycket riktigt tillbaka dagen efter
med en kristall åt mig. "Jag har fått den av en munk, den är
välsignad." Jag vet att de Buddhafigurer och kristaller man får som
gåva av munkarna är de som är liksom på riktigt. Jag använder
själv bara dem jag fått av munkar.

Jag blev otroligt glad och väldigt tacksam. Det är en fin och
kärleksfull gåva som kom från hjärtat. Av en person jag inte alls
känner. Det känns speciellt och jag blir varm av att tänka på
godheten som så ofta möter mig. Mitt i kaos och smärta så dyker den
upp. Titt som tätt och obeveklig.

onsdag 30 mars 2011

Mixat

Uppe i varv, full fart. Mitt i allt blev jag påmind om att någon tror
eller har trott att jag gjort ont när det i själva verket handlar om
lögner. Påmind om svek och frågetecken. Och ju längre tiden har
gått desto mer förstår jag utan svar.

Snurrade in mig i åtaganden för idag och undran om det finns något
jag borde göra åt det där från förr. För mig, bara mig. Finns det
saker jag behöver få säga? Tankar och kropp i stress och hets.

Sen bara... Gick jag på teater. Molieres Tartuffe. Jag gick med min
bror Dicks bonusdöttrar och det var första gången vi gjorde något
tillsammans bara vi. Och det var ljuvligt. Jag älskar orden, jag
älskar humorn. Jag fascineras över Molieres otroliga förmåga att
skriva på det underfundiga, sjungande, spetsiga vis han gjorde. Jag
gick därifrån med skrattet kvar i mungipor och mage. Väldigt
avslappnad och med värme inuti.

Jag väljer den känslan och går och lägger mig.

måndag 28 mars 2011

Stök

Kommit hem. Till stöket och härligheten. Där dagen känns som att
den borde vara halvägs till ända redan innan jag åkt till jobbet
eftersom det är så mycket som gjorts redan. Barn hit och dit och
katten och råttorna och träningskläderna och glömda nycklar och
telefon som ringer och en glömd mobil och en sak att lämna hos en
granne och säga hej till en annan.

Och efter jobbet likadant, skjuts till träning för Lilla sonen och
middag hos ME för mig och stora. En granne lånar bilen och hos en
annan hämtar jag katten. Missar att jag inte ställt om klockan i
köket och lever glatt efter den, vilket gör att Lilla sonen kommer i
säng på tok för sent. Ändrar tvättstugetid till fördel för lite
tid med Jo som kommer till Stockholm i morgon och som jag SKA ha en
stund med. Kommer på att det är smart att ta in posten åtminstone en
gång per vecka och får reda på att jag får tillbaka mycket mindre
på skatten än vad jag räknat med. Men jag brukar ju räkna fel.. Så.

Vid midnatt gör jag mitt lilla träningspass. Bland en massa
lajvutrustning som Stora sonen fått låna och spridit ut i hela
lägenheten..,

Ja, jag är hemma i stöket igen. I mitt stök. Mitt liv.

Det finns mycket i det som jag gillar.

lördag 26 mars 2011

Uppåner.

Han ringde idag. Bilden på honom dök upp på ajfånen och jag
släppte allt, sprang ifrån mina kollegor och svarade. Han bad om
ursäkt för att han ringde. Men han ville så gärna veta hur jag
mådde.

Jag sa ok.

Vi pratade om saker. Men inte om oss.

Men han avslutade samtalet med att än en gång säga förlåt för att
han ringde. Jag sa, för två veckor sen, att jag inte vill att han ska
ringa mig om det inte är för att han kommit på att han vill leva med
mig.

Han ringde ändå. Och vände upp och ner på allt. Jag hamnade på ett
dåligt ställe.

Och jag undrar nu.. Om jag hade sagt att jag mådde skit, vad hade han
gjort då ...? Men det sa jag inte. Förstås. Jag vill ju inte vara
till besvär, gudbevars.

fredag 25 mars 2011

Typiskt

Jag tittar väldigt sällan på TV. Eller på filmer. Har sällan ro
till det. Men nu bor jag ensam på hotell och har en massa fler kanaler
än de fyra jag har hemma. Så jag har tittat på TV. Tre kvällar i
rad. I kväll råkade det bli en katastroffilm. Storm, orkan och
grejer. På havet. Alldeles för spännande för att se utan att ha
nån att hålla i hand egentligen. Jag fick ont i magen och blev
alldeles svettig, men kunde inte sluta titta för jag var ju tvungen
att se hur det slutade. Och det jag väntade på var ju det lyckliga
slutet, i synnerhet som det var en amerikansk film. Ni vet, den där
mirakulösa, osannolika räddningen.

Men vet ni? Alla dog. Alla huvudpersonerna. Drunknade, döda. Verkligen
avkopplande fredagssysselsättning det här med att titta på TV.

Hur ska jag kunna sova nu? De dog ju!!

torsdag 24 mars 2011

Utan

Tick tock, tick tock. En timme, en dag. Borta på jobb utan någon
nära nära. Saknar redan mina barn och planerar och drömmer om resor
med dem. Kanske till Amazonas som volontär och hjälpa djuren där?

Göra något annat, om än bara för ett kort tag?

Jag staplar tankar i vardera ben och det gör dem konstigt nog lättare
att röra. Jag glider lite på snedden av att inte vara hemma, men inte
helt av. Hoppas jag. Lite förlamad och rädd för att inte få sova.
Och dessutom spökar det på mitt rum.

Jag har inget veckoblad. Min psykolog avbokade i tisdags, så jag fick
inget nytt. Borde göra ett eget, men tänker att sömnen är viktigare
nu. Kanske är det fel? Gör några anteckningar strax.

Och jag längtar efter att göra i ordning min cykel. Min röda
åttiotalsracer med vitt bockstyre. Det är grejer det! :)

Och snart är det dags för nytt golv i sovrummet också. Tick tock,
tick tock.

onsdag 23 mars 2011

Annan längtan

Sitter på ett hotellrum. På golvet, med stora panoramafönster framför mig. Ser ut över stadens ljus och längtar till mitt hjärtas stad. Längtar till Bangkok så att det värker.

måndag 21 mars 2011

Fan.

Fan för att jag saknar mitt kaffe på sängen på morgnarna. Och för att jag vill trycka mina fötter mot dina som ser så roliga ut, när jag vaknar på morgonen. Och för att jag tänker mer på fredagar när du kom hit och vi var storfamilj med skratt och kärlek än när du stängde mig ute från din vardag.

Och för att jag vill att du ska ringa, hoppas att du ska göra det, fast jag har sagt att du inte får. Fan för att tomheten jag känner när jag kommer hem och du inte längtat efter mig river sönder mig inuti och utanpå. Och för att jag saknar din kropp och din närhet, att ha sex med dig, så mycket att jag inte kan släppa någon annan nära ens så.

Fan för att jag saknar ditt skratt och tänker så mycket mer på det än den där surheten som också finns hos dig. Och för att jag undrar om mitt bagage gjorde att jag var orättvis mot dig. Fan för att jag saknar din doft och för att den enda bild av dig som kommer upp när jag tänker på dig är när du är som allra snyggast. Och för att jag saknar dina kärleksförklaringar, långa mess och våra telefonsamtal när du inte kunde vara här. Fan för att jag tänker mer på att vi hade samma drömmar om framtiden än att du plötsligt inte trodde på oss längre. Och för att jag undrar hur det går för dig och att jag nästan sprängs av att inte få dela saker med dig.

Fan för att jag är den enda av oss som tror och hoppas.

torsdag 17 mars 2011

I brist på

Det verkar som att jag gör tvärtemot med mer än en sak i livet. Jag
boar nämligen som sjutton och det händer sällan när jag är singel.
Framförallt inte när jag blivit lämnad och fått mina drömmar
krossade. Däremot gjorde jag det definitivt den gången jag lämnade
ett mycket destruktivt förhållande.

Just nu ser det ut ungefär så här. Nytt köksgolv lagt. Möblerat om
köket, sålt kökssoffan, handlat lite nytt porslin, nya handtag till
köksluckorna (inte hunnit skruva dit dem), köpt ny diskmaskin.
Möblerat om sovrummet, nya tapeter, blir nytt golv om ett par veckor.
Städat, röjt och organiserat klädkammaren. Burit ner saker i
källarförrådet och organiserat där. Rensat Lilla sonens garderob.
Gett bort för små kläder därifrån. Påbörjat ommöblering av
vardagsrum och balkong.

Och sen är det dags för garaget. Det är verkligen på tiden.

Tänk vad man kan hinna med när man kör gasen i botten. För trots
alla dessa projekt har jag ändå hunnit umgås med barnen, vara på
klättercentret, haft vänner över på middag och förstås jobbat.
Både i Stockholm och Göteborg.

Och jag tycker att det blir rätt fint och ännu mer.. Hemma!

Gillar att bo här på så många sätt. Vännerna här är otroliga
och gör saker i livet så mycket enklare och roligare. Idag kom ME
över och gjorde god omelett åt mig. C kom och sa hej och gav mig
spontan massage. Fin vän passar katt i helgen och lånar ut
skruvdragare. Älvan låter stora sonen bo där nästa vecka och hennes
man tar med Lilla sonen på träningar och klättrar med stora sonen.
En granne jag inte ens könner sörskilt väl ska ha Tuffa boende hos
sig när jag åker på jobb nästa vecka...Bara för att nämna några
saker. När jag tänker på allt det här kan jag inte annat än känna
mig glad och tacksam!

tisdag 15 mars 2011

Nu då?

Utanför sjukhuset muntrade de här sötnosarna upp mig rejält idag.
En fläck utan snö med tappra gulsippor. Välkomna!

Jag har fart. Fortsätter mina projekt hemma. De har jag nog inte
bloggat om..? Tar det nån dag. Ja, fart är det hursomhelst. Jag har
till och med tränat, om än yttepyttelite. Umgås med vänner. Pratar
med barnen. Äter balanserat till och med.

Men sen då? Jag känner mig inte alls så där duktig och stark som
alla säger. Men tack alla ni fina som säger det!

Nä, jag går mest runt och liksom tänker. "jaha.. Och nu då?"

måndag 14 mars 2011

Man hänger med

Jag kastas mellan känslan av att ha gjort något väldigt bra och
känslan av att ha svikit. Mig eller Ettan. Eller båda två. Sen
tänker jag att honom kan jag ju rimligen inte ha svikit. Det var ju
han som valde det här. Och mig har jag nog inte svikit heller. Jag har
gjort något som jag var väldigt, väldigt rädd för att göra och
det är ju modigt. Eller hur?

I kväll släppte jag alla mina pågående projekt (jag gör ett bra
jobb med att fylla livet med saker att fokusera på.. Minst sagt) och
hängde med Stora Sonen till klättercentret. Han bouldrade och jag
coachade. När han hängde där och sträckte sig efter nästa grepp,
bedömde avstånd, tog avstamp och gav allt för att nå fram och
hänga kvar så tyckte jag att det påminde väldigt mycket om mig. Om
mig och hur jag tar mig fram i livet. Satsar allt mot ett grepp som
jag hoppas är det rätta. Om det var det så hänger jag kvar. Om
inte.. Pang rätt ner i backen. Eller i hålet för all del.

Men nu.. Jag liksom hänger med. Glider och slirar, ja. Men hänger med.

Stort och oherhört svårt

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Det här med att behålla självrespekten. Som jag skrev om för ett tag sen. Och att jag hade en plan. Jag tog den planen både till min individualterapeut och det kom upp även i gruppterapin där vi just nu övar på att "agera tvärtemot känslan, fullt ut". Mycket effektiv färdighet. Min plan blev med beröm godkänd.

Jag träffade Ettan i lördags. Det var första gången vi skull ses på över en månad, och jag var helt stissig. Panikattack i badkaret då det kändes som att någon satte sig på mitt bröst. Tog mig igenom med andning och övning i medveten närvaro. Sen tog jag två stora whisky. Jag ville inte! Jo, jag ville inte träffa honom, men jag ville inte göra det jag föresatt mig att göra- liksom ta bort honom ur mitt liv. Jag åkte och träffade honom i alla fall. Vi tog en drink, pratade sammanflätat, enkelt, skrattade, pratade om svåra saker, vi åt god mat, pratet flöt mellan oss med den exakta balansen och dynamiken som vi alltid hade förut. Då, när allt var bra. Då som nu, satt i timmar, höll hand, uppslukade.

Jag tänkte att jag inte skulle kunna. Ta upp det som jag hade föresatt mig att ta upp. ville bara få var i det där bra, mjuka, goda, fina. Men sen, efter tre timmar så gjorde jag det. Bad att få bara berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag inte får ihop, vad jag får ihop, vad som är verkligt för mig. Inga frågor som kräver svar utan bara mina känslor och tankar. Få säga dem och stå för det. Jag gjorde det. Och han lyssnade. Dömde inte, försvarade sig inte. Men frågade lite och samtalet fortsatte med samma närhet och balans.

Sen förklarade jag för honom det svåraste. Att jag tycker väldigt mycket om att han ringer, att jag blir glad när han gör det, att jag vill höra om hans liv och dela med mig av mitt. Men att de här samtalet tar mig till en plats där det inte är bra för mig att vara. Jag sa att jag är kär i honom fortfarande och att jag egentligen inte alls är nöjd med bara dessa samtal. Att jag vill ha mer, allt, och att om han inte vill vara i det så kan jag inte vara hans vän. Bara.

Jag sa det. Det strider mot allt i mina invanda strategier, där jag bara vill vara smidig, klamra mig fast vid hoppet, vara den hjälpsamma, finnas där och inte ställa krav. En märklig strategi att hålla fast vid år efter år, den har ju aldrig fungerat ändå. Men nu släppte jag den och hoppade ut i tomma intet och det skar genom hela kroppen av rädsla.

Samtalet fortsatte och vi kom nu in på varför det gick fel mellan oss. På riktigt. Inte bara de där förklaringarna som jag inte köpt. Och ja, där fanns den. Obalansen. Den som inträder då jag blir riktigt kär. För det som händer i exakt samma sekund som jag blir kär är att jag blir livrädd för att bli lämnad. Vilket obönhörligen, uppenbarligen, leder till exakt det. Jag vill backa tiden, slå det ur mig, önskar att vi träffats när jag kommit så mycket längre, jag önskar mig en chans till. Men vet att det här gjort, att det blev såhär igen och att jag har så mycket jag måste kämpa mig igenom med mig själv för att inte återigen halka ner i det här mönstret. Det blir en galen maktförskjutning som ingen vettig människa vill ha. Och eftersom Ettan är vettig, vill ha inte ha den.

Vi satt kvar till de stängde. Som vanligt. Eller som då. Vi tog en promenad i kylan. Skulle dela en taxi hem, men jag följde med honom upp. För att hämta mina saker som var kvar där. För att göra det fullt ut. Tvärtemotet. Inte lämna saker där och ha en ursäkt till kontakt igen.

Jag blev kvar ett tag, samtalet fortsatte. Han sa fina saker om mig och om vad han känner för mig och jag försvann in i hans famn en stund och lät honom komma nära och ville vara nära. Han ville att jag skulle stanna, men när jag kände honom nära fysiskt så visste jag att en natt med honom skulle trasa sönder mig totalt. För många känslor, för starka, jag skulle aldrig kunna styra eller dämpa.. Så jag reste mig för att gå. Han stoppade mig i dörren och frågade "Är det säkert att jag inte får ringa dig? Kan vi inte prata om det mer?" Jag ville inget hellre än att ta tillbaka det jag hade sagt, ville inget hellre än gå tillbaka in till honom och gömma mig i en drömvärld för några timmar. Jag kunde inte förmå mig att säga orden igen. Jag la huvudet på sned. Han sa" Eller.. Du menade det du sa?" Jag nickade.

Sen gick jag.

lördag 12 mars 2011

Hittade

Ett gammalt foto i en låda på jobbet som jag tog kort på.

Det är taget för sexton år sen. Alltså, vilken liten korv! :).

Han ligger just nu i soffan, somnad framför tvn och det är ju liksom
inte tal om att bära in honom till sängen längre med hans 1.80 cm,
44 i skor och byggjobbarmuskler...

Men han är minst lika söt!

I fredags kom första veckobrevet från nya skolan. Onsdag och torsdag
var mest häng och lära känna alla och pyssla och prata. Fredag var
det dags för första skolpasset. Följande skriver läraren: " Han
(sonen) hade frågor om stater och ideologier. Han introducerade också
begreppen minarkism och nattväktarstat för en ovetande lärare".

Han kommer nog se till att det inte blir trist i skolan, den här ungen!

onsdag 9 mars 2011

Det är kanske nu

Steg för steg, ibland några fram och lika många bakåt, men
övervägande framåt när jag summerar det senaste halvåret. Steg
för steg bygger jag ett basläger där jag kan landa både fysiskt och
mentalt.

Just idag känner jag det tydligt.

söndag 6 mars 2011

Fel

Det är mitt i natten och jag kom just hem efter en jobbhelg, har kört
hela vägen efter hel dags jobb och känner mig rätt urlakad. Och
några saker känns fundamentalt fel.

Jag tänker då inte i första hand på att jag för andra gången i
mitt liv blivit matförgiftad i Göteborg och fick tillbringa en dag
på hotellrummet instängd med bara mina egna påfrestande tankar. Inte
ens tänker jag på att Ärtans handväska blev stulen på en
restaurang där hon hängt den på sitt ryggstöd på stolen och någon
helt fräckt bara tog den. Med plånbok, Iphone, hemnycklar och två
Buddhas (varav hon fått den ena av en munk då vi besökte ett tempel
på en av våra resor och som var henne extra kär) med allt vad det
innebär.

Nej, jag tänker på två andra saker. Det ena är att det inte finns
någon som längtar efter mig eller oroar sig för att jag långkör
på natten eller gör te åt mig när jag kommer hem. Barnen längtar
nog lite, men funderar nog inte värst på hur det är att ha jobbat,
kräkts och kört fram och åter till Göteborg, vilket jag tycker är
helt i sin ordning.

Nej, det är liksom någon annan som borde vara den. Och den finns
inte, vilket känns fundamentalt fel och gör att det trots hemlängtan
känns rätt pyton att komma hem.

Det andra är att Lilla sonen bott hos sin pappa när jag varit borta
och Stora sonen bott hos goda vänner till oss. Som alltid de senaste
tre åren när jag rest i jobbet. När min väninna, som Stora sonen
bott hos, ringer mig och berättar hur han lagat sushi åt dem, lekt
med deras 10-åriga son massor, suttit uppe sent på kvällen och
dryftat politik och livsfrågor med henne på sitt skarpa, härliga
sätt och hon säger att hon nog faktiskt inte vill lämna honom åter
till mig. För att han är helt underbart fantastisk att vara med.
Vilket ju naturligtvis är helt rätt och fullt förståeligt att hon
tycker. Men jag ville ha tillbaka honom. Tji fick hon.

Men då tänker jag på hur fundamentalt fel det är att hans pappa
väljer bort det. Väljer bort det där underbara. Hur fundamentalt
knasigt det är för alla att det är som det är. Att de aldrig ses.
Att bara det ena syskonet av två med samma pappa har denna sagda pappa
i sitt liv.

Och jag kan inte göra mer än jag har gjort. Bädda så gott jag kan
för att de ska ses. Jag lirkar och frågar. Säger inget på ett tag.
Lirkar igen. Kommer med förslag. Lirkar och frågar lite. Säger
inget. Men nej. Och åren går.

Jag kan bara hoppas att de snart kan hitta en form. Bara ses någon
gång ibland, det behöver inte vara vardag tillsammans, bara ses.
Prata lite..?

Jag vet att Sonen vill. Jag vet att Lilla sonen önskar sin bror ofta i
de här sammanhangen.

Jag vet inte hur det kommer att bli, men som det är nu känns fel.
Kanske är det inte det, kanske har jag fel? Men jag tror inte det. Jag
tror att alla barn behöver, vill och har rätt till att känna kärlek
och intresse från båda sina föräldrar.

Tänker jag. Och nu ska jag lägga mig tillrätta i min säng, nöjd
med att vara hemma. Nöjd med att ha kört genom stan på diverse
ärenden i natten och fått se såväl Norrtull som Östermalm som
Gamla Stan innan jag åkte hemåt via Södermälarstrand. Hej
Stockholm, det känns bra att vara här.

torsdag 3 mars 2011

Självrespekt

En plan börjar ta form. Jag ska nog göra ett försök att förhindra
att jag fastnar i hjälplöshet och frustration.

Bevara självrespekten, hur gör man det? Inte nöja mig med smulor,
inte hålla igen med att säga saker som jag egentligen tror på eller
står för. Eller, för all del, saker som jag inte tror på. Jag har
så många gånger valt att hålla tyst, med förhoppningen att jag ska
vinna något på det. Det jag har lagt bort är min självrespekt.
Genom att säga vad jag tror, hur jag ser på det, vad jag känner och
inte tror på finns det en stor risk för att jag bränner alla broar.
Om det är så.... So be it. Jag har då stått upp för mig.

Om jag känner mig lurad men säger att jag inte tror på lögnen, till
den som levererat den, då kan jag ju inte ses som lurad längre. Eller
hur? Oavsett vad det kan tänkas komma för eventuellt svar eller
åsikter. Så har jag sagt vad jag inte tror på.

Mycket bättre än att hålla det instängt och rivandes i mig, tjejen
med offerkoftan på, är att få det ur mig. Öppet, rakt och ärligt.

Med bibehållen självrespekt där inte frågor eller svar är det
viktiga, utan det jag står för. För mig.

Jag tror att jag ska testa.

onsdag 2 mars 2011

Så.

Så. Vi ser alltså inte alls lika på det här med familj. För dig är kvalitetstid med Miniettan att ni är ensamma. För mig är kvalitetstid med barnen att vi är tillsammans, bara vi eller många och gör saker tillsammans. eller bara är tillsammans. I dag har jag varit hemma med barnen och deras kompisar, jag har varit sportlovsmamma. Jag har fixat med mitt mellan varven men servat dem med jättebrunch och jättemiddag. Stora sonen kom ut till mig köket och sa "vad mysigt att du är hemma, mamma". Kvalitetstid. Men ibland oxå långa samtal om kvällarna, bara vi. Men det är inte bara det som räknas för mig.

När jag är singel är jag navet här. Jag finns för mina barn, jag umgås med mina barn. Jag är deras mamma och de är det viktigaste jag har. Men de ska frigöra sig från mig, de har sina vänner och intressen, de har sina liv. De ska snart flytta ifrån mig. Kvar blir jag. Och mina vänner och mitt liv!
I vår relation var det du och jag som var navet. För mig. Så självklart för mig att se det så, vi är ju de vuxna (som hjälper och styr och stöttar och älskar) och det är vi som blir kvar när barnen flyger ut på egna äventyr. I tvåsamhet och med vänner och livet! Det var inte så för dig. Och du kunde inte se de värden som jag såg, såg inte fördelarna med att vara en familj som hjälps åt, som skrattar tillsammans, som gör livet mjukare och enklare. Du hade två familjer, inte en. En med ditt barn och en med mig och mina barn. Och jag störde din lilla familj.

Och nu när jag vet att det är så, så vet jag ju att vi inte kan leva tillsammans heller. Jag vill inte leva med någon som inte ser det som något gott och bra. Jag vill inte vara någon som stör.

Jag skriver på en lista i huvudet på vad som inte är bra med dig. Det här är några saker. Det är enklare att sätta det här på pränt än att älta saknaden av rosa fluff, härliga möten, kärleksfulla ord och passion mellan två kroppar och sinnen.

Jag ska fortsätta.

tisdag 1 mars 2011

Debatt

I dag var det debatt i Riksdagen om barn som inte får gå i skolan. Stora sonen debatterades.

En reporter sa:
"tycker det är roligt att Anton debatteras i riksdagen. Han är en hjälte och förebild och har med sitt framträdande hjälpt många i #skolan"


Jag är en mycket stolt mamma.

Och min Stora son gör bra val varje dag. Han väljer system som fungerar, han bygger strukturer. Små steg i rätt riktning. Han gör ett bra jobb. Jag får höra honom skratta och han spelar musik igen.

Hopp

Jag har tidigare trott att hoppet hållt mig vid liv i vissa situationer. När jag tittar i backspegeln inser jag att det enda hoppet har hållt vid liv är smärtan. Jag har trott att bara jag har lite hopp så kommer jag att överleva, så kommer jag inte att begå självdestruktiva handlingar. Och så har det nog till viss del varit också. Med hopp har jag överlevt och jag har undvikit en del av de värsta destruktiva handlingarna. Men den här sortens hopp som jag pratar om är den som bara förlänger pinan. Den sortens hopp som kommer då jag egentligen borde släppa taget, gå vidare, ta mig framåt.

Jag har inte insett det förut, men jag ser det tydligt nu. Och jag befinner mig generellt på en annan nivå. Jag behöver inte dåliga strategier som att leva på falsk hopp för att hindra mig från att skada mig. Jag har andra strategier nu, som fungerar mycket bättre. Och jag inser att jag nu är i ett läge där jag inte ska hoppas. Att jag ska sluta sälja mig billigt, att jag ska behålla min självkänsla och inte nöja mig med smulor för att få något jag hoppas på att få.

Jag ser det här, jag inser det här.

Men jag kan inte sluta hoppas.