torsdag 28 oktober 2010

Föräldralös

Jag önskar mig föräldrar.

I dag önskar jag mig verkligen föräldrar. Jag är avundsjuk på alla som har föräldrar och mormödrar och farmödrar till sina barn. Jädrans lyckostar! Jag ska fan leva tills jag blir minst 90. Mina barn ska få ha en mamma när de växer upp, vilket man ju uppenbarligen gör hela livet, och deras barn ska ha en farmor. Jag har varit utan föräldrar i några år nu och jag kan ärligt säga att jag är förbannat less på det. Det är inte roligt! Ibland känns det som att jag ska sprängas av saknad! Det finns ju inga som mamma och pappa! Ingenstans att på riktigt vila, ingenstans där allt är självklart.

Jag saknar inte O, men jag saknar hans föräldrar. De är de närmaste jag kommit ett par egna de senaste åren. Men, nähä. Dem blev man av med. Å, jag saknar dem!

Jag vill ha föräldrar!! Nån som vill vara min förälder? Eller någon som vet några som önskar sig en snart 39-årig dotter med barn på 12 och snart 16 år? Någon?

onsdag 27 oktober 2010

Egenkärt

Den kärlek jag känner till mig själv är åtminstone såpass stark
då och då att jag vill mig väl och ger mig saker.

Den här veckan har jag hitills yogat 4 timmar, vilket gett mig energi
och glädje. Att jag får energi gör mig glad!

Jag började dock den här dagen med en känsla av att ligga med kinden
mot våt och kall asfalt och med småhagel vinande över ryggen. Jag
fastnade där ett tag och kände mig dålig. Matt. Platt. Tom.
Orkeslös. Viljelös.
Jag skrapade kinden mot det skaviga och somnade om. När jag väckte
mig igen var jag snällare mot mig och gick upp och jobbade. Ringde
till banken. Tog mig tillbaka och skakade av mig haglet på ryggen. Jag
målade mig med lila ögonskugga och lyckades hitta en lila scarf att
ha på mig. För alla HBT människor som jag vill ska kunna våga att
våga. Gav mig iväg på ett möte som startade så många positiva
känslor hos mig att jag till slut tyckte att jag är värd något
riktigt bra.

Avslutade kvällen med yoga. Gjorde dem härligaste meditiation jag
någonsin gjort, hela jag bara log efteråt. Jag skrattade med Ettan
när jag kom hem och tog emot kärleken öppnare än någonsin förut
med honom. För en stund avslappnad, med öppna sinnen utan mörka
svepningar kring mina känslor.

Min kärlek till mig själv är tillräckligt stark för att jag ska
vilja ge mig själv chansen att vilja, våga, vara och leva. Inte bara
överleva.

måndag 25 oktober 2010

En bra dag.

Idag blev det en bra dag. Jag har tagit tag i ätandet. Haft kontroll,
gjort det bra, som i inte destruktivt. Jag har gjort det med grym
coaching av fin och mycket engagerad väninna! Jag har yogat med min
yogi i två timmar och jag fick både få ur mig lite tårar, läka mig
och få energi.

Jag älskar att bo här. Jag och en granne går över till annan
granne. Oplanerat. Det blir middag kors och tvärs, det bakas en
äppelpaj. Fjärde granne ringer på dörren och behöver choklad till
sitt vin, som hon har med sig. Även detta helt oplanerat. Det blev
måndagsfest! För det fanns ju choklad, förstås.

Sköna tjejer, kärlek och intressanta diskussioner och inte minst
många skratt.

Det här blev en bra dag!

(Jag drack inget vin, åt ingen paj eller choklad, förresten. Inte
idag. Jag åt annat. ;))

söndag 24 oktober 2010

Ur huvudet

Det går sådär. Tuff terapi i fredags, nä vänta, först tuff morgon i fredags. Vaknade till snön och drabbades av sorg och smärta genom alla delar i kroppen. Kämpade för att ta mig ur och upp. Lämnade i egen hög person in överklagandet till socialtjänsten avseende beslutet från dem att avslå vår ansökan om att Stora sonen ska få gå i skolan. Åkte till terapin. Började med en övning i medveten närvaro, vi gör olika övningar varje gång, denna gång kom "ta dig tillbaka till preeecis den känsla du hade i dig när du först vaknade i morse".

Jag brukar normalt ha ganska svårt för de här övningarna, är långsam i att landa "här och nu" och följa instruktionerna. Så inte denna gång. Alls. Rätt in i morgonens känsla. Kablamm. Jag fick lämna terapin efter stund, kunde inte sluta gråta.

Gick tillbaka. Stöd av gruppens närvaro även om ingen sa något hjälpte. Alla vet ju att livet inte alltid är vaniljglass. Det är ju därför vi är där... Resten gick bra. Kände för något så ovanligt som lite tid för mig själv efter terapin och gav mig det. Satt på ett fik och åt lunch och bara var. Lugnade mig. Satt med ganska tyst huvud.

Jag känner skuld över att inte vara så lycklig som jag borde. Jag är nykär, Stora sonen har det bra och är glad. Jobbet rullar på, om än rätt trist. Jag borde må bra. Men det här har varit en svår vecka. Jag är väldigt osams med min kropp och kan knappt röra mig längre, känns det som. Jag jobbar duktigt med terapin, dess hemläxor och att stå emot fallet över kanten. Kroppen däremot får ta all stryk. Alltså ett problem att ta tag i som jag blundat för. För det här är också destruktivt. Jag undrar hur jag ska hinna allt? Terapin tar nästan 6 timmar i vecka, inga läxor inräknade, jobbet tar 40 (minst) sen är det barn och en jävla trötthet som i bland förlamar. Att jag och Ettan kan ses så sällan ger mig inte mer energi. Han ger mig energi och vilja och när han eller jag är så långt borta så sinar energin. Min "att göra lista" känns oändlig just nu. Jag behöver hjälp att prioritera. På tisdag ska jag åtminstone ta hjälp att reda ut klumpen i magen som jag har över oöppnad post och okollad ekonomi. Check. Och jag ska yoga två gånger i veckan nu. Det blev ingen gång förra veckan. Kanske därför som det har varit svårare än vanligt?

Jag är stressad, lite ledsen, lite ensam, ganska trött. Men vill ju inte gnälla! Jag vet knappt längre när jag får vara ledsen och inte längre. Hela tiden i kampen om att inte falla så kämpar jag mot att dras ner i ledsamhet. Jag vågar inte ens vara lite ledsen.

Det kanske är därför jag inte sköter mitt ätande? Är jag tillbaka i det? Kanske finns det saker jag behöver få vara lite ledsen över? Ja, det är klart att det gör.... Men då ska jag vara just lite ledsen också.

Nu blev det här blogginlägget lite som ett utdrag ur ett samtal i mitt huvud. Med dömanden censurerade. Det kanske är bra. Jag tror att jag kom på något på vägen.

fredag 22 oktober 2010

Snösorg

Och jag vet inte om det kommer att gå. För då var kärleken hel och
ren och hoppfull. När sorgen rörs upp av snön och vrider om mina
inälvor och lägger sig som is mot strupen. Nu är kärleken
tilltrasad och öm, den har slagit sig och är fortfarande yr. Motar
sorgen dömande från mig, tänker den orättvis. Den ska inte vara
här men gråten rinner inuti min mage där frågorna fortfarande står
på rad så tålmodigt. Vad kan jag döda nu och hur? Allt måste dras
ett varv och snön är en sak. Sist jag var i den dansade jag och
sjöng för jag var på rätt ställe, okrossbar i min trygghet och
tillit. Söker jag tröst utanför mig själv hycklar jag kanske och
hittar intet gott därinne. Fumlar då med mörka ögon med hoppet
strax utom räckhåll.

torsdag 21 oktober 2010

Ork

Det är något märkligt med min ork. Varannan dag blir jag yr, matt,
får kraftig huvudvärk, blir öm i kroppen och tror att jag ska få
influensa eller nåt. Sen blir det bättre. Fattar ingenting. Nu mår
jag sådär dåligt igen, trots att hela dagen har varit bra. Skulle
vilja skriva massor men orkar inte.

Varit på musikal där Lilla sonen medverkade. Det var, som alltid,
toppen. Ettan och Miniettan kom också och tittade och lyssnade. Det
kändes rätt och otroligt mysigt att ha dem där. Och Lilla sonen är
tamejsjutton ihop med sötaste tjejen i klassen och han och jag hade
ett såååå mysigt samtal på vägen hem. Om att vara kär. Och blyg.
Och om att hitta likheter hos varann.

Och nu bara kan jag inte skriva mer.

Och kommer på att jag inte gjort läxan till gruppterapin i morgon.

Orkar inte. Och måste lämna in övrklagan till Socialtjänsten i
morgon. Den är skriven i alla fall.

Sova. Nu. Sen. Länge vill jag...

tisdag 19 oktober 2010

Valdel.

Strömmar känslor och vilja genom kroppen, trots att den är tyngd av att ha fått alldeles för lite sömn. Jag testade igår att göra som Regnnatt sa. Att sätta mig stilla lite. Jag berättade för Ettan om en del av min historia som jag inte är stolt över alls, men som är den del av mig och som påverkat mig och påverkar mig nu. Jag öppnade mig trots att jag var otroligt rädd för att göra det.. Rädd för dömande från honom, rädd för att det jag delade med mig skulle förändra hans bild av mig så mycket att jag skulle skrämma bort honom.

Regnnatt hade rätt. Han satte sig på huk bredvid mig när jag var stilla en stund. Han dömde mig inte. Han blev inte glad över att höra hur självdestruktiv jag varit och är. Men han dömde inte. Han försökte på riktigt förstå mig och ta in hur det påverkar honom. Det fanns ett lugn i det som jag inte hade förväntat mig. Lugnet fanns kvar i dag när vi pratade lite till om det. Vi landar hos varann på ett så fint sätt.

Jag var hos min psykolog i morse och fick på ett mycket tydligt vis reda på att hon ansåg mig vara på rätt väg. I det här, i det mesta. Att hon ser att jag väljer, väljer bra och rätt. Att jag plockar fram min visshet mycket oftare nu än vad jag har gjort förut. Och det är sant att jag jobbar hårt, stannar upp och väljer väldigt medvetet. Det är ju därför jag går i den här terapin, för att få valmöjligheter och styrka att kunna välja. Jag är glad att det fungerar, att jag blir hjälpt. Jag på kanten, jag kommer alltid att vara på kanten, men allt oftare kan jag välja sida. Inte bara "hamna ohjälpligt" som alltid förr. Jag kommer alltid vara tvungen att välja riktning och det kommer alltid att kräva en hel del av mig. Men möjligheten finns!

Jag var bortrest i helgen och kom hem på söndagkvällen, väldigt väldigt trött efter en massa jobb. När jag satt i taxin på väg hem från flygplatsen så kände jag så starkt att jag vill att Ettan ska var en del av mitt hemma. En del av allt det jag vill hem till när jag varit borta. Trots att jag var smutsig, trött och sliten så ville jag att han skulle vara där. Och när han väl dök upp i går i mitt kaos med ungar kors och tvärs och matlagning och telefoner som ringer så klappar ett lugn i min mage och alla leenden och närheten gör min ganska alldagliga lägenhet till ett litet paradis att befinna sig i.

torsdag 14 oktober 2010

Inteha

Ett tag efter att jag lämnat barnens far fick jag frågan vad jag
ville träffa för kille. Vad jag ville ha, liksom. Jag funderade ett
tag och kom fram till att det visste jag inte. Vad jag däremot var
helt säker på var saker, egenskaper, beteenden... som jag INTE ville
ha.

Så har det fortsatt, liksom. Jag vet väl saker jag gillar i livet,
saker inom alla olika områden som jag generellt kan säga att jag
tycker om. Men det varierar ju, beroende på tillfälle och var jag
befinner mig i livet. Däremot finns det några saker som jag är helt
övertygad om att jag aldrig, på några villkor och inte under några
omständigheter vill ha i mitt liv. Eller som egenskap hos mannen jag
lever med... Och det har fyllts på efter barnens pappa. Nu är bilden
klarare. Vad det gäller vad jag inte vill ha.
Jag är däremot fortfarande öppen vad det gäller vad jag vill ha.
Alltså, jag vill ha Ettan och ingen annan, men jag håller fortfarande
på och lär känna honom och det visar sig ständigt att jag vill ha
saker som jag inte vetat tidigare att jag ville! Tack och lov att jag
inte hade bestämt det på förhand, då hade jag missat en massa
fantastiskt...

Och inom andra områden än den kluriga kärleken så finns det oxå
saker jag vet att jag aldrig vill ha.

Som senap.

Det är verkligen det äckligaste jag vet. Jag skulle hellre äta
kött. Och det gör jag bara inte.

onsdag 13 oktober 2010

Bortrövad

Ettan rövade bort mig idag. Först väckt med kaffe på sängen och
kärleksfull luft i allt. Sedan fick han mig dit han ville med de ljusa
blå. (jag sa ju det!!) Alltså bortrövad...Några timmars skolk från
jobbet. Efter att ha gått igenom skuldkänslorna insåg jag att jag ju
ska jobba hela helgen, jobbade helgen som var och har flera jobbhelger
framför mig. Alltså snarare klokt än dåligt att göra något annat
några timmar... Det var det. För mig och för oss. Tid ihop utan
barnen för första gången på en månad. Ja, vi har alltid barn. :)

Han satte mig i sin bil och körde ut i skärgården. På en färja och
ut på en ö. Vi pratade. Om så många saker. Njöt av varandras
närvaro. Jag fick en massa bitar klara för mig om var han kommer
ifrån, om hans historia. Vidare till en annan ö med lunch på en på
skärgårdsmysvis lyxig krog. Solen, havet, höstfärgerna och han som
får mig att snudda vid tankar och känslor jag inte trodde att jag
skulle våga mig på igen. Med utsikt över havet....

tisdag 12 oktober 2010

Nunog

Jag gjorde inte fel. Jag har fått symbolisera något riktigt dåligt
som hade föga med mig att göra. Jag vill inte se den där arga
blicken. Jag vill inte bli hatad för att jag älskat. Det är
orättvist.

Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan bara välja åt mig, jag
kan inte välja åt någon annan. Det är inte mig hatet äter upp
inifrån. Det är inte jag som vunnit ett slag tack vare ilska. Men
eftersom jag inte har vunnit är det således jag som förlorat. Jag
lade mig platt, backade ödmjukt när förlorade det som var mig kärt.

Jag kan inte bli avskydd för något jag inte har gjort. Det är det
viktiga för mig är att veta. Att jag ändå blir avskydd kan jag bara
spekulera i varför. Troligen finns här mycket rädsla och mörker.
Det är kränkande att tänka att det vunna inte värdesätts mer. Så
det ska jag inte tänka.

Det har inte med mig att göra.

måndag 11 oktober 2010

Yrfån

Av allt jag gör går jag mest runt och är lite yr och kär. Det finns liksom där hela tiden oavsett hur mycket jag än jobbar, går i terapi, umgås med mina vänner, pratar med barnen.. Ett pirr i magen och ett snurr i huvudet och någon slags värme över bröstet som följer mig dygnet runt.

Plötsligt dyker de där ljusblå ögonen upp på näthinnan och jag kommer på mig med att le. Jag hör liksom hans skratt därinne i mig och jag inser att han kan få mig dit han vill med de där ögonen och det där skrattet. Och de mjuka händerna och de kloka orden. Och att han får mig att både skratta högt och att stilla fundera över viktiga saker i livet. Nästan samtidigt.

Det finns en massa saker jag är rädd för, men det vet ni redan. Men det här inlägget får bara handla om att jag är sådär nästan tonårsfånigt förälskad. Det vill säga otroligt jobbig, om man frågar somliga. ;)

Jag hoppas att vi tål att komma varandra nära, för jag vill hela tiden bara veta mer och komma just närmare. Jag känner bara starkare för honom ju mer jag får se av honom och just nu får det vara så här. Jag är här. Och nu. Och känner doften av honom i mina kläder lite.

Fånig. :)

lördag 9 oktober 2010

Tillbaka

Jag åkte en sväng till den kommun jag är uppvuxen i idag. Åkte hem
till en nära, kär väninna som bor helt vackert i ett stort hus på
en gård vid vattnet. Vi gick på en härlig promenad i skogen och
njöt av solen som sken, dofterna av jord, skog och gräs. Lyssnade
till vindens sus i de i många färger skiftande löven. Det var en
magiskt vacker promenad...

Men innan promenaden möttes vi i kommunens centrum. Det var så
hemskt. Jag körde in på parkeringen och parkerade bilen. Och satt
kvar i den en lång stund innan jag kunde förmå mig att gå in. Väl
därinne fick jag raskt tunnelseende, händerna skakade, andningen blev
hackig och det enda jag ville var att gå ut därifrån. Men jag gick
vidare, vi gick runt i ett par affärer och jag köpte till och med ett
klädesplagg. Jag jobbade hårt för att klara av det. Min väninna
fattar inte alls. Inte varför och inte vidden. Jag vet inte om jag kan
förklara.. Jag har vuxit upp där. Med världens finaste föräldrar,
med goda vänner. Jag har många härliga, vackra, glada och fina
minnen. Men jag minns annat oxå. Jag minns den hemska skoltiden, jag
minns dem som dukade under av droger och alkohol, de som rentav dog av
det.. Jag har träffat dem på sin väg ner i just detta centrum. Jag
flyttade därifrån som 18-åring men hamnade där igen när Stora
sonen var liten och det var dags att testa villalivet. Jag åkte oftast
till andra affärer och till köpcentrum utanför kommunen då.. Och
jag levde i ett mycket destruktivt förhållande i en villa som jag
döpte till Ångestlådan. Det kanske säger något om hur väl jag
trivdes den gången jag bodde där...?

Det är märkligt hur det efter så många år kan trigga dessa jobbiga
känslor hos mig att vara på den här platsen. Varför tar inte mina
goda minnen över?Varför njuter jag inte av att vara där jag var
lycklig med mina föräldrar då de levde? Och med Jhonny när han
levde? Det var ju där! Jag vill inte känna det där obehaget som jag
gjorde idag. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att flytta dit igen,
men jag måste väl inte avsky att vara där på besök, heller ?

Hemma hos min väninna trivs jag. Där i utkanten av kommunen, på
landet. På en gård där jag hade roliga, härliga utvecklande,
spännande tonår. Där jag hade mina hästar och allt som hör till
det. Hemma hos dem är jag hemma och trygg.

Men jag blev lite rädd för den väldigt närgångna svanen vi mötte
på vår promenad, hur vacker den än var!

torsdag 7 oktober 2010

Familjen

Jag älskar min familj. ME och hennes barn, mina barn, mina syskon. Jag
saknar de som inte finns i min närhet (syskonen) och de som inte
lever... Min Jhonny, min mamma och min pappa.

Men jag är oxå, och ibland helt utan saknad, fylld av tacksamhet för
dem jag har nära. Ikväll, en vanlig torsdag, middagsfix och
aktivitetstrix och läxläsning. (Min stora hjälper MEs son med
engelskan) Jag handlar, ME lagar mat, vi pratar och myser, sätter
gränser ihop. Jag gillar att vara mamma med ME. Vi är ett bra team.
På alla sätt, i alla lägen. Hon är min familj. Vi följer varann i
så mycket att det nästan är osannolikt. Jag undrar hur länge det
kan pågå att vi befinner oss i liksom samma fas..?

Jag ser fram emot att få reda på det och fortsätta leva mitt liv med
ME i det.

Det är hennes dotter som gjort örhängena jag har på bilden. Hon är
en sån fin busa som har en särskild plats i mitt hjärta. Båda MEs
barn har det och om jag inte träffat dem på ett par dagar så saknar
jag dem. Jag är fylld av en mysig känsla av samhörighet och
förståelse.

onsdag 6 oktober 2010

Lugnära

Är modig som fan.
Trampar lite fel, vrickar, sätter på bandage och promenerar vidare. Gammal historia triggar oro och jag vänder upp och ner på allt och verkar inte tillitsfull och sårar. Men nu har jag tagit beslutet att samma person inte ska få förstöra två relationer för mig. Måste inse att bladet är vänt. Det här är en annan relation, helt utan inblandning av de yttre omständigheter som skadade förr.

Jag sa ju att jag skulle lita på. Så gör det då! Andas och lugna och kräk inte ut oron som anklagelser. För jag anklagar inte. Vill lyfta var jag kommer ifrån, men inser att jag är orättvis. Vill säga förlåt, men inte ursäkta mig. Svår balans. Jag vill ha dynamik, men inte drama.

En resa är bokad. Den här gången är det inte en resa för att fly, inte för att försäkra mig om att han ska få slippa mig ett tag om jag är för påfrestande. Sådär som jag alltid gjort förr. Rest iväg för att skydda någon från mig. Han följer nämligen med, alldeles oskyddad från mig.

Jag vill ha det lugnt, jag vill vara nära. Inte vara rädd och inte bråka. Och om vi inte tycker lika vill jag kunna få tycka olika utan ett svid i magen av rädsla för att bli lämnad. Som han så klokt sa....

måndag 4 oktober 2010

Ettan

Stora sonen kallar honom "Ettan". Som i nummer ett. Vår nummer ett. Han som dykt in i mitt liv och tagit plats och kommit nära. Väldigt nära, väldigt snabbt. Som redan lämnat små spår, som på det mest självklara sätt tagit plats mitt i bland oss och inuti mig. Han tittar in i mig, ser och förstår. Redan så mycket. Jag drar djupa andetag när jag ser hur Stora sonen öppnar upp sig, serverar sitt sökande rätt i knät på Ettan med glad blick och tillit. Lugnar andetaget när Ettan vårdar förtroendet ömt.

Ungen är lika naiv som jag. Jag kan inte stoppa honom, jag vill inte stoppa honom. Men jag minns alltför väl sonens smärta efter sveket. HUr oförstående han var, hur otroligt ont det gjorde honom. Jag kan inte bädda för att det inte ska hända igen. Jag kan inte säga "gör honom inte så illa igen". För jag vill ju också känna tillit. Jag vill känna att det inte automatiskt måste ske igen, för att det hänt en gång. Sonen är så stor och de skapar redan sitt eget, som inte är direkt avhängt mig. Det är bra och det måste få vara så. Det har bara gått knappt en månad, men ungen har ju ingen tidsuppfattning och det är bara det han känner som styr, inte hur det "borde vara".

För min egen del har det inte bara hänt en gång. Det påverkar mig. Han anar nog....

Han säger att han känner det som att min blick i bland söker svar långt inne i honom som han inte har. Som inte heller jag har. Han har rätt. Vi har inte svaren. Vi vet bara vad vi vill nu och hur vi önskar oss framtiden just nu. Det räcker ju faktiskt långt. Vi vill ju samma och känslorna är starka. Vi vågar massor. Vi ger båda två och vi visar oss.

Jag vill helst av allt krypa ihop och bara lita på. Eller stå rakt och bara lita på?

Jag vill lita på.