Yrfån

Av allt jag gör går jag mest runt och är lite yr och kär. Det finns liksom där hela tiden oavsett hur mycket jag än jobbar, går i terapi, umgås med mina vänner, pratar med barnen.. Ett pirr i magen och ett snurr i huvudet och någon slags värme över bröstet som följer mig dygnet runt.

Plötsligt dyker de där ljusblå ögonen upp på näthinnan och jag kommer på mig med att le. Jag hör liksom hans skratt därinne i mig och jag inser att han kan få mig dit han vill med de där ögonen och det där skrattet. Och de mjuka händerna och de kloka orden. Och att han får mig att både skratta högt och att stilla fundera över viktiga saker i livet. Nästan samtidigt.

Det finns en massa saker jag är rädd för, men det vet ni redan. Men det här inlägget får bara handla om att jag är sådär nästan tonårsfånigt förälskad. Det vill säga otroligt jobbig, om man frågar somliga. ;)

Jag hoppas att vi tål att komma varandra nära, för jag vill hela tiden bara veta mer och komma just närmare. Jag känner bara starkare för honom ju mer jag får se av honom och just nu får det vara så här. Jag är här. Och nu. Och känner doften av honom i mina kläder lite.

Fånig. :)