till en nära, kär väninna som bor helt vackert i ett stort hus på
en gård vid vattnet. Vi gick på en härlig promenad i skogen och
njöt av solen som sken, dofterna av jord, skog och gräs. Lyssnade
till vindens sus i de i många färger skiftande löven. Det var en
magiskt vacker promenad...
Men innan promenaden möttes vi i kommunens centrum. Det var så
hemskt. Jag körde in på parkeringen och parkerade bilen. Och satt
kvar i den en lång stund innan jag kunde förmå mig att gå in. Väl
därinne fick jag raskt tunnelseende, händerna skakade, andningen blev
hackig och det enda jag ville var att gå ut därifrån. Men jag gick
vidare, vi gick runt i ett par affärer och jag köpte till och med ett
klädesplagg. Jag jobbade hårt för att klara av det. Min väninna
fattar inte alls. Inte varför och inte vidden. Jag vet inte om jag kan
förklara.. Jag har vuxit upp där. Med världens finaste föräldrar,
med goda vänner. Jag har många härliga, vackra, glada och fina
minnen. Men jag minns annat oxå. Jag minns den hemska skoltiden, jag
minns dem som dukade under av droger och alkohol, de som rentav dog av
det.. Jag har träffat dem på sin väg ner i just detta centrum. Jag
flyttade därifrån som 18-åring men hamnade där igen när Stora
sonen var liten och det var dags att testa villalivet. Jag åkte oftast
till andra affärer och till köpcentrum utanför kommunen då.. Och
jag levde i ett mycket destruktivt förhållande i en villa som jag
döpte till Ångestlådan. Det kanske säger något om hur väl jag
trivdes den gången jag bodde där...?
Det är märkligt hur det efter så många år kan trigga dessa jobbiga
känslor hos mig att vara på den här platsen. Varför tar inte mina
goda minnen över?Varför njuter jag inte av att vara där jag var
lycklig med mina föräldrar då de levde? Och med Jhonny när han
levde? Det var ju där! Jag vill inte känna det där obehaget som jag
gjorde idag. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att flytta dit igen,
men jag måste väl inte avsky att vara där på besök, heller ?
Hemma hos min väninna trivs jag. Där i utkanten av kommunen, på
landet. På en gård där jag hade roliga, härliga utvecklande,
spännande tonår. Där jag hade mina hästar och allt som hör till
det. Hemma hos dem är jag hemma och trygg.
Men jag blev lite rädd för den väldigt närgångna svanen vi mötte
på vår promenad, hur vacker den än var!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar