När jag känner mig stark

Stök

Kommit hem. Till stöket och härligheten. Där dagen känns som att
den borde vara halvägs till ända redan innan jag åkt till jobbet
eftersom det är så mycket som gjorts redan. Barn hit och dit och
katten och råttorna och träningskläderna och glömda nycklar och
telefon som ringer och en glömd mobil och en sak att lämna hos en
granne och säga hej till en annan.

Och efter jobbet likadant, skjuts till träning för Lilla sonen och
middag hos ME för mig och stora. En granne lånar bilen och hos en
annan hämtar jag katten. Missar att jag inte ställt om klockan i
köket och lever glatt efter den, vilket gör att Lilla sonen kommer i
säng på tok för sent. Ändrar tvättstugetid till fördel för lite
tid med Jo som kommer till Stockholm i morgon och som jag SKA ha en
stund med. Kommer på att det är smart att ta in posten åtminstone en
gång per vecka och får reda på att jag får tillbaka mycket mindre
på skatten än vad jag räknat med. Men jag brukar ju räkna fel.. Så.

Vid midnatt gör jag mitt lilla träningspass. Bland en massa
lajvutrustning som Stora sonen fått låna och spridit ut i hela
lägenheten..,

Ja, jag är hemma i stöket igen. I mitt stök. Mitt liv.

Det finns mycket i det som jag gillar.

Som vanligt!

Jag å Flickvännen, (Stora sonens flickvän, kallas nu mera Flickvännen här) stack i väg till djursjukhuset med Buddha i morse. Amputationen infekterad. Eller alltså strax ovanför amputationen dårå. Medicin och sprutor och kostade lite till. Dårå.

Suck.

Sen på kalas för en 10-åring.

Sen fika med Lo på stan.

Sen hämta Flickvännen och råttorna.

Och nu är barnen hemma igen! Fjälltrippen avslutad för denna gång.

Kärleksbubbel i hela mig över att ha dem hemma igen. Och rätt många kramar tillochmed av stora sonen. Hans ögon sa andra saker än hans mun, liksom. Mamma är inte så dum trots allt.

Nu är det som vanligt här igen. Barnen, Flickvännen, Inneboenden, Buddha, Gandhi, Tuffa samt ME med son.

Huset fullt!

Bakslag

Började dagen med en natt utan sömn. Körde hem från Malmö i går och höll mig på vägen med hjälp av kaffe, hög musik och stundom hetsiga diskussioner.

Kom hem lagom koffeinstinn vid 2 tiden. Te och macka med min inneboende. Det var väldigt skönt att inte behöva komma hem till en tom lägenhet. Har otroligt svårt för det. Jag känner mig så oviktig, betydelselös och fattig när det inte finns någon som väntar, eller åtminstone tycker det är trevligt att jag kommer hem.

Jag har saknat det under helgen. Att ingen liksom väntar på mig eller längtar efter mig när jag är bortrest. Inga sms eller telefonsamtal hemifrån. Eller.. det måste inte vara hemifrån. Utan från någon som jag är lite viktig för. Eller som åtminstone tycker att jag är intressant... Äh, nu snurrar jag in mig. Jag vill väl helt enkelt bara ha lite uppmärksamhet... Snälla? Nån?

Sov helt sjukt hårt i morse när jag väl hade somnat... Jag missade helt när J gick upp och gick till jobbet, jag missade fullständigt att min klocka ringde tre gånger. När jag till slut hörde något trodde jag att det var klockan och jag slängde ut handen över telefonen och trodde att jag stängde av klockan. I själva verket svarade jag i telefonen...

"Hallå..? Hallååå..?" Det var min bror som ringde och jag tryckte bort honom. Tittade på klockan och fick panik och kastade mig ur sängen. Min bror ringde igen och igen och igen medan jag slängde på mig kläder och borstade tänderna. Till slut svarade jag och han var hur pratig som helst. Han pratade om allvarliga och viktiga saker men till slut bara hörde jag inte va han sa.... ville bara komma i väg till jobbet.

Jobbat, lyckats stänga av ljudet på min mobil och missat en massa telefonsamtal. Lite skönt ändå. ...

Efter jobbet, hem och hälsade nya familjemedlemmen Gandhi välkommen, lämnade pengar till tonåringarna som hänger här så de kunde fixa sig lite mat. Själv åkte jag iväg och bjöd godgod vän på något försenad födelsedagsmiddag. Himla, mycket trevligt.

Nu hemma igen. Stora sonen ska baka chokladbollar som han ska ha med sig till möte med besvärlig lärare i morgon. Han har lärt sig att baka dem på cafeét och det var hans egen idé att han skulle baka dem till mötet, Assistent E kontrar med att även han ska baka. Så nu är det duell. Vem har de godaste chokladbollarna till mötet i morgon..?

Jag ligger i soffan i köket och ser och hör kaoset här..... Sonen och hans bästis är intepå någopt sätt överens om hur man gör chokladbollar och jag vet inte om jag kommer att våga smaka på de här... Om det blir några...? Bästisen vill använda recept och sonen vill gå på känsla. Flickvännen sitter och tittar på och tar hand om Buddha och Gandhi under tiden. De börjar redan vänja sig vid varann. Råttorna, alltså. Det poppas just nu Madness i köket och kanske..kanske blir det något som liknar chokladbollar? Flickvännen och jag får en del goda skratt.

En sak vet jag i alla fall. Jag älskar dem så mycket. Att de är här och tar plats och stimmar och är de personer de är. Även om det den här gången innebär att det blir chokladsmet lite varstans.

Jag låter musiken och stojet ge takten åt resten av kvällen och tänker smaka på en chokladboll i morgon.

Harmoniliv i luckan

Det har varit folk här hela helgen. Dels har jag numera en inneboende som behövde lite tak över huvudet och lite familj och det gick ju lätt att ordna här. Hon har tagit hand om mig och framförallt om lilla sonen-som avgudar henne. Härligt att se honom med henne, han är lugn som en filbunke och så glad och trygg. Hon kan stanna alltid, tycker jag.

Sen har jag haft fluffet här. Kollat mig, handlat, dammsugit, hackat grönsaker, kommit med blommor, masserat mig med tigerbalsam. Det blev till och med en liten liksom fest här på lördagkvällen med god mat och vin och skratt. Mitt i allt. Otroligt härligt.

Jag är så tacksam över mina vänner! Det må så vara att rutan för "anhörig" blev tom på sjukhuset, men det beror klart mer på att jag inte kan några telefonnummer i huvudet än på något annat!

Kanske ställer mina vänner upp för mig ännu mer än som brukligt är just för att jag inte har någon blodsfamilj, jag vet inte. Att de vet att de behövs och visar det? Vad det än beror på så är jag så glad över det.

Stora sonen och jag har fått mer balans nu när lovet är över också. I dag hade han det tufft i skolan med en väldigt oförstående lärare, men assistent och bitr rektor ryckte in och det kommer nog att lösa sig. Däremot verkar nya flickvännen vara desto mer förstående. Och hemskt söt. :)

Det känns på något vis harmoniskt här. Massor med folk har det varit hela tiden, men jag har känt att jag behövt det. Tacksam och glad för det. Just nu sitter jag här vid datorn, min inneboende sitter vid sin dator i soffan. Katten sover på pianostolen. Stora sonen med flickvän pratar och fnissar inne på hans rum. Jag är mätt och trött, men känner mig inte särskilt stressad över något. Ja, någon slags harmoni. På mitt sätt.

Jag är glad för livet i dag. Blommor till mig och er och för det! (Livet)

Råtträtt

Alla hjärtans dag. Även de hjärtan med hål i.

Jag har skickat blommor till två personer. En blev glad, jätteglad. Den andra vet jag fan inte alls vad den blev.

Jag blev bjuden på alla hjärtans middag av Lo efter en lång jobbhelg. Myyyyys. Fina, fina Lo.


Stora sonen har tjatat om en råtta. Han ville ha en råtta. Mest av allt. Jag har sagt nej. Jag har sagt upprepade gånger i ett halvår. Och förklarat. Jag ORKAR inte, jag HINNER inte ta hand om ett liv till. Det räcker. Kära son, du glömmer ju på väg från köket till hallen att det är meningena att du ska gå ut genom dörren.... hjärtat, det kommer att inte att funka. Jag älskar djur. Det kommer att bli jag som tar hand om råttan. Jag VILL inte det.

Detta har upprepats otaliga gånger.

I går var jag på fest hos kär granne. Vid midnatt ringer stora sonen till mig. "Mamma, jag behöver få prata med dig om en grej.." "ookej... " (Mamma rätt avslappnad efter ett par glas vin, vilket denna kloka unge naturligtvis har koll på, dessutom är jag ju på fest och borde således vara på rätt gott humör) "Men du måste lova att inte bli arg!" *rätt orolig mamma där*

"Okej, jag ska verkligen försöka" "Jo... för en å en halv vecka sen köpte jag en råtta. Den har bott hos oss sen dess."

"VAAA??? Näää... " Här ungefär börjar jag fnissa. "men hur har jag inte kunnat märka det?"

"Jag har tagit hand om den jättenoga, skyndat mig hem efter skolan och hämtat honom, jag har haft en lista som jag skrivit för att komma ihåg allt jag ska göra med honom!"

Här ungefär börjar jag skratta högt. Ungen har fintat mig med besked och mina argument faller helt platta. Han HAR ju tagit hand om råttan. Så bra att jag inte ens märkt den! Och han har skrivit en lista! Jag som alltid tjatar på honom att använda listor för att komma i håg när nu hans minne och planeringsförmåga är som en myggas... Råttan fick honom att skriva en lista. heja Råttan!

Ja, han får behålla den. Om han sköter den.

Grejen är bara att när jag kom hem blev jag presenterad för Buddha, vilket är råttans namn, och föll pladask för den lille krabaten. Han är ljuvligt underbar.

I kväll när sonen ringde och sa att han skulle till replokalen blev jag genast orolig för Buddha och hans känsliga öron. Sonen lugnade med att han skulle lämna hem Buddha innan han skulle repa.

Sådärja, jag är körd. Kär i en råtta, vår nye lille familjemedlem. Nu har jag ett till liv att oroa mig för.

Bra, va?

Hjärtetack

En vännina frågade mig i söndags när vi pratade om stora sonen "Får du någon hjälp då?" Jag tänkte på sonens pappa då och svarade automatiskt nej. Det känns ju sådär med hjälp från skolan också.

Men det är inte sant att jag inte får hjälp! Dels har jag fått hjälp av sonens läkare och hans psykolog. Psykologen var väldigt tuff när hon pratade med skolan om vilken hjälp sonen behöver därifrån och hur otroligt viktigt det är att han får den omgående.

Sen är det ju så att detta med att driva allt som rör sonen med diagnosen, liksom.. bara är en av alla de grejer som hänger över mig just nu. Det är begravning i faggorna, struligt på jobbet, min kärlek har sårat mig och lämnat mig i ett chocktillstånd som jag inte kommer ur. Jag är ledsen! Rent ut sagt. Jag är ledsen och det gör mig till en tristare, mer orkeslös person. Jag orkar/hinner inte med lilla sonen och har ständigt dåligt samvete över det. Jag var en mycket bättre mamma till båda mina barn när jag hade kärleken vid min sida. Så bara är det. Det borde inte vara så men så är det. Han gjorde mig till en bättre person.

Det här med hjälpen. Alltså, igen-mina vänner! Nä, de sitter inte med på möten i skolan och de hjälper inte stora sonen med påklädning och att passa tider etc. Men de hjälper mig!! Jag får visst hjälp!

Följande hände i går; På väg till jobbet. Mycket ledsen var jag. Jag var ledsen hela helgen, det blev vara värre och värre. Måndag morgon brast det. Satt i bilen och grät som en besatt. Kräktes på Hornsgatan. Ringer min vänninna Jo. Hon bor i Skåne. Bra tycker jag, för hon känner inte alla de inblandade i mitt liv och jag kan prata fritt och öppet med henne om allt. Och hon är bra. Klok. Säger bra saker, hjälper mig att reda ut saker. Hon orkar oxå lyssna på mig när jag brakar, rasar, skriker å gråter... Och bara finnas där och förstå... Trygg och sansad. Så, jag ringer henne. Hon tvingar mig att ringa min terapeut. Tvingar. Jag gör det.

Senare under dagen visar det sig att hon också letat upp en av mina närmaste vänner, en granne här va, på FB och kontaktat henne för att hon ska hålla koll på mig.

Jag hålls under uppsikt denna dag, kan man säga. Från tre håll.. minst. Och det var bra. Det var en av de mörkaste dagar jag haft på väldigt länge. Hjälpen fortsätter .

Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara vardagen den här dagen. Att handla, laga mat och ta hand om barn känns som att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna. På riktigt känns det så. Men vet ni, jag behöver inte. Jag fick den bästa hjälp jag kunde ha fått den här dagen/kvällen.

Min ME (grannen inkallad av Skånetjejen) går med mig och handlar. Hon lagar maten (medan jag blir lite lullig på vin hon serverar mig) vi äter i hop med alla barnen. Vi pratar inte om min sorg och mitt elände, vi har bara mysigt. Precis vad jag behövde. En liten paus. Jag får massage av MEs lilla dotter och av min son.

Jag går hem. Jag lägger mig. Jag sover fler timmar den här natten än vad jag gjort på över en månad. Tack vare mina vänner och lite hjälp i vardagen.

Jag är ledsen i dag med. Men jag fick en liten andningsapaus i går som gett mig lite styrka. Åtminstone styrka nog att för ett litet tag trycka undan det som gör så ont.

Tack... Verkligen tack.

DMDG

Mums. Det är vad jag skriver till ME på chatten när jag landat hemma. MUMS. Skriver jag sen. Om att dansa med fingrarna på Dave Gahans mage....

Har varit på konsert. Depeche Mode. Igen. :)

Jag tillät mig njuta av Daves höftvickningar, extremt sexiga mage, vansinnigt attraherande, ack så androgyna utstrålning... Gubbe? Jag skulle vara hans groupie anytime. Alltså, de där linjerna.. från magen ner i.. Ja, ni hajjar...

Lilla sonen var bortlejd några timmar. Stora sonen skulle komma hem direkt efter repet.

Icke så.

Ringer, ringer, ringer.. i flera timmar. Till slut svarar han "Hej moder!" " Hej lilla barn.. Var är du?" " I Skogås och tittar på råttor" säger han glatt.

"Du har glömt din lillebror..." säger jag. "Du skulle ju hem direkt efter repet."

"Min lillebror..." säger han inte alls lika glatt. "Oj... jag glömde.. bäst jag skyndar mig hem. Han gillar ju inte att vara ensam"

Jo. Nä.

Båda sover sött när jag kommer hem.

Jag tänker på Daves mage. Ska försöka fortsätta med det ett bra tag till.. Det är de skönaste tankar jag haft på väldigt länge.

Helt isolerat från allt annat är jag väldigt glad över att jag kom i väg på det här. Grymt bra platser hade vi också ;)


There'll be times
When my crimes
Will seem almost unforgivable
I give in to sin
Because you have to make this life liveable
But when you think I've had enough
From your sea of love
I'll take more than another riverfull
Yes, and I'll make it all worthwhile
I'll make your heart smile

Strangelove
Strange highs and strange lows
Strangelove
That's how my love goes
Strangelove
Will you give it to me
Will you take the pain
I will give to you
Again and again
And will you return it

There'll be days
When I'll stray
I may appear to be
Constantly out of reach
I give in to sin
Because I like to practice what I preach
I'm not trying to say
I'll have it all my way
I'm always willing to learn
When you've got something to teach
And I'll make it all worthwhile
I'll make your heart smile

Pain will you return it
I'll say it again -- pain
Pain will you return it
I'll say it again -- pain

I give in
Again and again
I give in
Will you give it to me
I give in
I'll say it again
I give in

Byxmyndig

Frukost på fiket med 15 åringen , hans kompis och ME. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!!

Framåt eftermiddagen var jag så trött att jag vinglade omkring på jobbet. Det här med 3 h sömn per natt i genomsnitt funkar sådär i längden. När det började snöa massor bestämde jag mig för att göra livet enklare för lilla sonen genom att åka och hämta honom så han slapp åka pendeltåg. Sagt och gjort. Naturligtvis öste jag i mig stora mängder kaffe innan jag åkte för att hålla mig vaken.

Av en massa kaffe blir man kissnödig. Av att sitta i bilköer med en massa kaffe i sig gör en vääääldigt kissnödig. Vi kommer hem, jag kryper nästan av kissnödighet. Det visar sig att stora sonen är hemma, inlåst i badrummet (jag kommer alltså hem ca 2 timmar tidigare än vad jag brukar göra ska tilläggas..). Jag knackar på..

-Vad gör du?
-Ligger i badet!
-Jag måste komma in! Jag håller på att kissa på mig!
-Ok, vänta.
-Du behöver inte kliva ur badet, jag låser upp utifrån (det går att göra enkelt)

Jag låser upp och kliver in. Där står stora sonen och en söt tjej jag aldrig sett förut med handdukar kring midjan.

Lilla sonen ropar "Grattis på födelsedagen!" från hallen varvid jag, stora sonen och den söta tjejen börjar fnissa hysteriskt.

Stora sonen frustar "ja, grattis på födelsedagen på mig!!"

(antar att jag måste, för ordningens skull, tillägga att jag senare gjorde föräldragrejen med utfrågning, lärakännastuffet, sex och ansvar och hela biten oxå...)

Hjärtefull

Glad över att stora sonen och hans vänner hänger här. Rör sig och låter och tar plats. Fyller ut tomrummet. Det blev ett tomrum när jag blev av med en massa rörelse, ljud och platstagande här. Och de ger kärlek också. Fina, fina ungar!

Är så glad över att se deras vänskap mot varandra. De är så mjuka mot varann i all sin tuffhet. Springer omkring i varandras kläder, säger "puss puss" till varann i telefon. De har en jäkla portion humor och intelligens därunder tuppkammarna och de skitiga munkjackorna. Stora sonen utbrister vid frukostbordet att jag är världens bästa mamma. Inför kompisarna. Han är smart, men det värmer ändå. När de ska gå så tackar de så fint för att de fått sova här och för den goda frukosten. Jag tackar dem för att de varit här. Och jag menar det verkligen.

Mellan dem finns det plats för olikheter. De kompletterar och hjälper varandra. Sonens vänner vet om hans diagnos och hjälper honom mer än någon vuxen i skolan gör. De är väldigt öppna mot varann i allt och jag fylls av tacksamhet över att de finns. Allihopa.

Visst är det busiga och i bland mer än busiga killar vi pratar om här. Vi föräldrar har järnkoll åt alla håll. Telefonerna går varma mellan oss på helgerna.. eller alla dar i veckan egentligen. De har svårt att lura oss. Jag vet alltid vem som får göra vad, vem som gjort vad, vem som har utegångsförbud. De alkotestas titt som tätt. Nya bekantskaper i gänget undersöks av oss föräldrar.

Men de tar det med ro, kidsen. Jag tror någonstans att de uppskattar det i grunden. Även om det i bland blir surt när "alla andra får" argumentet faller pladask för att jag redan pratat med "alla andras" föräldrar och redan vet vad som gäller.

Nu har stora sonen stuckit i väg på sin enhjuling till teatern där han är på rep. Lägenheten är tom utan dem, men glädjen sitter kvar i bröstet på mig.

om intejulen.

Skulle ju berätta om min intejul. Började på det här inlägget, men publicerade det inte. Här är det nu då;

I en bubbla, innanför allt det röriga, blev det en varm och kärleksfull ickejul. Vi tittade lite på Kalle, men åt indiskt. Inga julklappar, men planerade för goda upplevelser tillsammans.

Andrum, lugn, kärlek och närhet präglade min intejul.

Och en massa härliga skratt!

Snöflopp

Pulsat i snön i dag och gillat det. Jag hade en period i mitt liv då jag inte alls gillade snö. Eller kallt. Eller Sverige, för den delen! Jag tyckte att allt liksom var "sveriges fel" och inledde ett avancerat flyktförsök. Jag skaffade en lägenhet i Bangkok, en liten studio. Där skulle jag påbörja mitt liv i Thailand eftersom det är där jag känner mig allra mest hemma i det landet. Tre månader senare hade mitt liv förändrats fullständigt och jag sa upp lägenheten innan jag hade hunnit flytta in.

Det finns en del saker jag grämt mig över att jag inte gjort i mitt liv. Det här är inte en av dem. Tvärtom är jag väldigt glad att jag ändrade mig och inte flydde från någonting. Om man ska i väg så är det bättre att åka till det.... Än från något annat.

Jag hittade tillbaka till min kärlek till snö och vackra insjöar och skärgården. Thailand är mitt andra hem och det kommer det alltid att vara. Där man kan ha flip-floppar året om. I januari åker jag dit igen, till min familj. Men sen åker jag hem. Till mitt första hem. Och njuter av att det är vinter, som kommer att bli vår och sen sommar. Med de ljusa härliga sommarnätterna.

De finns inte i Thailand, nej. Det gör det inte.

Status

Det går bra för stora sonen. Han är på sin nya praktikplats nu på heltid fram till jul och han har fått massor med beröm.. :) Det är dock lite rörigt i hans kretsar, på ett vanligt tonårsvis. De försöker få till FF situationer, håller varann om ryggen... trixar liksom. Men oj, vad de går bet! Jag är djupt imponerad över hur alla föräldrar i det här gänget sluter upp. Det är verkligen inte bara jag som är en "jobbig mamma". Det finns flera, både mammor och pappor till de här lite stökiga, eller bara pubertala..., tonåringarna som är skitjobbiga!

Yes.

Telefonnummer, erfarenheter, information byts nu kors och tvärs mellan oss föräldrar och det känns verkligen hur bra som helst.

Lilla sonen jobbar på inför den stora julkonserten nästa fredag. Jag var på ett av repen och hjälpte till häromdagen. När jag gick därifrån några timmar senare hade jag ont i huden...! Det var så vackert att varenda hårstrå stog rätt upp på hela kroppen! 140 barn som sjöng 4- stämmigt som de värsta proffsen.. Om inte biljetterna redan hade varit slut (de såldes slut på en och halv dag...!) hade jag rekommenderat er alla att gå på den här konserten...

Och jag då? Jag tycker att det är lite rörigt i mitt liv, där vissa saker är magiska och fantastiska och där andra gör mig lite ont. Men jag vet vad jag vill. På riktigt. Och det får vara gott nog just nu.

Happyweek

Det har hänt en massa saker nu igen. Minsann. Till exempel så gick det åt helvete för stora sonen i den nya klassen om jag ska sammanfatta det hårt och kort och enklet. Till en början så var den största förändringen att jag och sonen började bråka. Och bråka och BRÅÅÅKAAA. Usch. Sen bröt vi ihop. Vi är inte bra alls på att bråka med varann. Det blir ont i magen, tårar och sömnlösa nätter. Det hela slutade med att de ringde från skolan, han skolkade, någon hade sett honom på en balkong hos en tveksam person. Jag får tag på honom och tvingar honom att åka till mitt jobb. Han kommer. Är rätt kaxig och nonchalant. När vi kommer utanför dörren börjar han storgråta, berättar om sina känslor av värdelöshet och vad han inte vågat berätta för mig för att jag varit så arg och för att vi bråkat så mycket.

Jag kliver av bråktåget. Det är ju helt värdelöst. Han har ju liksom bara mig. Vem ska han prata med om inte med mig? Och det är inte heller konstigt att han inte vill prata med mig om jag bara är arg på honom. Vi sätter i gång att lösa saker i stället och det ljusnar.

Den nya mentorn använder sig av metoder som bara inte funkar alls. Han har ingen utbildning i att ta sig an problematiken kring ett neuropsykiatriskt funktionshinder och sonen känner det som att han hamnat i en förvaring där man puttat i hop barn med olika problematik som ingen orkar med. Hemskt ju.

Möte där allt detta gås igenom, vad som hänt hur man ska göra, hur sonen ska få hjälp, andra stuidetekniker.

Inget av detta går fram hos den nya mentorn som inte vill förstå alls och inte vill hjälpa. Han säger att sonen är trotsig när han vill ha hjälp. Han ogillar att sonen inte kan "underordna sig". Det hoppas jag han inte kan! Det har jag inte uppfostrat honoom till att göra!! Underordna sig??? Vad Är det? Han är också arg över att sonen inte kan ta emot instruktioner, inte kan koncentrera sig, inte arbeta självständigt. Men tjena hallå? Har den här personen hört eller förstått något? Det är ju för att sonen inte KAN just dessa saker som han skulle gå i den här klassen.

Byta klass igen. Tillbaka till den gamla vill sonen. Men det gick ju inte toppen där heller. Men sonen kände sig inte orättvist behandlad och lärarna försökte i alla fall hjälpa och förstå. Nytt beslut. Sonen ska få anpassad skolgång. Praktikplats vill han ordna själv. Lite självförtroende tittar fram hos honom. Klart han ska fixa praktikplats själv! Föga förvånansvärt tror inte nya mentorn att sonen ska klara detta på hand, vilken han gladeligen informerar tydligt till sonen.

Pucko.

Men HA! Nu har sonen fixat det. På egen hand blev han med praktikplats i går. Det tog mindre än en vecka. HA!

I måndags hade de konsert i skolan. Sonen gjorde succé. Hur duktig som helst. Och snygg!! En vän sa "Alltså, ursäkta.. men den där killen lär ju få ligga precis hur mycket han vill..!" Det är nog troligt.

Och i går pluggade vi musikhistoria. Utan bråk. Och han sög åt sig som en svamp. Vi har hittat en studieteknik för texter. Härligt!

Den här veckan har hitills gått i ett väldigt bra tecken och jag känner mig glad. Riktigt glad. För det händer saker på riktigt som är bra, härliga, och en del som är helt fantastiskt!

skrattfnatt

Jag kommer inte att kunna beskriva hur det här har varit.... Inte återberätta det som sagts, skojats om, de dråpliga kommentarerna, varför det var så roligt, våra galna skämt, alla unika händelser, allt som har hänt den här helgen. Men jag kan berätta lite om hur det känts. Jag vet att jag kan ha roligt och leva järnet utan att veta allt. Faktiskt utan att inte veta något alls. I fredags ville mina fötter inte sluta dansa och min röst inte sluta sjunga, så jag lät dem fortsätta så länge det bara gick.

Jag har inte sovit mycket den här helgen. Inte alls. Men nu är det bara därför att allt roligt tagit tiden från sömnen, inte för att jag inte kunnat sova. För när jag har lagt mig så har jag sovit som vaggad av glädje, trygghet och kärlek!

Jag har låtit mig vara barnslig och öppen och bara, bara mig själv. Jag har varit nöjd med mig som jag är och glad över mitt sammanhang. Jag har inte ångrat, inte grämt, inte förfasat mig.

Om jag med ett ord skulle beskriva vad jag gjorde i går kväll och i natt så måste det ordet bli: skrattat. Jag har skrattat så jag har skrikit, länge, många gånger. Jag har skrattat så att jag var tvungen att stampa med fötterna och vifta, det var så mycket skratt som skulle ut så att kroppen inte hann med att leverera ut det i luften. Jag har skrattat så att tårarna sprutat, så att jag inte kunnat andats. Och vi var många som skrattade, hela tiden. Det var en helt ljuvlig kväll och natt med allt skratt :)

Jag låter det vara bara så här. Det här var helt underbart.

Bilderna föreställer dels lappen där det nu mycket, mycket välanvända uttrycket "Jag vet fan inte alls" såg dagens ljus i det här sammanhanget, dels en bit carpaccio i en ljuslykta.

Meh. meh..me(h)diasessan

Det har varit mycket intensiva dagar. Med inslag av fluff. Det har hänt ett par sjuka grejer. En grej så sjuk att jag inte kan skriva om den här. Det vore nämligen mycket dåligt om det skulle komma ut i media. Kan inte fatta att jag skriver den meningen i ett sammanhang som faktiskt handlar om mig. Men media skrev om mig i går i alla fall. Inte alls om det som inte får komma ut, utan om en annan grej. Jag fattar inte. Alltså, det känns så konstigt. Lilla jag, liksom. Förvirrade tjejen som inte hinner med sin vardag och som tappar tålamodet med barnen och har rätt låga tankar om sig själv mellan varven. Som äter knäppt, glömmer saker och bara är alldeles vanlig. Alltså, det är ju inte som att det ligger nåra paparazzi i buskarna direkt. Verkligen inte alls. Men jag hamnar i media då och då. Jag pratar med journalister nästan varje vecka. I bland från pyttesmå tidningar, men nu var det DN och för tag sen DI och det har varit aftonbladet och till och med ett reportage i aktuellt med kamera upp i ansiktet. Och i helgen har jag varit sakkunnig. Minsann.

Jag tycker det känns overkligt. Och jag måste passa mig. Och det känns oxå overkligt.

Jag känner mig helt omrörd. Jag har varit bad girl och good girl. Jag har varit duktig och sansad, trygg och proffsig i en krisig situation, för att i nästa bara vara jag och liten, skiträdd och ledsen. Jag har varit på helspänn. Jag har varit fokuserad på gränsen till manisk. För att senare fullständigt koppla av och bara skratta. Så mycket. Nu när helgen går mot sitt slut går även jag mot mitt. Alltså, jag är helt slut. Känns som slime i både hjärna och kropp. Kan inte minnas när jag senast var så trött. Jag vill gå i ide lite.

fluffikamm

Gör allt för att slippa undan min egen flytt.... Kommer knappast att hålla i längden, detta. Okej. Flufffikas först. Helt underbart. Nyöppnade cafeét i våra hoods som blivit den naturliga mötesplatsen. I like a lot. I det här sällskapet känner man sig bara mer och mer normal ju längre samtalet flyter på. Det sköna är att det gäller samtliga runt bordet. Vi överträffar varandra i fixa ideér, personlighetsstörningar, relationsdilemman etc. Tänk att får höra kommentarer som "En ny fix jag har är stolpiller" eller.. "ja, jag har faktiskt aldrig varit inne i fler än två villor i mitt liv" eller "Nej, mediciner är liksom försent. Det skulle man fått som tonåring".

Vi pratar mycket om det som hände min son i går också. Jag har fått en enorm respons på min blogg... Det är några stycken som kommer att ge sig ut i nästa vecka och leta... Det är inte många som tror att polisen kommer att komma någonvart i ärendet.

En person som läste min blogg i går är en vän till en vän. I dag träffades vi för första gången och det var en rolig bekantskap att göra! Tänk, det händer goda saker hela tiden.

Efter flufffikat begav jag mig in till stan i sällskap med två tjejer/kvinnor (???) till. Som när man va tonåring. Shoppade, fikade, pratade, pratade, pratade... Jag köpte nya jeans. Två storlekar mindre än för två månader sen. Det glädjer en gammal matmissbrukare som jag, förstås. Och nya skor oxå. Med klackar. Hoppas dessa håller.

I morgon kommer jag att vakna ensam igen. Jag reder ut och lägger till. Och gör om. Kanske gör rätt tillochmed. Med något. Jag vet inte om jag är behövd eller om jag verkligen behöver. Det är så många begrepp i mig som är vilse i strömmen av det som är jag och det som påverkar mig utifrån. Jag vet att jag inte vill vara någons dåliga samvete. Och att mitt liv är alldeles för gott för att jag skulle behöva vara det.... Det händer, trots all min självständighet, att människor tar på sig egenpåhittat ansvar för mig. Och jag för en del andra. Jag undrar vad som triggar det här.

Men nu har jag skor jag står stadigt i, i alla fall. Och tack Me for Me and Ju. Det är inga dåliga grejer, det. Det ger också stadga.

rättröj

Vaknar kl 7 på morgonen. Lördag. Oro. Lätt bakis. Somnar om men sover inget vidare. Orolig. Trött. Lite sur faktiskt. Efter frukost med sonen och hans kompis bestämmer jag å sonen att vi ska röja i lägenheten. Bra. Sonen kör på skareaggaeblues, Toots and the Maytals, och mitt humör åker upp i topp igen. Har druckit en del kaffe båda två och har värsta farten. Mellan varven snackar vi lite. Först om att vi har ett rätt skönt liv. Och sen om att det inte gör det sämre att vi är så jäkla snygga båda två. Vi busar och lever och det blir rent härhemma ändå. Sonen har träffat en tjej, helt nytt och spännande. Vi pratar om att starta relationer, vad man tänker, hur det känns, vad som är svårt och vad som är härligt. Sonen säger att han vill ha uppmärksamhet hela tiden. Att om han inte får det blir han orolig och klängig. Ahh, grabben-du kommer inte få det lätt... Så vill man ju varna lite då, men inte heller uppmuntra till spel. Klurigt. Fast man råkar väl för sjutton ut för spel när man snart 15 hur man än gör? Balkongdörren öppen, luft och sol strömmar in, sonen gör sig klar för sin dejt (den blir av!) och han ställer kammen noga och vill veta om han är fin. Snälla nån, klart han är. Magen knorvlar i hop sig på mig.