onsdag 29 februari 2012

Läxa

I dag har Lilla ägnat sig åt sin läxa i hemkunskap. Det har tvättats kläder, jämförts tvättmedel i affären och lagats mat efter tallriksmodellen. Hans modell blev lite speciell, inte riktigt som de som finns i hemkunskapsboken. Men Kå och jag blev bjudna på potatis och purjolökssoppa, ugnspannkaka med bacon (fetaost till mig-vegetarianen) och vi känner oss fullständigt nöjda med modellen!

Vårkänslor

När Lilla snörar på sig sina Converse som han har fått av Kå så infinner sig allt en och annan vårkänsla.

tisdag 28 februari 2012

Dagens session, Gilla läget.

Påminde mig om att jag ska ägna mig mindre åt att döma mig och mer åt att gilla läget, planera även det positiva (så att jag slipper få sura uppstötningar av att se min attgöralista), trösta mig när jag är ledsen, ta pauser, berömma mig när jag gör något bra, inse att mycket av det jag gör kräver ton av energi och kräver återhämtning, att det här inte kommer att vara för evigt (arbetslösheten).

Jag tror att de två viktigaste sakerna är att minska dömanden och öka självtröst.

Har jag sagt att min psykolog är helt grym, för övrigt? Det är hon. Jag är väldigt glad över att jag får fortsätta hos henne ett tag till. Att gå från 4 timmar terapi i veckan till noll hade bara inte funkat. Men från 16 timmar i månaden till 2 verkar ändå räcka hyfsat. Även om jag den senaste tiden hade önskat lite mer.

Nu inte döma, trots kommit i säng på tok försent. Gilla läget. Och det finns mycket att gilla. Varit massor med Kå, var på en grym releasefest igår med honom och Nova och nu är det dags för några sportlovsdagar med Lilla som kom hit idag. Och jag har förresten inte bara varit mycket med Kå, vi har dessutom haft det väldigt bra. Jag råkar ha världens bästa, snyggaste, sexigaste, snällaste- helt enkelt bästa pojkvän. Och när jag gick upp i morse medan han fortfarande sov, slog på radion och satte igång att baka frukostscones, då var det inte svårt att gilla läget.

Jag gillar läget.

söndag 26 februari 2012

Upptäckt

Jag upptäckte i kväll att en massa svar på kommentarer från er aldrig har publicerats. Märkligt.

Ska se efter noggrannare från och med nu!

Jag gillar ju när ni säger hej och lämnar spår. Och jag vill säga hej tillbaka.

lördag 25 februari 2012

Gungigt

En gungig vecka med snabba, ganska hårda upp och ner. Ledsam, glad, rädd, modig, hoppfull, tröstlös, tårar, skratt.

Upp och ner.

Svårt att hitta balans, när ska jag säga vad? Döljer, är tyst, vågar inte. Vet att det är kedjereaktioner som gör mig sårbar och försöker hantera och använda färdigheter. I tysthet.

Men Kå märker. Han märker det ingen annan märkt förut. Och jag märker att han märker och måste till slut ta upp det för det känns som att min tysthet blir en lögn. Och jag får prata med snubblingar bland orden, testa, smaka på det jag vill få sagt. Jag skrämmer honom inte och han gör det inte större än vad det är. Han är tydlig med hur han vill att vi ska ha det, vad han vill veta, vad han inte vill att jag ska vara tyst om. Han ger mig något att förhålla mig till och genast får jag mer balans. Det blir bra och jag önskar lite att jag hade pratat med honom tidigare. Men samtidigt var det nog nu jag var mogen. Det blev bra. Det är bra. Och jag älskar honom mer för varje dag.

torsdag 23 februari 2012

Behövd

Stora sonen har mognat enormt. Klarar sig alltmer på egen hand och gör saker tillsammans med flickvännen istället för med mig. Det gör mig glad och stolt. Hans självkänsla växer för varje dag. Han har börjat ta hand om sin tvätt då och då, de lagar mat och bakar. Han har åkt till skolan på egen hand tre gånger och kommit i tid två av dem. För ett halvår sen i det närmaste otänkbart för honom. Han har byggt på sina system och övar sig på att få det att fungera. Han har stor självinsikt om sitt funktionshinder och pratar om det, diskuterar det, gör det enklare för de i hans närhet och sig själv när förståelse finns. Men han gömmer sig inte i det. Skyller inte på det. Han jobbar med det och växer. Han behöver mig inte alls lika mycket längre. Precis som det ska vara.

Lilla sonen behöver mig nog mer. Men han delar inte med sig alls, är svår att nå och pluggar mest på i tysthet. Vi gör saker ihop och kommer närmre, men att bara samtala går inte. Då blir han tyst. Jag har förstått att det inte är så ovanligt bland tonåringar, men med Stora som förstabarn är det svårt att veta. Han är öppenheten själv. Om allt. Kå påpekade för mig att det nog är Lilla som beter sig mer som en vanlig tonåring och han har nog rätt. Jag har bara inte sett det så.

Nu åker Stora till fjällen med flickvännen och Lilla till sin pappa. Ingen här som behöver mig. Jag har inget jobb att gå till, ingen personal eller kunder som behöver mig.

Kå är den som skämmer bort och kan själv. Han behöver mig inte.

Jag känner mig obehövd och det är en helt ny känsla för mig!

Nova sa idag att hon behöver mig. Fast det gör hon egentligen inte. Hon kan oxå själv. Men jag förstår och förringar det inte. På ett känslomässigt plan behöver hon nog mig. Och det gör förstås mina barn också. De behöver dessutom mina pengar! De jag knappt har numera...

Men på det stora hela är jag väldigt obehövd jämfört med hur det alltid varit tidigare i mitt liv. Undrar om det är något bra? Undrar om det är något jag kan se fördelar i och njuta av? För just nu känns det mest obehagligt ovant.

Kå får gärna behöva mig. Att barnen gör det allt mindre är som det ska, även om det triggar separationsångesten.

Jag har något att fundera på nu. Igen.

onsdag 22 februari 2012

Annorlunda

Den vanligen så hårt arbetande mamman har inget jobb. Understimulerad på gränsen till spyfärdig har jag ändå svårt att klara av det som står på "att göra" listorna. Det som kallas pensionärströttma?

Jag vill ha fart! Ändå blir jag orörlig och flyr ibland in i apati. Det är den ena delen av mitt liv. Vardagen när alla andra jobbar. Barnen i skolan. Jag söker jobb, nätverkar, läser, eller bara pyser ihop i en hög. Oanvändbar, ingen som vill ha. Uttjänt? Överkvalificerad. Utan examen, eftersom jag jobbat mig upp. Faller emellan. För duktig, för outbildad. Att vara här, för första gången i mitt liv arbetslös är så annorlunda.

Lika annorlunda är det att leva med Kå. Som skämmer bort mig, lagar mat åt mig (ja, han har lagat maten på bilden. Rubbet är hemlagat, även parmesanflarnen och nej, det är inte en engångsföreteelse han lagar maten jämt numera) prioriterar mig, vill va med mig hela tiden, ringer om vi inte ses en dag, vill alltid vara nära, orkar lyssna på mig, tar mig på allvar, smeker mig, skjutsar mig, handlar åt mig, spelar upp underbara låtar för mig, tvättar kläder jag glömmer hos honom. Han ger och ger. Jag känner det ofta som att jag får mycket mer än jag ger. Men han låter mig inte. Han är envis och kan själv.

Jag vill också skämma bort den jag älskar. Jag älskar Kå. Kan det vara så att han älskar mig med? Allt är så annorlunda.

Och trots allt jag skrivit ovan så kommer skaver ibland. Rädslan att inte räcka till, över att vara fel, att snart bli lämnad. Det är inte så annorlunda.

Men jag agerar inte på de känslorna. Annorlunda igen.

måndag 20 februari 2012

söndag 19 februari 2012

En natt i trappen

(skrivet fredagen den 17:e)
Jag hade precis släckt och lagt mig för att sova när det ringde på dörren. Sådär strax efter midnatt. Jag hörde grannens hundar i trappen och förstod direkt att det var något knas. Det har varit en del trubbel hos min granne sedan en ny kvinna kom in hans liv. En trasig kvinna som slarvat bort hundar, suttit asberusad i en snödriva mm de senaste veckorna. Jag väckte Stora och bad honom vara med när jag öppnade dörren. Utanför står kvinnan naken och blodig och ber mig ringa 112. Jag gör det. Hon har skärsår här och var på kroppen och är rejält berusad. När jag ringer går hon tillbaka in i sin lägenhet. En hund har hon glömt i trappen. Jag pratar med 112. Det hörs slag inifrån grannen. Höga, märkliga ljud. Som snärtar. Jag och Stora är rädda och både vill och inte vill gå in och göra något. Kvinnan i luren på 112 säger att jag inte får gå dit, polis och ambulans är på väg. Hon säger att om den skadade kvinnan kommer ut igen ska jag ta in henne i min lägenhet.

Nu kommer nästa granne ut. Han hör mitt samtal med 112 och jag berättar samtidigt för honom. Den blodiga kvinnan kommer ut och springer ner i trappen för att hämta den glömda hunden. Grannen som kikat ut visar sig vara polis och han går ner efter kvinnan. Jag hämtar en handduk och ger så att hon ska få skyla sig. Vill ge henne kläder, det att hon är naken gör allt hemskare.

Jag undrar var min granne är. Han som bor där. Som bott här i flera år och aldrig gjort något väsen av sig innan hon kom in i bilden. Eller, han har inte gjort något väsen av sig då heller. Varit ledsen har han. Och sagt att det är svårt, att hon är svår.

Kvinnan på 112 säger till mig att om mannen syns till ska jag säga till direkt, hon ber mig vara kvar i trappen och se efter om han kommer och om han har något vapen.

Jag kommer på mig med att tänka att det är någon annan i lägenheten, inte han. Jag kan bara inte tänka mig att han skulle göra det här. Men tänker samtidigt att " i de lugnaste vatten".

Polis och ambulans kommer ganska snabbt. Jag står i min mammas gamla fula morgonrock i trappen och pratar med 112 tills de kommer. 4 poliser plus polisgrannen hänger kvar.

Jag går in till mig och klär på mig.
Polisgrannen kommer och knackar på efter en stund och lämnar tillbaka handduken som är full med blod. Kvinnan har åkt med ambulansen.

Det visar sig att kvinnan var ensam och har skurit sig själv. Och slagit sig. Han är inte hemma.

Polisgrannen går ut i trappen igen och blir kvar där med sina kollegor ganska länge.

Jag pratar med Stora en stund och ringer sen till Kå. Jag skakar. Stora kallar mig för bästa hjältemamman. Pratar med Kå och sen går jag in till Stora och flickvännen en stund och småpratar. Poliserna är kvar och jag hör hundarna skälla.

Jag hoppas att deras husse kommer hem snart. Hundarna gillar sin husse men är rädda för kvinnan.

Jag gick och la mig igen. Skrev på det här inlägget. Hundarna skäller och jag är så otroligt tacksam över att mitt liv är fyllt av så mycket gott. Att jag fått hjälp med mina demoner, att jag har kärlek och styrka i så många former omkring mig.

Tyvärr tänker jag också på att kvinnan ringde på flera dörrar. Men jag var den enda som öppnade. Inte ens grannen som är polis öppnade.
Helst vill jag inte tänka på det. Men så var det.

Idag gick jag över och ringde på, ville veta att hundarna är okej. Han var hemma och nykter och hundarna glada med husse. Jag berättade att det var jag som hade ringt och han sa "jag förstod att det var du, tack för att du gjorde det".
Kvinnan var inlagd på psykakuten.

Jag hoppas att hon får hjälp.

torsdag 16 februari 2012

Träff

Jag var och lyssnade på Jakob Hellman igår. Igen. Sen här gången var han tillsammans med komikergänget Oslipat. Komikergänget var hyfsat och Hellman lysande.

Jag var där med Nova och Kå och i pausen gick vi ut och rökte. Plötsligt dyker en av tjejerna från gruppen upp därute! Det var första gången jag träffat någon från gruppen sen jag slutade och första gången jag träffat någon från gruppen utanför enheten. Det var underbart att se henne och jag blev väldigt rörd. Tårögd tillochmed. Hon var där utan sällskap och hon hängde med oss resten av kvällen. Det kändes så bra.

Efter spelningen gick vi ut och rökte igen och jag kommenterade en ring hon hade på sig som jag tyckte var så fin. Hon tog av sig den och gav den till mig. Bara sådär. Och hon messade till mig när vi skilts åt att hon tycker att jag är underbar. Vi har gjort spår i varandras liv på det bästa av sätt och för alltid. Det är fortfarande så att det inte finns någon annanstans där jag känt mig så trygg som i den här gruppen. Jag saknar dem. Väldigt, väldigt mycket ibland. Gemenskapen och tryggheten. Människorna. Kärleken.

Men ofta känner jag att jag klarar mig bra utan dem också. Alltså på egen hand utan gruppen. Men att det kanske är dags att ha en annan slags kontakt med dem. Kanske kan det bli vänskap? Jag vet inte om jag vågar prova. Vi får se.

Men jag är väldigt glad över ringen, den är en symbol för hur vi viktiga vi varit för varann. Att även jag bidrog till hur det var och blev. Och jag bär med mig en känsla som är mjuk och varm för över att jag fick träffa henne.

onsdag 15 februari 2012

På det igen

Snorig av förkylning istället för tårar idag och tittar i backspegeln och inser att det inte var så synd om mig igår ändå. Ledsen med all rätt, ja. Oro med all rätt, ja. Men jag fick några mjuka timmar med ME på kvällen och alla barnen var hemma (tror att Storas flickvän har flyttat in här?) med mys i soffan och katten somnade hos mig på natten.

Jag håller i tråden. Det finns skav, jag slarvar med mat och alkohol, träningen är obefintlig och de tankarna som startades de dagarna jag undrade om jag var gravid tickar i bakgrunden. Det finns en irritation under huden som jag inte känner igen. En slags omvänd stress där jag vill ha det lugnt. Mina febertoppar kommer och går, värken i fötterna gör mig låg. Jag längtar efter sommaren men vill vara smal, orkar inte, tar ett glas vin till. Funderar över boende och att barnen växer på alla sätt. Vill inte ha det rörigt, undrar vad som kan räta ut. Jag vill ha förändring men vet inte vilken och inte ens varför. Och jag vet inte vad som kommer inifrån mig och vad som kommer utifrån. Fortfarande inga bilder uppmålade och kanske saknar jag någonstans dem ändå?

tisdag 14 februari 2012

Stark och duktig

Morgonen började med tio röda rosor från Kå som hängde på ytterdörren. Jag trodde inte ens att han hade koll på att det var alla hjärtans dag..... Han förvånar mig ofta. På de bästa av sätt.

Jag fick besked om jobbet jag varit på tre intervjuer för idag. Alltså var jag en av de sista kandidaterna kvar. Beskedet kom från en ganska förvirrad och förvånad kille på rekryteringsbolaget. Jag fick inte jobbet för att de tyckte att jag var för stark och för duktig. Att killen på rekryteringsbolaget sa att han tycker att de gör ett misstag som inte väljer mig hjälper ju föga.

Vad är det för jävla anledning? Hur kan man vara för stark och duktig för ett chefsjobb...?

Jag trodde på det här, magkänslan var så rätt och jag hoppades otroligt mycket. Så jag blev förstås väldigt ledsen. Den här alltför starka och duktiga tjejen har idag mestadels snorgråtit och känt sig misslyckad och maktlös. Vad gick fel, liksom? Har känt mig dumpad.

Förvirrad och ledsen och orolig går jag och lägger mig snart. Utan Kå. Som ringde och ville komma hit, men borden i jobbsvängen fick bli prioriterade. Vilket jag klämkäckt sa var precis hur okej som helst. Glatt och uppmuntrande pushade jag iväg honom på det. Och gick och la mig i badet och grät levern ut genom örat för att det jag vill är att han ska vara här, hålla om mig, klappa mig, säga att allt blir bra, få mig att skratta, ge mig en axel att snora på.

Men. Eftersom jag är så jävla stark och duktig låter jag honom inte få veta det. Eller hur var det?

Nu avbröts jag i mitt skrivande av att han ringde igen. Jag sa inget nu heller. Bara småprat. Och god natt. Jag känner att jag måste dölja och jag vet inte vad som är rätt.

Jag älskar dig också.

söndag 12 februari 2012

Vägar

Jag har varit på tre intervjuer för samma tjänst. Gått vidare. Het kandidat. Nu väntar jag besked och hoppas. Det känns rätt i min mage.

Mitt i allt intervjuande blev min mens försenad. Ett par dagar, flera dagar. Att undra om man är gravid och samtidigt gå på anställningsintervjuer är påfrestande och förvirrande. Jag är inte gravid. Men åtta dagar över tiden gav mycket tid att tänka. Jag har tänkt, men inte ältat. Och någonstans inom mig finns en tråd, något att hålla i. Något jag inte har haft förut. Runt mig så gungar det på sina håll. Jag har vänner som har det tufft, det finns grötiga relationer jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till. Det finns rädslor och svårigheter. Men jag har tråden, jag kan hitta den och få tag på den och hålla mig iden. Jag tror att det är vad som kallas inre styrka. Jag vet inte säkert att det är så, jag gissar bara. 

I helgen har jag, Kå och Lilla kört go kart, Stora varit med sin kärlek E och kört bräda, vi har varit på klättercentret, jag har varit ute och tittat till båten i det strålande solskenet och lyssnat till takdroppet och drömt om sommar och segling. Jag, barnen och Kå har varit på en lysande teaterföreställning med efterföljande middag, Kå och jag har hälsat på ME och pratat i timmar. Och inte minst har jag druckit champagne och firat halvårsdagen och älskat med kropp och själ. Tänk så mycket som kan hinnas på en helg när ingen tid går åt till att bråka med monster och spöken. 

Jag är inte rädd för att vara ensam hemma längre. Jag bråkar aldrig med mina barn. Jag lyckas hålla en acceptabel ordning. Jag sover en del. Jag drar inte iväg i mina tolkningar, allt är inte längre känslostyrt. 

Jag skriver i natt lite om många av spåren i mitt liv just nu. Många vägar som korsas, som testas i tanken, som kämpas för i praktiken. Jag är lite stökig, men inte på ett trasigt sätt. Jag är nyfiken och lite orolig, men jag sitter här med tråden i hand. Oavsett vilken väg det blir.