Behövd

Stora sonen har mognat enormt. Klarar sig alltmer på egen hand och gör saker tillsammans med flickvännen istället för med mig. Det gör mig glad och stolt. Hans självkänsla växer för varje dag. Han har börjat ta hand om sin tvätt då och då, de lagar mat och bakar. Han har åkt till skolan på egen hand tre gånger och kommit i tid två av dem. För ett halvår sen i det närmaste otänkbart för honom. Han har byggt på sina system och övar sig på att få det att fungera. Han har stor självinsikt om sitt funktionshinder och pratar om det, diskuterar det, gör det enklare för de i hans närhet och sig själv när förståelse finns. Men han gömmer sig inte i det. Skyller inte på det. Han jobbar med det och växer. Han behöver mig inte alls lika mycket längre. Precis som det ska vara.

Lilla sonen behöver mig nog mer. Men han delar inte med sig alls, är svår att nå och pluggar mest på i tysthet. Vi gör saker ihop och kommer närmre, men att bara samtala går inte. Då blir han tyst. Jag har förstått att det inte är så ovanligt bland tonåringar, men med Stora som förstabarn är det svårt att veta. Han är öppenheten själv. Om allt. Kå påpekade för mig att det nog är Lilla som beter sig mer som en vanlig tonåring och han har nog rätt. Jag har bara inte sett det så.

Nu åker Stora till fjällen med flickvännen och Lilla till sin pappa. Ingen här som behöver mig. Jag har inget jobb att gå till, ingen personal eller kunder som behöver mig.

Kå är den som skämmer bort och kan själv. Han behöver mig inte.

Jag känner mig obehövd och det är en helt ny känsla för mig!

Nova sa idag att hon behöver mig. Fast det gör hon egentligen inte. Hon kan oxå själv. Men jag förstår och förringar det inte. På ett känslomässigt plan behöver hon nog mig. Och det gör förstås mina barn också. De behöver dessutom mina pengar! De jag knappt har numera...

Men på det stora hela är jag väldigt obehövd jämfört med hur det alltid varit tidigare i mitt liv. Undrar om det är något bra? Undrar om det är något jag kan se fördelar i och njuta av? För just nu känns det mest obehagligt ovant.

Kå får gärna behöva mig. Att barnen gör det allt mindre är som det ska, även om det triggar separationsångesten.

Jag har något att fundera på nu. Igen.