Upp och ner.
Svårt att hitta balans, när ska jag säga vad? Döljer, är tyst, vågar inte. Vet att det är kedjereaktioner som gör mig sårbar och försöker hantera och använda färdigheter. I tysthet.
Men Kå märker. Han märker det ingen annan märkt förut. Och jag märker att han märker och måste till slut ta upp det för det känns som att min tysthet blir en lögn. Och jag får prata med snubblingar bland orden, testa, smaka på det jag vill få sagt. Jag skrämmer honom inte och han gör det inte större än vad det är. Han är tydlig med hur han vill att vi ska ha det, vad han vill veta, vad han inte vill att jag ska vara tyst om. Han ger mig något att förhålla mig till och genast får jag mer balans. Det blir bra och jag önskar lite att jag hade pratat med honom tidigare. Men samtidigt var det nog nu jag var mogen. Det blev bra. Det är bra. Och jag älskar honom mer för varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar