Frågestund

Jag har fått förfrågningar om jag inte ska "privatisera" min blogg för att känna att jag kan vara mer öppen i den. Jag har pratat om min blogg i terapin.... Den har varit föremål för tankar, kan man säga.

Jag har kommit fram till följande; jag gillar min blogg som den är. Det är tråkigt att jag känt att jag inte kan blogga som jag gjorde från början, att det funnits hakar liksom. Men bloggen är min. Jag vill skriva om vad jag känner och hur jag mår och vad som händer. Även om det innefattar att jag är rädd, inte mår bra eller misslyckas med saker... Det är liksom min agenda. Det handlar om mina funderingar, mina känslor, mina iaktaganden. Sedan är naturligtvis interaktioner med andra människor med i det jag skriver. Jag menar, hej livet! det skulle ju inte bli en blogg annars.

Så, jag kommer inte att förändra tillgängligheten, men jag kommer nog att lite förändra hur öppen jag är. Och vara mer öppen, alltså. I viss mån har jag redan blivit det på sistone, och jag vet att jag lyft den här frågan förut. Mest säger jag det till mig själv tror jag. Det kommer förstås alltid att finnas saker jag inte bloggar om, jag kommer att fortsätta med att inte namnge personer (förutom Gud då, men det är för att han namngett mig i sin blogg!) eller avslöja folks hemligheter. Såklart. Och en annan grej, som jag får frågor om; Ja, stora sonen är helt okej med att jag skriver så mycket om honom i bloggen och nej, lilla sonen är inte ledsen över att jag skriver så lite om honom. Han tycker att det räcker så bra som det är och har sagt nej till inlägg jag skrivit för att de handlat om honom.

Ville bara på det här sättet besvara lite frågor.

Bloggbubbel

För mig är bloggen ett ställe att sortera mina tankar på, få ur mig en del av det som snurrar och dela med mig av det. Det har en annan effekt än när jag bara skriver för mig själv, det där som ingen får läsa. Här blir det en väg från hjärnan ut till tangenterna och vidare upp på skärmen och sedan ytterligare ett steg till publicering. Det ger lite distans som är bra.

I bloggbubblan har jag "lärt känna" andra som skriver så här, precis som jag. Jag följer några bloggar inom olika genrer. Det finns en där mycket är på skoj, smågalet och lite tufft mellan varven, men där det även blandas med högst tänkvärda saker. En annan läser jag för att texterna är så otroligt vackra, en man som har hand med orden, kan man säga.... En annan följer jag för för att jag känner igen mig och landar lite där. Ytterligare en annan för att det är person jag tycker så mycket om och det roar mig och värmer mig om vartannat att läsa den. Och så vidare.. jag har nämligen fallit för flera bloggar på sistone. :)

Jag vet inte varför Du läser min blogg, men jag hoppas att du gör det för att det ger dig något bra, eller att det är för att du tycker om mig, kanske roar det dig i bland, eller du känner igen dig ibland? Kanske kan ibland mina terapeutknep komma till nytta någon annanstans. Kanske värmer något ibland?

Det är svårt med balansen ibland, man läser runt och det händer att man kommenterar som om man känner varann , trots att man ju bara ser en liten, bråkdel av varann i en blogg.

Vissa tycker att jag är väldigt öppen om mitt liv, andra tycker att jag är alldeles för snål. Om man kokar ner det så ska det ju ändå handla om att jag skriver för min skull, så som det var när jag började blogga. Men det är inte alltid lätt och jag känner det som att ju mer det snurrar i bloggvärlden, desto svårare blir det för mig att förhålla mig till mina texter.

Det satt jag och tänkte på nu...och hur jag ska vara där, sann och för min skull på ett bra sätt.

En bra kväll och goda liv med lycka önskas härmed till mina vänner i bloggbubblan (extra mycket till de som varit arga, sjuka eller ledsna i dag i sina inlägg...) och till mina IRL vänner!

Måmåla

Blev återigen uppskrapad, ihopsnurpad och ivägsparkad (i ordens allra bästa bemärkelse) av ME idag.

Hon fick komma hem till mig och rycka tag i saker när jag föll. Vilket jag gjorde redan på väg till gymmet. Blev en intressant stund där. Jag tränade jättejättejättehårt för att bli så svettig att det inte syntes att jag grät. Jag tror att det funkade. Men jag blev inte glad.

Stora sonen är ur balans. Återigen försöker jag hjälpa honom så gott jag bara kan. Med den skillnaden att nu blir han arg och höjer rösten åt mig. Vi bråkade, sen pratade (när ME varit här och tagot med sig lilla sonen på lite shopping) vi höll hand, jag försökte förklara, han försökte förklara. Vi landade nånstans i att vi ska försöka hjälpas åt. Han så söt, så fin, så go och så himla, himla besvärlig den här punkarn!

Nu har jag försökt mig på lite återbetalning till ME. Hon fick målarfärg av mig och jag har haft första målarlektionen för henne. Samt målat, jag med. Fint blev det! Jag gillar att måla. Det är skönt, avkopplande-ja.. faktiskt toppen.

Jag undrar hur jag gjort mig förtjänt av mina härliga vänner. När jag kom till ME hade hon en kram att leverera till mig från min brorsdotter som tagit kontakt med henne för att tacka för att ME finns för mig, när hon själv är så långt borta. Fina, så himla fina. Jag är mest besvärlig nu.. vilket jag inte alls vill vara, jag snubblar bara omkring så himla mycket i det här mörka, delvis nya. Jag har svårt att hitta balans i hur mycket jag ska berätta, hur jag ska reagera på mina egna rektioner. Jag kan bara hoppas att mina nära står ut medan jag testar mig fram på min krokiga stig.

Igen, tack för att ni finns för mig.

Kanske lägger jag ut en massa ansvar omkring mig utan att mena det när jag är öppen med vad jag går igenom? Det är inte meningen. Jag testar. Jag försöker, jag tar mig uppåt och framåt.

Bloggen är lite ventil och där jag testar min öppenhet. Jag är så noga jag kan med att inte skada någon med vad jag skriver, inte hänga ut någon, inte göra det jobbigt för någon. Kanske lyckas jag inte alltid, men det är min tanke och vilja.

Det finnns några personer som dyker upp titt som tätt i min blogg, det finns någon som är närvarande i den lite alltid sen en tid tillbaka. Alla dessa månar jag om så till den milda grad. En massa kärlek!

Och jag är gladare nu , när jag målat. Så länge jag har dessa härliga människor omkring mig blir mina fall inte så hårda som de blivit om de inte fanns där. Men jag måste också kunna förklara hur det känns i mig, för mig, för att de ska kunna ta emot. Mmm, svår balans. Jag ska jobba vidare med det.

Och för första gången i bloggen:

Kram!

Hålslag.

Nu har det nya året börjat. Jag är inne i en overklighetsbubbla. Jag fattar inte vad som smällde till mig och jag står här full med frågor och rädslor. Igen.

Jag har bloggat väldigt lite den senaste månaden. Det är på förekommen anledning. Om jag är glad i min blogg får jag skit för det. För det finns någon som anser det vara på dennes bekostnad. Och jag har varit jäkligt glad! Om jag är ledsen eller tycker det är jobbigt så är det rätt åt mig. Ja, det är någon som inte vill mig så väl som läser min blogg. Skitjobbigt. Jag skriver ju här för att sortera och validera mina tankar och funderingar. Jag har fått massor av positiv och härlig feedback för mitt bloggande både av människor jag känner och av vissa jag inte känner. Men den här personen läser min blogg och utifrån den sågar mig som psykopat. Tjena. Mittbena. Jag får se hur jag gör sen.

Under den här månaden som bloggandet legat lite lågt har jag också träffat en fantastisk härlig person som kommit att bli enormt viktig för mig. Jag har varit uppslukad såväl känslomässigt som tidsmässigt.... Och jag är så jäkla glad för mina känslor och att jag igen nu får testa mina verktyg. För det får jag, minsann!

Jag är osammanhängande, jag märker det själv. Tårar rinner lite igen, sådär mellan varven, tittar ner lite i det mörka hålet igen. Men jag vinglar bara på kanten, faller inte helt i. Har människor som håller i mig, jag håller i mig själv. Ett och annat verktyg som jag testar fungerar och jag tänker inte bara i svart. Kanske är det rätt och riktigt det som händer nu. Kanske är det steg mot en ljusare framtid. Kanske är det på riktigt. Kanske är jag inte den värdelösa människa som den jag tror jag är när vinglar där på kanten. Eller..?

Jag slår ett slag för att jag inte ska tappa fotfästet, då. Och jag ska stärka mig med lite syskonkärlek ett tag.

Just nu lyssnar jag på Halleluja med Jeff Buckley. Och tittar på min födelsedagspresent (en av dem) som är andlig... Gud, vilka märkliga dagar det här har varit. De första på året.

Men, okej. Jag vacklar framåt och fröjdas. Som den piratdrottning jag vill vara.

Hej Livet!

Först: Jag lever! Alltså, det är inte så att jag inte bloggat för att jag det inte händer något eller att jag på något sätt gått i ide eller så. Snarare tvärtom, det händer så mycket att jag i allt tumlande faktiskt inte riktigt hinner blogga. Och kanske har inte behovet att göra det varit så påtagligt...?

Häromdagen gick jag hem från Ica (som förresten inte finns, upptäckte jag på Icas hemsida häromdagen, mycket märkligt. Vi är många här som blivit lurade, tänk att vi gått här och trott varje dag att vi handlar, hejar, delar erfarenheter och en massa annat och så har vi inte det.. Ica finns ju inte här). Nåväl, jag gick där på väg hem i alla fall. På gatan här där jag bott ett tag, där jag hamnade tack vare en kärlek. Den kärleken är borta men jag är kvar. Nu är det, som ni redan vet, hemma. Väldigt mycket hemma. Plötsligt blev jag helt yr, överväldigad. Fick känslan av hur jag kände mig och vem jag var ett år tidigare (promenerande på samma gata) och vem jag är och vad jag känner i dag. Eoner emellan är det. Det har hänt så OTROLIGT mycket. Sjukt, galet mycket. Jag skulle egentligen enkelt kunna skriva en fet roman om det här. Om allt som hänt, alla förvecklingar, alla förunderliga ting som hänt, alla relationer som skapats och andra som fallit i sär. Det har varit intensivt, lärorikt, utvecklande, magiskt, hemskt, läskigt, härligt, spännande och jag kan fortsätta så här ett tag till... som ni nog anar.

Jag är så verkligen inte den person jag var för för ett år sen. Trots att jag gått igenom perioder där jag varit extremt egoistisk och faktiskt gjort riktigt dumma saker, trots att jag mått sämre än jag någonsin gjort förut under det här året så tror jag på riktigt att jag är en bättre människa nu. Mer ödmjuk, mer tuff, väldigt mycket mer tolerant och väldigt mycket mindre dömande.

Jag har förlorat en familj och fått ett annan. Som till och med har valt mig, det är inte illa alls.

Det fortsätter att hända saker, det fortsätter att vara spännande, magiskt och läskigt. Det är LIV.

Hej Livet! Jag är här.

Hej Gud!

Varit på en showperformece med KEL. Superhjältar utan gränser som får en att tänka på hur det står till med miljön och människor och jorden. Det är duktiga tjejer minsann. Herr Nyström förärade mig sitt sällskap under showen och på en kaffe därefter. Han hade missat mitt tack till honom på FB häromdagen så det kommer här nu, i uppgraderad form:

Jag har bloggat sen i slutet av augusti och har idag haft 1.092 läsningar. Tacket var när jag precis haft 1000 läsningar, alltså lite att fira tyckte jag. (tex med skumpan på bilden, den va himla god!) Jag har alltid skrivit, bär alltid omkring på ett block som jag skriver i. (Bästa blocken för detta hittar ni på www.whitelines.se. Men akta er, man blir beroende..! Jag har fyllt många, många såna nu) Jag har aldrig skrivit för att någon annan ska läsa. Utan bara för mig, för att jag måste. Det är ett behov som är obändigt och krävande. Alltså, det kräver att bli gjort.

Jag lärde känna Herr Nyström i augusti och började läsa hans blogg. Och vad jag gillade! Och blev nyfiken på hur det skulle vara att blogga. Hade aldrig tänkt tanken innan. Jag läste massor ur hans blogg på en och samma dag och var liksom på en resa. Skrattade, grät, fick ståhud. Av skiftande anledningar. Trots att det "bara" är vardag han skriver om. Men det är så mänskligt. Jag gillar mänsklighet. (här e bloggen o mannen som fick mig att blogga: http://gravimittliv.blogspot.com) Och jag skriver ju. Så det blev en blogg. Och den har varit så bra för mig. I själva censurerandet då jag väljer vad jag ska skriva om går jag igenom en process där jag lägger saker framför mig och överskådar, petar och väljer. Det färgar hur jag ser på det i livet också och det är bra. Lite distans både till händelser och till mig själv.

Herr Nyström tror att jag fått så många läsningar för att jag är tjej. Jag tror att det är för att jag skriver så jäkla bra.

Närå. Fast det säger ni som hör av er till mig om bloggen att ni tycker att jag gör. Så:

Tack Herr Nyström (hej gud!) för inspirationen! Verkligen tack. Och tack alla ni som läser min blogg och framförallt alla ni som hör av er och skriver så snälla och fina och goda saker till mig!

Jag fortsätter nog med bloggandet ett tag till, jag. Jag gillar.

feberyra

Först nåt kul (för mig i alla fall): Min blogg har haft 515 besök sen starten 19:e augusti. Jag är hela tiden så himla nyfiken på vilka som läser. Jag vet typ ..5 som följer den. Men det är 10-40 som läser den varje dag! Amazing. Undrar vem som vill läsa förutom de som känner mig väl? Sen visar det sig att det visst finns folk som inte känner mig så väl som läser den, och faktiskt en å annan som inte känner mig alls som gör det.

Mmm, jaha. Jättesjuk. Typ influensa? Gör ont överallt. Var ute i fredags och hade skoj som sjutton, trodde lördag morgon att jag bara var grymt bakis, men nej... feber får man ju inte av whisky... Det var länge sen jag var så här sjuk. Hemskt trist. Och hemskt mycket tid att tänka. Men ingen kraft till allt det jag skulle göra i helgen. Alla dessa kartonger och möblering och sånt.

Egentligen skulle jag vilja skriva om hur lurad jag känner mig, hur arg jag är, hur typiskt det är med saker. Men jag vill inte framstå som bitter och trist. Om jag står på ett berg och skriker "Lura mig inte!!!!" hur kan man få för sig att ändå göra det då? Hur många fega människor ska jag behöva träffa i mitt liv? När ska jag lära mig att det är det? Fega människor, alltså. Är det bästa att inte tro på nån? Men jag är för glad och naiv för att inte göra det, det är nog bara att gilla läget. Någon gång kanske det lönar sig. För varje gång jag blir lurad så blir jag nog snäppet mer cynisk ändå, vare sig jag vill eller inte. En sak som är extra skrämmande i detta är när folk faktiskt tror sig vara så mycket mer modiga än de i själva verket är. Undrar om jag också tror det om mig själv?

Nu skrev jag ju om det ändå... jaja. Jag får väl vara bitter och trist då. Jag är i alla fall ärlig. Med all feber som yr runt i kroppen vill jag helst gråta en skvätt också. Över halvsanningar och osanningar och besvikelser. Och saknad och annat elände. Visst blir det trist när man är sjuk.

Fast jag vet ju också att jag alltid kommer att ge mina medmänniskor stort spelrum... naiv och blåögd som jag är ;) Jag förlåter väldigt lätt.

Och det låter ju som att jag blivit lurad miljarders gånger. Det har jag inte alls. Bara två på rätt kort tid och båda gångerna av någon som jag uttryckligen bett om ärlighet i från och faktiskt trodde jag fick det. Ett tag. Tills jag insåg. Jag är naiv, men inte dum.

NÄ, nu till lite roligare saker! Jag har äntligen köpt en cykel till lilla sonen!
Det var banne mig på tiden! Han har fått två cyklar stulna, den stackaren. Men nu så. Nu kan han börja cykla till tåget på morgnarna som han så gärna vill. Sötis. Han tror att bion i måndags var den födelsepresenten han skulle få, men tada! det kommer att stå en cykel med rosett på här när han är åter på torsdag :)

Stora sonen ska på middag hemma hos flickvännen i kväll. För första gången. Med flickvännens mamma och hennes pojkvän. Han är nervös och vet inte vad han ska på sig och hur han ska ha håret... tuppkam, spikes....

Nu har jag genom att ligga i soffan och ropa instruktioner åt sonen hjälpt honom att klorinbleka ett par jeans. Och jag funderar på att ta en dusch och släpa mig en trappa ner och bli lite omhändertagen.... få te och ligga i en annan soffa än min. OM jag gör det så blir det ytterligare en märklig sak jag gör denna helg.