Alltså...

Alltså. Herregud i himlen.. Eller något motsvarande. Hur mycket kan man sakna en annan person?

Å jag blir typ så här, "meh.. kom igen. Kom tillbaka nu rå, vaffan" eller ba.. "jaja.. så får man väl hitta på nå annat kul i livet då" Fast det däringa sistnämnda är bara mitt eget lilla spel för mig själv. För jag kommer ju inte på något annat just nu.

Förslag mottages tacksamt.

Så länge går jag hem till grannen och målar. För det är jag en himla fena på.

Blodmod

Okej. Dagens andra inlägg. Några saker har blitt lite tokiga i dag. Upptäckte att exet fått med sig en lunta utskrifter som låg i ett kuvert med hans namn på, det låg så för att jag en gång tänkte att han skulle få läsa mina samlade alster skrivna till honom under åren...... Alltså, det här var ju sånt jag bara skrivit av mig till mig själv med. Eller ja, sånt där som jag snålar med i mina processer. Håller för mig själv.

Nåväl, en tanke hade jag i typ juni att han borde ta del av det hela. Kanske för att lära sig ngt han kunde ha användning av i framtiden. Schysst av mig, visst? Men jag ändrade mig och var nöjd med det beslutet. Detta skulle inte läsas av honom. Synd att jag inte strök namnet då. för det hamnade i kartongen med hans kvarglömda grejer i. Har försökt få tag på honom idag, men icke. Spännande...

Tänkte också i dag att jag skulle vara så där modig och ärlig som jag tycker låter så bra när jag pratar eller skriver om det. När jag testar i verkligheten tror jag att jag mest blir klumpig och påträngande. Varför blir det så? Jag försöker ju bara vara mer som min katt. Självklar, liksom.

Sen skar jag mig i tummen också. Djupt, äckligt. Jag var en sån där tonåring av den riktigt mörka sorten och jag skar mig. Det var inte alls så vanligt då som nu, så jag var extra freakad. Men det funkade att avleda psykisk smärta med fysisk, så jag gjorde det. Fast rispa är nog ett mer korrekt ord än skära.... Nåväl, det var inte vad jag försökte mig på i dag. Inte alls. Det var bara besvärligt. Men så kom jag på att det kunde vara en lagom knasig bild till bloggen så jag skulle ta kort. Av med papperstussen, upp med mobilen, blodet rinner, tar bilden...ehhh... svimmar nästan. På riktigt! Måste lägga mig på golvet och be lilla sonen om vatten och ny tuss, plåster och grejer...Detta borde det ha varit bild på i stället. Vicken klenis!!

Att skära mig är inget för mig.

Jo, och jag har snubblat på samma hoprullade matta sex gånger i dag. Lilla sonen har räknat.

kär lek

Märklig dag. Jag gick från jobbet 14.30. Åkte till Kungens kurva. I entrén till Jula fick jag panikångest och vände. Åkte tillbaka till stan och hämtade sonen med väninna. Eller.. ja, jag kommer till det senare. Tillbaka till Kungens Kurva. Klarade av ett inköp. Inte Jula. Sedan till systemet. Vågade inte ta med tonåringarna in, med risk för att bli anklagad för att langa.... Vad är det med detta med mig och affärer? Jag var helt genomblöt av svett när jag kom ut. Kallsvett. Men jag gjorde det. Jag svimmade inte, hade inte sönder nåt. Det gick bra. Var för övrigt en väldigt trevlig kille i kassan.

Från klockan 14.30 till kl 18.00 klarade jag av dessa två inköp. Det var som att jag gick och körde i gröt. Mycket märkligt.

Sonen har börjat dejta ett ex. Första riktiga flickvännen.. de var tillsammans över ett halvår när sonen började sjuan. Mamman hoppas. Gillar henne massor. Jag och sonen har pratat massor, om vad han känner, vad hon kanske känner. Eller inte. Om det konstigt om de blir tillsammans igen. Nejnej, säger mamman. Inte konstigt. Jättebra skulle det vara. De är fina i hop och hon passar ihop med oss, liksom. Känner att jag är en läskig mamma nu... Men jag gillar ju henne! Man kan väl få hoppas..? Och den här tonårskärleken... Ahh. Den ljuvliga, förhatliga, skrämmande, spännande. Den är så massiv, modig, ärlig. Det är grejer det. Jag blir inspirerad. Att vara modig och ärlig.

ps. sonen har misosoppa i handen. inget annat. ds

tonårsdrömmeri

Hemma å packar idag då. Lyssnar på all gammal Noice som finns att hitta. Jag var medlem i Noicearmy när det begav sig... Minns så många av de tankar och tankar jag hade på den tiden när jag lyssnar på det här. Jag har också packat ner fotoalbumet med bilder på baaaaaaraaaa Hasse Carlsson. Det här med Noice föranledde en drogdiskussion med sonen. Eller diskussion... nä, han sa inte så mycket alls. Lyssnade. Först handlade det om musiken och vad de här killarna åstadkom när de faktiskt var i sonens ålder. Sen drogerna som tagit livet av två av fyra bandmedlemmar i Noice. Jag hoppas jag skrämde sonen ordentligt... Först lyssnade vi på Hasses späda Tonårsdrömmarröst och sen berättade jag om när jag träffade Hasse på plattan tio år senare. Det var ingen snygg syn kan jag lova.

Sonen skulle orientera i dag. Ha matsäck med sig. Jag ställde mobilen på larm för att inte glömma att skriva en lapp för att inte glömma att göra matsäcken. Så får jag göra för att komma i håg. Gick upp i morse och tack vare lappen som jag kom i håg tack vare larmet kom jag i håg att göra mackorna.

Nyss ringde sonen och berättade att han slängde matsäcken med soporna när han gick till tunnelbanan.

Ska jag vara glad för att kom i håg att ta med soporna....? Ja, det ska jag. Med en son som har ADHD får man vara glad för det ena och det andra och gilla läget. Han har i alla fall bestämt yrkeskarriär och jobbar mot att få G i alla ämnen. Han ska bli rörmokare. Det är en av hans tonårsdrömmar.

Meh. meh..me(h)diasessan

Det har varit mycket intensiva dagar. Med inslag av fluff. Det har hänt ett par sjuka grejer. En grej så sjuk att jag inte kan skriva om den här. Det vore nämligen mycket dåligt om det skulle komma ut i media. Kan inte fatta att jag skriver den meningen i ett sammanhang som faktiskt handlar om mig. Men media skrev om mig i går i alla fall. Inte alls om det som inte får komma ut, utan om en annan grej. Jag fattar inte. Alltså, det känns så konstigt. Lilla jag, liksom. Förvirrade tjejen som inte hinner med sin vardag och som tappar tålamodet med barnen och har rätt låga tankar om sig själv mellan varven. Som äter knäppt, glömmer saker och bara är alldeles vanlig. Alltså, det är ju inte som att det ligger nåra paparazzi i buskarna direkt. Verkligen inte alls. Men jag hamnar i media då och då. Jag pratar med journalister nästan varje vecka. I bland från pyttesmå tidningar, men nu var det DN och för tag sen DI och det har varit aftonbladet och till och med ett reportage i aktuellt med kamera upp i ansiktet. Och i helgen har jag varit sakkunnig. Minsann.

Jag tycker det känns overkligt. Och jag måste passa mig. Och det känns oxå overkligt.

Jag känner mig helt omrörd. Jag har varit bad girl och good girl. Jag har varit duktig och sansad, trygg och proffsig i en krisig situation, för att i nästa bara vara jag och liten, skiträdd och ledsen. Jag har varit på helspänn. Jag har varit fokuserad på gränsen till manisk. För att senare fullständigt koppla av och bara skratta. Så mycket. Nu när helgen går mot sitt slut går även jag mot mitt. Alltså, jag är helt slut. Känns som slime i både hjärna och kropp. Kan inte minnas när jag senast var så trött. Jag vill gå i ide lite.

punkförbjud?

Barnens farmor ringer. Vill avkräva att sonen ska sluta "spöka ut sig som punkare". Jag vet inte jag. Det vill mitt ex oxå. Alltså inte barnens pappa utan den "riktiga mannen" i sonens liv.... som sonen ringer till när sånt här händer, tex.

De tycker dels att det är en galning som gett sig på sonen, men är också arga för att sonen utsätter sig för fara. Mina närmaste vänner anser att sonen gör rätt som står på sig och kommer med glada tillrop till honom när han färgar kammen svart. Säger att det är bra för hans utveckling och självkänsla. Jag vet inte, men jag tror det också.

Till saken hör att det inte är första gången sonen åker på stryk... När han var liten, blond, normalt klädd, söt, glad så gick han i en annan skola ute i förorten. Också då i musikklass, så visst-lite speciell. I den här skolan fanns oxå vanliga klasser, högstadium. Där fanns de de som tydligen retade sig på honom och retade honom, förföljde honom, slog honom. Då var han 10-12 år och jag hade inte en susning. Han berättade det för mig nu och sa att han inte vågade berätta det när det hände för att han visste att jag skulle röra upp himmel och jord för att få det att sluta. Och det är ju riktigt.... det skulle jag. Och då vara han rädd att det skulle bli ännu värre. Same old story, right...?

Nu, som punkare, åtnjuter han en viss respekt och har känt sig mycket tryggare än som den lilla blonda killen som puttades runt var och varannan dag. Jag kan förstå honom. Jag tillhörde också de coola på högstadiet och det var en skön grund. Man behövde inte oroa sig för sin status, liksom. Och det behövde jag också göra på låg och mellanstadiet.. oroa mig.

Min ex-sambo säger att jag kan förbjuda sonen att klä sig på det här sättet. Och jag vet att han menar att jag borde det. Jag tycker det är svårt... jag såg ju likadan ut i åttan. Ovan skolfoto på mig från just 8.e klass..

Sonen ringde sin pappa i dag. För jag tvingade honom. Fadern sa " jaha, det var väl väntat. Nu ska jag jobba." Jahaja. Så han tycker alltså ingenting i frågan.

Vad tycker ni? Ska man förbjuda en klädstil som förälder? Sonen var på konsert i går och jag var rädd. Men han fick gå. Han var med vänner och det var en punkkkonsert....så... Han kom i tid, väbehållen.