lördag 31 oktober 2009
brandhand
Det här blir ett "on of a kind" inlägg. Jag kom just hem från krogen, kl är snart 6.00 på morgonen. 05.53... Okej, så här är det... Med män har jag;.. varit lyckligt kär. Varit olyckligt kär. Haft enbart sexuella relationer, Varit vän. Rest i hop. Varit osams. Haft stormiga förhållanden. Haft tråkiga förhållanden. Genomlevt graviditeter, förlossningar och parterapi. Blivit tillsammans med och gjort slut.
I kväll har jag.. ...för första gången och förhoppningsvis sista... har jag och en man/kille/pojke satt eld på oss. På riktigt. Inte bildligt, utan bokstavligt talat. Vi satte eld på oss.
Vi tycker fortfarande om varann.
Lek inte med handsprit och tändare. Det gör ont. Länge.
sovliv
Så slår det till. Igen. Livet. Den här gången inte jag. Men vad är det som pågår efter man fyllt 35? Det snurrar och knakar och brister, slits itu och byggs upp. Trasiga formationer där bitarna, skadade och tufsade ändrar form. I ny skepnad bildar de en ny formation. Vi små människor, i bland chockade till tystnad och tårar, klänger fast vi de trasiga bitarna tills den dag vi måste eller vill släppa taget.
Jag sliter med sömnen. Min terapeut försöker ge mig verktygen att klara mig ur det. Ge mig en sund tillflyktsort. Min yogi kommer att hjälpa mig. I natt sov jag bredvid en annan människa. För hennes skull egentligen... men jag somnade. Det var inte läskigt att gå och lägga sig. Det var skönt.... För första gången på väldigt länge. Jag hade det som status på Facebook för ett tag sen, att jag borde ha nån som gick och la mig. Det ligger verkligen något i det. Närheten av en levande person ger trygghet. Ingen ångest i natt, trots en uppslitande situation runt oss.
Katter är solitärer. Min katt vill sova hos mig, men det hjälper föga. Mysigt, men det funkar inte på det här med att känna obehag för att gå och lägga sig. (Mig..) Och hon gör det ju bara för att min säng är skön...
Vi är verkligen inte solitärer vi människor. Jag tror inte ett dugg på att "ensam är stark". Man är tvungen att vara det ofta, men det är en annan sak. Jag tror vi är grymt mycket starkare i hop.
Och jag sover bättre.
Jag sliter med sömnen. Min terapeut försöker ge mig verktygen att klara mig ur det. Ge mig en sund tillflyktsort. Min yogi kommer att hjälpa mig. I natt sov jag bredvid en annan människa. För hennes skull egentligen... men jag somnade. Det var inte läskigt att gå och lägga sig. Det var skönt.... För första gången på väldigt länge. Jag hade det som status på Facebook för ett tag sen, att jag borde ha nån som gick och la mig. Det ligger verkligen något i det. Närheten av en levande person ger trygghet. Ingen ångest i natt, trots en uppslitande situation runt oss.
Katter är solitärer. Min katt vill sova hos mig, men det hjälper föga. Mysigt, men det funkar inte på det här med att känna obehag för att gå och lägga sig. (Mig..) Och hon gör det ju bara för att min säng är skön...
Vi är verkligen inte solitärer vi människor. Jag tror inte ett dugg på att "ensam är stark". Man är tvungen att vara det ofta, men det är en annan sak. Jag tror vi är grymt mycket starkare i hop.
Och jag sover bättre.
onsdag 28 oktober 2009
Tack så säkert
Jag och så många andra säkrar har säkrat för min stora son. Tack min kära brorsdotter som jag nyss lärt känna (ja, min släkt ÄR snurrig) som tog dig tid att skriva ett brev, ja ett riktigt brev som kom i min postlåda, ja den nere i trappen. Brevet var fyllt av omtanke och tips på hur man göra livet enklare med ADHD i det. Tack, vänner som ställer upp här hela tiden och finns för oss. Vare sig ni är vakna på nätterna och håller mig sällskap i cybern eller nåt kök, steker saker åt mig och mina barn, håller mig med bilder, får mig att skratta hysteriskt, eller lyssnar när jag behöver prata. Tack alla ni som inte dömer. Tack för barnvaktande och Juliavaktande. Tack för skruvande och bärande. Tack mina anställda för det jobb ni gör, har gjort och kommer att göra. Tack för att ni ställt upp så helhjärtat när jag inte haft förmågan jag brukar ha.
Stora sonen börjar ny klass efter lovet. En mindre med mer uppbackning. Alla mina möten har gett resultat. Han är nöjd, men lite orolig. Jag är nöjd, men lite orolig.
I dag säkrade jag oxå lilla sonen.
Tog en halvdag off för att ha lite höstlov med lilla sonen. Stack i väg och klättrade. Slogs av hur länge sedan det var när jag hittade stora sonens nyckelknippa som försvann i somras blandkritpåsar och klätterselar......
Man säkrar och säkrar men är aldrig riktigt säker.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
barn,
tacksamhet,
vänskap
tisdag 27 oktober 2009
i väntan
Fantiserar om det stora lugnet
Värnar om det sköra
Blickar mot det totala
och allt tussas i hop i denna anatomi som är jag
Väntar på det skyfall
som jag tänker mig ska förgöra
åldrande, ätande, opreciserade,
fumlande och rädda tankar
Smekande, trevande,lätta ord
för att få fram min mening
som är stångande brutal
och utan räddande fallgropar
Rak och enkel är vägen mot stigen som vill
bära mina fötter och mitt huvud mot mitt mål
Värnar om det sköra
Blickar mot det totala
och allt tussas i hop i denna anatomi som är jag
Väntar på det skyfall
som jag tänker mig ska förgöra
åldrande, ätande, opreciserade,
fumlande och rädda tankar
Smekande, trevande,lätta ord
för att få fram min mening
som är stångande brutal
och utan räddande fallgropar
Rak och enkel är vägen mot stigen som vill
bära mina fötter och mitt huvud mot mitt mål
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
dikt
söndag 25 oktober 2009
byggbitar
Om man öppnar mig är det nog lite som när man öppnar en kartong från IKEA. Det behövs en del verktyg för att få i hop allt och en beskrivning för att veta hur man ska vända delarna. När man är klar är det ett par delar över, men jag funkar ändå.
Jag var hos min nya terapeut i fredags. Fick en läxa. Eller två egentligen, men den ena gör jag redan och det är att hålla koll på ungefär var jag är på måbraskalan varje dag och försöka komma på varför jag är där jag är. Men den andra läxan var att fundera ut hur jag, om jag är..låt säga på 5.0 på en 10 gradig skala, kan komma upp till 5,5. På den här skalan är 0 där jag var den fredagen i somras på köksgolvet och 10 någonstans där jag trologen aldrig befunnit mig.
Hon frågade mig om hur det skulle märkas om jag en dag vaknade upp och ett mirakel har skett och jag är helt utan de problem jag i dag tampas med. Svår fråga. Men jag kom på några grejer. Eller en stor grej om man sammanfattar; jag skulle inte vara så självdestruktiv. Jag skulle inte röka, inte fastna på FB före frukost med barnen, inte göra mig liten och/eller hålla mig undan, inte vara kvar i saker som bryter ner mig. Ge mig i väg från saker där mitt förnuft skriker "spring, Julia, spring" men jag ändå är kvar.... lite så. Och så skulle jag yoga och träna. Förstås.
I dag är en dag när jag nog ligger på 5,0. Tror jag. Himla svårt, jag kan ju fara från 2,0 till 7,0 på nån timme bara. Påverkbar och rubblig. Och sen från 7.0 och ner igen lika snabbt. Stabiliteten är väl inte på topp.
Med en hud helt tom och öppen
ord i lager som väntar
Skratt inbäddat
i längtan och hopp
Trycker jag ner
för att inte vara i vägen
för mig eller livet
brådskar tror jag
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
vägen upp
torsdag 22 oktober 2009
Tag
Ta tag i mig med dina vackra händer
Rosa skuggor över väggar
skulpterade av kroppar och hårda tankar
Kräv mig till mörker bakom ögonlocken
samtidigt som jag hör hur det prasslar i löven omkring mig
Rött gult flammar mot himlen
som när jag får synen tillbaka
(Dra i mig hårdare
slit med mig
Gräv in fingrarna i min midja
Se mig i ögonen
andas i min mun)
Kom så nära så naken du kan
så min lust kan komma in i dig
när jag skär upp din hud
Så naken ska du vara
Står med fötterna i högt gräs
av dagg nerkylt och blött
Lika grönt som det som vänder i min mage
När vi sedan vandrar längs en grusig väg
hör hur stjärnorna fräser
på den gamla nötta filmduken
spänd högt över våra liv
Du kan tänka på vad som förut sagts
Sedan se dig i spegeln som är nu
finna spår och märken efter mig
Låter jag dig så få en tid att sova
med tyngden av dig mellan mina ben
Eller över min rygg med fukt emellan
Kom igen så nära att du gör mig illa
Tryck ner mig så hårt
att jag inte kan röra något annat än dig
Så får du min själ röd och varm
om den finns
eller bara jag
Rosa skuggor över väggar
skulpterade av kroppar och hårda tankar
Kräv mig till mörker bakom ögonlocken
samtidigt som jag hör hur det prasslar i löven omkring mig
Rött gult flammar mot himlen
som när jag får synen tillbaka
(Dra i mig hårdare
slit med mig
Gräv in fingrarna i min midja
Se mig i ögonen
andas i min mun)
Kom så nära så naken du kan
så min lust kan komma in i dig
när jag skär upp din hud
Så naken ska du vara
Står med fötterna i högt gräs
av dagg nerkylt och blött
Lika grönt som det som vänder i min mage
När vi sedan vandrar längs en grusig väg
hör hur stjärnorna fräser
på den gamla nötta filmduken
spänd högt över våra liv
Du kan tänka på vad som förut sagts
Sedan se dig i spegeln som är nu
finna spår och märken efter mig
Låter jag dig så få en tid att sova
med tyngden av dig mellan mina ben
Eller över min rygg med fukt emellan
Kom igen så nära att du gör mig illa
Tryck ner mig så hårt
att jag inte kan röra något annat än dig
Så får du min själ röd och varm
om den finns
eller bara jag
onsdag 21 oktober 2009
rånrisk
Jag har varit på banken igen. Alltså, vad är det här? En kund betalade kontant i dag, det händer mycket sällan. Men jag tog emot det och tänkte "vaddå, det är ju bara att gå till banken och sätta in det". Kunde inte ha haft mer fel!
SEB tar inte emot kontanter. Vet jag sedan förut. Men min gamla, hederliga, pålitliga bank gör det. Toppen, jag går dit. Handelsbanken. Men neeej, serni. De sätter inte in pengar på en annan banks konto. Inte om det är mer än 100 kronor. 100 kronor? Det går man nu inte ens till banken för?
Okej. Ja, men det går ju att lösa ändå. Jag sätter in pengarna på mitt konto i stället och för över dem till företaget sen. Toppenidé!
Näpp. Inte det heller. Jo, om jag åker till Upplandsväsby, som är MITT kontor. Men.. alltså, jag bor ju inte där? Kan jag få byta kontor till det här? Ja, om jag bokar tid med någon där.
Så det gick inte heller.
Dessa bestämmelser har de pga rånrisken. Men risken för att JAG ska bli rånad då? När jag springer omkring på stan med en massa pengar i väskan som jag inte får sätta in på nån bank?
Slutet på denna historia är att alla på kontoret fick rycka in för att dela upp pengar, använda konton etc....
Jag tar aldrig mer emot kontanter.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
besvärligt,
Blaj
tisdag 20 oktober 2009
ensamamma
Helgen var fantastisk. Fantastiskt rolig. I dag har jag kört hem från Malmö, bara ett stopp i övrigt full fart hemåt i ett streck. Bilen gick så bra så med kusinens vinterdäck på genom dimma och regn. Dimman och regnet la sig lite över huvudet på mig, blött och tungt.
Jag fick ett samtal från Thailand som gjorde mig orolig och ledsen. Kommer nog att ta upp inom kort vad det handlade om, men inte nu. Det ledde i alla fall till att jag kände mig ensam. Ensammast. Den jag senast, i min värld så självklart, vände mig till när jag blev rädd och kände mig ensam på toppen finns inte där längre. Vill inget hellre än att få känna mig liten, kura i hop mig, sova nära och ha någon där som säger att det blir bra. Men nu.... Ensammast.
Fast ändå inte. Jag släpper av A i Gamla stan. Beger mig hem till Åsen. Åker till Ica. Träffar första vännen utanför, andra därinne, tredje utanför och så kommer Åsens snyggaste punkare gående också. Min son, alltså. Och plötsligt känner jag mig inte så ensam längre. Jag är ju HEMMA. När jag satt i bilen ville jag helst åka ner till bröderna i Thailand och kura där. Men nu när jag är hemma minns jag varför det är här jag bor och inte i Thailand. Det här är mitt hem. Hemma.
Jag har inte riktigt landat i att det finns ett nummer i min telefon som nyss kändes tryggt, roligt, bra att ha där men som idag inte är/känns ringbart. För den här personen har valt/vill inte synka delar av sitt liv med mitt. Jag saknar och känner mig övergiven av någon jag kände mig trygg med. Någon jag på riktigt trodde var på väg att bli en del av mitt fluff men som nog ärligt talat mest tyckte jag var jobbig. Tänk så det kan bli och så fel man kan ha. Men så ÄR det ju. Sådant händer. Jag har en massa gott ut från tiden vi lärde känna varann i alla fall. Och det är fullständigt omöjligt att tro att det går att kontrollera en annan människas tyckande, eller framförallt känslor, det allra minsta lilla. Eller jag menar att TRO är inte alls omöjligt, det har ju jag ägnat massor av tid åt genom åren, men att det skulle gå.. nejnejnej. Jag kom dessutom in i det här då jag fortfarande var halvtidssjukskriven, på min egotripp och ja... Vad ska jag säga? Tyck om mig, annars jäklar?
Jag hoppas att ensamhetskänslan inte blossar upp igen och framförallt att jag inte blir så liten och rädd att jag tvingar mig på någon med mitt uppmärksamhetsbehov. Jag har gjort nog av sånt.
Jag har dessutom under helgen sett en annan person begå samma misstag som jag brukar göra i min vilja att vara till lags. Förvandlas till en helt ointressant person. För det blir man ju när man sätter sina behov helt på "on hold" och är till lags... Det här var dessutom en man (pojke?) som gjorde det. Det ÄR inte typiskt kvinnligt eller manligt. Det finns även killar som inte fattar ett jota av hur spelet ska spelas....
Jag vill inte mer vara till lags. Jag vill inte mer leva på smulor. "Dare to be difficult"
Ska öva på det. Lovar inget, men ska öva.
måndag 19 oktober 2009
små små fotbollshuliganer?
Lilla sonen går i femte klass. Femmorna spelar fotboll mot sexorna på rasten. Under skoltid. Femmorna vinner. Kanske var de lite kaxiga över det. Kanske sa de något som retade sexorna. Kanske retade det sexorna bara att femmorna vann. Kanske räckte det i sig för att sexorna skulle klå upp fyra killar i femman varav en av dem var min son.
Min lilla son är, som de flesta av er redan vet, ganska lågmäld, duktig i skolan, mer intresserad av sport och böcker än att hänga med polarna och busa.... Han har inte tuppkam, är högljudd eller utmärker sig på något sätt. Han är en pojke.
Han och hans tre klasskompisar som är samma typ av pojkar som min fick regelrätt stryk, blev sparkade, har blåmärken och sår. En av dem tog de stryptag på.
Jag försöker nu bringa klarhet i om det här blivit polisanmält av skolan, har i skrivande stund inte fått svar. Jag har fått beskedet att mentorerna jobbar på det och att föräldrarna till de misshandlande barnen kontaktats. Jaha..?
Ska man bara ta det som "det är sånt som händer mellan grabbar" eller ska man skrika högt och dra i bromsen? När min stora son gick i den här skolan (ute i förorten) fick han stryk flera gånger. Han sa inget för att han var rädd att det bara skulle bli värre då. ......
Blir det det? Kommer min lilla son råka värre ut om det här blir anmält?
Ska han sluta spela fotboll?
Några rådde min stora son att tagga ner punkutstyrseln för att slippa bli slagen, ska min lilla son sluta spela fotboll.. eller framförallt vinna i fotboll?
Finns det något att göra mot våldet? Jag tycker att det känns som att hur man gör har man rumpan bak och måste vara på sin vakt hela tiden. Det spelar ingen roll om mitt barn är en som syns eller ej, stryk åker de på i alla fall uppenbarligen.
Jag inväntar reaktioner från skolan och agerar utifrån det. Fortsättning följer.
söndag 18 oktober 2009
skrattfnatt
Jag kommer inte att kunna beskriva hur det här har varit.... Inte återberätta det som sagts, skojats om, de dråpliga kommentarerna, varför det var så roligt, våra galna skämt, alla unika händelser, allt som har hänt den här helgen. Men jag kan berätta lite om hur det känts. Jag vet att jag kan ha roligt och leva järnet utan att veta allt. Faktiskt utan att inte veta något alls. I fredags ville mina fötter inte sluta dansa och min röst inte sluta sjunga, så jag lät dem fortsätta så länge det bara gick.
Jag har inte sovit mycket den här helgen. Inte alls. Men nu är det bara därför att allt roligt tagit tiden från sömnen, inte för att jag inte kunnat sova. För när jag har lagt mig så har jag sovit som vaggad av glädje, trygghet och kärlek!Jag har låtit mig vara barnslig och öppen och bara, bara mig själv. Jag har varit nöjd med mig som jag är och glad över mitt sammanhang. Jag har inte ångrat, inte grämt, inte förfasat mig.
Om jag med ett ord skulle beskriva vad jag gjorde i går kväll och i natt så måste det ordet bli: skrattat. Jag har skrattat så jag har skrikit, länge, många gånger. Jag har skrattat så att jag var tvungen att stampa med fötterna och vifta, det var så mycket skratt som skulle ut så att kroppen inte hann med att leverera ut det i luften. Jag har skrattat så att tårarna sprutat, så att jag inte kunnat andats. Och vi var många som skrattade, hela tiden. Det var en helt ljuvlig kväll och natt med allt skratt :)
Jag låter det vara bara så här. Det här var helt underbart.
Bilderna föreställer dels lappen där det nu mycket, mycket välanvända uttrycket "Jag vet fan inte alls" såg dagens ljus i det här sammanhanget, dels en bit carpaccio i en ljuslykta.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
glädje
onsdag 14 oktober 2009
Kalla fötter
Det kom frost under fötterna. Ingen värme nådde dem nu.
Det är gegga kring hjärtat, ingen kom för att torka bort det.
Det har sagts så mycket.
Orden hänger där i luften, dallrande.
Faller sedan ner, ganska hårt. Det som är sagt finns kvar.
Jag slänger mig ner på knä för att skrapa i hop, spara dem, samla på dem.
Jag fyller en säck med dem och i bland häller jag ut dem och plockar med dem.
Vårdar dem, ger dem näring, håller dem intill mig. Säcken börjar bli tung, men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tömma den. Jag bär vidare på den. Ett tag till.
Det är gegga kring hjärtat, ingen kom för att torka bort det.
Det har sagts så mycket.
Orden hänger där i luften, dallrande.
Faller sedan ner, ganska hårt. Det som är sagt finns kvar.
Jag slänger mig ner på knä för att skrapa i hop, spara dem, samla på dem.
Jag fyller en säck med dem och i bland häller jag ut dem och plockar med dem.
Vårdar dem, ger dem näring, håller dem intill mig. Säcken börjar bli tung, men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tömma den. Jag bär vidare på den. Ett tag till.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
saknad
Ljustund
Bra dag på jobbet. Mycket gjort. Till och med lagat grejer, förutom att jag jobbat.
Sov fem timmar i natt i stället för de sedvanliga 3 och drömde heller inget konstigt.
Fick besök av en mycket nöjd kund som hade med sig en grymt god tårta/cheesecake-- Åt den som frukost nummer två. Ja, inte hela....förstås.
Åt synnerligen god mat till middag, drack gott och hade utsökt sällskap, bäste vännen med flickvännen på besök från Singapore.
Fick tag på terapeuten och har en tid nästa vecka.
Barnen har varit hemma ensamma på kvällen och varit sams (kan knappt tro det!) och nu har de båda varsin flickvän. Den lillas första!
Upptäckte att jobbresan (som jag inte sett fram emot sådär jättemycket) till Malmö i helgen fick en ny vändning när det visade sig att Liberator spelar i just Malmö, 20 m från hotellet där jag ska bo, på fredag. Soft, kul, bra! Dit ska jag!
Livet har sina ljusa stunder, ju.
Det fick jag berättat för mig i dag. Och det stämmer bra, det.
tisdag 13 oktober 2009
Onöjd
Alltså, jag är inte sådär överväldigande glad. Fan. I bland hjälper det att tänka efter lite vad som finns att vara tacksam för och skriva lite här. Testar. Har häftat fast halva strumpor på en mössa, det blev en del av lilla sonens hunddräkt. Jag är så fruktansvärt, in i märgen, benen, magen, hjärtat trött. Har jobbat, hämtat mitt nya körkort på posten i Västberga (konstigt ställe att ha en post på där bland bilföretagen). Jag har varit utan giltigt körkort i en månad. Det har gått bra, tack. Så nu hämtade jag då äntligen det nya, sista dagen för uthämtning. Det som var roligt med det var att jag ser bättre ut på fotot taget 2009 än på det taget för 10 år sedan. Alltid nåt.
Sen handlat, fixat mat, stora sonen sjuk och ämlig. Jag bara trött och vill bädda ner mig och inte tänka.
Jag känner fortfarande av influensan, ont i halsen och hostig. Och så trött. Men det beror nog också till stor del på att jag sover på tok för lite på nätterna. Det skrämmer mig lite. Det var så den stora kraschen började.
Fortsatte jakten på min nya terapeut i dag. Jag fick en remiss till henne i juli. Då hade hon semester och det sas mig att hon skulle kontakta mig i augusti. Var på återbesök hos min läkare i slutet av augusti och då hade terapeuten inte ringt mig. Läkaren skulle kolla. Nu är det oktober and I am on my own, så att säga. Försökt få tag på min läkare några gånger under de senaste två veckorna, men fått tji. I dag såg jag till att få prata med mottagningen åtminstone. De hade inget nummer till terapeuten. Men jag fick ett efternamn. Så i morgon fortsätter jakten. Tur man ändå mår relativt bra så man orkar se till att man får hjälp när man mår dåligt.
Vänner har kommit med en massa förslag på trevliga och roliga aktiviteter att ägna kvällen åt. Jag har tackat nej till alla. Ångrar mig samtidigt som jag känner att jag inte skulle orka. Fast liksom behöva för att bli gladare, för jag blir ju glad av mina vänner och upptåg med dem. Bangade en dejt också. Fast det vet jag inte om jag behöver nån å andra sidan.
Nu är det sjukt mycket jobb på tapeten också, resor och annat. Och på tal om resor. Jag har bokat en. Visst känner jag av flyktinstinkten, för jag håller redan på och bokar nästa efter denna. Men jag vet inte vad jag skulle fly i från då.. har ingen person att bespara från mig. Det skulle vara någon ny grej då som jag flyr från (kan det vara flyttkartongerna och den ofärdiga lägenheten?). Får väl ta det med terapeuten om hon vill ha mig.
Eller så kanske jag bara vill sola, bada och hänga med min familj och sen festa i Bangkok och träffa vänner och sen bara åka till Portugal och surfaaaaaaa för att jag älskar det!! Kan det vara så? Jag är ju en glad och spontan och impulsiv och rolig människa på riktigt, eller hur?
Och bra. Jag är ju bra!
Jag behöver nog bara lite surf och lite hav. Att vara där på brädan och inte kunna ägna en tanke åt något annat än att bara vara där och då. Inte tänka på om man duger, hur man ser ut, vad man sagt rätt eller gjort fel. Bara där. Med havet och den överhängande risken att göra en nosedip eller på något sätt slå sig hårt om man tappar fokus. Det är grejer det! Adrenalinet pumpande när man försöker fånga vågen och lyckoruset när man gör det. Och den härliga saltvattensbaksmällan när det plötsligt forsar vatten ur näsan på en fem timmar efter surfet. Gärna när man sitter på en restaurang. :)
Ah, jag blev ju gladare nu. Skriva om surfet. Det ska jag göra någon mer gång.
Fortsättning följer.....
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
vägen upp
måndag 12 oktober 2009
Min mamma
som inte längre pratar
kan höras så mycket
Tänk att någon
som inte längre går
har sina avtryck kvar så tydligt
Tänk att någon
som inte syns
finns överallt
Tänk att någon
som inte tänker
är med i så många tankar
Tänk att det fanns
så mycket kärlek
att det räckte till oss alla
Tänk att det kan vara så
De som inte kände min mamma kommer att tro att det jag skriver här inte är riktigt sant. Men det är det. Det vet ni som känner mig och som kände min mamma. Hon är den snällaste, mest genuint goda person jag vet om. Det känns som att vad jag än skriver om henne här så kommer det inte att göra henne rättvisa.
Jag skriver vad jag saknar i stället.
Jag saknar att prata med henne, jag kunde prata med henne om allt. Nästan, utom när jag inte ville oroa henne med grejer som jag höll på med som kanske inte var riktigt kloka. Fast de där lite halvknasiga sakerna berättade jag om.... Jag saknar hennes kloka råd i livet. De som man fick be om, eftersom hon högaktade människors integritet så mycket att hon aldrig skulle lägga sig i. Men om man ville ha hjälp, då gav hon av själ och hjärta. Jag saknar hennes bullar, jag saknar hennes humor och värme. Jag saknar att bara få ringa och skvallra om livet och vänner och kärleken och barnen. Ingen har tagit sig sådan tid för mig, ingen annan har varit så intresserad av mitt liv. Jag saknar att få gråta ut hos henne när livet varit för tufft. Jag saknar att höra henne säga att allt blir bra. Att jag är bra. Jag saknar att fika med henne, att gå på stan, att titta på människor tillsammans . Jag saknar att vara på torpet med henne och se henne rumstrera om bland växterna. Jag saknar att ligga med huvudet i hennes knä och få håret borstat. Jag saknar min mamma. Min mamma var en riktig, riktig mamma. Dessutom var hon snygg och rolig och inte alltför sällan rätt busig, mycket konstnärlig om än grymt oteknisk... :) Det är svårt att föreställa sig att det gått ett år sedan hon lämnade oss och ännu mer svårt att föreställa sig att det var för gott.
lördag 10 oktober 2009
ko(m)påis
Har väl kanske en bit kvar på vägen tillbaka....... Var på en tjemiddag i går. Grymt trevligt och roligt. Tjemiddag med "Karlskogaflickvännerna" där vissa också numera är fruar. Jag är enda exet, dock.... Våra pojkvänner tillhörde samma gäng och vi lärde känna varann så och hade den enorma turen att våra pojkvänner hade/har grymt bra smak. Vi fann varann direkt, en efter en och skapade ett eget sammanhang. En av dem är en av mina allra bästa väninnor som jag har kontakt med varje dag och har rest tillsammans med flera ggr, tex.
Men kanske är dagens resultat lite en "baksmälla" från i går. Mitt "citysingeldejtande" känns inte alls så lockande, jag känner mig mest ensam. Trött på att dra själv. En riktigt dålig dag i dag. En dålig natt i natt. Sov knappt något på natten, dock på morgonen. Väcktes av vän, släpande mig till Aspudden för frukost, stora sonen följde med. Här kom lite liv in och klappade på mig.
Sen åkte jag ensam ner till Liljan för att gå på systemet. Åh, vilket dåligt beslut! Ingen parkering, dumparkerade, gick in på systemet.. det var hur mycket folk som helst. Andningen slutade fungera, kom i korta stackatoryck, väldigt grunt. Svetten formligen sprutade inom loppet av 5 sek. Benen skakade. Vände, gick ut, åkte hem. Misslyckandekänslan total. Lyckades hållas uppe (gråten lugnade sig) av chatt med vän. Bekräftelsebehovet enormt. Dåligt att jag är ensam just nu. Finns inget jag orkar ta tag i av det jag borde. Det får va till sen.
Lilla sonen har spelat golf i dag. Undrar vems barn det där är egentligen...? Golf..? Ja, han gillar det. Han är på väg hem nu och det känns bra. Ska rycka upp mig. Vi kanske kan göra ngt som är vettigt här. Få det lite mer till ett hem. Sen finns ju mitt fluff där längre bort på gatan. Vi kanske ska dricka glögg i kväll..? Jag är inte ensam på riktigt. Om jag tar ett par djupa andetag och höjer blicken så kan jag ju se det. Jag lägger in flera bilder i dag, mest för att visa mig själv... Japp.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
barn,
besvärligt,
vägen upp,
vänner
torsdag 8 oktober 2009
cykelycka
I natt låg jag på balkongen och tittade på månen. Igen. Det har varit många månnätter den här veckan. Fint. Jag klädde av mig feberns tunga stickiga ickepassande kappa mitt på dagen i går och är nu på väg tillbaka. Under månens sken tänkte jag på saker jag är tacksam för.
I morse vaknade jag med ett ryck. Allt for upp på mig utom mitt högra ögonlock. Det satt tvärfast. Uääk. Hade fått ett mess som jag inte kunde läsa förrän jag blött upp ögat, liksom. Hmm, ännu ett svinsymptom, månne? Både jag och sonen hade försovit oss. Var är min väckare...?
Jag tog mig i väg på förmiddagen för att träffa stora sonens läkare. Det var ett märkligt möte... Hon undrade om jag, lärare och sonen var överens om att han har de svårigheter som psykologen kommit fram till. Vi sa ja. Så behövde hon faderns telefonnummer, vilket hon fick. Det var allt. Nu ska jag åberopa vårdgarantin för att sonen ska få komma till nåt center i Liljeholmen. Jahapp.
Han har fått ett nytt schema i skolan, mer anpassat för honom, men lärarna har svårt att ge honom det han behöver... Efter höstlovet ska han läsa kärnämnena i en liten grupp. Håller tummarna...
Lilla sonen kom hem i dag. Myyys. Cykeln stod beredd klädd i omslagspapper och väntade på honom. Lyckan var total! Hans frihet! Han stack ur direkt :) Cyklade först till ena grannen och sen till andra. Fick jag reda på via Facebook innan han ens kommit tillbaka hem. Och mina barn satt kavr vid köksbordet och pratade och skrattade efter middagen i dag. Min lycka kan knappt vara större än då!! Tra la la la!
Så, dagen har varit rätt bra på många sätt. Jag mår bättre, stora sonen har pluggat inför sitt NO prov, lilla är supernöjd med cykeln.
Bara en endaste besvikelse so far i dag. Ännu en smäll på tilliten till den där ex mannen i våra liv (mitt ex, men barnens man, alltså inte pappan.. äh, ni hajjar ju)..spoff. Spläfs. Att man bara orkar göra saker så mycket svårare än vad de är... i stället för att bara ha skoj. Och såra på vägen. Och inte bara mig, det är det värsta. Grrr...
Nu ska jag göra ett sovrum till lilla sonen och natta honom. Det vill säga, röja en bit av vardagsrumsgolvet åt honom... Snart, snart ska det nog bli ordning här.. hoppas jag. Jo, men det blir det. Inte i morgon, inte i övermorgon.. Men snart!
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
barn,
tacksamhet
tisdag 6 oktober 2009
Gingerpuppy!
Hyresrätt. Det har jag inte bott i så mycket i livet. Jag gjorde liksom lite omvänt, köpte ett hus när jag flyttade hemifrån som 18-åring. Sen lite singelboende här å där efter det huset och sen villa (stort åbäke, även kallad ångestlådan av mig) och dyra bilar. Sen min första hyresrätt och då hade jag redan två barn.Kan tilläggas att det var en 1,5:a på 41 kvm där jag bodde med två barn, två katter och under en 4-månadersperiod även med min kusin. Det var tider det! Då var jag också student på universitetet. Ingen dyr bil alls. Ja, jag har gjort saker i lite konstig ordning i livet. Blev chef innan jag gått gymnasiet och gick sen gymnasiet när jag var tvåbarnsmamma, bara för att nämna något. Har liksom tagit traditionella vuxenpoäng och sen förkastat dem. Nöjd med det. Fast jag är ju trots allt chef igen.
Nu bor jag i hyresrätt igen då, alltså. Har inte riktigt fattat tidigare vad man kan få av värden, börjar så smått fatta nu och testar. Jodå, det kommer en Olle och lagar spisen, fixar lamputtaget mm.. sånt som jag alltid gjort själv förut. Eller inte bett värden om ialla fall. och nu ska det bli målat och omtapetserat i två rum! DET, mina vänner har aldrig någon annan än jag gjort i mina bostäder tidigare! Men mitt rum får jag fixa själv.
Jag är sjukt trött på att vara sjuk. Jag har alldeles för mycket tid att tänka på. Börjar också bli smått paranoid, det känns inte så lyckat. Jag gör mitt bästa för att leda in mig själv på någon slags kreativa tankar, men nä-blir mest destruktivt. Funderar på den här citysingelgrejen jag funnit mig själv ingå i. Eller cityöppnaförhållandegrejen? Definitionsfråga. Hur som helst är det jäkligt krävande. Inte minst när jag försöker hålla ställningarna samtidigt som jag hostar blod och blir hög på en blandning av treo, panodil och ingefära...
Alltså jag kan ju inte blogga om vad jag GÖR de här dagarna, för jag GÖR ju inget. Har sett de 4 senaste avsnitten av.. typ allt? Pratat i telefon och hånglat med min dator. (Åh.. Mac..) I alla fall känns det så. Min käraste those days :) Undrar hur bra det är med all den där ingefäran? Ja, jag är inte arg på nåt i alla fall. Alltså, bara kolla på den! Ser ju ut som en glad valp :) Gingerpuppy.
måndag 5 oktober 2009
gammeltakt
Jag funderar över platser i systemet. Dels i de små systemen som familjer och i vänskaper eller på en arbetsplats. Men sen också i stora sammanhang. Som i ekonomi eller ännu större.. ekologi. Varför finns det ekonominyheter men inte ekologinyheter? Ekonomin är ju ändå bara en liten fjuttdel av världsekologin? Är det inte märkligt? Om vi inte har koll på ekologin så spelar ju det andra väldigt liten roll. Varför är alla ekonomiprofessorer så mycket bättre på att få ut sina kunskaper och sin forskning än de som forskar inom ekologi? Finns det förresten ens något som heter "systemekonomi"? Systemekologi finns ju.
Eller har det mer med efterfrågan att göra? Det har det ju såklart. Jag svarar nu på min egen fråga. För jag vet ju... Börsen och läkemedelsföretagen (de som sköter de mesta av korrumptionen i vårat lilla land) ålägger knappast Nils Kautsky att ta reda på något åt dem, men de har säkert bett Kenneth Rogoff om ett å annat. (Det namnet kanske var ett jättedumt val... men han är ekonomiprofessor i alla fall. Jag känner mer till de inom biologin, förstås)
Är det nån här som orkar läsa sånt här: http://www.beijer.kva.se/discussions.php
Nä, trodde inte det heller.
Men det är superviktigt, otroligt spännande och jag blir grymt frustrerad över att det är så här.
Hmpppff...
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
ilska
söndag 4 oktober 2009
feberyra
Först nåt kul (för mig i alla fall): Min blogg har haft 515 besök sen starten 19:e augusti. Jag är hela tiden så himla nyfiken på vilka som läser. Jag vet typ ..5 som följer den. Men det är 10-40 som läser den varje dag! Amazing. Undrar vem som vill läsa förutom de som känner mig väl? Sen visar det sig att det visst finns folk som inte känner mig så väl som läser den, och faktiskt en å annan som inte känner mig alls som gör det.
Mmm, jaha. Jättesjuk. Typ influensa? Gör ont överallt. Var ute i fredags och hade skoj som sjutton, trodde lördag morgon att jag bara var grymt bakis, men nej... feber får man ju inte av whisky... Det var länge sen jag var så här sjuk. Hemskt trist. Och hemskt mycket tid att tänka. Men ingen kraft till allt det jag skulle göra i helgen. Alla dessa kartonger och möblering och sånt.
Egentligen skulle jag vilja skriva om hur lurad jag känner mig, hur arg jag är, hur typiskt det är med saker. Men jag vill inte framstå som bitter och trist. Om jag står på ett berg och skriker "Lura mig inte!!!!" hur kan man få för sig att ändå göra det då? Hur många fega människor ska jag behöva träffa i mitt liv? När ska jag lära mig att det är det? Fega människor, alltså. Är det bästa att inte tro på nån? Men jag är för glad och naiv för att inte göra det, det är nog bara att gilla läget. Någon gång kanske det lönar sig. För varje gång jag blir lurad så blir jag nog snäppet mer cynisk ändå, vare sig jag vill eller inte. En sak som är extra skrämmande i detta är när folk faktiskt tror sig vara så mycket mer modiga än de i själva verket är. Undrar om jag också tror det om mig själv?
Nu skrev jag ju om det ändå... jaja. Jag får väl vara bitter och trist då. Jag är i alla fall ärlig. Med all feber som yr runt i kroppen vill jag helst gråta en skvätt också. Över halvsanningar och osanningar och besvikelser. Och saknad och annat elände. Visst blir det trist när man är sjuk.
Fast jag vet ju också att jag alltid kommer att ge mina medmänniskor stort spelrum... naiv och blåögd som jag är ;) Jag förlåter väldigt lätt.
Och det låter ju som att jag blivit lurad miljarders gånger. Det har jag inte alls. Bara två på rätt kort tid och båda gångerna av någon som jag uttryckligen bett om ärlighet i från och faktiskt trodde jag fick det. Ett tag. Tills jag insåg. Jag är naiv, men inte dum.
NÄ, nu till lite roligare saker! Jag har äntligen köpt en cykel till lilla sonen!
Det var banne mig på tiden! Han har fått två cyklar stulna, den stackaren. Men nu så. Nu kan han börja cykla till tåget på morgnarna som han så gärna vill. Sötis. Han tror att bion i måndags var den födelsepresenten han skulle få, men tada! det kommer att stå en cykel med rosett på här när han är åter på torsdag :)
Stora sonen ska på middag hemma hos flickvännen i kväll. För första gången. Med flickvännens mamma och hennes pojkvän. Han är nervös och vet inte vad han ska på sig och hur han ska ha håret... tuppkam, spikes....
Nu har jag genom att ligga i soffan och ropa instruktioner åt sonen hjälpt honom att klorinbleka ett par jeans. Och jag funderar på att ta en dusch och släpa mig en trappa ner och bli lite omhändertagen.... få te och ligga i en annan soffa än min. OM jag gör det så blir det ytterligare en märklig sak jag gör denna helg.
torsdag 1 oktober 2009
återblick
På balkongen igen. Nu med levande ljus och ett par filtar. Jag har tillbringat mycket tid på balkongen i sommar. Många timmar. Först på en balkong, nu på den här. Sönerna och jag börjar så smått boa in oss i vår nya lägenhet. Den är fin.
Jag tänker tillbaka på sommaren och allt som hänt. Tänker tillbaka på förra hösten och vintern och våren. Om 11 dagar är det ett år sen min mamma dog. Hur kan det ha gått så fort? Och hur är det möjligt att jag klarat mig utan att prata med henne och träffa henne genom allt? Hur har jag gjort det? Fast jag vet ju egentligen.... det är fluffet. Men ändå är det konstigt. När verkligheten kom i fatt mig .. man brukar ju säga så, men jag undrar jag. Det är nog någon kvasiverklighet i så fall. Jag väljer att säga: när jag inte orkade stå upp i allt som hände mig under hösten, vintern och våren. Då gjorde jag det, föll, var det utan min mamma. Och jag har rest mig igen. Utan min mamma. Otroligt.
När jag skulle flytta och verkligen insåg att jag hade väldigt mycket praktiskt att ta hand om så saknade jag min familj. Mina föräldrar, som är döda båda två. Mina syskon som bor på andra sidan jordklotet. Vid en flytt är det liksom så självklart att ta hjälp av familjen, det är på något vid deras skyldighet. Svårt då, när den inte finns här. Men jag fick ju hjälp. Av en massa människor som inte är skyldiga mig någonting alls. Det är ju faktiskt ännu mer kärleksfullt. Någon påpekade det för mig när jag gnällde om att jag är utan familj här. Denna någon hade rätt. Det är liksom enormt värdefullt.
Jag tänker på sommaren och alla ljuvliga dagar mitt i mörkret. När solen sken på mig, vilket den gjorde hela tiden. Jag hade en egen sol som följde mig överallt. Längs Skånes kust, på Arvikafestivalen, ute på olika ställeni skärgården, på torpet. Överallt var den. Och överallt fanns mitt fluff.
I dag var jag i stora sonens skola igen. Jag har flera möten inbokade. Nu SKA det hända något. Jag ser till det. Vet ni om att Stockholms stad är anmält för diskriminering av elever med neuropsykiatriska funtionshinder? (Jag vet det nu, tack ME.) Det är illa. Jag ska berätta mer om hur det går, men inte nu. Nu ska jag bara vara i min känsla av att allt är bra. Bökigt, livligt,i bland vemodigt, men bra. Jag måste inte ha alla svaren.
undran
Promenad på asfalt
regnblänk in i ögonen
och platt på själen
Tänker att jag kunde ha tänkt
snabbare och högre
mer väl om mig
Sanningar i travar visar sig
från en grumlig sida
och kanske blev de en lögn
bland löv i högar ända upp
så långt det går
hela vägen till dig
Jag vet ju faktiskt inte.
regnblänk in i ögonen
och platt på själen
Tänker att jag kunde ha tänkt
snabbare och högre
mer väl om mig
Sanningar i travar visar sig
från en grumlig sida
och kanske blev de en lögn
bland löv i högar ända upp
så långt det går
hela vägen till dig
Jag vet ju faktiskt inte.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
dikt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)