lördag 28 november 2009

Gammal Goding, va.

Bara kände för att lägga in den här. Gammal fin,va.


I want somebody to share
Share the rest of my life
Share my innermost thoughts
Know my intimate details
Someone wholl stand by my side
And give me support
And in return
He’ll get my support
He will listen to me
When I want to speak
About the world we live in
And life in general
Though my views may be wrong
They may even be perverted
He’ll hear me out
And wont easily be converted
To my way of thinking
In fact he’ll often disagree
But at the end of it all
He will understand me


I want somebody who cares
For me passionately
With every thought and
With every breath
Someone wholl help me see things
In a different light
All the things I detest
I will almost like
I dont want to be tied
To anyones strings
Im carefully trying to steer clear of
Those things
But when Im asleep
I want somebody
Who will put their arms around me
And kiss me tenderly
Though things like this
Make me sick
In a case like this
Ill get away with it

torsdag 26 november 2009

Jhonny.


Jag saknar dig. Japp. Pratade med din pappa i dag. Var så arg på stora sonen. Eller ledsen. Så jag ringde för att få vara liten själv en stund och få goda råd och tips. Han tog in, bekymrade sig, kom med råd. Jag ville att han skulle ta hand om sonen ett tag, att jag skulle få skicka ner honom.. Men han orkar inte ta på sig det nu. Fast jag vet att han vill. Han pratade om dig och din bror. Om hur det var med er och jämförde med din kusin, min son. Han saknar dig också. Förstås. Trots att du var en sån jobbig tonåring... Mitt svarta tvillingfår. Din pappa har förändrats så mycket sedan du dog. Jag undrar om du skulle känna igen honom... Mest till sättet. (och med ett galet långt skägg!!) Så mycket mer ödmjuk, lugn, visar kärlek. Inte som när vi var tonåringar.. då enda gången vi fick höra att han tyckte något gott om oss var när han sa något till dig om mig som du berättade för mig och vice versa. Nu snålar han inte alls. För han vet att det inte i bland inte alltid hinns med att säga det man egentligen vill säga. Och att livet är oss till låns. Att våra barn är oss till låns. Han fick bara låna dig alldeles åt helvete för kort tid.

Om du var här. Jag lyssnar på Depeche just nu. Jag tror knappt du hade gillat det längre, du var så framåt uppåt, men jag kommer nog vara fast hela livet. Jag är lost utan dig och din påfyllnad av min Ipod, du fattas oss. Mitt musiklyssnande är begränsat utan dig.

Jag är inte alls arg på sonen längre. Han berättade allt för mig om hur han känner, hur han mår, varför han gör som han gör. Jag fattar. Jag gör verkligen det. Och jag blir arg på skolan i stället. Vill skydda och hjälpa honom. Vara hans kanal till och mot systemet och likriktingen. Nu är han och provspelar med "Dödsslakt". Jag vet att många tycker att jag gör fel, att jag är för mjuk, mesig, för mycket vän med honom. Men jag är ju den han har! Om han inte vill komma till mig längre, vem ska han då komma till?

Jag tror att du skulle tycka att jag gjorde rätt. Jag vill gärna tänka så. Jag vet att du skulle vara här med oss nu om du inte vore .. liksom var fan du nu är..? För alltid, alltid när jag behövde dig så fanns du där. Jag undrar om du kände detsamma med mig? Jag vet inte om det var så... Men jag tror att du vet precis hur det var. Och du var den som hjälpte mig. Räddade mig.

Du verkligen räddade mig! Fattar du det? Jag hade inte varit i mycket av det goda jag är i dag om det inte varit för dig. För det finns en massa gott.

"Life's a bitch. Then you get hit by a bus."

Or maybe not. Maybe not....

tisdag 24 november 2009

dödsslakt


Oj, vad dagarna har gått, dårå. Inte bloggat, ju. Men bråkat med stora sonen så att det stått härliga till. Eller nä, det har varit synnerligen ohärligt faktiskt. Han har haft utegångsförbud pga skolk, men struntat i att komma hem. Han har struntat i det mesta, faktiskt. Anser jag, som blivit så arg. Han å andra sidan anser att det inte spelar någon roll vad han gör. Att jag blir arg ändå. Kanske? I ärlighetens namn har han ju gjort en och annan läxa ändå...?

I morse var jag arg igen. Till slut säger sonen att jag ska låta honom sköta sig själv.. Jag hör till min förvåning att jag säger ja. Varför inte? Han gör ju inte det han ska i alla fall, låt oss prova vad som blir gjort om han får styra själv.

Följande händer; Han ringer hem. "Mamma! Vet du vilka jag har träffat???" -nä.. "gitarristen, basisten och trummisen i Dödsslakt!!" - ehh... jaha "Och vet du, vet du? De vill ha med mig som sångare! Och de har släppt en skiva och de ska göra en till och de brukar spela på 44:an! På 44:an, hajjar du??" -Oj, vad.. roligt! Å spännande!. .." De repar på torsdagar och.." - men du, då har ju du rep på teatern.. "Eh.. va.. näää... åhhh.. jaha, jag får ringa dem då och kolla åh.."

- Ja, gör det. Lycka till. Sonen åker i väg på rep på teatern. Som jag vet att det inte är något i dag, men han skulle ju klara sig själv så jag säger inget...

Han ringer igen. "Hej! Jag är på teatern" - det var inget rep i dag, va? "Nä, men det var jättebra att jag kom hit. Jag har bytt grupp så nu kommer jag att vara på teatern på måndagar och onsdagar i stället. De behövde fler i den gruppen. Så nu kan jag repa med Dödsslakt!"

Han är överlycklig.

Jag ger mig. Ungen behöver inte mig till allt. Jag har gjort mitt bästa. Han är fantastisk. Kanske inte vad det gäller skolarbetet, men i övrigt är han är en stjärna.

Och jag är förunderligt glad. Känner goda krafter i luften.

torsdag 19 november 2009

Årsringenting

Jag vet inte alls var jag är om ett år. Jag funderar på vad jag tycker om det..... För ett år sen var det kaos, strax efter mammas begravning och jag skulle börja med bouppteckning. Och jag var sambo.

Nu är jag citysingel, ensammamma. För ett år sen var jag inte på väg hit. Jag hade en helt annan riktning. Verkligen. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara gift typ nu. -Nämen, tänker ni- hur kunde hon ha så fel? Ja, det kan man undra. Men det hade jag. Kanske skulle jag till och med varit gravid nu. Trodde jag. Men det där med att jag inte alls var på väg hit, det var ju inte sant. Jag VAR på väg hit. Jag visste bara inte om det!

Nåväl. Om ett år, vad gör jag då? Har jag kommit tillrätta med några av de issues jag har i dag? De där tråkiga följeslagarna som jag dras med? De där inte så ljusa och goda tankarna om mig själv. Kanske har jag det. Jag hoppas det och jag kommer att göra vad som står i min makt för att det ska bli så. Jag gillar ju livet, jag vill leva det fullt ut. Utan att hindras av saker som inte på riktigt är sanna, som skapas nånstans inuti mig och som jag just nu inte riktigt rår på.

Ja, jag gillar livet. Och jag tror, vid närmar eftertanke, inte att jag bryr mig så mycket om just nu var jag är om ett år. Det ska bli spännande att se. Hej Livet!

onsdag 18 november 2009

Kärnlek


Lite mer om de magiska äpplena. I äpplet för kärlek fanns det bara en kärna. Är inte det märkligt?
I äpplet för sex fanns fyra kärnor. Alla fem ligger på tork nu och jag väntar på att stora sonen ska komma hem från en ängelgranne med jord att plantera i. Sonen har gjort sina läxor där. Efter tre kvällar då jag och sonen blivit osams om tider och läxor så lämnade jag med varm hand över lite vardag med honom och gick på bio i stället. Skönt. Jag och Julie och några till gick och såg "Julia & Julie". :) Den var... trevlig.

Tillbaka till detta med att det bara var en kärna i kärleksäpplet.. Jag tyckte att det var konstigt, men reflekterade inte mycket mer över det. I dag träffade jag kvinnan som är gift med mannen jag fick äpplena av. Grannar... förstås ;) Hon hade en teori. Att det bara finns en riktig kärlek i mitt liv. Hon la till att jag inte träffat den ännu. Jag höll snabbt med om att det måste vara så.... att jag inte träffat honom om teorin skulle stämma!

Jag ska nu låta kärnorna torka en dag till, sen ska de ner i jord. Jag är dålig på att hålla liv i saker som växer... men jag ska göra mitt bästa. Det är vanligtvis att låta lilla sonen ta hand om det som växer... då brukar de överleva! Om det blir något ska de planteras på torpet. Vårt magiskt fina torp i den Sörmländska skogen. Här är en fin grej skrivet om det förresten: http://gravimittliv.blogspot.com/2009/08/soldattorp-i-astrid-med-natur.html




måndag 16 november 2009

Efter lysning kommer klarhet?

Efter omröstning på Facebook blev det så att jag bestämde mig för att äta äpplena själv. Ett om dagen. Och sen plantera kärnorna. Tyvärr har jag redan slängt kärnorna från pengaäpplet. Så det kommer således att bli ett sexkärlekträd. Inte så dumt, ändå.

I dag har jag ätit det magiska äpplet för kärlek. Alldeles nyss. Spännande. Jag råkade först slänga skruttet, men har plockat upp det igen och inser att jag inte har någon jord..? Men okej, de skulle visst torka några dagar först så jag hinner väl skaffa.

Jag undrar ett par saker i dag med. Jag undrar om jag skulle gilla mig om jag inte var jag och träffade mig.

Sen undrar jag när man ringer polisen när ens snart 15 åriga son med utegångsförbud försvann från skolan vid lunchtid och inte har hörts av eller gått att få tag på sen dess..?

Om ni ser honom, skicka hem honom. Snälla. Jag ska inte vara skrika åt honom. Jag ska nog inte prata med honom alls.... och se om det fungerar bättre än det andra jag försökt med. Här ärden senast tagna bilden på honom:

söndag 15 november 2009

Magiska äpplen


Jag fick tre magiska äpplen i dag. Ett för pengar, ett för kärlek och ett för sex. Den här vännen tycks veta vad jag behöver. Det för pengar åt jag upp direkt. Det var en mask i, jag råkade äta upp den med. Det ger säkert extra mycket pengar. De andra två har jag sparat. Och undrar lite.. borde jag inte ha fått nån instruktion med dessa.....? Att äta upp det som stod för pengar kändes så självklart. Jag äter det och får pengar. Men... kärlek? Är det så enkelt att jag äter det och så får jag kärlek? Tänk om det är så att jag äter det och då kommer att känna mer kärlek? Då kommer jag ju att sprängas! Man kan inte känna mer kärlek än vad jag gör. Eller jo, men då är det fasiken smärtsamt. Eller.. det är det ju redan. Så jag vet inte hur jag ska göra med det äpplet. Ska jag kanske ge det till någon som borde få känna kärlek? Eller till någon som jag vill ska bli kär i mig?

Samma dilemma har jag med äpplet för sex. Om ni förstår.

lördag 14 november 2009

Hej Gud!


Varit på en showperformece med KEL. Superhjältar utan gränser som får en att tänka på hur det står till med miljön och människor och jorden. Det är duktiga tjejer minsann. Herr Nyström förärade mig sitt sällskap under showen och på en kaffe därefter. Han hade missat mitt tack till honom på FB häromdagen så det kommer här nu, i uppgraderad form:

Jag har bloggat sen i slutet av augusti och har idag haft 1.092 läsningar. Tacket var när jag precis haft 1000 läsningar, alltså lite att fira tyckte jag. (tex med skumpan på bilden, den va himla god!) Jag har alltid skrivit, bär alltid omkring på ett block som jag skriver i. (Bästa blocken för detta hittar ni på www.whitelines.se. Men akta er, man blir beroende..! Jag har fyllt många, många såna nu) Jag har aldrig skrivit för att någon annan ska läsa. Utan bara för mig, för att jag måste. Det är ett behov som är obändigt och krävande. Alltså, det kräver att bli gjort.

Jag lärde känna Herr Nyström i augusti och började läsa hans blogg. Och vad jag gillade! Och blev nyfiken på hur det skulle vara att blogga. Hade aldrig tänkt tanken innan. Jag läste massor ur hans blogg på en och samma dag och var liksom på en resa. Skrattade, grät, fick ståhud. Av skiftande anledningar. Trots att det "bara" är vardag han skriver om. Men det är så mänskligt. Jag gillar mänsklighet. (här e bloggen o mannen som fick mig att blogga: http://gravimittliv.blogspot.com) Och jag skriver ju. Så det blev en blogg. Och den har varit så bra för mig. I själva censurerandet då jag väljer vad jag ska skriva om går jag igenom en process där jag lägger saker framför mig och överskådar, petar och väljer. Det färgar hur jag ser på det i livet också och det är bra. Lite distans både till händelser och till mig själv.

Herr Nyström tror att jag fått så många läsningar för att jag är tjej. Jag tror att det är för att jag skriver så jäkla bra.

Närå. Fast det säger ni som hör av er till mig om bloggen att ni tycker att jag gör. Så:

Tack Herr Nyström (hej gud!) för inspirationen! Verkligen tack. Och tack alla ni som läser min blogg och framförallt alla ni som hör av er och skriver så snälla och fina och goda saker till mig!

Jag fortsätter nog med bloggandet ett tag till, jag. Jag gillar.

torsdag 12 november 2009

Borderline

Jag har ju en ny terapeut, vet ni. Har varit hos henne några timmar nu. Hon är snabb och har värsta kollen. Hon läser till exempel min blogg och fattar saker om mig som ingen annan fattat förut. Nästan läskig. På ett bra sätt. Nu vet hon snart att jag tycker det, om hon fortsätter läsa min blogg... Men det är ju förstås inte bara från det hon läst på bloggen som hon dragit sina slutsatser, utan mest utifrån det vi pratat om när vi träffats.

På förkommen anledning har jag i dag läst massor om personlighetsstörningen Borderline. Samt gjort ett test. Samt läst massor om terapiformen "Dialektisk beteendeterapi" (DBT). Jag har gått från klarhet till klarhet. Som jag nu luddat till med ett par glas vin. Men spännande är det.

DBT kanske är grejen för mig? Kanske kan jag äntligen få bukt med tillexempel: Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är "värdelösa" eller "omöjliga att älska". (Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar .......) Nehe...

Eller varför inte med:
Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Jasså, minsann...

Eller, inte minst: I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven. Hoppsan, hejsan...!

Jag ska fortsätta läsa lite mer nu. Om det här. Jag är fascinerad.

måndag 9 november 2009

flygande



Jag hinner typ inget. Eller jo, jag gör ju massor. Jag har värsta tempot ju. Med det finns massor mer att göra. Massor, massor, massor. Kaos är det. Vissa delar av kaoset är riktigt bra, andra jobbiga. Återigen tacksam för hjälp som dyker upp när man som mest behöver den. Tack för skruvande. Igen.

Jag är flygrädd.

Jag har varit väldigt, väldigt flygrädd. Men jag har jobbat med det i många år. Jag har övat och mediterat och övat. Jag älskar ju att resa och det har varit en strategi och ett intresse. Så jag har rest. Och gråtit och svettats och hållit många flygvärdinnor i handen. Men de senaste ... 7 åren.. har jag bara varit lite tyst vid start och landning. Inte mer. I onsdags flög jag. Vi satte oss i planet och satt rätt länge och väntade. Inget hände. Vi väntade. Sen säger kaptenen att ena motorn är trasig och att vi måste byta plan. Jobbigt.. Men jag var glad att de upptäckte felet på marken, liksom... Men grejen störde mig. Det var allt lite obehagligt... Nåväl, flighten gick bra. När jag sen skulle åka hem i går så... sätter vi oss på planet, väntar, väntar, tänker "nä.. vaffan... inte igen" väntar.. Kaptenen berättar att navigationssystemet lagt ner.. "lite gammal dator här som måste startas om " Tack för den informationen utan efterföljande valium!!!! De försöker laga, startar om flera gånger, vi väntar. Sen säger de att vi nog blir tvungna att byta plan. Men det finns inget att byta till.. På 20:e försöket får mekanikern igång det som ska i gång.
Vi börjar ta oss så sakteliga framåt på startbanan. Sen stannar vi. En dörr har gått sönder. Ok... här kraschar jag mentalt. Gråter och håller på. Jag har återigen hållit en flygvärdinna i handen. Men flighten går bra sen.... Jag har frossa och min kära medpassagerare och tillika kollega lämnar inte min sida för en sekund. Väl på Arlanda hamnar jag sittandes på golvet i ankomsthallen, illamående och snurrig. Det är inte många som tror mig när jag säger att jag i grunden är det rädd för att flyga. Som med en massa annat i livet. Folk som känner mig ytligt tror inte att jag är rädd. Konstigt, för jag är ju rädd för massor av saker.

Men jag flyger ändå. Hurra, det gör jag!

torsdag 5 november 2009

"Vakten"


(se här framför dig två tjejer i baren, som vid varje påkallning av vaktens uppmärksamhet sätter upp ena fingret i luften.. harklar sig och säger....)


-Vakten.. ursäkta.. en grej, bara.. Det jobbar en minderårig i baren, typ ett barn alltså..'

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Den minderåriga serverar drinkar nu..?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. De som står här bredvid oss.. pratar.. på RIKTIGT, eh.. finska..??

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. OM någon springer över bardisken så beror det på tigerbalsam i ett brännsår, men är bara på låtsas!

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Men bartendern skvallrar..!

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Det står nån i vägen här.

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Min whisky är slut?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Det är en jätteliten kille här nere. Nej, alltså DÄR nere. Han som försöker komma förbi tuggummit. Uhhj, nu springer han. Ska du inte hjälpa honom?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Jag fick juste ett telefonsamtal. Kan du be dem sänka lite?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Kan du hämta kocken?

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Det sitter ett gem i mitt hår...

-Vakten..ursäkta.. en grej, bara.. Det står en pingvin i receptionen....?

måndag 2 november 2009

Skrivgegga


Ja, okej då. Jag har inte tagit hand om mig sådär väldigt jättebra på sistone. Nej, jag har inte tränat eller yogat eller ens ätit särskilt bra. Ja, jag har druckit lite mer alkohol än vad som brukligt är sådär allmänt. Jo, jag har bränt lite mycket pengar och haft lite dålig koll.

I bland hamnar jag i perioder där jag är självdestruktiv. Liksom som en reningsprocess av nåt slag. Kanske är jag i en sådan nu. Tänker ju på det. Som tur är har jag rätt kul, nej väldigt kul, mellan varven. Det måste sägas. Och jag betalar hyran. Och mina vänner vill fortfarande vara med mig.

I dag har jag varit på två stycken "stora sonen möten" och sen hjälpt honom med musikläxor. Där är jag lite kort...Ingen stenkoll på kvintar och tersar. Som tur är var ME här som kan det där bättre än jag. Och Herr Carr var här å killade mig på ryggen lite. Kurr, kurr...

En liten tanke...Undrar hur mitt beteende mot mina vänner skiljer sig mot mitt beteende mot män jag vill vara med...? För männen drar, men det gör sannerligen inte vännerna. De är kvar, år efter år. Trots att jag är besvärlig och destruktiv och glömsk....

Jag funderar på hur jag ska bli så där stark så att jag är oemotståndlig. När jag helst vill bli omhändertagen just nu. Hur ska det gå i hop? I dag kände jag också att det kanske var läge att göra om och göra rätt. Med livet liksom. Men det blir ju jättesvårt när man närmar sig 40....

Fick av terapeuten nu senast i läxa att helt ocensurerat skriva ner allt som får mig att må bra. Jag har inte börjat på det, men det är nog läge nu. NU. Mitt fokus är rätt splittrat, kanske måste jag börja där. Med fokus på vaddå? Äsch, det här inlägget får vara klart nu. Det blir bara blaj.

Bilden ovan är tagen av ME som allt som oftast håller mig med bildmaterial. Stora sonen och jag hälsar kär granne och vän välkommen. Han är en sån där sort som hänger kvar. År efter år.