Så tänker jag.. ahh.. lugnt å skönt. Bara vara. Lite i taget. Skönt. Lite si och sen lite så. Lite fötter.
Nädå. Kablam!!! Okej, att vara runt mig är väl inte synonymt med att det är lugnt och stilla.. och det i sig är väl ingen nyhet...men i bland blir det nästan löjligt. Osannolikt, blev det... Kan inte jag få bestämma lite själv? Måste det kablammas hit å dit? Är det för mycket begärt?
Men så landar kablammet rätt soft ändå och livet tuffar på. Visst, i mitt tempotuff. Men det tuffar. Även om det går lite fort i bland.
söndag 30 augusti 2009
Egenbestämmande
Kanske inte så stabil hela tiden. Men det är väl också utveckling? Kommer på att jag lyssnar och tar in, fortfarande med för mycket analysingredienser. Men jag ger inte av mig själv, håller hemligt var jag står. Och känner mig sen missförstådd.... Önskar mig frågor. Kan jag inte få lite raka frågor? Så att det slipper kännas som att ngn kastat ut på mig på en gata i Paris och skrikit åt mig -"Lär dig franska nu! Du hör ju hur det låter! Kom igen!" Jag kan ju inte franska... Alls. Men det är klart jag skulle vilja lära mig om jag var i Frankrike ett tag. Men att man vill betyder ju inte alltid att det är enkelt.
Jag tror någonstans att jag kan ta beslut baserade på vad jag får av andra, med min egen process bara inne i mig, utan att de andra får ta del av den. Sen ska jag bestämma. Det tror jag funkar. Det måste jag banne mig sluta med. Det är klart det inte fungerar. Hur ska någon annan kunna förhålla sig till mig när de inte får allt de ska förhålla sig till?
Fegis.
Jag tror någonstans att jag kan ta beslut baserade på vad jag får av andra, med min egen process bara inne i mig, utan att de andra får ta del av den. Sen ska jag bestämma. Det tror jag funkar. Det måste jag banne mig sluta med. Det är klart det inte fungerar. Hur ska någon annan kunna förhålla sig till mig när de inte får allt de ska förhålla sig till?
Fegis.
lördag 29 augusti 2009
Rörelse
Det är som att goda tider flyter i hop och blir till en. Kanske för att de har en grundsubstans som är lika även fast det går tid mellan. För inte så länge sen fick inget röra på sig runt mig, jag klarade inget tempo alls. Allt skulle vara stilla, jag skulle vara stilla. Helst under täcket många många timmar. Till slut tvungen, när jag var så kissnödig att det nästan kom ur öronen, att gå upp. I alla fall en stund. Jag sov inte ens. Bara låg där.
Nu fyller händelser mitt liv med ljus och värme igen. Liv i exergi. Jag är inte rädd för rörelser, de får mig inte ur balans. Jag rör själv, puttar och drar och sätter saker i rullning. Jag trivs med det.
Tack och lov att det är så igen. En ny god tid, må den vara för evigt.
Nu fyller händelser mitt liv med ljus och värme igen. Liv i exergi. Jag är inte rädd för rörelser, de får mig inte ur balans. Jag rör själv, puttar och drar och sätter saker i rullning. Jag trivs med det.
Tack och lov att det är så igen. En ny god tid, må den vara för evigt.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
vägen upp
torsdag 27 augusti 2009
rätt
Så, nu blev det rätt. Den här känslan är bra. Ingen oro. En hel massa rörelse och solsken och glada miner och ord. Jag ska spara på i dag. Det är som att jag gjort om och gjort rätt. Mmm. Jo, en finfin sak med att vara människa är att man kan lära av sina misstag så att maninte behöver göra om dem. Och sen har man privilegiet att få begå helt nya, fräscha misstag!
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
vägen upp
onsdag 26 augusti 2009
tidväg
Vind som i vänlig och tid som i god. Ensam självskjuten går jag längs väg som leder mig bort och fram. Overkliga skuggor dansar intill, stryker bort vid träffen av en rak blick. En tanke som lyfter och vägen blir rakare längre fram. Inget får störa den svajande styrkan nu, inte rubbas ur sin bana som är vägen upp. Rädslor som skjuter ur marken som skott tvingas tillbaka av frost och måste ge sig. Den innan som tom upplevda vägen fylls sakta av känslor som glittrar och det blir enklare att gå i det som är verkligt.
tisdag 25 augusti 2009
Chakrat för sanning
Det är klart att inte allt är färdigt. Jag är inte en maskin som man stänger av eller på, förstås. Jag måste fortsätta. Den största skillnaden och klaraste förbättringen är att jag vill. Inte bara känner att jag måste.
Men det dyker upp saker som gör mig rädd att kanske falla tillbaka, känna för mycket eller värst av allt-bli dålig igen. I bland blir det extremt tydligt. Jag yogade häromdagen. Avslutade med en meditation som brukar vara rätt jobbig, men som gör massor av nytta. Det händer saker som tar mig framåt. Den här gången satte jag mig i meditationsställning och började. Efter bara några sekunder började jag hosta. Det killade och rev och jag hostade och hostade. Avbröt meditationen och djupandades lite. Satte mig igen. Efter några nya meditationssekunder började hostet igen. Hostade galet mycket, fick gå ut i köket och dricka vatten. Snubblade på yogamattan. Vilade en stund. Meditation igen, tänkte jag testar en sista gång. "Var kommer hostan i från? Jag är inte det minsta förkyld och det är bara när jag mediterar det kommer. Okej, en sista gång." Men det blev värre, jag hostade så mycket att jag var tvungen att kräkas. Jag fick ge upp.
Jag ringde min yogi och berättade. Hon sa - Hmm, ja halschakrat. Ja, du är ju väldigt mottaglig för meditiation. (neheee?) Där sitter lögner, tex. Eller hanteradet av sanningar....
Hon hade ingen aning om då att jag bara ett par dagar tidigare fått reda på vad mitt ex inte varit ärlig om och jag hade krishanteringsmössan på för denna händelse. Jag hanterade mycket riktigt både det som jag nu fått reda på som var sant och det som sagts tidigare, som alltså följdaktligen var lögn.
Så, när jag gör en relationsmeditation och nån har ljugit för mig, då hostar jag tills jag kräks. Spännande. Det är det verkligen.
Men det dyker upp saker som gör mig rädd att kanske falla tillbaka, känna för mycket eller värst av allt-bli dålig igen. I bland blir det extremt tydligt. Jag yogade häromdagen. Avslutade med en meditation som brukar vara rätt jobbig, men som gör massor av nytta. Det händer saker som tar mig framåt. Den här gången satte jag mig i meditationsställning och började. Efter bara några sekunder började jag hosta. Det killade och rev och jag hostade och hostade. Avbröt meditationen och djupandades lite. Satte mig igen. Efter några nya meditationssekunder började hostet igen. Hostade galet mycket, fick gå ut i köket och dricka vatten. Snubblade på yogamattan. Vilade en stund. Meditation igen, tänkte jag testar en sista gång. "Var kommer hostan i från? Jag är inte det minsta förkyld och det är bara när jag mediterar det kommer. Okej, en sista gång." Men det blev värre, jag hostade så mycket att jag var tvungen att kräkas. Jag fick ge upp.
Jag ringde min yogi och berättade. Hon sa - Hmm, ja halschakrat. Ja, du är ju väldigt mottaglig för meditiation. (neheee?) Där sitter lögner, tex. Eller hanteradet av sanningar....
Hon hade ingen aning om då att jag bara ett par dagar tidigare fått reda på vad mitt ex inte varit ärlig om och jag hade krishanteringsmössan på för denna händelse. Jag hanterade mycket riktigt både det som jag nu fått reda på som var sant och det som sagts tidigare, som alltså följdaktligen var lögn.
Så, när jag gör en relationsmeditation och nån har ljugit för mig, då hostar jag tills jag kräks. Spännande. Det är det verkligen.
söndag 23 augusti 2009
baralugn
I dag såg jag någon som jag nyss lärt känna göra något som jag sett så många gånger förr, men det var många år sen sist. Som jag sett hos folk som tränat upp sig genom åren, men här bara fanns det på en gång. Utan någon träning alls. Skön känsla. Kan nog inte riktigt beskriva. Nee.
Jag har plockat svamp, minsann. Jag som varit den som låtit andra gå ut i skogen för just det. Jag har valt att göra något annat då. Laga nåt eller hugga ved eller så. För de gånger jag gett mig ut så har svampen av ngn anledning gömt sig. Men så icke denna gång. De lät sig hittas, ja jäklar! Häng i skogen ger livskvalité. Jag har känt mycket liv ett par dagar.
Nu är jag i en så soft känsla. Bara lugn, liksom. Inte bråttom med något alls. Bara skönt, som att ligga i ett varmt bad med tända ljus. Mjukt och varmt. Pyssla lite, fylla på med lite mer varmvatten kanske. Låta kroppen bli mjuk och varm, nej inte bråttom alls...
Eller som när man klättrar. När man vet att bästa stället är att vara på just då är just där och då, men om man tar i för mycket så får man så mycket mjölksyra att det bara är att lägga av, för man kommer inte att orka. Bättre att bara lägga tyngden där den ska vara, se vägen noga, vila på rätt ställe. Jag vilar på rätt ställe nu. Så känns det. När man klättrar så vet man att det kommer att kunna bli ännu bättre men vägen dit är så värdefull att man vill dra ut på det. Och sätter man greppen fel så kan man bumpa lite, men det gör inget heller. Man är ju säkrad och kan börja om igen om det behövs. Och man kan köra samma vägg igen. Målet är inte det viktigaste.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
nu
fredag 21 augusti 2009
saknar
Omfamna det som är gott, varmt och mjukt. Försök att inte låtsas om det hårda, det som skaver. Jag vill få säga "så här kommer det att bli" och injicera alla mina tankar och känslor om en lyckad framtid. Jag snubblar i bland och faller omkull men jag ligger aldrig kvar. I bland är det som att tårarna inte vill sluta rinna. De rinner där inuti. Jag kan inte ens ta en öl med dig och prata om det. Jag har försökt, man säger att jag ska prata med dig fast att du inte är här. Men det blir som att prata med ett ingenting. Jag kan skriva till dig, om saknaden som alltid är som ett hål. Över hålet finns ett lock som går att ta av och lägga tillbaka. Det är ett fint lock som nu legat såpass länge att det börjat växa blommor på det. Och sån mossa som jag tycker är så vacker. Men saknaden finns kvar. Och jag undrar så vem du varit i dag om du hade varit kvar.//
Jag har en särskild plats iordningställd för dig, här i mitt hjärta. Det är möblerat så som du tycker om att det ska vara, så att du kan vara dig själv. Du finns här hos mig i bland, i går var du i mitt kök och tänkte tankar tillsammans med mig. Jag kommer alltid att sakna dig, i luften jag andas men inte delar med dig. Men i tanken finns din hand som du sträcker ut till mig och ger mig styrka att klara sånt som jag vet att du vill att jag gör.
Närhelst du vill är du välkommen till ditt krypin hos mig. Om du bara vill vara tyst eller dela med dig till mig. För här finns ingen skillnad mellan luft och tankar, jag är alltid din vän vare sig du är här eller någonstans jag inte känner till.
Jag har en särskild plats iordningställd för dig, här i mitt hjärta. Det är möblerat så som du tycker om att det ska vara, så att du kan vara dig själv. Du finns här hos mig i bland, i går var du i mitt kök och tänkte tankar tillsammans med mig. Jag kommer alltid att sakna dig, i luften jag andas men inte delar med dig. Men i tanken finns din hand som du sträcker ut till mig och ger mig styrka att klara sånt som jag vet att du vill att jag gör.
Närhelst du vill är du välkommen till ditt krypin hos mig. Om du bara vill vara tyst eller dela med dig till mig. För här finns ingen skillnad mellan luft och tankar, jag är alltid din vän vare sig du är här eller någonstans jag inte känner till.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
sorg
enkelmamma
Dörren öppnas och jag hör glada röster som sprider sig in och runt i lägenheten. Strax tittar de in till mig, fem grabbar. Alla fem är fjorton år. Jag känner en två av dem väl, varav den ena är min son. De andra tre känner jag bara lite. Basisten, trummisen och en till basist får jag veta. En med tuppkam på svaj, en med så schyssta jeans att jag försöker se vad det är för märke men missar. Ska kolla sen.
De gör nudlar i köket. Pratar och skrattar. Det låter och luktar skönt, som liv och vänskap. En kommer in till mig igen och bara kollar läget. De sätter sig ute på balkongen (den som jag äntligen kunnat göra som jag vill ha den och nu funkar den, alla vill vara där, den är perfekt) Jag går ut i köket för att göra mellis till mig med. Hör dem prata därute. Om tjejer. Fint, pratar de liksom. Om vem som är söt och på vilket sätt. Fina ögon på henne. "Och vet du, han visste inte att vi redan varit i hop!" Fragment från ett samtal mellan goda vänner med ett bra språk. Jag blir så stolt över dem allihopa att jag nästan sprängs. De går in och lyssnar på något som någon av dem gjorde i femman. I ett annat liv. Tycker det låter rätt bra. Sen börjar någon spela på pianot. Gitarren åker fram, den är ostämd. "Vem kan stämma?" Snabbt, snabbt. Väntar på att nån ska sjunga oxå, men nej, inte denna gång.
Lilla sonen kommer hem med en medalj runt halsen. 1:a i orientering. Bästa gruppen. Han var en i den.
Nu ska han och jag ut ett tag, han på inlines. Inte jag, för han har tagit över mina inlines... Sen ska vi handla och laga köttfärssås för det har han längtat efter när han var i Thailand. Och alla fina tonåringar ville ha också.
Nu sa den lilla att jag alltid är snygg oxå. När jag dragit på mig en munkjacka och trasiga jeans för att gå till apoteket och Ica.
Såhär kan jag vara mamma. Det är fint och enkelt.
De gör nudlar i köket. Pratar och skrattar. Det låter och luktar skönt, som liv och vänskap. En kommer in till mig igen och bara kollar läget. De sätter sig ute på balkongen (den som jag äntligen kunnat göra som jag vill ha den och nu funkar den, alla vill vara där, den är perfekt) Jag går ut i köket för att göra mellis till mig med. Hör dem prata därute. Om tjejer. Fint, pratar de liksom. Om vem som är söt och på vilket sätt. Fina ögon på henne. "Och vet du, han visste inte att vi redan varit i hop!" Fragment från ett samtal mellan goda vänner med ett bra språk. Jag blir så stolt över dem allihopa att jag nästan sprängs. De går in och lyssnar på något som någon av dem gjorde i femman. I ett annat liv. Tycker det låter rätt bra. Sen börjar någon spela på pianot. Gitarren åker fram, den är ostämd. "Vem kan stämma?" Snabbt, snabbt. Väntar på att nån ska sjunga oxå, men nej, inte denna gång.
Lilla sonen kommer hem med en medalj runt halsen. 1:a i orientering. Bästa gruppen. Han var en i den.
Nu ska han och jag ut ett tag, han på inlines. Inte jag, för han har tagit över mina inlines... Sen ska vi handla och laga köttfärssås för det har han längtat efter när han var i Thailand. Och alla fina tonåringar ville ha också.
Nu sa den lilla att jag alltid är snygg oxå. När jag dragit på mig en munkjacka och trasiga jeans för att gå till apoteket och Ica.
Såhär kan jag vara mamma. Det är fint och enkelt.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
barn
torsdag 20 augusti 2009
snabbgenomgång av morgon
Tidig morgon. Grötfrukost. Fin snart 11-åring. Tågskjuts. Skitig tonåring. Duschkrav. Vägmaskiner. Sol. Ren luft. Gott kaffe. Lägenhetstankar. Gammal kärlek rostar. Brädletning. Bytesletning. Hemmajobb. Glömd nyckel. Skolstart. Höga ljud. Mejlande. Ringande. Kalla fötter. Förväntansfullhet. Festfixartankar. Glädje över annans glädje. Budgetkrav. Hemmaljud. Söt katt. Londonkommunikation. Plötsligt ensam. Visselpipa. ? Gammal vän. Nya trådar.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
Blaj
Seframemotsakerna.
Bloggar min andra dag och är redan i ofas. Så går det när man slänger ut en inlägg tidigt på morgonen. Det får bli två i dag.
Kanske ska byta lgh. Till en mindre då. Så att det blir pengar över till surfresor. Eller andra resor. Jag har tänkt resa en del. Undrar om någon följer med?
Det är värst vad många beslut som ska tas nuförtiden. Blir lite matt. Skönare att då bara få gunga med i något som känns skönt och nyfiket och spännande. Men man kanske kan gör både och? Bestämma vissa saker och gunga med i andra. Vissa beslut måste jag ju ta, jag är ju chef trots allt.
Glad att det inte längre känns lika oangenämt att kliva ur sängen på morgonen som att gå omkring med en kall, blöt raggsocka över kind och öga. Glad att jag numera gillar mitt liv. Ja, jag gör ju det! Till och med en och annan morgon och det ju verkligen inte illa.
Jag vill gärna tro att det finns någon mening med allt. Att meningen med att vara på botten, riktigt på botten-sådär när man finner sig själv liggande på golvet med ansiktet över en tröskel, i en kräka, nykter ska tilläggas, och inte alls kan röra sig, är att man ska njuta mer av livet när man väl är ur det. Det verkar funka. Eller så har man vant sig vid en misär, så att minsta glädje blir en euforisk lycka för mig..? Fast det tror jag inte. Däremot att jag kan se stort i det lilla.
Jag ser fram emot saker nu. Det var ett bra tag då jag inte såg fram emot nåt. Alls. Men nu landar de på mig, en efter en. Seframemotsakerna!
Min yngsta son har just kommit hem från Thailand. Min äldsta just blivit tillsammans med en tjej som spelar badminton på elitnivå. "Vaddå, elit?" säger han, snart 15-åringen som bara är på elitnivå i att sova länge på morgonen. Han är dock bra på enhjuling, men kan inte laga en punka. Måste lära honom det. Det ser jag fram emot.
Funderar över om den yngsta ska sova i en kökssoffa i den nya lägenheten. Om det blir den,Kan man göra så? Han vill det. Vad fan.. det är ju inte ens ett problem. Hur tänkte jag nu? Jag ser fram emot att ha en unge i en kökssoffa.
Det är stökigt på kontoret. Mammas grejer i ett duschrum tex.. Jag ser fram emot att städa.
Jag ska ha fest, jag ska på dejt, jag ska träffa en gammal väninna, jag ska få en ny terapeut.
Tjena!
Kanske ska byta lgh. Till en mindre då. Så att det blir pengar över till surfresor. Eller andra resor. Jag har tänkt resa en del. Undrar om någon följer med?
Det är värst vad många beslut som ska tas nuförtiden. Blir lite matt. Skönare att då bara få gunga med i något som känns skönt och nyfiket och spännande. Men man kanske kan gör både och? Bestämma vissa saker och gunga med i andra. Vissa beslut måste jag ju ta, jag är ju chef trots allt.
Glad att det inte längre känns lika oangenämt att kliva ur sängen på morgonen som att gå omkring med en kall, blöt raggsocka över kind och öga. Glad att jag numera gillar mitt liv. Ja, jag gör ju det! Till och med en och annan morgon och det ju verkligen inte illa.
Jag vill gärna tro att det finns någon mening med allt. Att meningen med att vara på botten, riktigt på botten-sådär när man finner sig själv liggande på golvet med ansiktet över en tröskel, i en kräka, nykter ska tilläggas, och inte alls kan röra sig, är att man ska njuta mer av livet när man väl är ur det. Det verkar funka. Eller så har man vant sig vid en misär, så att minsta glädje blir en euforisk lycka för mig..? Fast det tror jag inte. Däremot att jag kan se stort i det lilla.
Jag ser fram emot saker nu. Det var ett bra tag då jag inte såg fram emot nåt. Alls. Men nu landar de på mig, en efter en. Seframemotsakerna!
Min yngsta son har just kommit hem från Thailand. Min äldsta just blivit tillsammans med en tjej som spelar badminton på elitnivå. "Vaddå, elit?" säger han, snart 15-åringen som bara är på elitnivå i att sova länge på morgonen. Han är dock bra på enhjuling, men kan inte laga en punka. Måste lära honom det. Det ser jag fram emot.
Funderar över om den yngsta ska sova i en kökssoffa i den nya lägenheten. Om det blir den,Kan man göra så? Han vill det. Vad fan.. det är ju inte ens ett problem. Hur tänkte jag nu? Jag ser fram emot att ha en unge i en kökssoffa.
Det är stökigt på kontoret. Mammas grejer i ett duschrum tex.. Jag ser fram emot att städa.
Jag ska ha fest, jag ska på dejt, jag ska träffa en gammal väninna, jag ska få en ny terapeut.
Tjena!
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
vägen upp
Storebror är blind?
Jag blir arg. Trött. Nu vet jag säkert. Det finns en grupp som är sammansatt för att lista ut och sätta upp alla de tänkbara och icke tänkbara hinder man kan tänkas råka ut för när man tar hand om ett dödsbo. Som att det inte skulle räcka med att man förlorat någon nära.
Jag skulle vid det här laget kunna skriva en smärre bok om det här.... Men det orkar jag inte. Men det som hände nu. Om hur man i vissa fall finns med överallt, kan inte komma undan. MAn är registrerad i system med nummer å namn. Men inte i alla lägen...
Banker. Först går jag till SEB för företagets räkning. Fixar lite grejer. Men där kan man inte få ut cash, för de håller inte på med sånt. Så jag går till Handelsbanken, som är en bank som fortfarande håller på med pengar. Min mamma har fått tillbaka pengar på skatten, nämligen och de pengarna ska hämtas ut. Skatteverket skickar det till mig, för jag är ju dödsboägare. Registrerad sådan. Ensam. Men det tror inte Handelsbanken på. Jag måste bevisa att mamma är död, serrni. Men titta här: "det står "dödsbo" och min mammas namn och mitt namn. Samma efternamn."- Nej, det måste vara från skatteverket. Registerutdrag på att hon är död. "Men det här ÄR ju från skatteverket!" -Tyvärr.
Ok. Jag går till Nordea. Mammas gamla bank. Där har de, med mycket möda och stort besvär, registrerat alla tänkbara fullmakter samt varit behjälpliga med saker till bouppteckning (oxå det med MYCKET möda och stort besvär..). Bra, där finns ju allt. Nordea håller dock inte heller på så gammaldags saker som kontanter. Men jag har ju ett konto att sätta in pengarna på. Jag står i kö i 30 minuter. Det är en person före mig. Tredje banken, tredje kön. Äntligen min tur. Näää, jag kan inte ta ut de där pengarna. Alla fullmakter är avregistrerade. Det "gör man" när bouppteckningen är klar.
Jag måste ha bouppteckningen med mig förklarar damen på Nordea. För att visa att.. vaddå? Att skatten är till dödsboet. Som det står på min lilla, nu ngt tilltufsade lapp, från skatteverket. Skatt från skatteverket till dödsbo.... mammas namn, mitt namn. Nej, jag måste ha hela bouppteckningen med mig. Jaha. Den får inte ens plats i handväskan.
Jag får ta det här en annan dag. Ingen skatteåterbäring i dag, inte.
Jag skulle vid det här laget kunna skriva en smärre bok om det här.... Men det orkar jag inte. Men det som hände nu. Om hur man i vissa fall finns med överallt, kan inte komma undan. MAn är registrerad i system med nummer å namn. Men inte i alla lägen...
Banker. Först går jag till SEB för företagets räkning. Fixar lite grejer. Men där kan man inte få ut cash, för de håller inte på med sånt. Så jag går till Handelsbanken, som är en bank som fortfarande håller på med pengar. Min mamma har fått tillbaka pengar på skatten, nämligen och de pengarna ska hämtas ut. Skatteverket skickar det till mig, för jag är ju dödsboägare. Registrerad sådan. Ensam. Men det tror inte Handelsbanken på. Jag måste bevisa att mamma är död, serrni. Men titta här: "det står "dödsbo" och min mammas namn och mitt namn. Samma efternamn."- Nej, det måste vara från skatteverket. Registerutdrag på att hon är död. "Men det här ÄR ju från skatteverket!" -Tyvärr.
Ok. Jag går till Nordea. Mammas gamla bank. Där har de, med mycket möda och stort besvär, registrerat alla tänkbara fullmakter samt varit behjälpliga med saker till bouppteckning (oxå det med MYCKET möda och stort besvär..). Bra, där finns ju allt. Nordea håller dock inte heller på så gammaldags saker som kontanter. Men jag har ju ett konto att sätta in pengarna på. Jag står i kö i 30 minuter. Det är en person före mig. Tredje banken, tredje kön. Äntligen min tur. Näää, jag kan inte ta ut de där pengarna. Alla fullmakter är avregistrerade. Det "gör man" när bouppteckningen är klar.
Jag måste ha bouppteckningen med mig förklarar damen på Nordea. För att visa att.. vaddå? Att skatten är till dödsboet. Som det står på min lilla, nu ngt tilltufsade lapp, från skatteverket. Skatt från skatteverket till dödsbo.... mammas namn, mitt namn. Nej, jag måste ha hela bouppteckningen med mig. Jaha. Den får inte ens plats i handväskan.
Jag får ta det här en annan dag. Ingen skatteåterbäring i dag, inte.
Etiketter: vägen upp, barn, blaj, vänner
besvärligt
onsdag 19 augusti 2009
dag ett då. 19:e augusti
Jaha, så blev det en blogg till slut. Jag som bara bloggat i det tysta så många år. Mhm, det här är första gången. Oskulden tas. Har jag något att berätta? Eller det är väl inte berättar jag gör.... Jag tänker. I bokstäver. Som tillsammans bildar ett sammanhang när de snabbt nog hänger med. Jag letar efter en skateboard i kväll. Kan tyckas vara en konstig sak att göra, men i den här familjen är det inget konstigt alls. Den är borta. Borde finnas här.
Jag tänkte i dag, när jag promenerade över Västerbron, att det är något jäkligt fint med att se någon och där lite se sin spegelbild och gilla det man ser. Då har man ju kommit en bit.
Min terapeut sa i morse att man aldrig går tillbaka till ett ställe där man inte kunnat göra någon glad, allra minst sig själv när man väl kommit på att man varit där och tagit sig därifrån. Det låter bra det.
Undrar om jag just bytt bort min dammsugning mot att tvätta någons kläder..? Vore ju grymt. Min äldsta son har bränt upp vår dammsugare.
Jag tänkte i dag, när jag promenerade över Västerbron, att det är något jäkligt fint med att se någon och där lite se sin spegelbild och gilla det man ser. Då har man ju kommit en bit.
Min terapeut sa i morse att man aldrig går tillbaka till ett ställe där man inte kunnat göra någon glad, allra minst sig själv när man väl kommit på att man varit där och tagit sig därifrån. Det låter bra det.
Undrar om jag just bytt bort min dammsugning mot att tvätta någons kläder..? Vore ju grymt. Min äldsta son har bränt upp vår dammsugare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)