onsdag 31 mars 2010

Buddhav


Nu har vår största råtta blivit aningens mindre.

Han har amputerat svansen.

Vilket äventyr!

Tänk vad man får för 5.200:- nuförtiden.

En lite mindre råtta än tidigare som slår på medicinsprutan med händerna (?) och förvandlas till en tvål med starka muskler när han ska medicineras. Som hittat!

Och nej, och ja, jag vet. Glömde teckna försäkring när sonen kom hem med råtta.

Ja, jag har försäkring på alla djuren nu.

Och ja, jag har hört nu att jag är knäpp och galen för att jag lägger över 5.000 på en råtta.
Men jag ser det inte så. Jag lägger det på sonen. Den här råttan means the world to him!

Har hängt en del i väntrum de senaste två dagarna....

tisdag 30 mars 2010

Kära barn


Om jag kunde, om jag visste hur jag skulle göra det så skulle jag direkt ta din smärta och indulgera in i mig om du slapp den. Inte en sekund skulle jag tveka om jag kunde ta bort det som gör dig ont även om det skulle hamna hos mig i stället.

Din smärta är redan min. Jag känner med dig i allt och mina dagar får status av hur du mår. Det berättar jag inte för dig, för du tar på dig skuld. Men du har inte den skulden! Du har fastnat i det mörka du tror om dig själv och jag vill skrika, slå och fäkta för att det ska försvinna ur ditt system.

Jag vill att alla dina lättheter ska få bubbla och virvla, att dina kloka tankar ska få övertaget och färda dig genom dina glada förhoppningars banor. Jag vill se dig le, jag vill höra dig skratta. Jag vill se dig stark och lycklig. Jag vill höra dig sjunga och med nyfikenhet ta reda på om saker som intresserar dig.

Jag vill döda skuggorna, skära sönder de obetänksamma orden du får höra och som skadar dig.

Jag älskar dig precis som du är. Din humor, dina tankar, din mjukhet och dina galna upptåg. Men nu syns inte så mycket av det som är du på riktigt.

Just i dag vill jag också att du ska vara liten igen. Så att jag kunde ta dig i famnen, krama dig och hålla om och allt skulle bli bra. Kittla dig lite på benen och höra ditt pärliga skratt.

Din mamma

söndag 28 mars 2010

Halvsjuk


Mått mycket bättre i dag. Inga NiN texter. Haft lite fart, städ och jobb å matlagning å tvätt har fått lite av min tid. Lite ont i halsen bara...

Började dagen med storfamiljsfrukost då lilla sonen är här, min inneboende på plats och stora sonen med flickvän och alla vaknade en efter en och samlades till frukost tillsammans. Skönt häng. Jag gillar verkligen flickvännen, hon "passar här", verkar bra för sonen och hon är rolig att prata med. I morse bytte vi erfarenheter av att sova tillsammans med pojkvän med ADHD. Märkligt, men öppet och bra. Vi var överens om att man kan bli väckt av de märkligaste saker, intrasslad i någon som springer i sömnen till exempel.

Han är verkligen stor, stora sonen. På många sätt passar det mig mycket bättre att vara tonårsmamma än småbarnsmamma. Kanske för att jag avskyr sandlådelekar..? Och att jag gillar att diskutera och uppskattar sjuk humor?

Den här veckan har dock varit en riktig skitvecka för stora sonen. Måndag och tisdag var han så nere.. otrolig kamp för att få upp honom ur sängen och iväg till skolan och han uttryckte sin känsla av värdelöshet och hopplöshet och det gick inte att få honom på andra tankar alls. Jag ringde BUP i desperation för att få en akuttid för honom. De rör sig nämligen mycket, mycket långsamt där och trots detaljerad remiss om vad han behöver så kommer vi aldrig dit.

Jag fick en akuttid i onsdags morse. För mig. Utan sonen. Psykologen ställde en massa frågor om bakgrund, familjeförhållande, skola, nuvarande situation etc.
När mötet var slut så pushade jag igen för att sonen ska få den KBT han fått remiss till.

Det kan han tydligen inte få ändå. Nästa möte är den 1:a april med läkare, mig, sonen och psykologen....

Jag kommer ingen vart!!!! Jag kommer nu, efter inrådan av den psykolog som utredde sonen kontakta ledningen på BUP och vidare för att han ska få det han blivit remitterad till, vilket uppenbarligen BUP inte kan ge. Den är seg den här grottekvarnen...

Det enda BUP kunde erbjuda just nu var att lägga in sonen på psykakuten.

Är det någon som kan förstå eller förklara det???

Sonen har fått en remiss, efter en utredning och kartläggning av hans psykiska hälsa till KBT med en person som är specialiserad på ADHD.... men han blir erbjuden att få psykofarmaka och bli inlagd... Jag tycker det här känns mer och mer som att vara med i en skräckfilm, minst sagt.

Förra veckan var hemsk, med sonen som en trasa. I fredags fick jag inte upp honom alls ur sängen alls. På över en timme, med tjat och lock lyckades jag inte ens få honom ur täcket. Så här kände jag.. "Varför ska jag varje dag tvinga min son att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna?"

Så jag lät honom ligga kvar, åkte till jobbet och ringde Assistenten och bad honom göra något annat med sonen än skola. Museum, bio, vadsomhelst. Bara sonen klev upp ur sängen, för det kändes som dagens mission. Bara han gick upp.

Det funkade, sonen gick upp åt frukost på egen hand och åkte till stan och mötte Assistenten E. Och han var tacksam.

Under helgen har jag funderat väldigt mycket. I dag var sonen min vanliga unge, på gott humör, pratig, mysig och kom i väg på sin enhjulingsträning utan alltför mycket push och kom hem glad och nöjd över sin prestation på träningen.

Jag hämtade honom på stan och vi fick en stund ensamma och jag pratade med honom. Jag ser det som att hans depression är för stor och att pressen som heltid i skolan är för honom i kombination med att han inte får någon hjälp av BUP gör situationen ohållbar. Så vad göra? Jag tror inte att en sjukskrivning skulle vara lyckad alls. Jag frågade sonen om det fanns några ämnen i skolan han skulle vilja fokusera på. Han svarade snabbt, "musik, NO och matte" "Musiken för att den förut har varit så rolig och jag tror den kan bli det igen " jag tyckte det var bra och påpekade att han ju är grymt duktig på att sjunga. "Jag vet att jag är det egentligen... men det har varit skit för att allt har varit för mycket och jag inte har orkat"

(Han går alltså i profilklass där han sökt in med just sång som sitt huvudinstrument och han verkligen grym. På scen som lead singer finns inte ett spår av dålig självkänsla eller hopplöshet. Han är kung...!)

Sen tycker han att NO är roligt och matten kan han se att han kan användning för i livet. (Bra där, sonen)

Jag har pratat med Ass E nyss och berättat om mina tankar. Att sonen ska vara "halvtidssjukskriven" tills han är på banan igen. Att han ska satsa på musik, NO och matte och att E ska hjälpa honom med dessa ämnen.

Detta är som sagt mina tankar och min vilja och jag förstår ju att den måste befästas i många led. Jag börjar med så här.

Sonen kom nyss och satte sig vid datorn, letade upp schemat på nätet och gjorde ett eget schema där han skrev in ämnena och timmar med E.

För att han skulle gå till rektorn i morgon och visa hur han vill göra.

Så det finns ett litet driv här, jag hoppas så det värker att det ska leda någon vart.

Jag inser att jag håller på och driver igenom en halvtidssjukskrivning för min 15-åring.... Det är verkligen en snurrig värd det här...

15-åringen som i dag för övrigt, inte minst, uttryckte en vilja att gå som lärling som antingen ventilationstekninker eller rörmokare.

Första viljan och drömmen om framtiden på mycket länge från honom.

lördag 27 mars 2010

Sjukor

Jaha, så var man sjuk igen då. Jag fattar ju att jag blir sjuk för att jag konstant sover för lite och oroar mig och allt det där... Men tänk att det ska vara så svårt att sluta vara destruktiv! Hade faktiskt sett fram emot att den här helgen få ännu lite mer ordning här hemma, måla om köket och skruva de sista möblerna. Inget av det blev det.

Har haft ont i halsen i flera dagar men härledde det till för lite sömn, samt det faktum att halsschakrat är schakrat för sanningar och lögner. Jag har ju blivit drabbad av det ljugits friskt om mig av någon som jag tror kanske är rädd för mig..? Det är den förklaring jag kan komma fram till. Det föreligger nog ett missförstånd här, för mig behöver man verkligen inte vara rädd för... Om man inte skadar mina nära vill säga, för då kommer björninnan i mig fram. Att man ljuger om mig och skadar mig har jag svårare att stå upp emot. Där blir jag konflikträdd.

Var hos min terapeut i går. Medan jag satt där så blev jag allt sämre. Min kropp tänkte väl, "nu är det helg, let's go crazy.. " som i sjuk då.... Så istället för tjejmiddag och utgång blev det sängläge. Urtrist. Det blev inte bättre i dag för då bestämde sig fröken Migrän för att bestiga mig och mina sinnen fullständigt. Mörkt rum i många timmar. Nu bakis av såväl migrän som medicin.

Och så bryter Buddha svansen....! Lilla söta, stackars Buddha.. Sonen kommer ut till mig desperat och jag ger honom numret till djursjukhuset. Han ringer...
"Hej , jag heter Xxxxx Xxxxxx och jag å min flickvän låg i sängen och när vi gör det brukar vi (här undrade jag vad fasiken tjejen i luren tänkte..) ha råttorna lösa rummet och så skrek den ena råttan...." osv.

Buddha har på något jäkla sätt fastnat med svansen i något under sängen och svansen är av och blöder och det hänger ut nån slamsa ur den... Hua. De sa att den ska hållas ren och att vi skulle göra en strut åt honom så han inte kommer åt den, (Jo, men tjena...) och att den ska amputeras, men de kunde inte de göra på det här djursjukhuset, så vi måste vänta till på måndag.....


Det är inget vidare för mig och min sinnesro att vara sjuk. Jag tänker så vansinnigt mycket. Mer än vanligt alltså. Jag snurrar omkring, oroar mig, tänker på saker jag inte kan göra något åt och saker jag borde göra något åt men inte gör av olika skäl. Som till exempel för att jag inte orkar.. vilket är en av de sämsta anledningarna till att skjuta på saker. Det blir ju bara värre. Jag har varit lite arg den här veckan, men det har tyvärr gått över. Jag är verkligen riktigt, riktigt usel på att tycka illa om folk. Faktiskt så usel att det nog är dåligt för mig. Om någon gör riktigt dumma saker så ser jag snart anledningar till det och börjar tycka synd om personen istället. Och vill helst försöka hjälpa. Om dessutom jag på något sätt är inblandad blir det ännu mer så. Jag vill hjälpa. The Helper.

Nu är jag i en situation där jag ser en person jag tycker oändligt mycket om skada sig själv och de viktigaste för honom, gång på gång och jag ser också en person jag knappt känner men som hamnat i mitt sammanhang skada sig själv och personer jag bryr mig om. Och The Helper vill så gärna, men får inte.. ska inte. Eller vill..? Snarare känner behov av, kanske. Men ska inte.

Den här gången är det nog tyvärr omöjligt skulle jag tro, för här vills nog ingen hjälp ha. Men trots det kan jag inte sluta fundera på vad jag skulle kunna göra.

Sen är det pengar och jobb och praktiska saker jag oroar mig över. Och vad jag äter och hur jag sover och min träning. Ja, sånt tjafs får en massa utrymme när jag ligger där i sängen och umgås med ingen eller inget annat än mig och mina tankar. Jag blir rätt trött på mitt sällskap.

Jag vill göra saker, jag vill få mitt avslut och komma vidare. Men jag får inte, jag får inte några svar som kan hjälpa mig. Jag fortsätter att bygga i hop mina egna sanningar och "jag vet inten". Och jag rör mig långsamt. Jag tror att det skulle vara bra för alla inblandade om jag kunde få mitt avslut. För jag vill leva. Utan det här. Jag ber om det, men mitt värde är inte stort nog för att ge mig, eller så är förnekelsen det största i allt.

Vad jobbigt det är att inte kunna blogga fritt om det här, inser jag. Blä. Metaforer och ludd är vad ni får. Inuti mig står det en massa mellan raderna. Men jag skyddar fortfarande min kärlek, trots att det just nu nog skulle vara enklare för honom om jag inte klarat mig med de där 40 cm.
Hårt och hemskt? Ja, visst är det.

Och med den aningens bittra slutklämmen på inlägget, vad kan passa bättre än NiN..?

I still recall the taste of your tears
Echoing your voice just like the ringing in my ears
My favorite dreams of you still wash ashore
Scraping through my head 'till I don't want to sleep
Anymore

You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And i'm starting to scare myself
You make this all go away
You make this all go way
I just want something
I just want something I can never have

You always were the one to show me how
Back then I couldn't do the things that I can do now
This thing is slowly taking me apart
Gray would be the colour if I had a heart
Come on, tell me

You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And I'm starting to scare myself
You make this all go away
You make this all go away
I just want something
I just want something I can never have

In this place it seems like such a shame
Though it all looks different now
I know it's still the same
Everywhere I look you're all I see
Just a fading fucking reminder of who I used to be
Come on, tell me!

You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And i'm starting to scare myself
You make this all go away
You make it all go way
I just want something
I just want something I can never have
I just want something I can never have

torsdag 25 mars 2010

Gräligår

Visst måste det vara en ganska unik vänskap där man mitt under ett gräl (med mina mått mätt ett gräl, för andra nog mer en diskussion) fyllt av känslor, försvar, lite anklaganden upptäcker att man faktiskt sitter och håller varann i handen..?

Att vara två som sliter samtidigt med känslor man vill få ur sig för att det är viktigt för en själv och den man vill delge sina känslor för är en viktig person, men man inte har någon lösning på problemet.. och ändå ta upp de här känslorna SAMTIDIGT med varann... det är förbaskat modigt, inser jag i dag. Och även om inte ens två så kloka personer som vi är kunde komma fram till någon egentlig lösning på något av det så är det befriande att ha det ute i luften i stället för som något svidande i magen. Och vetskapen om att vi vill varandra väl styrktes. Tycker jag.

onsdag 24 mars 2010

Stårpå

För få förklaringar, ingen sanning som jag tror på. Andra lögner som far i luften och träffar mig där jag kurar utan att ta plats. Många hör dem, ingen står upp för mig. Lögnerna får fritt spelrum. Historia grävs ner och mörkas och händerna vill inte ta i den något mer. Det får inte grävas upp och det osanna försvaras. Trots att lögnerna som far kring mitt huvud, i den yttre elliptiska banan inte bara är om mig så stoppar ingen. Banan är fri. Vinsten är hemkammad, metoderna inte ifrågasatta, men hatet finns kvar. Själv är jag förloraren men likväl den som blir straffad. Vinsten var inte nog.

Destruktivitet i lager. Försöker värja mig och bli arg, men faller på ord som stockar sig och det som inte sägs. Mina sanningar är klara och jag står för dem, där står jag rakt. Jag måste det för mig själv, för den andra som blir ljugen om kan inte stå på vare sig sina vackra händer eller stora fötter. Bara jag måste. Kanske kan jag leva utan hopp, svärtad av rädslorna. Kanske kan jag eller så ristar hoppet djupare än så. Jag vet vad som är sant och det är inte bara jag. Inte där heller.

Locket är på, det sjuder i grytan. Eller är det bara krusningarna på ytan vi anar där?

tisdag 23 mars 2010

Gott råd


Jag kom just hem från jobbet, klockan är 20.44. Stora sonen har tagit arbetstid igen. Eller saker runt honom har det. Saker som måste fixas med och åt honom har det.

Jag försöker vattna mina plantor, se mest på det som är bra, skriva glatt när jag är glad-liksom passa på. Men inte allt är så enkelt. Mellan blogginläggen så är det ju så att stora sonen fortfarande sliter med sin depression. Med sina ups and downs och den gråa, trista allén han knatar i....

Efter bakstunden i går kom ett bakslag av annan typ och jag och sonen bråkade... I morse var en det en riktigt dålig morgon. Det tog mig 3 timmar att få i väg honom till skolan....

Han är fortfarande på ett mörkt ställe för det mesta. Någon terapi har jag inte lyckats få till för honom. Ännu. Mediciner kan han få, men inte terapi. Nu lyckades jag få en akuttid på BUP i morgon bitti, med den medicinglade psykologen. Jag hoppas kunna driva vidare efter möte med honom att sonen ska få en annan terapi. Privat. För BUP verkar inte kunna tillgodose sonens behov....Alls.

Min son är säker på att det är kört. Han ser inget annat. Han har inga drömmar, han längtar inte efter sommarlovet, han ser inte fram emot något. Han ser en framtid utan jobb och utan pengar. Han är säker på att han inte kommer att få G i något ämne. Han tror på riktigt att han kommer att bo under bro och hänga med parkbänksfolk när han är vuxen. För det har alla lärare berättat för honom att så blir det om man inte får betyg. Det är vad sonen berättar för mig vid köksbordet i morse. Det spelar ingen roll vad jag säger. Han tror mig inte. Att jag gick ut grundskolan med 2,1 i snittbetyg och inte gick gymnasiet men är VD i dag bryr han sig inte det minsta om. Han är körd, en looser, i hans ögon värdelös.

Han kan inte se att han är i början av något nytt och att turbulensen och allt det nya gör det extra jobbigt för honom. Att få en assistent är inte bara enkelt, det är massor av nya saker han måste anpassa sig till. Och det här barnet är helt slut, kan jag säga. Kraven på honom är fortfarande orimliga och de minskar inte. Alla ser hans potential och vill hjälpa honom. Nu när det finns möjlighet...Informationen och viljan från alla håll tar slut på honom fullständigt. Han är på mingelparty upphöjt till 10. Hela dagarna.

Möte i hans skola på dagen. Gick okej. Men han håller upp en min för skolpersonalen som inte är det jag får se och höra. När jag frågar varför säger han att inte orkar få skäll eller höra hur dålig han är. Bättre att verka glad då. Det är så mycket i det här som är snett... Jag är så ledsen över det, känner mig så maktlös. Känns som att jag försöker och försöker men inte kan ge sonen det han behöver. Och jag känner att jag är fast mina egna tankar och mitt sätt och att jag står och stampar. Och att den här kampen som pågått ganska länge nu sliter på mig, inte minst känslomässigt... Jag är trött och orolig och vill honom så väl...

Jag ringde en vän en i dag. Den enda som jag kunde komma på som på riktigt kunde ge mig en lite annorlunda tankebana än den jag har och som också är annorlunda än de banor mitt fluff har. Han har dels en insikt i det här som uppenbarligen gör att det han säger blir så enkelt och självklart, men som jag inte alls har tänkt på själv trots att jag tycker mig känna sonen och förstå en del om hur han funkar. Dels så vet den här mannen en del om mig (märkte under det här samtalet att det var mer än vad jag har trott..) och är inte rädd för att ta in hur jag är och hur jag reagerar på saker i pratet om hanterandet av sonen. Och det är en bra sak att han vågar göra det. Han sa under samtalet att han inte kan råda...att han aldrig har gjort det om det här. Att han inte har en aning om hur..... Men där har han fel! Samtalet gav mig flera bra tankar, något att jobba efter, mer förståelse, nya ideér och mest av allt; HOPP. Och det är otroligt fint. Tack, Herr Nyström (eller Gud som jag brukar kalla honom).

Jag satte genast i gång när jag kom hem med att testa nya grepp. Gjorde inte på mitt vanliga sätt. Testade bara lite. (Eller inte genast, först fick han och flickvännen ha sin privacy s a s.) Tonen mellan oss blev annorlunda på en gång. Jag ska skala av, tagga ner, minska allt informationsflöde till honom. Stoppa mig, lugna mig. Jag tror det kommer att ge något bra. Han började prata om skolan och vad han tycker.... Jag lyssnade bara. Bekräftade att jag hör honom och att jag förstår. Men la inte in mina värderingar i det. Jag la in helt andra saker. Korta, små saker. Som alla handlade om hans förmåga, saker han är bra på, saker i hans personlighet som är så vinnande.

Skolan, ja. Herr Nyström sa åt mig att släppa det. Att lämna över till skolan nu. Och ja, han har rätt. Jag har gett dem all tänkbar information, drivit på, lagt mig i. Nu har sonen sin assistent och alla vet hur saker och ting ligger till. Jag ska berätta för dem att nu får de fokusera på sonens skolgång och jag kommer att fokusera på att vara hans mamma. Och ge honom så mycket stabilitet, kärlek och lugn som det bara är möjligt. Med små steg tror jag det går bättre. Framåt, uppåt.

Jag är tacksam över att någon påpekade hur min egen problematik påverkar sonen.Och att jag fick det påpekat för mig utan något som helst fördömande. Att det jag ger sonen är ytterligare informationsflöde och ännu ett känslospektra att hantera. Jag ska inte förklara så mycket. Han vill nog faktiskt inte ha alla förklaringar. Han ser och hör vad jag gör. Han har nog att hantera ändå och det är ju också vad han försöker förmedla till mig, när jag tänker efter...

Här är en sak som jag tänkte blogga om häromdagen, men nu behöver jag bara länka till det för Herr Nyström säger det minst lika bra som jag hade sagt det själv.

Och just det, chokladbollarna blev toppengoda! Sonen vann tävlingen. På Walk Over, men ändå. Ajabaja, Assistent E. Han gjorde inga chokladbollar. ...Heja sonen!

måndag 22 mars 2010

Tambursnack

Underbar avslutning med tamburförlamning bland bästis och flickvän som ska hem. Kängor ska snöras. Bästis har bestämt sig för att prata om sig själv i tredje person och sonen klämmer i med att prata om sig själv i plural. De gör det oavbrutet och de har inga som helst svårigheter att hitta samtalsämnen.

Sen undrar sonen om han kanske kan prata om sig själv som ett verb. Den här konversationen går aldrig någonsin att återberätta. Men det rör på sig mycket i de här huvudena. :)

Och jag är glad!

Bakslag


Började dagen med en natt utan sömn. Körde hem från Malmö i går och höll mig på vägen med hjälp av kaffe, hög musik och stundom hetsiga diskussioner.

Kom hem lagom koffeinstinn vid 2 tiden. Te och macka med min inneboende. Det var väldigt skönt att inte behöva komma hem till en tom lägenhet. Har otroligt svårt för det. Jag känner mig så oviktig, betydelselös och fattig när det inte finns någon som väntar, eller åtminstone tycker det är trevligt att jag kommer hem.

Jag har saknat det under helgen. Att ingen liksom väntar på mig eller längtar efter mig när jag är bortrest. Inga sms eller telefonsamtal hemifrån. Eller.. det måste inte vara hemifrån. Utan från någon som jag är lite viktig för. Eller som åtminstone tycker att jag är intressant... Äh, nu snurrar jag in mig. Jag vill väl helt enkelt bara ha lite uppmärksamhet... Snälla? Nån?

Sov helt sjukt hårt i morse när jag väl hade somnat... Jag missade helt när J gick upp och gick till jobbet, jag missade fullständigt att min klocka ringde tre gånger. När jag till slut hörde något trodde jag att det var klockan och jag slängde ut handen över telefonen och trodde att jag stängde av klockan. I själva verket svarade jag i telefonen...

"Hallå..? Hallååå..?" Det var min bror som ringde och jag tryckte bort honom. Tittade på klockan och fick panik och kastade mig ur sängen. Min bror ringde igen och igen och igen medan jag slängde på mig kläder och borstade tänderna. Till slut svarade jag och han var hur pratig som helst. Han pratade om allvarliga och viktiga saker men till slut bara hörde jag inte va han sa.... ville bara komma i väg till jobbet.

Jobbat, lyckats stänga av ljudet på min mobil och missat en massa telefonsamtal. Lite skönt ändå. ...

Efter jobbet, hem och hälsade nya familjemedlemmen Gandhi välkommen, lämnade pengar till tonåringarna som hänger här så de kunde fixa sig lite mat. Själv åkte jag iväg och bjöd godgod vän på något försenad födelsedagsmiddag. Himla, mycket trevligt.

Nu hemma igen. Stora sonen ska baka chokladbollar som han ska ha med sig till möte med besvärlig lärare i morgon. Han har lärt sig att baka dem på cafeét och det var hans egen idé att han skulle baka dem till mötet, Assistent E kontrar med att även han ska baka. Så nu är det duell. Vem har de godaste chokladbollarna till mötet i morgon..?

Jag ligger i soffan i köket och ser och hör kaoset här..... Sonen och hans bästis är intepå någopt sätt överens om hur man gör chokladbollar och jag vet inte om jag kommer att våga smaka på de här... Om det blir några...? Bästisen vill använda recept och sonen vill gå på känsla. Flickvännen sitter och tittar på och tar hand om Buddha och Gandhi under tiden. De börjar redan vänja sig vid varann. Råttorna, alltså. Det poppas just nu Madness i köket och kanske..kanske blir det något som liknar chokladbollar? Flickvännen och jag får en del goda skratt.

En sak vet jag i alla fall. Jag älskar dem så mycket. Att de är här och tar plats och stimmar och är de personer de är. Även om det den här gången innebär att det blir chokladsmet lite varstans.

Jag låter musiken och stojet ge takten åt resten av kvällen och tänker smaka på en chokladboll i morgon.

lördag 20 mars 2010

Teleproff(essor)s

Jobblördag. Gratis sprit. Skitdyr middag, seg hummer. Gott vin. Bastubad som mjukade upp den stela nacken. Lite promenad på torget i flip flops. Relativt varmt och skönt här i söder.

Det var dagen i korthet.

När jag inte varit upptagen med jobbtankar har jag funderat rätt mycket på hur han ska vara. Han den där som jag vill/ska gifta mig med. Jag har fan aldrig varit gift. Det tänkte jag på.

Jaha, hur ska han vara då? Jag kan inte reda ut det. Jag vet mest hur han inte ska vara. Och jag vet vilka typer jag inte faller för. Jag tror jag faller fel, dock. Eller jag menar, uppenbarligen gör jag det! Om jag inte gjorde det skulle jag väl ändå vara rätt så lyckligt gift vid det här laget. Eller?

Han får inte vara tråkig, det vet jag helt säkert...men han får gärna vara rätt klok. Modig. Längre än så kom jag inte idag, för sen kommer bara alla inten. Han får inte vara si eller så. Inten. De är enklare, verkar det som.

I morse väcktes jag av ett mess från min gamla professor och handledare på Stockholms universitet. Inte gammal som i att han är gammal, utan som i att det var länge sen han var min handledare. I ett annat liv, liksom. Han var inte bara min handledare när jag skrev uppsats om jättemusslor, Tridacnas, på universitetet, han var lite handledare i livet för mig. Han fick mig att förstå, bara genom sitt sätt att vara, att jag var fel ute i så mycket jag höll på med i mitt liv just då. Att det fanns män som inte hade behov att trycka ner mig, att en man kan vara empatisk och god.... till exempel. Han fick mig att förstå att jag var värd bättre och att det fanns bättre. Han fick mig att tro att jag var var en mycket bättre person än vad jag hade trott på länge då. Vi synkade på många plan och är fortfarande väldigt goda vänner. Av någon anledning har vi hämtat styrka hos varann med telefonsamtal när något tungt har hänt och bett om råd. Det har kunnat gå månader mellan, men vi har kontaktat varann i kniviga lägen. Ömsesidigt.

Jag vet faktiskt inte om jag någonsin berättat för honom hur stor del han hade i att jag tog mig ur det destruktiva jag levde i då. Jag måste fråga, och berätta för honom hur oändligt tacksam jag är över det.

Jag brukar alltid känna på mig när han är i Asien och jobbar. Jag brukar ringa eller skicka mess då. Så har det varit i flera år. Förra veckan kände jag på mig att han var iväg och jag har tänkt på honom mycket. Tänkt att jag vill träffa honom snart, för det var så länge sen och för att han är en viktig person. Jag har velat träffa viktiga personer i mitt liv lite extra mycket efter olyckan. Men jag har haft så himla fullt på dagarna att jag skippat att ringa. Ingen idé att ringa på kvällen om han är i Asien.

Han var där. Messet i morse sa "Jag åker snart hem från Vietnam och den här gången ringde du inte när jag var där-jag blir faktiskt lite orolig. Har det hänt något? Är allt ok och sådär?"

Och det hade det ju. Jag berättade om olyckan och att jag visst hade känt på mig att han var i Asien, men att jag legat efter på jobbet och därför inte ringt.

Han svarade att han hade känt på sig det. Att jag hade råkat ut för något.

Undrar hur det kommer sig att just han och jag har den här märkliga synken? Vi som nästan aldrig ses och som egentligen tillbringat rätt lite tid i hop på det stora hela. Men det är häftigt tycker jag. Och jag undrar hur länge det kommer att vara så.

Jag är glad så länge det håller i sig. Och det här är första gången jag berättat om det av någon anledning.

fredag 19 mars 2010

Roadtrip


Stockholm-Malmö i dag då. Jag har lyssnat igenom en massa låtar i min Ipod på vägen ner. Det vill säga under de korta stunderna jag och M inte pladdrade... Inser att minnena inte har smält i takt med snön. Och känner att det nog är bra. Det är ju egentligen inte så att jag vill bli av med fina minnen, jag vill bara inte att de ska göra ont.

Ligger nu på en hotellsäng , dricker ett glas vin och skriver lite här och fejsbookar lite där. För en stund sen så ringde jag till stora sonen för att kolla hur han har det och säga lite godnatt. Buddha (råttan) var lite stressad över att behöva sova borta och hade kissat i exets soffa. Extra dimension är det i det eftersom exet sa till mig i telefon i går att han ville att sonen skulle ta med en bur så att Buddha inte skulle springa omkring och typ "förstöra min soffa".

Hoppsan.

Men han blir inte arg. Han kan typ inte bli arg. När han är riktigt, riktigt arg sådär nån per år så kastar han gem. Helt vilt.

Det kändes mycket, mycket märkligt att höra sonen och exets röster på samma ställe igen. Jag i väg på jobb och de är hemma tillsammans, myser ihop. Som det var då, liksom. Men nu är det en helt annan tid. Men de lät likadana. Det var inte alls en dålig känsla. Den var snubblig, men inte dålig. Det blev så tydligt att saker i livet verkligen inte är statiska, även om det som i det här fallet till och med lät likadant. Skillnaden är stora, dock. De bor inte på samma ställe. Nu är det en annan kvinna med i bilden. Exet är inte längre sonens bonuspappa. Så vad är han då? Exbonuspappa? Dynamiskt värre med de här moderna familjekonstellationerna.

Jag gillar långkörningar. Man hinner prata, lyssna på musik, prata ännu mer. Det blir ett lugn, man sitter där man sitter utan att vara stilla. Den kombinationen saktar ner mig och mina tankar på ett bra sätt. Jag vill knappt komma fram, bara köra vidare.

En trip på många sätt. Vi pratade igenom "allt" som hänt i våra liv de senaste två veckorna, halkade bak på saker som hänt för länge sedan och såg framåt på andra med undran, lite skälvande och med en slags trevande tillförsikt.

torsdag 18 mars 2010

Torsdagsgodis

Jag har på något sätt mina ögon lite mer öppna. Ser mig aningens lite vidare omkring. Jag var hos min terapeut i morse och för första gången på länge kunde vi fokusera på det är som är bra. För det finns några spirande, goda känslor i mig.

Mannen som hittills varit mitt livs största kärlek, honom som jag levde med i 4 år, han som lämnade mig för lite drygt ett år sedan (för nytillkomna läsare vill jag förtydliga att det inte är barnens far), har sitt kontor med fönster ut mot gatan på en väg som jag åker på när jag ska till min terapeut. Nästan varje gång jag åker förbi så ser jag honom sitta där och jobba. Jag tycker att det är lite mysigt, för det mesta, nuförtiden.... Lite som en klapp av något där det fanns bra saker och på sätt och vis fortfarande gör. Just i dag kände jag stråken av enkel lycka när jag åkte förbi, samtidigt som en riktigt bra låt spelades på radion och jag kände mig glad över att stora sonen faktiskt ska bo hemma hos just det här exet i helgen när jag åker i väg på jobb. De ser båda fram emot det och det är något fint. Det är bra.

Jag höjde musiken och sjöng med och såg något utanför bilen som fångade min uppmärksamhet, det var en vacker byggnad och jag kände kärlek till staden jag bor i. Sammanlagt fick jag en riktigt bra känsla i kroppen. Lite rys i skinkorna. Jag vet, märkligt. Men jag får det när det är upp sådär pang och fint. Jag vickade på huvudet i takt med tankar och musik, fulparkerade och kom undan med det. En bra förmiddag på det stora hela.

Jag ska samla på de här stunderna. Ingenting är bra precis hela tiden. Men man kan välja att samla på bra stunder eller låta de dåliga stunderna göra en hel period till något tråkigt. Oavsett om perioden är ett år, en relations livslängd, en semester eller en timme av dagen så finns det gott att samla på och som kan få vara det viktigaste i perioden. Jag vill och ska verkligen försöka samla på bra.

Eftermiddagen var också bra. Sov lite när jag kom hem, inga barn var här, lilla på aikidon och stora på vift. Blev väckt av kär vän som ringde och sa att maten var färdig, så jag gick dit, lilla sonen var där, och åt goda bönor och våffla till efterrätt. Ren och skär lyx så här till vardags!

För en stund sen tassade jag in hos en granne och lämnade av lite kartonger hon behöver, hon nattade liten dotter och jag bara klev på.

Jag har aldrig gillat att bo själv. Men här har det varit okej, för jag är aldrig ensam om jag inte själv vill. Dörrar är öppna, vi delar vänskap, erfarenheter, skratt, vardagsbestyr, vi gråter tillsammans eller ut hos varann, vi ber om hjälp, vi ger den, vi tar emot den och vi skrattar. Hur mörkt det än är finns det något att skratta åt har jag märkt. (Tack, ME för alla skratt...)

Så. Goda stunder, goda grannar, goda vänner, skratt och kärlek. Fokus på det!

onsdag 17 mars 2010

Drivill

Ja, jag vet inte. Men jag tackar och tar emot. Dagarna är bra på jobbet, solen skiner när jag åker hem. Är det ljuset? Är det förändringen i luften? Jag vill lite. Det finns saker jag är nyfiken på.

Det finns faktiskt saker jag är nyfiken på! Jag planerar lite för sommaren och tycker det är okej. Jag träffar människor jag gillar varje dag. Lilla sonen är en myskille som jag vill åka hem till. Stora sonen är gladare i dag. Han kom och hälsade på mig på jobbet och var liksom en glad kille. I går kväll satt han uppe med min "sambo" och pratade och pratade.

Ja, jag vet inte. Jag är också nykär. Alltså, det här med Appleprodukter.... Mmmm. För en sån oteknisk tjej som jag är det verkligen rena rama drömmen. Finns en risk att jag måste ta ett par dagar bara för att umgås med mina Applegrejer....

Jag har ett driv som kommer lite av sig själv. När det sackar kan jag påverka det. Det är inte illa. Jag vet inte vad som gör det här, men jag vet att jag borde försöka ta reda på det på något vis. Jag har ju flera, massa, plantor här som jag ska vattna och ta reda på varför de spirar här och nu.

Nu ska jag laga mat strax. Får skånebesök i kväll, Jo kommer hit! Jag lagar mat varenda dag nu. På riktigt, god mat. Dag efter dag.

Det snurrar saker som är suddiga och gråa hos mig, i bland i förgrunden, i bland i bakgrunden- men de får inget riktigt grepp om mig. Det känns skönt.

Nu poppar lilla sonen "Passenger" med Iggy och plaskar i badet. Jag vill klättra, känner jag. Och springa. Och så vill jag till havet.

Och jag vill sitta på en uteservering. Och köra bil på sommarvägar. Och surfa, både vind och våg. Sen vill jag dricka vin på en gräsmatta.

Och så vill jag hångla också, faktiskt.

tisdag 16 mars 2010

Antipiller

Var med stora sonen på BUP förra veckan. Träffade en psykolog som skulle/ska vara specialist på barn och ungdomar med ADHD samt använda sig av Kognitiv beteendeterapi.

Anledningen till att vi var där var att sonen blivit remitterad av den psykolog som ledde utredningen av honom. Hon kartla han psykiska hälsa och fann den vara i dåligt skick. Depression.

Och den blir tydlig mellan varven, jag ser den. Den är här och gör livet för sonen trist och mörkt mellan varven. Han ser inte fram emot något, inte ens sommarlovet. Trots att han tycker skolan är så trist.... Jag pratade med honom om att det bara är ett år kvar tills han får börja övningsköra och sa "Skönt, du är du chauffören!" Men han sa att han kommer ändå inte få nåt jobb, så han kommer inte ha råd med körkort och bil. Att det inte är någon idé. Så säger han ofta, att det inte är någon idé. Det är rent ut sagt förjäkligt att en kreativ, smart, klok, snygg dessutom, rolig kille på 15 år ska behöva känna så!

Så, vi var hos BUP och träffade den här psykologen. Det var ett ostrukturerat möte och jag fann inte ett spår av KBT i det. Men jag tänkte att det kanske fanns någon vits med det, att sonen fick babbla fritt om byggande av fingerskateboardar, fingerenhjulingar och tatueringsmaskiner. Men jag tyckte det var rörigt och rörighet är det sista han behöver...

I dag pratade jag med psykologen för att boka en ny tid. Han tyckte att det var stökigt och spretigt när vi sågs sist. Bra att han inte tyckte det var bra, tänkte jag. Men varför styrde haninte upp det då? Han ville nu träffa bara mig. I nästa andetag föreslog han psykofarmaka för min son.

Vad i hela friden?? För att uttrycka mig milt... Killen har träffat min son i en timme, har knappt någon bakgrund förutomen kort remiss. Han väljer antidepressiva läkemedel framför terapi på en kille som nyss fyllt femton år! Var är världen på väg??

Jag berättade vad jag jag ansåg. Försökte hålla mig någorlunda lugn, men ifrågasatte det hårt. Han skyllde på att en kollega han rådfrågat hade kommit med förslaget.

Verkar vara en psykolog med riktig, genuin kunskap inom KBT, right?

Jaha, vad gör man nu? Jo, jag går på mötet med honom. I april. Sen kan jag ödmjukt säga att det här inte passar vår familjs behov. Dock är vi rätt så mycket i händerna på BUP. Jag kan försöka få en remiss till privat alternativ, men då måste vi igenom BUP kvarnen först och det kan ta tid. Alternativt få pengar från barnförsäkringen. Men där beror det på hur just mitt försäkringsbolag ser på neuropsykiatriska funktionshinder.. Det kan bli "Oj, ADHD-men då är det klart ni ska få hjälp!" Eller "Oj, ADHD-då måste vi höja premien.

Allt det här berättade den mycket trevliga och proffsiga psykologen som skötte sonens utredning för mig när jag ringde för att ta reda på vad sjutton jag ska göra nu. Hon berättade också om någon konsumentrådgivning inom försäkringar som kan berätta för mig hur just mitt försäkringsbolag ställer sig den här frågan.

Man lär sig något nytt varje dag.

I dag har stora sonen gått hem direkt efter skolan, storstädat rummet och tömt gamla kartonger och gjort toppenfint.

Man kan få bli glatt förvånad också.

Hans dag har innehållit ilska, glädje, mys, mer ilska, och till sist lite nöjdhet då. Och hans omtanke om råttan Buddha är rörande. Allt det bästa till Buddha!

Jag och lilla sonen har lagat hans favoritmat svamprisotto av sommarens sista kantareller. Himla gott var det. Nu ska jag skruva i hop en stol och sen gå till en granne en sväng för lite applehjälp.

måndag 15 mars 2010

Solsinne


Längtade till jobbet i dag. Skön känsla och skönt att komma dit. Ligger så mycket efter att det är nästan ogreppbart, vilket leder till ett skönt tempo.. Jag tuffar på, mer än att jag stressar runt. Det finns ändå inte en chans liksom, jag kan bara göra så mycket som det går på given tid. Stämningen är hoppfull på kontoret och vi ser framåt med tillförsikt. Och dessutom kom ett utskick från M/S Gerda att de kommer att ha lunch i sommar, perfekt! Fast kanske kommer det bli lite dyrt.....Då det kommer att vara omöjligt att motstå att luncha där om solen skiner...

Sen längtade jag hem också. Inte som att jag ville ifrån jobbet, utan att det skulle bli skönt att komma hem. För det är städat. Och finns nya möbler att fortsätta skruva med så att det blir ännu finare. Dessutom behövde jag inte stresshandla på vägen hem, middagen var planerad och bara att laga. Det är ett lugn jag behöver att komma hem till något som är fint och fungerar. Att jag dessutom har en inneboende som gör min familj till en storfamilj gör ju inte saken sämre.

Och solen som har skinit, sen då! Tur jag köpte nya solglasögon i helgen.

:)

Sidförskjutning

Sträcker mig ut och försöker göra en sida av myntet som är jag. Göra bara en solsida, skjuta bort skuggorna som tassar fram från mardrömmen och påminner om det otänkbara. De obesvarade frågorna om sanningen, om det finns en. Eller finns det flera? Tänker att kanske blir det ljusare och minnena inte lika kvävande, i sina uppenbarelser då de bara gör förvirring och smärta, i takt med att snön smälter?

Sträcker mig igen och vill platta ut och landa. Kanske måste jag landa hårt, bli sådär skrapad på händer och knän för att sen få pilla ut gruskornen, sätta på plåster och gå vidare sen. Kanske finns det inget mjukt landningställe, som jag hoppats? När minnena är vackra men orsakar det som gör ont och tar min energi, spelar det då någon roll var det ljusa stället är?

Det ljusa stället med all kraft, där jag kan tindra.

söndag 14 mars 2010

Nygammalt


Tänker tacksamhetstankar. Hur skönt är det inte att sitta hemma hos en granne, bli överringd till ytterligare en granne, ta våra glas vin i handen och knata över gården och bara ha lite schysst vardagshäng? Det hände förra veckan. Allt vardagsfix som blir så mycket enklare i det här "kollektivet" jag befinner mig i ;). Middagar, barnfix, handlande, vindrickande.....

Jag har rent hemma. Och har köpt lite nya grejer. Jag har förvisso gått på panodil hela helgen, men att göra mitt hem till ett bättre ställe att vara på gör mig nog friskare bara det. Det börjar så smått anta formen av så som jag vill ha det. Skippar kanske att byta till en större lägenhet ändå. Två dagar i rad har solen flödat in på balkongen, har kunnat ha dörren öppen och bara njuta. Vill jag inte ha den här balkongen och den makalösa utsikten i sommar? Jo, det vill jag. Jag har ju till och med plats för en innboende nu. Det får funka ett tag till. Min inneboende och lilla sonen såg till att det blev vinfläckar på sovrumsväggen i helgen oxå, så nu kanske jag kan få rumpan ur vagnen pch fixa de äckelgröna väggarna där oxå? Vore ju grymt. Och kanske nya golv i hall och kök? Jag har faktiskt lust. För första gången på länge har jag lust. Jag vill. Ny lampa, nya bord, nya stolar, en till ny lampa, en byrå. Och rent. Bra söndag.

Med sjuka i kroppen har jag annars varit lite ynklig och är mitt i en beslutsprocess som tär. Mina tankar snurrar kring samma ämne såväl i vaket tillstånd som i sömnen, uppenbarligen. Jag måste nog komma till ett beslut snart, för det här tar på tok för mycket av min energi. Men samtidigt måste det få ta sin tid, jag vill göra det som känns rätt för mig. I den mån det går. Lita på min magkänsla den här gången.

Nu ska jag skruva nån till grej här. Ny lampa i köket visas på bilden ;)

lördag 13 mars 2010

Lite lita

Det här med att lita på någon. Mig själv, vänner, syskon, arbetskamrater. Låg just i badet och funderade på det här med vilka jag litar på och litat på.

Och jag undrar vad som skiter sig. Och om det verkligen gör det på riktigt eller om det bara är jag?
Kan jag lita på mig?

Vad det gäller män, och nu kommer det här säkert låta aningens bittert men det är det inte, så har jag kommit fram till att jag liksom bestämt mig för följande (baserat på upplevelser under typ det drygt senaste året);

Jag ska inte lita på en man som är; Snäll. Genomsnäll. Försiktig. Pryd. Varsam, rädd för att såra. Om jag gör det kan jag bli riktigt OLycklig.

Och inte alls på en gudomligt vacker man. Finns risk för att de ord han säger är lika vackra som han är, men att jordaxeln är så djupt uppkörd att han inte ens märker vem jag är. Slutar med att min egen JOrdaxel snurrar femton varv och det är inte alls bekvämt.

Sist men inte på något sätt minst ska jag inte lita på någon som ger allt, verkar vara min själsfrände, som delar mina drömmar, tycker att jag gör honom till en bättre person, som gör mig lycklig och stark och som gillar mig precis som jag är och vill vara med mig hela tiden. Då kan jag hamna i ett ERbarmeligt chocktillstånd.

Men är det så, eller är det jag? Eller bara livet? Eller handlar det om feghet?

fredag 12 mars 2010

TACKE!


(Dyngförkyld. Sådär så det är stopp i hela huvudet, bihålor, öron-rubbet. Ont och feber som gör mig så ynklig. Blä.

Men det här ska inte bli ett gnällinlägg. Inte alls..
)

För här kommer en hyllning!

Stora sonens assistent som han har haft i några veckor nu..... Han är en av änglarna i mitt liv. Han liksom damp ner som en god fe i våra liv och ingenting är sig likt. På det bästa av sätt!

För stora sonen innebär det här någon i skolan som osvikligen står vid hans sida, som tror på honom, förstår honom, gillar honom, hjälper honom. E, assistenten, han har en unik förmåga att sätta sig in i och känna med sonens problematik. Han är lyhörd och mänsklig. Och envis som få vad det gäller att få till det bästa för sonen. Han är bäst.

Från början hade sonen honom, E, tre dagar i veckan och var på cafeét två dagar i veckan med sk anpassad studiegång. Kan tilläggas att sedan jag blev handledaren för sonen på cafeét har det fungerat precis hur bra som helst. De ville till och med ha honom där fler dagar i veckan, tänk så det kan bli. Lustigt att jag på riktigt blev hans handledare, det stod till och med i handlingsplanen som lämnades till skolledningen.

Lärarna, alla utom en (som är ett helt eget kapitel...), var supernöjda med att sonen fått en assistent och såg snabbt goda resultat av det och ville snart se honom i skolan alla fem dagarna i veckan. Vilket sonen också ville vara. Men där fick vi tji till att börja med för det gick inte att E var med honom de två dagarna. Men tänka sig, E fixade det. Han har tjatat och argumenterat och till slut fått igenom att han ska vara med sonen varje dag. Hans engagemang gör mig rörd så in i bängen!

Detta är för sonen, men det påverkar mig med. E är hans mentor och assistent och den jag har kontakt med varje dag. Jag behöver inte längre ha kontakt med flera lärare varje dag och det finns någon som tar emot sonen i skolan hur han är mår och var han är på sin skala. Jag är trygg i att släppa i väg honom och jag delar allt detta med sonen med någon som är honom nära och som tillbringar lika mycket eller mer tid med honom som jag gör! E är inte bara engagerad i hur det går i skolan för sonen, utan i vilka han umgås med, hans funktionshinder-ja, allt som rör honom.

Jag är djupt imponerad och min tacksamhet känner inga gränser.

Jag vill nu också tillägga att E tillbringat tid som han inte egentligen skulle tillbringa med sonen för att plugga inför ett fysikprov som var i dag. Och jag vill absolut tillägga att sonen fick G på det här provet!

Vilken grej, va?

:)

onsdag 10 mars 2010

40 cm, del fyra


Nu är det nog sista delen i 40 cm-bloggandet.

Sen får det bli nåt annat, även om det verkar som att det kommer att rulla in mer stuff att skriva om med detta med försäkringsbolag etc. Det har redan börjat. Försäkringsbolaget. Hyrbilsföretaget. Suck. Jag ringde till Toyota för att snacka med dem lite. Om vad som hänt, om det är något särskilt att tänka på då jag prenumerarade på bilen. Japp, då är det inte som vanligt serrni. Verkar klart fördelaktigt för mig, men det här hade försäkringsbolaget ingen som helst koll på. Jag kan oxå få ha en bil gratis från Toyota, inte som nu när jag betalar 25% av hyrpriset samt även vägtullar trots att jag hyrt en miljöbil.

Det är en märklig lag... Hyrbilar är inte tullbefriade även om de är miljöbilar... Men varför inte då? Är det inte för att man vill att folk ska köra miljövänligt i stan som man bjussar på tullarna..? Förstår inte riktigt. En annan sak som jag inte förstår är varför i hela fridens namn biluthyrningen, som ligger på Åsogatan på söder (OBS!) hyr ut en bil till mig med dubbdäck!!! Men ja, vad bra! Så nu har jag tillbringat en stund på stan irrandes efter alternativ väg i stället för Hornsgatan. Vi är inte i fjällen, hallå-vad sjutton ska jag med dubbdäck till??

Och så har jag och stora sonen varit på skroten och hämtat saker ur bilen... Vilket egentligen var vad det här inlägget skulle handla om. Tjaaa.. se bild... Stora sonen tyckte inte det var så farligt alls. "jag trodde typ att det inte skulle va nåt kvar av bilen ju". Själv blev jag lite skakis igen ska erkännas. Eller faktiskt ganska mycket. Killen på skroten sa "Vi blir glada när de kommer in så här kvaddade, för då vet vi att de inte kommer att försöka laga dem" Kul att nån blev glad på kuppen!

Stora sonen var helt oförstående och tyckte mest synd om sig själv som måste plugga fysik i dag.

Och så åkte vi och köpte en ny dammsugare som förhoppningsvis ska funka bra på råttpluppar och annat skräp.

Livet knatar på dårå.

tisdag 9 mars 2010

40 cm , del tre

I går körde jag bil. Lånade min inneboendes lilla röda fara. Hade inte alls någon lust. Funderade på om det fanns någon hemma som skjutsa mig till läkaren jag skulle till i stället.

Fegräka, va. Tog mig i kragen och körde i väg. Som en liten, liten gumma i den lilla, lilla bilen.

Typ. Jag var riktigt skakis.

I dag hämtade jag hyrbilen (en Volvo, inte alls så fin och bra och snygg som min elbil...) och nu på kvällen körde jag som vanligt igen. Wroom! Eller, ja... typ i alla fall. På den lilla bilturen fick jag se in i de ögonen som kan göra mig gladast av alla. I några sekunder fick jag det i alla fall.

Jag har ingen vinterjacka. Den blev sönderklippt på sjukhuset så jag går runt i en skidjacka. Snygg och hiskeligt dyr. Men en skidjacka är det. Det ser ut som om jag är på väg till afterskin.. vilket hade varit hemskt trevligt, men som inte känns särskilt toppen när man faktiskt inte är det.

I dag pratade jag med killen som satt i lastbilen jag körde på i fredags. Han hade legat sömnlös hela helgen för att han inte visste hur det hade gått för mig. Han hade inte reg numret på min bil och polisen och sjukhuset vägrade lämna ut nån info om hur jag mådde.

Det var den första jag pratat med som sett skadorna på min bil och jag fick lite mer info. Lite mer info än jag ville ha känns det som.... Han hade hyrt den där lastbilen med skylift och när han kom för att lämna tillbaka den på hyrstället så berättade han vad som hänt och de tittade på de skador som var på skyliften och lastbilen. För den hade också blivit skadad.

Killarna på hyrstället hade skakat på huvudet och sagt "Den där tjejen kan inte ha överlevt.." så man förstår att den stackars killen inte kunde sova i helgen.

Jag såg ju aldrig min bil framifrån, eller utifrån öht efter smällen så vad jag inte visste om , som jag nu fick veta, var att inte bara motorhuven var skrynklad och balken av. Skyliften hade oxå tagit med en bit av taket och knögglat i hop det den inte tagit med. Blev lite yr när han berättade det. Det är som att olyckan liksom hoppade över mig! Huven,vindrutan, balken och taket. Men inte mig!

Jag blev lite skakis när jag pratade med honom.

I morgon ska jag till skroten och tömma det som är kvar av bilen.

Av någon anledning har jag fått ett till liv, på nåt vis. Undrar vad jag ska göra med det?

Jag vet vad jag vill. Väldigt väl. Jag vet bara inte hur? Jag går på min magkänsla och hoppas den är rätt. Tills jag kommer på hur jag ska göra så ska jag fortsätta att njuta av mina vänner och mina barn. Försöka att inte bara springa på utan att vara i saker. I alla fall i de bra sakerna.

måndag 8 mars 2010

Harmoniliv i luckan


Det har varit folk här hela helgen. Dels har jag numera en inneboende som behövde lite tak över huvudet och lite familj och det gick ju lätt att ordna här. Hon har tagit hand om mig och framförallt om lilla sonen-som avgudar henne. Härligt att se honom med henne, han är lugn som en filbunke och så glad och trygg. Hon kan stanna alltid, tycker jag.

Sen har jag haft fluffet här. Kollat mig, handlat, dammsugit, hackat grönsaker, kommit med blommor, masserat mig med tigerbalsam. Det blev till och med en liten liksom fest här på lördagkvällen med god mat och vin och skratt. Mitt i allt. Otroligt härligt.

Jag är så tacksam över mina vänner! Det må så vara att rutan för "anhörig" blev tom på sjukhuset, men det beror klart mer på att jag inte kan några telefonnummer i huvudet än på något annat!

Kanske ställer mina vänner upp för mig ännu mer än som brukligt är just för att jag inte har någon blodsfamilj, jag vet inte. Att de vet att de behövs och visar det? Vad det än beror på så är jag så glad över det.

Stora sonen och jag har fått mer balans nu när lovet är över också. I dag hade han det tufft i skolan med en väldigt oförstående lärare, men assistent och bitr rektor ryckte in och det kommer nog att lösa sig. Däremot verkar nya flickvännen vara desto mer förstående. Och hemskt söt. :)

Det känns på något vis harmoniskt här. Massor med folk har det varit hela tiden, men jag har känt att jag behövt det. Tacksam och glad för det. Just nu sitter jag här vid datorn, min inneboende sitter vid sin dator i soffan. Katten sover på pianostolen. Stora sonen med flickvän pratar och fnissar inne på hans rum. Jag är mätt och trött, men känner mig inte särskilt stressad över något. Ja, någon slags harmoni. På mitt sätt.

Jag är glad för livet i dag. Blommor till mig och er och för det! (Livet)

söndag 7 mars 2010

40 cm, del 2


Fortsättning på fredagen....Jaha, jag ligger då återigen fixerad och väntar på röntgen. Den här gången tycker jag att det är läskigare. Eftersom jag känner mig rätt okej, men de verkar så allvarliga och det pratas om ryggmärg och hjärna och sånt. Där vill man ju inte ha något som är fel och trasigt. Dessutom behöver jag inte vänta länge på att få komma i väg till magnetröntgen. Det i sig känns oxå skrämmande. Som att det är allvarligt och man måste skynda sig.

KS är ett stort sjukhus och Neurologen ligger en bra bit bort från akuten. En vaktmästare kommer och hämtar mig. Jag har sett väldigt mycket av taken på KS under den här dagen och nu får jag även se taken nere i kulvertarna. När vi kommer ner i kulvertarna så sätter vaktmästaren på en motor på sängen. Jag åker motorsäng. Märkligt.

Magnetröntgen var riktigt, riktigt obehagligt. Att ligga i ett trångt rör där det låter märkligt i dryga 10 minuter är en rejäl prövning för någon med klaustrofobi=jag. Fy, fy, fy vad det var jobbigt. Jag ville direkt trycka på larmknappen för att få komma ut ur röret. All saliv försvann ur munnen, kunde inte svälja, svårt att andas, tryck över bröstet... Men jag tänkte att om de drar ut mig ur röret så måste jag in igen. Jag måste ju göra det här (ryggmärg, hjärna....). Så jag fokuserade på tredje ögat, djupandades, Sat Nam.. Och det funkade.

Tillbaka genom kulvertarna i motorsängen, samtidigt som jag pratar i telefon och avbokar eftermiddagens afternoon tea med P, för att bli inskriven på en avdelning. När jag skrevs in så hände en märklig grej. Eller sorglig.. eller ja, både och. En sköterska ställde en massa frågor och skrev. Så kom hon till "Närmast anhörig" Well, liksom... Jaha, vem är det? Stora sonen är minderårig så det gick inte. Jag fick inte ha mobilen på inne på avdelningenså jag hade inte tillgång till några telefonnummer. Inser att jag inte kan telnr till mina närmaste! Mina föräldrar är döda, mina syskon bor i Thailand. De närmsta i mitt fluff kan jag inte numret till. Mitt ex kan jag numret till. Men, alltså-nä. Hon fick lämna rutan tom. Det blev ju lite sorgligt.. Och missvisande, för jag har massor av nära anhöriga. Det har jag märkt av inte minst de här dagarna!

Min väninna som skulle ha hämtat mig håller mig sällskap ett tag där jag ligger och stirrar i taket. Tacksam över sällskapet väntar jag några timmar på resultatet från magnetröntgen. Min väninna måste åka hem och jag blir ensam. Känner mig ynklig.

Återigen får jag beskedet i form av "Nu får du gå och kissa!" De har inte hittat något fel på den här röntgen heller. Lättad på flera sätt blir jag igen undersökt av en ny läkare. Han tycker att jag verkar ok. Fortfarande lite känselbortfall och lite svagare i vänster sida, men eftersom jag inte blivit sämre under dagen när jag varit där tycker han att jag kan åka hem om jag har någon där som tar hand om mig. Och det har jag ju.

Jag går ut i korridoren för att sätta på telefonen och ringa hem till J för att be om hämtning. Det fullkomligen rasar in sms i min telefon. Jag sitter med tårarna rinnande över all denna omtänksamhet, kärlek och godhet som strömmar mot mig ur alla dessa meddelanden.

Mitt fluff har nätverkat så att det stått härliga till. Barn, hem, bil, företag-allt har blivit omhändertaget på allra bästa sätt. Jag har verkligen inte behövt oroa mig och jag har faktiskt inte gjort det heller. Jag vet att de tar hand om det, för de är så förbaskat bra!

När jag ska packa ihop min grejer för att åka hem så inser jag att jag har haft med mig en burk med stekt lax samt en glasskål med hackad lök, min lunch.... Dessa har följt mig hela dagen runt på sjukhuset. :) Jag får en minnesbild av hur en brandman plockar ihop allt innehåll ur min handväska som farit ut i bilen vid smällen. Han håller upp skålen med lök och frågar "ska du ha den här?" och jag svarar ja.

Hur skulle man klara sig utan en skål lök när man är på akuten?

I dag har jag ont, är öm och dessutom har en förkylning tagit sitt grepp om mig. Men det är väl som Jo sa nyss "Fattar du väl att du inte kan åka nercabbat i den här kylan, då blir du ju förkyld!"

lördag 6 mars 2010

40 cm, del ett.


Jag körde igenom viadukten på Hägerstensvägen upp mot Liljeholmsbron. Bakom mig kommer en akutläkarbil med fullt pådrag. Jag kollar i backspegeln. Den ser ut att vara på väg rakt fram. Bra, tänker jag, jag väjer åt vänster. Kollar av framåt i vänsterfilen, där kör en lastbil upp mot bron. Check. Kollar bakåt och döda vinkeln. Ingen där. Kollar backspegeln igen, akutläkarbilen ser fortfarande ut att vara på väg rakt fram. Jag byter tillvänsterfilen. Där står lastbilen. Stilla. Han har stannat! Jag vet ännu inte varför, men tänkbart är att han stannade för att hålla sig undan akutläkarbilen? Jag smäller. Hårt.

Min bil far efter smällen ut i högerfilen. Stannar. Jag bara sitter där still och undrar vad fan som hände. Någon kommer och rycker i bildörren på min sida, men den går inte att öppna. Jag ser att balken vid min sida är av. Rutan krossad, glas överallt i hela bilen, över hela mig. Någon ropar "Hon lever" och jag tänker "Vad, vem då?" innan jag förstår att hon som ropat menar mig.

Läkaren från akutbilen tar sig in i baksätet och pratar med mig. Frågar var jag har ont. Nacken gör ont. Inget mer just då. Medan hon sätter på mig halskrage får en brandman upp dörren bredvid mig och en ambulansläkare kommer in i bilen.

Inser att det är läkare, brandmän och poliser överallt i och runt min bil.

Jag ber att få ringa min personal. Jag är väldigt lugn och jag tror jag ger skenet av att allt är okej, liksom. Fast jag sitter ju fortfarande i bilen, med halskrage och har ingen aning om hur det är med mig på riktigt. Märker att jag nog har glas i ögat vilket jag säger till läkaren som sitter i baksätet. Hon kollar. Ja, det har jag.

Mirakulöst nog lyckas hon spola ut glaset ur ögat och jag fick inte ett endaste litet men av det.

Plötsligt får jag känselbortfall i armen. Den blir helt matt och märklig. Svårt att lyfta den. Man ska nu får ut mig ur bilen och in i ambulansen. Brandmännen försöker öppna bagagalcukan men det går inte. De bestämmer sig för att såga av taket på bilen.

Jag försvinner lite här, det blir mörkt en stund. Jag får syrgas och vaknar till igen. Nu sitter en brandman inne i bilen bredvid mig och håller upp en sköld över och framför mig och han lägger på mig ytterligare en filt. Jag har frossa. Han lägger filten över huvudet på mig och berättar att de nu ska såga av taket på bilen. Att jag bara ska sitta alldeles stilla. "Ska ni göra en cab åt mig?" frågar jag. Han skrattar lite. "Tycker du inte att det är lite väl kallt för det?" Han skrattar mer. Jag fryser något fruktansvärt. Plötsligt och enkelt är hela taket borta från bilen. Och jag upptäcker att jag har foten på bromsen fortfarande.

Jag måste nu på något sätt förmedla hur underbara de här människorna var. Läkaren från akutbilen, läkaren från ambulansen, brandmännen. Jag är helt rörd. Alla visste vad jag hette, alla gjorde allt för mig. Jag kände mig så otroligt trygg. När de skulle ta ut mig ut bilen, fixerad på ryggbräda, så skulle jag vara helt stilla och inte försöka hjälpa till. På något sätt hade lyckats få mig att lita på dem till 100 %. Jag kände mig helt trygg. En brandman höll mitt huvud och pratade med mig hela tiden. Mjukt, stabilt och omtänksamt. Det fick upp och ur mig ur bilen med en 4-5 lyft och drag. Inte någon gång kändes det instabilt eller ens särskilt läskigt. De tog ju hand om mig. Jag las på bår och fixerades med en sådan uppblåsbar grej runt kroppen. Väldigt obehagligt för mig, med min klaustrofobi. Men nu vet jag att det var en piss i havet mot vad som skulle komma sen. Ambulansläkaren hade sån koll på mig och gjorde rätt saker hela tiden. Jag hann liksom inte freaka ut. Trots att jag var fastspänd.

Vi åkte till KS. När de rullar in mig på båren ser jag över dörren att vi är på väg in i akutrum 2. Ingen aning om varför jag registrerade det. Jag undersöks upp och ner, in och ut. Mina kläder klipps sönder. (bah.. min jacka...) Min Buddha tas av mig. Den har jag inte varit utan på många år.

Jag är svagare i min vänstra sida och jag ska skiktröntgas. Och jag är kissnödig. Väldigt kissnödig. När jag väntar på röntgen tror jag att jag ska sprängas av kissnödighet. Jag började morgonen med två stora kaffe latte samt ett jätteglas med Beroca o ch C-vitamin. Och när jag blir rädd och/eller chockad så blir jag kissnödig. Gissa om jag var det nu! Men jag låg ju fixerad i väntan på skiktröntgen, under själv röntgen och i väntan på resultatet av denna. De kommenterade till och med att min blåsa syntes proppfull på röntgen! Ja, vad gör man då åt detta? Meningen är att man ska använda ett bäcken. Mhm, tjena-ELLER HUR? Ligga i en säng, bakom ett skynke med en potta under rumpan. Inte en droppe kan jag berätta.

Jag fick vackert vänta. Fördelen med det här var väl att jag inte hade plats för så många andra tankar i huvudet. Jag tänkte mest på att min blåsa var på väg att spricka.

Till slut kom svaret från skiktröntgen i form av en sköterska som kom in och utropade "Nu ska du få kissa!" De hade alltså inte hittat något fel på mig på skiktröntgen och jag fick ta av mig halskragen och se något annat än tak. Och jag fick kissa.....

Sedan låg jag i ensamhet och väntade på att få bli utskriven. Fick lite kaffe och macka. Tänkte på vad som faktiskt kunde ha hänt. OM jag kört pyttelite snabbare, om jag hade lyckats väja pyttelite mera. Ganska exakt 40 cm. Då hade det inte varit balken som hade gått av. Det hade varit jag. Bara tänkte på det, inte direkt reagerade.

Blev lite kissnödig igen och skojade med sköterskan om det. Han sa att det var bäst att jag passade på, för man vet aldrig vad som kan hända. Så kom läkaren för att skriva ut mig och hon undersökte mig. Och när hon undersökt mig färdigt så sa hon åt mig att lägga mig platt på rygg igen och inte röra mig. Hon hämtade sandsäckar och la på var sida om huvudet på mig och berättade att jag var tvungen att genomgå en magnetröntgen oxå för jag var svag i vänstersidan och hade känselbortfall igen. Hon misstänkte problem med ryggmärg, hjärna eller något i halsen.

"Men.. , sa jag. Jag är ju kissnödig igen..!"

Så, en liten stund av dagen fick jag sitta upp och titta på folk. Men nu var det alltså ryggläge igen.

Och min väninna som skulle hämta mig hade redan kommit.


Forts. följer......

torsdag 4 mars 2010

Omvänt

Har lagat rårakor till lilla sonen, mig och vår tillfälligt inneboende. Äter lite mörk choklad, dricker lite rött vin. Torsdag. En vardag kvar på den här veckan.

Hur är det då? Återigen har det hänt så mycket att jag inte hinner vare sig skriva, tänka på eller landa i allt. Jag skulle ha skrivit till min terapeut, men har liksom inte hunnit. Hon är på semester den här veckan och jag har hängt upp mig lite på träningen i stället för på henne. Hon är bara ett telefonsamtal bort. Men hittills har jag kunnat låta henne få ha semester i fred.

I morse var jag ledsen. Säker på en massa antaganden jag har. Men jag fick fart på jobbet och det hände en massa bra saker som svepte med mig och gjorde mig på gott humör.

Den här veckan har jag städat, om än pyttelite, varje dag. Lagat mat. Tränat flera gånger. OCH en natt stannade jag i mina känslor. Rätt ordentligt. Utan att rasa igenom helt.

Sen händer det saker med en nära och jag får bli distraherad ett tag. Dra ur jordaxeln en stund, räcka ut handen, hjälpa till. Jag är nu den som hjälper, erbjuder och får ge tak över huvudet, laga mat, låna ut kläder och lyssna och bjuda på vin.

Som sagt. Inget är statiskt. Och så var det här med etiketter. I förrgår tog jag emot hjälp. I dag ger jag hjälp.

Sen håller jag på och laddar för att göra något som jag aldrig har gjort förut i mitt liv. Har ingen aning om när jag tänkas göra det eller om jag ens någonsin vågar... Men jag laddar. För jag vill inte ångra mig. Jag vill aldrig gå omkring och ångra mig.

tisdag 2 mars 2010

Etiketter

Jag sätter etiketter på mina inlägg. I efterhand, liksom. Väldigt svårt faktiskt. Har kommit en bit nu, snart 100 inlägg etiketterade och klara.

Det här med etiketter är inte min grej, rent generellt. Etiketter hit och etiketter dit. Som att saker vore så statiska att man kan döpa dem till något och sen är det så. Det är ju sällan det. Det som betyder och ser ut som en sak i dag är något helt annat i morgon. Få är de saker som är orörliga. En dag är du min syster, en annan dag min vän. En dag är du min granne, en annan dag min själsfrände. I dag är jag mamma, i morgon är jag VD och partypingla (knappast just i morgon, men metaforiskt).

Jag har satt etiketten "barn" på en massa inlägg. Känner nu att kanske just den skulle ha delats upp i flera. Det blev många under den etiketten. Kanske också ADHD? Kanske också skola? Politik? Men det skulle bli så otroligt många etiketter om jag höll på sådär. Dessutom tar det tid. Det får vara såhär nu. Fast jag saknar en del etiketter... Hur kan jag sakna något som jag är generellt emot? Märkligt.

Det här inlägget får etiketten "Blaj". Mycket användbar etikett.

måndag 1 mars 2010

Gillar

Saker jag gillar, som gör mig glad, som får mig att skratta, ett litet axplock kommer här;

Att vara på torpet med nån som är mig kär. Bara vara, i raggsockar och tjocktröja. Elda i spisen och laga en massa god mat. Vara helt utan el och i stället ägna sig åt samtal och gärna kel (kunde inte låta bli rimmet.. sorry!).

Att prata som en papegoja och få positiv uppmärksamhet för det.

Att 1) delta i mimtävlingar där man bara får mima till låtar man inte kan. 2) Vinna dessa tävlingar.

Att åka på roadtrip. Om det är med rätt sällskap kan till och med en tur till Rotebro bli fantastisk. Bara alldeles för kort.

Att lyssna på musik. Mycket musik. (Även om jag nu råkar ha en förkärlek för att höra hela låtar när det är nån låt jag gillar.) Sjunga och dansa. Till de mest märkliga låtar, gärna.

Att vara i samtal där jag känner mig både trygg och får utrymme att vara busig. Där jag får både prata och lyssna. Lära mig och dela med mig.

Att vara bland människori dynamik. Både i ålder och rörelse. Jag vill ha ljud omkring mig! Och rörelse! Skratt!

Att busa!

Sen.. när jag fått det här. ...Och mycket mer. Annat som har med kärlek att göra till exempel, förståelse, när jag har fått ge till de som är mig kära.... Då vill jag få somna nära. Sova nära intill.

Att få dela drömmarna, både de medvetna och de omedvetna.

Lite så....