Jag kom just hem från jobbet, klockan är 20.44. Stora sonen har tagit arbetstid igen. Eller saker runt honom har det. Saker som måste fixas med och åt honom har det.
Jag försöker vattna mina plantor, se mest på det som är bra, skriva glatt när jag är glad-liksom passa på. Men inte allt är så enkelt. Mellan blogginläggen så är det ju så att stora sonen fortfarande sliter med sin depression. Med sina ups and downs och den gråa, trista allén han knatar i....
Efter bakstunden i går kom ett bakslag av annan typ och jag och sonen bråkade... I morse var en det en riktigt dålig morgon. Det tog mig 3 timmar att få i väg honom till skolan....
Han är fortfarande på ett mörkt ställe för det mesta. Någon terapi har jag inte lyckats få till för honom. Ännu. Mediciner kan han få, men inte terapi. Nu lyckades jag få en akuttid på BUP i morgon bitti, med den medicinglade psykologen. Jag hoppas kunna driva vidare efter möte med honom att sonen ska få en annan terapi. Privat. För BUP verkar inte kunna tillgodose sonens behov....Alls.
Min son är säker på att det är kört. Han ser inget annat. Han har inga drömmar, han längtar inte efter sommarlovet, han ser inte fram emot något. Han ser en framtid utan jobb och utan pengar. Han är säker på att han inte kommer att få G i något ämne. Han tror på riktigt att han kommer att bo under bro och hänga med parkbänksfolk när han är vuxen. För det har alla lärare berättat för honom att så blir det om man inte får betyg. Det är vad sonen berättar för mig vid köksbordet i morse. Det spelar ingen roll vad jag säger. Han tror mig inte. Att jag gick ut grundskolan med 2,1 i snittbetyg och inte gick gymnasiet men är VD i dag bryr han sig inte det minsta om. Han är körd, en looser, i hans ögon värdelös.
Han kan inte se att han är i början av något nytt och att turbulensen och allt det nya gör det extra jobbigt för honom. Att få en assistent är inte bara enkelt, det är massor av nya saker han måste anpassa sig till. Och det här barnet är helt slut, kan jag säga. Kraven på honom är fortfarande orimliga och de minskar inte. Alla ser hans potential och vill hjälpa honom. Nu när det finns möjlighet...Informationen och viljan från alla håll tar slut på honom fullständigt. Han är på mingelparty upphöjt till 10. Hela dagarna.
Möte i hans skola på dagen. Gick okej. Men han håller upp en min för skolpersonalen som inte är det jag får se och höra. När jag frågar varför säger han att inte orkar få skäll eller höra hur dålig han är. Bättre att verka glad då. Det är så mycket i det här som är snett... Jag är så ledsen över det, känner mig så maktlös. Känns som att jag försöker och försöker men inte kan ge sonen det han behöver. Och jag känner att jag är fast mina egna tankar och mitt sätt och att jag står och stampar. Och att den här kampen som pågått ganska länge nu sliter på mig, inte minst känslomässigt... Jag är trött och orolig och vill honom så väl...
Jag ringde en vän en i dag. Den enda som jag kunde komma på som på riktigt kunde ge mig en lite annorlunda tankebana än den jag har och som också är annorlunda än de banor mitt fluff har. Han har dels en insikt i det här som uppenbarligen gör att det han säger blir så enkelt och självklart, men som jag inte alls har tänkt på själv trots att jag tycker mig känna sonen och förstå en del om hur han funkar. Dels så vet den här mannen en del om mig (märkte under det här samtalet att det var mer än vad jag har trott..) och är inte rädd för att ta in hur jag är och hur jag reagerar på saker i pratet om hanterandet av sonen. Och det är en bra sak att han vågar göra det. Han sa under samtalet att han inte kan råda...att han aldrig har gjort det om det här. Att han inte har en aning om hur..... Men där har han fel! Samtalet gav mig flera bra tankar, något att jobba efter, mer förståelse, nya ideér och mest av allt; HOPP. Och det är otroligt fint. Tack, Herr Nyström (eller Gud som jag brukar kalla honom).
Jag satte genast i gång när jag kom hem med att testa nya grepp. Gjorde inte på mitt vanliga sätt. Testade bara lite. (Eller inte genast, först fick han och flickvännen ha sin privacy s a s.) Tonen mellan oss blev annorlunda på en gång. Jag ska skala av, tagga ner, minska allt informationsflöde till honom. Stoppa mig, lugna mig. Jag tror det kommer att ge något bra. Han började prata om skolan och vad han tycker.... Jag lyssnade bara. Bekräftade att jag hör honom och att jag förstår. Men la inte in mina värderingar i det. Jag la in helt andra saker. Korta, små saker. Som alla handlade om hans förmåga, saker han är bra på, saker i hans personlighet som är så vinnande.
Skolan, ja. Herr Nyström sa åt mig att släppa det. Att lämna över till skolan nu. Och ja, han har rätt. Jag har gett dem all tänkbar information, drivit på, lagt mig i. Nu har sonen sin assistent och alla vet hur saker och ting ligger till. Jag ska berätta för dem att nu får de fokusera på sonens skolgång och jag kommer att fokusera på att vara hans mamma. Och ge honom så mycket stabilitet, kärlek och lugn som det bara är möjligt. Med små steg tror jag det går bättre. Framåt, uppåt.
Jag är tacksam över att någon påpekade hur min egen problematik påverkar sonen.Och att jag fick det påpekat för mig utan något som helst fördömande. Att det jag ger sonen är ytterligare informationsflöde och ännu ett känslospektra att hantera. Jag ska inte förklara så mycket. Han vill nog faktiskt inte ha alla förklaringar. Han ser och hör vad jag gör. Han har nog att hantera ändå och det är ju också vad han försöker förmedla till mig, när jag tänker efter...
Här är en sak som jag tänkte blogga om häromdagen, men nu behöver jag bara länka till det för Herr Nyström säger det minst lika bra som jag hade sagt det själv.
Och just det, chokladbollarna blev toppengoda! Sonen vann tävlingen. På Walk Over, men ändå. Ajabaja, Assistent E. Han gjorde inga chokladbollar. ...Heja sonen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar