måndag 31 januari 2011

2:a januari. Tamraght.


Balanserar på gränsen varje morgon, klarar mig nte på egen hand. I dag bad jag till slut om hjälp för att förhindra att det slutar i katastrof. Känner ansvaret hopa sig över mig och klarar det inte. Ingen blir nöjd. Då flyr jag hellre genom att inte gå ur sängen. Ångesten griper tag i mig och när jag blir puttad på alltför sent skakar jag både utanpå och inuti. I går med magen i kramp hela dagen och tårar när ingen såg. Kunde vare sig äta eller dricka förrän på kvällen när inget ansvar och inga beslut låg på mig. Jag vill ha hjälp. Bara en smeksam puff i mina önskemåls riktning så lovar jag att ta plats så att ni ser mig och hör mig./

Kontrasten i när jag fastnat, förlamad i min säng tills dess att sonen drar med mig ut och när vi är på stranden, paddlar ut tillsammans och tar några vågor, surfar trots att kroppen darrar och huvudet yr är så total. Kanske måste jag bo vid havet ändå. Aldrig kan en fastnad dag vända så utan havet för mig. Aldrig. Bara då./

Jag vet inte vad det är du ser. Du kan inte säga det, jag får inget svar och just nu vet inte heller jag vad jag ser eller hur det känns. Det böljar fram och åter, är inte totalt. Och jag vet inte om det någonsin kommer att bli det. Kanske är det redan förbrukat alldeles hårt, tveklöst, villkorslöst förbrukat.

söndag 30 januari 2011

Tårarna

Hon föll i för samma gamla törst,
huvudstupa hjärtat först.
Där gick han hem,
hem igen med
allt han hade med sej när han kom.
Och om man ser på henne så
ler hon åt allt än så länge.
Jag sa: "Städa upp och vädra ut,
allt är över allt tar slut."
Där gick han hem
igen
men hon min vän,
hon är mellan väggarna som undrar:
"Var är han nå'nstans då."

Tårarna,
snart kommer tårarna. Tårarna,
snart kommer tårarna.

Stora tårar rinner nerför kinderna och ner i knät.
Det är hon och hennes bästa vän
som stannar kvar i allafall,
när alla andra gick.
Fast hon inte fick.

Fall inte i för all din törst,
man måste tänka först.
Fall inte i för allt i världen,
jag har inte tid att
vända mej och se, för allt jag säger
blir fel ändå.

fredag 28 januari 2011

Mer kunde jag inte.

Jag har inlägg kvar att skriva från när jag var i Marocko. Men eftersom varje timme har känts som en dag sedan i onsdags morse så blir det lite rörigt för mig... Men de kommer kanske sen. Fast inte alla.

Det är rörigt. Jag spjärnar en hel del. Jag vill skydda barnen från det mörka som bråkar i mig. Jag vill inte vara ledsen. Inte så ledsen. Jag balanserar och håller emot. Försöker släppa fram i lagom doser som jag kan hantera. Jag sitter återigen med trasiga drömmar som skrapar mina handflator. Balansen sviker ibland, jag kanar åt sidan men griper efter färdigheter och verktyg. Skruvar, drar isär, bankar ihop. Arbetar envist på med barnen, barnen framför mig som små målpinnar. Bygger lite där och skapar lite här, mellan de paralyserade stunderna då jag gör absolut ingenting eller möjligen gråter. Men bara lite, för gråten måste stoppas innan den river tag i det där som lurar inuti och som startar en lavin om jag inte passar mig.

Frågor pockar, men jag tror ändå jag vet. Den här gången inte lämnad mitt i en brännande passion med en till synes helt given utgång, som i "livet ut". Även om jag inte kan möta den tvära vändningen och inte riktigt förstå med mig själv som referens. Den här gången inte med någon som inte tog ansvar för att förklara och svara på frågor och möta ilskan och sorgen hos Storsonen. Den här gången med ganska mycket mer ansvar, inte någon så satans feg som förra gången, så feg att det enklaste var att likna mig och mina barn med så lite värde som skräp på ett tunnelbanespår.

I am calling all my angels. Och de kommer, sluter upp omkring mig som det fluff de är. Hjälper mig att klara den första paniken, avbokar mina möten, håller koll på mig. Vaktar mig, nattar mig. Hjälper mig att hålla ihop, handla, diska och laga mat, göra Storsonens 16-årsdag till något bra. Nästa går på skiftet för att vakta mig och natta mig den andra natten. Ingen är någonsin längre bort än ett telefonsamtal. Jag vill inte vara i vägen, vill inte vara den som inte klarar mig själv, inte vara den som inte kan vara ensam. Men inser att det här inte har att göra med min diagnos. Inser att vem som helst skulle ta hjälp av sina vänner de första dagarna efter att pojkvännen gjort slut. Jag får det, jag ska det. Det gör mig inte sämre.

I kväll utan någon som vaktar mig och nattar mig. Bara jag och Lilla sonen hemma nu, efter mysig kväll hos ME och hennes barn, med middag och kaosmys som alltid när det är vi.

Lilla sonen har just somnat, jag sitter här och vänder ut lite, lite av mina tankar här. Jag hinner tänka alltför mycket när varje timme är som en dag, men jag sansar mig, landar mig.

Mer utrymme kunde jag inte ge, utan att ge bort en del av min egen luft. Mer kärlek kunde jag inte ge, utan att falla över vågens kant. Mer kunde jag inte lyssna utan själv bli helt tyst och mer kunde jag inte vilja hjälpa utan att våldföra mig. Mer kunde jag inte överse tyst utan att förminska mig. Mer kunde jag inte vara öppen utan att spränga mig i bitar.

Mer kunde jag inte.

torsdag 27 januari 2011

16-årsdag

Idag fyllde Storson 16 år. Jag har tänkt mycket på vad som hände
för exakt 16 år sedan. Det var lite dramatiskt och väldigt typiskt
honom... Jag hade gått över tiden i två veckor och fick komma in och
bli igångsatt. Det tog några timmar innan det satte igång, men sen
blev det en väldig fart. Och jag fattade grejen med lustgas. Ju ondare
det gjorde, desto hårdare tryckte jag masken mot ansiktet. Det här
ledde till att det de närmaste dagarna framträdde en lila ring i mitt
ansikte.. Runt näsa och mun hade jag ett präktigt blåmärke!

När krystvärkarna hade satt igång så tog det inte lång stund
förrän personalen började skramla med nån vagn med läskiga verktyg
på. Jag undrade omtöcknad vad som pågick. Det var fullt ös i
rummet. Det visade sig att Sonens hjärtljud försvann varje gång det
kom en krystvärk. Akut kejsarsnitt förbereddes. Jag fick panik, för
det var en stor skräck hos mig att behöva bli snittad.

"okej, då måste barnet ut på nästa värk"

"hjälp mig då!!"

Varvid en mycket bastant sköterska häver sig med sin fulla tyngd på
min mage. Han kom ut. Inte med så mycket dunder kanske, men väl ett
rejält brak...

Det är så han gör fortfarande. Han kommer sent, men det går aldrig
att undvika att han dyker upp. Han märks.

Vid den här tiden för exakt 16 år sen så låg jag i en säng och
hade min bebis på min mage. Han låg på mage och lyfte upp huvudet
helt själv. Jag fattade att det var tidigt, men inte HUR tidigt det
var. Och så fortsatte det. Han satt och kröp när han var 5 månader,
han sprang och han pratade när han var 9 månader. Då visste jag inte
det jag vet nu, att dessa lättheter är tecken på ADHD. Men nu vet
vi. Precis som vi nu känner till så oändligt många fler av alla
hans lättheter. Och det kommer alldeles säkert att visa sig finnas
många, många fler.

onsdag 26 januari 2011

Bara marginellt

Jag må ha klarat mig över jul och nyår utan att bli lämnad.

Men jag klarade inte januari ut.

måndag 24 januari 2011

Ett år

Idag är det ett år sedan min bror Dick gick bort. Mina tankar har
varit mycket hos hans döttrar och hans fru. Och jag saknar honom. Jag
är lite arg, för vi hade planerat att göra en massa saker ihop.
Äntligen! Och vi hade börjat integrerar våra familjer med varann.
Äntligen!

Och så går han och dör. Fan.

Han var så himla klok och kärleksfull. Han var en riktig storebror
för mig. Han var sådär stolt som bara en storebror kan vara och han
kramades som en sådan också.

Jag är så oändligt ledsen över att jag inte fick fler år med
honom. Att jag inte fick fler stunder på tu man hand i hans lilla
lande på torpet, eller med alla runt kaffebordet i solskenet.

Och jag saknar hans brev. Vi brevväxlade i många år och det var
väldigt speciellt. Han var särskilt mycket vän med orden och
använde dem och älskade dem så väl.

Jag är glad att Dick var min bror. Men det river och bråkar i mig att
han är borta!!

söndag 23 januari 2011

På kvällen den 31:a december


Vi åt en galen nyårsmiddag. Vi beställde två fat med fisk och skaldjur och trodde att servitören skojade när han ställde ner en pulka full med mat på ena hörnet av vårt bord. Att han skulle gå vidare med det till ett sällskap om åtta personer eller så. Så var det inte. Det var den ena pulkan av två som var till oss. Tre personer. Vi åt hur länge som helst. Bara det att vi fick 4 hela humrar att dela på 3 ... och sen allt annnat. Och det smakade gudomligt. (Även om jag nu i skrivande stund, efter resan till Marocko då jag fick fisk varje dag för att deras vegetariska fantasi fungerade dåligt, inte kan äta det längre. Så äter jag inget kött alls. Kan inte tänka mig att äta fisk heller längre...)

Jag inser nu att jag har genomlevt en jul och ett nyår utan att bli dumpad. Det har ju inte hänt på några år. Grattis på mig och gott nytt år får vi hoppas! Förra nyårsafton vet jag att skrev på bloggen att kommande år knappast kunde bli värre än föregående iaf, eller? Well, det blev det på många sätt. Jag håller käften med sådana utsagor den här gången.

Morgonen 31:a december

Solen går upp i Tamraght och jag vaknar till med en lite ny känsla i kroppen. Ja just det! Vi fick ju ett element in på rummet igår. Det öppnade upp för en helt ny tillvaro när man slapp ha dubbla uppsättningar kläder på sig, inkl raggsockor när man gick till sängs.

Ena sängen gick visst sönder i natt...

fredag 21 januari 2011

Skuggspel

Jag sträcker ut handen lite nu. Ser du den bland skuggorna? Jag vet
inte om du hör mig när avståndet är så stort.

Jag väntar lite bakom men mer säker än förr. På vad jag inte vill
ha. Hetta i magen eller orosfrön som ger tårna liv i hörnen.
Tassande.

Kanske är min dröm din utopi eller så är det bara ord utan dina
egna känslor. Jag hör dig inte när du är därborta. Bara viskningar
stryker förbi när jag nästan sover, stryker min tanke och smittar
mig.

Jag måste akta mig när sikten inte är klar, jag går så lätt
vilse. Jag letar efter stigen där jag trampar på bredvid. Skuggorna
förvillar mig och jag flyttar en bricka eller två i spelet jag inte
vill spela. Håller andan lite grann och lutar pannan där det inte tar
emot. Det växer sly där inte stigen går och fallet dämpas, fastnar
nästan där. Någonstans mitt i, dit inget riktigt når.

onsdag 19 januari 2011

Tuffa Tuffa

I morgon ska jag återigen till djursjukhuset med Tuffa. Ännu en
röntgen. Hon har varit instängd i ett rum i två månader och kommer
troligen att behöva vara det en månad till. Ståltråden i käken är
borttagen och hon är okej, men har fått ett litet underbett som hon
inte hade förut. Skruvarna och metallbitarna i benet satt som de
skulle på förra röntgen den 15:e december. Men hon är lite hjulbent.

Tuffa, jag och Lilla sonen delar rum. Och det är ett kaosrum. På
byråer och på fönsterbrädor ligger fullt av pryttlar, benen på
sängarna avskruvade, allt för att hon inte ska kunna hoppa upp på
något och således sen ner. Ett nedhopp innan benet läkt på alla
ställen skulle kunna förstöra allt.

Varje dag går vi på promenad med henne i lägenheten och hon är med
oss i allt vi kan ha med henne i. Många kvällar har jag kommi på mig
själv med att bära runt på henne som en bebis på min höft.

Jag hoppas att hon snart, snart kan få röra sig fritt. Hon har inte
alls ont, hon äter bra och är för det mesta nöjd. Men hon vill
röra på sig mer. För varje dag som går krafsar hon allt oftare på
dörren för att få komma ut.

Jag önskar att han som misshandlade henne skulle få krafsa på en
dörr istället. I bland är jag bara arg. Finns inte ett uns av något
annat i mig just då. Bara ilska. Det går över och jag tänker annat.

Men jag önskar verkligen att han hade åkt fast.

Nu ligger min lilla katt här på min mage. Hon spinner och tycker att
jag ska klappa henne istället för att knappa på telefonen. Så jag
gör väl det!

tisdag 18 januari 2011

30:e december


Mitt barn.
På de flesta frågor du ställt till mig idag hade jag helt enkelt bara kunnat svara dig. "För att jag älskar dig."

"Varför vill du att jag ska hålla på med extremsporter, då?" (För att det är vad du brinner för och vill göra och det är så bra att du använder din kropp på ett sunt sätt) "För att jag älskar dig."

"Varför oroar du dig för mig , då?" (Därför att mitt liv inte skulle vara värt ett endaste dugg utan dig och när jag blir rädd att något hänt dig så håller jag på att kräkas.) "För att jag älskar dig."

"Varför gör vi det här om det är krångligt och svårt för dig?" ( För att min lycka är när du är lycklig) "För att jag älskar dig."

måndag 17 januari 2011

28:e december


Vi har varit i Agadir och handlat. Nödvändiga saker, som sängkläder (omysiga, obekväma är de på hotellet) onödiga saker som vin och ost. Eller, det är kanske också nödvändigt? Solen hälsar oss glatt varje morgon och när den säger god natt på kvällen blir det kyligt värre. Surfet är lugnare, mjukare, vackrare och jag kan använda min kropp så mycket bättre när jag inte behöver kriga mot strömmar. Att paddla ut och ligga där och vänta på den där vågen jag vill ha.. Och fånga den. Och göra den värsta noosedipen på hela resan. :) Så var det idag. Men jag fångade ett par som jag kom upp på också, stod och svängde och jag kan faktiskt leva på det länge.

Storson och jag satt på en klippa och beundrade solnegången och de surfare som var kvar i vattnet. Jag kände mig nära både honom och mig och det var en varm, skön känsla. Nu ligger jag i sängen och skriver, på innergården ljuder Bob Marley ur högtalarna och jag funderar över det här med att älska precis allt hos en människa och om en största kärlek kan komma igen. Tankarna vandrar runt inuti mig lite likadant som den varma ångan efter min dusch vandrar genom rummet. Rösterna utanför min dörr talar på olika språk och dofterna från köket letar sig in genom mitt fönster, surfare från olika länder har anlänt under de dagar vi har varit här. Det är nu dynamik och rörelse och när jag går utanför min dörr och tar en cigarett hittar jag strax och enkelt någon att prata med. Åh, vad jag gillar det. Åh. Åh. Åh.

När jag är här vill jag födas på nytt och göra en ny resa. En resa helt annorlunda än den jag har gjort. Jag sörjer att jag misshandlat min kropp i så många år och gått miste om så mycket.

Storsonen älskar den här resan och dess innehåll och jag känner ett lugn och en glädje som bäddar ner sig i magvrårna av att jag kan ge honom det här. Så mycket tidigare i hans liv än vad jag kunde ge det till mig själv i mitt liv.

söndag 16 januari 2011

Lådan

Jag har byggt en låda och stoppat mig själv däri. Jag har tänkt att
det finns saker jag inte kan släppa, för då blir det för osäkert
för mig. Jag har inte vågat, för tänk om Storson skulle hamna på
det där mörka stället igen och behöva mig dygnet runt. Eller om
något annat med honom skulle bli för stort. Så jag har byggt på
lådan med anledningar jag har hittat på. Mina rädslor. Men nu har
det hänt att lådan inte är min räddande flotta utan ett fängelse
där väggarna kväver mig och skrämmer mig till tårar.

Faktiskt är jag mycket, mycket bättre än att jag ska behöva en
låda av det här slaget. Och faktiskt mår Storson riktigt bra, han
är starkare, gladare, friskare och snyggare än någonsin.

Nu ska lådan demonteras och jag ska ut. Båda mina barn, jag själv
och alla mina nära har mycket större glädje av mig utan lådan. Jag
pillade och puttade på en bräda i lådan idag och det blev en liten
springa. In ur den springan kom bara ljus och goda energier. Jag ska
pilla och putta lite mer, kanske snart ta mig för att tillochmed riva
och slita.

För ut ur lådan, det ska jag!

lördag 15 januari 2011

Avvakten

Motsträvstrid, väntar på att få se. Noga stillsam i bara mina
tolkningar vet jag att jag inte vet. Väntar på tillmötesgående,
skyndar inte nu. Avståndet håller mig och andetagen går oftast allra
längst ner. Jag har sett och jag har hört, men kan inte tyda allt
till fullo. Jag tolkar, men låter inte tolkningarna styra besluten.
Jag vaktar, med huvudet lite högre än förr. En del av dina ord
verkar vara slut och det hör jag tydligare än de ord du säger. Men
jag väntar nu. Avvaktande ser jag på håll med ögon som jag håller
så öppna jag bara kan. Lägger tillräckligt många stenar på muren
för att kunna ta skydd, men inte så många att du inte kan klättra
över om du verkligen vill. Bakom här lever jag som om du nästan inte
fanns. Kanske är det din vilja, kanske är det min. Jag är
åtminstone min egen vakt.

torsdag 13 januari 2011

Passar inte

Just nu passar saker mig dåligt. Mitt jobb passar dåligt. Min kropp
passar dåligt. Min ekonomi passar extremt dåligt. Min
kärleksrelation passar dåligt. Min lägenhet passar dåligt. Mitt
humör passar urdåligt.

Saker och ting passar inte, de skaver.

onsdag 12 januari 2011

26:e december


Min hyrbräda har blommor. SurfBetty. Jomensåatte, en riktig tjejbräda. När jag var på Bali så köpte jag en T-shirt med trycket "Surf like a girl". Vad nu det betyder? Stor bräda, små vågor? Jag använder inte den tröjan i surfsammanhang. Men när jag hade den och trasiga jeans och tofsar en dag fick jag visa leg på systemet. Jag hade den outfiten hela sommaren efter det.

Det är stökigt i havet i dag. Det skummar rejält mellan vågorna och det är tätt mellan seten. Går inte att ta sig ut i line up. Det finns ingen line up ens, faktsikt. Jag går i och lyfter brädan över vågorna för att komma ut. Det stramar i det trasiga benet när jag kämpar mot strömmarna. Försöker paddla lite, men det är för strömt, jag dras bara inåt igen. Jag går, hoppar, står still hårt för att inte dras inåt efter ett kraftigt set. Går och hoppar igen. Jag kommer nästan ingen vart. Men vitvattnet är stort och jag tar det. Paddlar och kommer med. Kommer inte upp, jag är redan trött! Mitt kära framben, jag är goofy, är så paj att det tröttnat av strömmarna. Jag fångar vitvatten och vinglar omkring hela förmiddagen. Blir orolig att inflammationen ska bli värre och snusar i solen på stranden efter lunchen. Jag är inte i skick för att, som alltid annars, surfa till varje pris.

Jag njuter. Jag har ingen mobil, jag har ingen klocka, har ingen aning om tiden. Bara om vågorna som dundrar in mot stranden och solen som värmer mig. Jag är där. Bara där.

På kvällen, efter surfet, sätter vi oss på takterassen. Dricker öl. Pratar om surfet. Jag ramlade några gånger och min arm gör ont. Ett bra ont. Jag känner, lever, njuter. Är ledig. Ettan och Sonen tar en promenad, jag duschar och trivs i min ensamhet. JAG TRIVS I MIN ENSAMHET. Jag trivs i min ensamhet. Jag trivs. I min ensamhet.

Det ni, är stort.

tisdag 11 januari 2011

25:e december, kväll.


Det klarnar. Det är två surfskolor som kamperar här och det börjar ramla in folk nu. Vi var några av de första nyårsfirarna som kom, helt enklet. Och Storsonen har varmvatten i sitt rum . Faktiskt över hela golevt just nu, eftersom Ettan testade utan att vidta åtgärder som att kolla hur själva duschmunstycket var riktat. Nåväl, jag har fått min varma dusch.

På kvällen kommer Sonen in till oss. "Mamma! Hjälp mig! Det är en sköldpadda på mitt rum!"

Men alltså, hallå. Vänta lite nu. Nu pratar vi om ungen som i alla år varit den i familjen som tagit ut getingar, burit bort spindlar, plockat fästingar på katten. Han panikar nu över en sköldpadda , en söt, fin, liten rar sköldpadda. Han skojar inte. Han törs inte bära ut den. Jag fattar ingenting, men bär ut den. Den är varm. Och fin. Det bor 8 stycken sköldpaddor på hotellet. Som ni ser på bilden blir de kanske snart ännu fler.

Sonen önskade sig en rumskompis, men det var tydligen inte riktigt det här han hade tänkt sig.

måndag 10 januari 2011

25:e december.


I Tamraght.

Det bor ungefär 1000 fåglar på innergården här. Det blir mycket ljud och väldigt mycket fågelbajs av dem. Men inte mer ljud än från min säng, den knarrar när man andas. Jag har nu varit vaken i 35 timmar ungefär, känner mig lite yr. Ettan och Storson tog just en sväng ner till havet. Jag har ont och vill ha lite lugn. Tänkte ta en varm dusch, värma mig och mysa lite. Det är kallt här. 17 grader. För att vara här är det kallt som sjutton. Det finns inga element och fukten kryper längs väggarna. Och nej, den varma dushen kunde jag inte få, för det finns inget varmvatten. Alls.

Nu låter det som att jag inte har det bra, men så är det inte. Jag har det väldigt bra. När vi anlände blev vi serverade en fisk som måste ha grillats av gudar, så god var den och till det drack vi... årets godaste öl! Resan gick hur smidigt som helst, min flygrädsla gjorde mig endast fyrkantig, inte förlamad och det är jag nöjd med. Ettan och Storson busar och trivs och utanför dörren till rummet går en liten farbror och ojar sig över fågelbajset samtidigt som han gör rent poolen. Jag dushar kallt ändå och ligger nu i sängen med kall rumpa, påbylsad med kläder och mysiga sockar. Jag kanske bara sover en stund? Eller ligger här och lyssnar på fåglarna och blir varm.

Man har liksom ingen aning om något här. Och var är de andra surfarna? Det är inte som något annat camp jag varit på. Vi har ingen aning om följande:
1) Vilka tider det är mat. (Allt ingår som brukligt är på ett camp. Allt utom i detta fall..informationen)
2) Var finns surfbrädorna? Och jag har inte sett en enda våtdräkt på tork sen vi kom hit. Känner mig helt vilse.

Ettan och Storson sover. Jag ger mig ut och letar surfare, som rimligen borde sitta någonstans här och ta en öl efter surfet. Det är tid för det nu. Men det är tomt.

De som driver stället är söta. Men pratar inte ett ord engelska. Och jag kan inte ett ord franska. så... Allt löser sig nog. Men det är... märkligt. Ja, märkligt.

söndag 9 januari 2011

Hemma

Jag är hemma. Bland de beståndsdelar som jag flätat ihop till
sammanhanget som är mitt liv. Det viktiga. Mina vänner, barnen,
jobbet, hemmet... Det och mycket mer därtill som gör enheten.
Viktigast av allt är mitt fluff. Jag är glad över att vara bland
mina älskade vänner här som gör min tillvaro så trygg, enkel och
kärleksfull.

Jag vill verkligen inte bo någon annanstans. Trots att det inte ligger
vid havet.

fredag 7 januari 2011

Sista

Nu sista kvällen i Marocko. Saknar er alla och uppdatering kommer inom
kort. Surf salt varm kall glad frisk rädd sjuk glad modig stark svag.
Ungefär så, så länge...