Vi har varit i Agadir och handlat. Nödvändiga saker, som sängkläder (omysiga, obekväma är de på hotellet) onödiga saker som vin och ost. Eller, det är kanske också nödvändigt? Solen hälsar oss glatt varje morgon och när den säger god natt på kvällen blir det kyligt värre. Surfet är lugnare, mjukare, vackrare och jag kan använda min kropp så mycket bättre när jag inte behöver kriga mot strömmar. Att paddla ut och ligga där och vänta på den där vågen jag vill ha.. Och fånga den. Och göra den värsta noosedipen på hela resan. :) Så var det idag. Men jag fångade ett par som jag kom upp på också, stod och svängde och jag kan faktiskt leva på det länge.
Storson och jag satt på en klippa och beundrade solnegången och de surfare som var kvar i vattnet. Jag kände mig nära både honom och mig och det var en varm, skön känsla. Nu ligger jag i sängen och skriver, på innergården ljuder Bob Marley ur högtalarna och jag funderar över det här med att älska precis allt hos en människa och om en största kärlek kan komma igen. Tankarna vandrar runt inuti mig lite likadant som den varma ångan efter min dusch vandrar genom rummet. Rösterna utanför min dörr talar på olika språk och dofterna från köket letar sig in genom mitt fönster, surfare från olika länder har anlänt under de dagar vi har varit här. Det är nu dynamik och rörelse och när jag går utanför min dörr och tar en cigarett hittar jag strax och enkelt någon att prata med. Åh, vad jag gillar det. Åh. Åh. Åh.
När jag är här vill jag födas på nytt och göra en ny resa. En resa helt annorlunda än den jag har gjort. Jag sörjer att jag misshandlat min kropp i så många år och gått miste om så mycket.
Storsonen älskar den här resan och dess innehåll och jag känner ett lugn och en glädje som bäddar ner sig i magvrårna av att jag kan ge honom det här. Så mycket tidigare i hans liv än vad jag kunde ge det till mig själv i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar