inte om du hör mig när avståndet är så stort.
Jag väntar lite bakom men mer säker än förr. På vad jag inte vill
ha. Hetta i magen eller orosfrön som ger tårna liv i hörnen.
Tassande.
Kanske är min dröm din utopi eller så är det bara ord utan dina
egna känslor. Jag hör dig inte när du är därborta. Bara viskningar
stryker förbi när jag nästan sover, stryker min tanke och smittar
mig.
Jag måste akta mig när sikten inte är klar, jag går så lätt
vilse. Jag letar efter stigen där jag trampar på bredvid. Skuggorna
förvillar mig och jag flyttar en bricka eller två i spelet jag inte
vill spela. Håller andan lite grann och lutar pannan där det inte tar
emot. Det växer sly där inte stigen går och fallet dämpas, fastnar
nästan där. Någonstans mitt i, dit inget riktigt når.
4 kommentarer:
Kämpa på!
Eller så ger jag upp, faktiskt. I alla fall i detta fall.
Skit vill jag inte ta och det lutar ditåt nu.
Så jävla, jävla besviken idag!
"jag går så lätt vilse" Mm, de orden kan jag låna. Och när jag emellanåt är nästan säker på att jag inte är vilse, då tror jag att jag gör livet för enkelt för mig. Och så grunnar jag på det, på hur mycket ärlighet gentemot sig själv en liten människa som jag kan tåla...
Ge inte upp.
(oj, och nu ser jag när jag öppnar min slarvigt stängda dator, att kommentaren från igår ligger kvar "tecknen du angav matchade inte ordverifieringen...", here goes again, kram)
Kram
Regn. Ja, det kan också vara så att när man inte är vilse så är det i sig så obekant att det känns vilset ändå!
Eller, så är det för mig iaf...
Skicka en kommentar