Avvakten

Motsträvstrid, väntar på att få se. Noga stillsam i bara mina
tolkningar vet jag att jag inte vet. Väntar på tillmötesgående,
skyndar inte nu. Avståndet håller mig och andetagen går oftast allra
längst ner. Jag har sett och jag har hört, men kan inte tyda allt
till fullo. Jag tolkar, men låter inte tolkningarna styra besluten.
Jag vaktar, med huvudet lite högre än förr. En del av dina ord
verkar vara slut och det hör jag tydligare än de ord du säger. Men
jag väntar nu. Avvaktande ser jag på håll med ögon som jag håller
så öppna jag bara kan. Lägger tillräckligt många stenar på muren
för att kunna ta skydd, men inte så många att du inte kan klättra
över om du verkligen vill. Bakom här lever jag som om du nästan inte
fanns. Kanske är det din vilja, kanske är det min. Jag är
åtminstone min egen vakt.