bupmup

I september förra året började jag kämpa för att stora sonen skulle få en assistent på heltid i skolan.

I januari blev stora sonen remitterad till BUP för att få KBT och hjälp med depressionen han hamnat i .

I februari, efter ett antal misslyckade försök från skolans sida sedan i oktober med olika andra lösningar (ingen som innefattade någon personal med kunskap om NP) än en assistent så hotade jag med att polisanmäla skolan om sonen inte fick en assistent. I mars fick han det....

Trots möten från mig, telefonsamtal, fler möten, samtal med chefen på BUP då jag verkligen inte ansåg att psykologen gjort det han skulle har sonen inte fått komma på KBT. Jag bad att få sonens journalkopior och gå vidare till vårdgarantikansliet för att få hjälp på annat håll. Hon vägrade och övertalade mig att de skulle få en chans till. Dumt nog gick jag med på det. Det dummaste jag gjort på hela våren tror jag.

För varje dag som gått har sonen halkat längre och längre ner. Assistenten fick han för sent, han hade redan gett upp. Det gick bättre ett tag, men utan någon annan form av hjälp med depressionen blev det övermäktigt assistenten och mig.

Fortfarande ingen KBT eller annan hjälp i april.

Nu har jag väntat på att mellanvården ska höra av sig efter att jag skrivit en handlingsplan till dem. Psykolohgen på BUP kunde ju inte skriva den, då han inte känner sonen, de har ju knappt träffats....

För två veckor sen hade vi möte på skolan och BUP mannen var där. Jag har aldrig varit med om att någon varit så oengagerad i min son på ett skolmöte....

I går ringde BUP mannen.

-Hej. Jag har tänkt att vi måste hjälpa Sonen. (NO SHIT, SHERLOCK!)

-Jo, det har jag oxå tänkte ett par år. De har inte hört av sig till mig från mellanvården ännu, vet du varför?

-Ja, jo.. jag tänkte att även socilatjänsten måste kopplas in nu när Sonen inte varit i skolan på så länge.

-Jag vet det, det var därför jag kontaktade soc för två veckor sedan. Ingen annan gjorde ju det. Det vet du ju att jag gjorde. Men jag väntar på att mellanvården ska kontakta mig?

-Ja.. joaaa.. jag ville invänta socialtjänstkontakten. Jag ska skriva ett brev till dem där jag beskriver vad jag ororar mig för gällande Sonen.

(som att han öht skulle oroa sig... han skulle ha satt igång med KBT i februari, men har skitit i det-rent ut sagt!)

-Menar du att att du skjutit på kontakten med mellanvården? Hur länge har du tänkt att Sonen ska må så här utan att få hjälp?

-Jaaoooo.... alltså, sånt här tar tid. Men nu ska jag göra en skrivelse till socialtjänsten. Kan du komma hit och läsa den den 18:e maj kl 15.30?

Någonstans här vet jag inte om jag ska kräkas eller skrika eller gråta eller bara åka dit och slå honom.

FEM MÅNADER! Fem månader har vi väntat på att Sonen ska få hjälp. Hela tiden mår han allt sämre, kommer längre och längre bort från skolan. Allt fler resurser krävs, allt fler instanser måste kopplas på och det tar längre och längre tid. Men det är ingen som GÖR något. Möten och telefonsamtal, men inget som gör någon skillnad för sonen. Bara mer tid som försvinner.

Jag har själv letat upp alternativ, jag känner till en bra skola för Sonen, jag vet en bra psykolog han kan få komma till, jag har massor av ideér på hur han skulle kunna få hjälp. Jag har ägnat timmar och åtskilliga timmar på det här, men jag får ingen hjälp att sätta någon av planerna i verket.

För inget av det här kan göras om det inte görs i samarbete med skolan, BUP och socialtjänsten. Jag får inte bara ta Sonen och knata iväg med honom till en annan skola, ett mellanvårdsalternativ eller en annan psykolog. Hur gärna jag än vill.

Men nu har jag ringt några samtal till. Förstås. Och hittat en instans som hjälper till att lösa den här typen av problem.

Och lite skiner solen på mig och sonen, han fastnar inte varje dag längre och vi pratar mycket och kontakten mellan oss är återigen varm och kärleksfull. Jag älskar den här ungen så makalöst, galet mycket! Vissa kvällar bara sitter vi uppe och pratar, om livet och kärleken. Men det går fortfarande inte att få hoonom att tro på sig själv eller att han kan få hjälp. Ibland nuddar vi lite vid något som liknar en framtidstro för honom, men det bara smeker förbi och in i hans mörker igen.

Nu ska jag ringa några samtal till....

Önska oss lycka till!

----------------

Lånar härmed ett av mina favoritcitat;


"Nämen, om man skulle ta och gå och skjuta sig då."


Vilken måndag.

Jag hoppas innerligt att den aldrig går i repris.


Verkligen.

Halvsjuk

Mått mycket bättre i dag. Inga NiN texter. Haft lite fart, städ och jobb å matlagning å tvätt har fått lite av min tid. Lite ont i halsen bara...

Började dagen med storfamiljsfrukost då lilla sonen är här, min inneboende på plats och stora sonen med flickvän och alla vaknade en efter en och samlades till frukost tillsammans. Skönt häng. Jag gillar verkligen flickvännen, hon "passar här", verkar bra för sonen och hon är rolig att prata med. I morse bytte vi erfarenheter av att sova tillsammans med pojkvän med ADHD. Märkligt, men öppet och bra. Vi var överens om att man kan bli väckt av de märkligaste saker, intrasslad i någon som springer i sömnen till exempel.

Han är verkligen stor, stora sonen. På många sätt passar det mig mycket bättre att vara tonårsmamma än småbarnsmamma. Kanske för att jag avskyr sandlådelekar..? Och att jag gillar att diskutera och uppskattar sjuk humor?

Den här veckan har dock varit en riktig skitvecka för stora sonen. Måndag och tisdag var han så nere.. otrolig kamp för att få upp honom ur sängen och iväg till skolan och han uttryckte sin känsla av värdelöshet och hopplöshet och det gick inte att få honom på andra tankar alls. Jag ringde BUP i desperation för att få en akuttid för honom. De rör sig nämligen mycket, mycket långsamt där och trots detaljerad remiss om vad han behöver så kommer vi aldrig dit.

Jag fick en akuttid i onsdags morse. För mig. Utan sonen. Psykologen ställde en massa frågor om bakgrund, familjeförhållande, skola, nuvarande situation etc.
När mötet var slut så pushade jag igen för att sonen ska få den KBT han fått remiss till.

Det kan han tydligen inte få ändå. Nästa möte är den 1:a april med läkare, mig, sonen och psykologen....

Jag kommer ingen vart!!!! Jag kommer nu, efter inrådan av den psykolog som utredde sonen kontakta ledningen på BUP och vidare för att han ska få det han blivit remitterad till, vilket uppenbarligen BUP inte kan ge. Den är seg den här grottekvarnen...

Det enda BUP kunde erbjuda just nu var att lägga in sonen på psykakuten.

Är det någon som kan förstå eller förklara det???

Sonen har fått en remiss, efter en utredning och kartläggning av hans psykiska hälsa till KBT med en person som är specialiserad på ADHD.... men han blir erbjuden att få psykofarmaka och bli inlagd... Jag tycker det här känns mer och mer som att vara med i en skräckfilm, minst sagt.

Förra veckan var hemsk, med sonen som en trasa. I fredags fick jag inte upp honom alls ur sängen alls. På över en timme, med tjat och lock lyckades jag inte ens få honom ur täcket. Så här kände jag.. "Varför ska jag varje dag tvinga min son att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna?"

Så jag lät honom ligga kvar, åkte till jobbet och ringde Assistenten och bad honom göra något annat med sonen än skola. Museum, bio, vadsomhelst. Bara sonen klev upp ur sängen, för det kändes som dagens mission. Bara han gick upp.

Det funkade, sonen gick upp åt frukost på egen hand och åkte till stan och mötte Assistenten E. Och han var tacksam.

Under helgen har jag funderat väldigt mycket. I dag var sonen min vanliga unge, på gott humör, pratig, mysig och kom i väg på sin enhjulingsträning utan alltför mycket push och kom hem glad och nöjd över sin prestation på träningen.

Jag hämtade honom på stan och vi fick en stund ensamma och jag pratade med honom. Jag ser det som att hans depression är för stor och att pressen som heltid i skolan är för honom i kombination med att han inte får någon hjälp av BUP gör situationen ohållbar. Så vad göra? Jag tror inte att en sjukskrivning skulle vara lyckad alls. Jag frågade sonen om det fanns några ämnen i skolan han skulle vilja fokusera på. Han svarade snabbt, "musik, NO och matte" "Musiken för att den förut har varit så rolig och jag tror den kan bli det igen " jag tyckte det var bra och påpekade att han ju är grymt duktig på att sjunga. "Jag vet att jag är det egentligen... men det har varit skit för att allt har varit för mycket och jag inte har orkat"

(Han går alltså i profilklass där han sökt in med just sång som sitt huvudinstrument och han verkligen grym. På scen som lead singer finns inte ett spår av dålig självkänsla eller hopplöshet. Han är kung...!)

Sen tycker han att NO är roligt och matten kan han se att han kan användning för i livet. (Bra där, sonen)

Jag har pratat med Ass E nyss och berättat om mina tankar. Att sonen ska vara "halvtidssjukskriven" tills han är på banan igen. Att han ska satsa på musik, NO och matte och att E ska hjälpa honom med dessa ämnen.

Detta är som sagt mina tankar och min vilja och jag förstår ju att den måste befästas i många led. Jag börjar med så här.

Sonen kom nyss och satte sig vid datorn, letade upp schemat på nätet och gjorde ett eget schema där han skrev in ämnena och timmar med E.

För att han skulle gå till rektorn i morgon och visa hur han vill göra.

Så det finns ett litet driv här, jag hoppas så det värker att det ska leda någon vart.

Jag inser att jag håller på och driver igenom en halvtidssjukskrivning för min 15-åring.... Det är verkligen en snurrig värd det här...

15-åringen som i dag för övrigt, inte minst, uttryckte en vilja att gå som lärling som antingen ventilationstekninker eller rörmokare.

Första viljan och drömmen om framtiden på mycket länge från honom.

Stårpå

För få förklaringar, ingen sanning som jag tror på. Andra lögner som far i luften och träffar mig där jag kurar utan att ta plats. Många hör dem, ingen står upp för mig. Lögnerna får fritt spelrum. Historia grävs ner och mörkas och händerna vill inte ta i den något mer. Det får inte grävas upp och det osanna försvaras. Trots att lögnerna som far kring mitt huvud, i den yttre elliptiska banan inte bara är om mig så stoppar ingen. Banan är fri. Vinsten är hemkammad, metoderna inte ifrågasatta, men hatet finns kvar. Själv är jag förloraren men likväl den som blir straffad. Vinsten var inte nog.

Destruktivitet i lager. Försöker värja mig och bli arg, men faller på ord som stockar sig och det som inte sägs. Mina sanningar är klara och jag står för dem, där står jag rakt. Jag måste det för mig själv, för den andra som blir ljugen om kan inte stå på vare sig sina vackra händer eller stora fötter. Bara jag måste. Kanske kan jag leva utan hopp, svärtad av rädslorna. Kanske kan jag eller så ristar hoppet djupare än så. Jag vet vad som är sant och det är inte bara jag. Inte där heller.

Locket är på, det sjuder i grytan. Eller är det bara krusningarna på ytan vi anar där?

Idava

Det här han hänt/har jag gjort i dag.

Jag har fått berätta för alla de andra tre bröderna att vi förlorat vår äldsta bror. Det var skitjobbigt.

Jag blev väckt i tid men somnade om och försov mig en timme.

Jag hade ett möte inbokat i dag som var det för mig viktigaste på väldigt länge. Privat var det alltså. Privat, nära, viktigt. Jag blev dissad till förmån för en bilförsäljning och jobb. Den dagen min bror har dött till råga på allt. Jag har sannerligen åkt ner på "viktigförmig" listan hos den här personen... Från plats 2 till plats 200?

En person jag känner väl (kände??) har genomgått en metamorfos där mun och anus har bytt plats. Eftersom det här vanligtvis är en person som pratar väldigt mycket tror jag att jag ska skicka honom en påsklämma att sätta i stjärten för risken är annars överhängande att han bajsar på sig dagarna i ända. (i ända.. hi, hi)

Jag blev räddad från mig själv (och mitt brustna hjärta över död bror och dissat viktigt möte och lite annat tjafs som allmän hjärtesorg och så) under lunchen och blev dessutom full på ett glas rödvin. Alltså på lunchen.

Jag halkade på en isfläck och ramlade pladask på min vänstersida. Hela. Gjorde mest ont i handen. Efter tre timmar började det göra ont i hela högra sidan, dock. Det gör det fortfarande.

Har fått ett mycket användbart tips om vad jag ska göra med allt garn som dräller överallt här sen stora sonen slutade sticka. Att posta detta till någon som kan göra sig offerkofta av den.

Jag har fått ett så kärleksfullt erbjudande att jag knappt kan tro att det är sant.

Jag har haft det märkligaste telefonsamtal jag har haft på många år. Inget har gjort mig så ledsen och frustrerad på länge. Och arg! Och ledsen. Och sårad. Allra mest för att jag hade hoppats på några vettiga svar men inte fick ett enda. För inget har nån vett och sans. Inte på riktigt. Chockskadan sitter i.

Jag har varit så arg att jag kastat alla företagets bestick i golvet. Himlans aggresivt, tycker ni inte? Det hjälpte föga. Måste nog vara något som går sönder för att trycket ska lätta. Men eftersom min sovrumsdörr hänger här trasig sen senast jag var så här maktlöst, frustrerat arg så...
Min personal fick åtminstone det höga nöjet att se mig krypa omkring på alla fyra för att samla i hop alla besticken igen.

Jag har återigen påmints om vilka fantastiska vänner jag har och känner enorm tacksamhet över det. Tack alla ni som hört av er i dag! Och ni som hängt med mig!

Stora sonen har börjat underteckna sina sms till mig med "din älskling".....

Det känns som att jag blivit både tvättad, tumlad, struken och manglad.

Och jag har längtat efter hav. Och sol.

Mmmm.... havet... Bilden är från Torö, ett av mina favoritställen på jorden.

Vinnet

Ärligt. Så här tycker jag inte det borde få vara och det gör mig låg.

Alltså det här;

Att slagen vann över smekningarna.

Att lögnerna vann över ärligheten.

Att hoten vann över omtanken.

Att hårda skrik vann över mjuka viskningar.

Att rädslan vann över kärleken.

Det är skit, rent ut sagt.

Be slut

Tar ett beslut. Eller egentligen flera, flera stycken. Sen sätter jag mig och väntar på någon slags räddning, märker jag. Det var väl ändå inte meningen. Men min önskan far tydligen ut i kosmos och en vän tänker bestämt komma hit och laga middag åt mig i kväll. Oavsett mitt skick.

I går slog jag sönder en dörr i maktlöshetssmärta. Dumt, för jag lyckas inte laga den. I dag har jag varit mer arg på riktigt. Blir behandlad som någon som är i vägen och det känns ju sådär. Riktigt orättvist faktiskt. Jag kan inte komma på vad jag har gjort för att förtjäna det och inte de jag har frågat heller som är insatta... Hmm...För jag har som vanligt varit den som inte ställer några krav eller beter mig bitchigt. Fast jag har sagt till mig själv så många gånger att jag måste bli bättre på det! De bitchiga vinner ju så fett i längden. Suck. Tulletrasa jag, va. Tror att kärlek, mjuka värden och ärlighet ska vinna i längden, bah! Men jag gör det om och om igen och får väl nöja mig med att det kanske lönar sig i nästa liv?

Undrar vad jag hade för mig i mitt förra liv, på tal om det? För nåt fuffens måtte det ha varit. Så fort jag har lite balans och lycka på ingång så ba, tjoff. Halk, slint spläffs så satt man där. Med lite tur så satt jag i alla fall. Har ju också hänt att jag legat helt platt när det halkat till sig.

Jag snackade med Buddha förra veckan när jag besökte ett tempel. Han hade lite allt möjligt att säga. Han sa att det skulle bli tufft på några plan men att om jag tog mig igenom det så skulle jag få tur sen. TUR, va? Kan knappt bärga mig! Vad det gäller kärleken så var han väldigt tydlig med att den som fyller mitt hjärta nu är den rätte. Men alltså, det är ju minst sagt lite fnurror på den tråden. Eller på trossen? Hur är det med kommunikationen Thailand-Sverige för Buddha? För den här hjärtfyllnaden (som då enligt Buddha oxå är helt ömsesidig) sipprar lite väl. Hål i hjärtat, kan man väl kalla det?

För er som inte vet det. Man snackar med Buddha, tänder lite rökelse, kör lite ritual, skakar en burk, får en pinne, får en lapp. På lappen står det vad Buddha har att säga dig. Väldigt praktiskt.

Han sa också att jag skulle bli sjuk, men att det inte behövde vara så allvarligt. Hoppas det var den här matförgiftningen jag hade nu så att det klart. Vill inte vara något mer sjuk på ett tag. Det räcker med allt annat, faktiskt.

Jag har åtminstone bestämt mig. Nu vill det bara till att jag klarar att vara sådär att jag håller fast vid det. Och att det är rätt beslut. Men jag brukar ju säga det själv... "Bättre fel beslut än inget beslut" Så.

Jag har lagt alla korten på bordet, serverat mina inälvor, blottat hela mitt jag och delat med mig av hjärta, själ och andlighet. Sådär, varsågod. Jag kan bara hoppas att det så småningom får någon slags omvårdnad. Men även om inte... Så har jag redan gett det och det vore dumt med ånger eller skuld.

Och nu önskar jag lycka till med arbetet, ärligheten, öppenheten, självkänslan, självbilden, relationerna, hälsan, jobbet, bilen, terapin, snösmältningen, skulden, punkterna, vänskapen och vad det nu mer kan tänkas vara.

Ah. Livet. Lycka till med livet.

Happyweek

Det har hänt en massa saker nu igen. Minsann. Till exempel så gick det åt helvete för stora sonen i den nya klassen om jag ska sammanfatta det hårt och kort och enklet. Till en början så var den största förändringen att jag och sonen började bråka. Och bråka och BRÅÅÅKAAA. Usch. Sen bröt vi ihop. Vi är inte bra alls på att bråka med varann. Det blir ont i magen, tårar och sömnlösa nätter. Det hela slutade med att de ringde från skolan, han skolkade, någon hade sett honom på en balkong hos en tveksam person. Jag får tag på honom och tvingar honom att åka till mitt jobb. Han kommer. Är rätt kaxig och nonchalant. När vi kommer utanför dörren börjar han storgråta, berättar om sina känslor av värdelöshet och vad han inte vågat berätta för mig för att jag varit så arg och för att vi bråkat så mycket.

Jag kliver av bråktåget. Det är ju helt värdelöst. Han har ju liksom bara mig. Vem ska han prata med om inte med mig? Och det är inte heller konstigt att han inte vill prata med mig om jag bara är arg på honom. Vi sätter i gång att lösa saker i stället och det ljusnar.

Den nya mentorn använder sig av metoder som bara inte funkar alls. Han har ingen utbildning i att ta sig an problematiken kring ett neuropsykiatriskt funktionshinder och sonen känner det som att han hamnat i en förvaring där man puttat i hop barn med olika problematik som ingen orkar med. Hemskt ju.

Möte där allt detta gås igenom, vad som hänt hur man ska göra, hur sonen ska få hjälp, andra stuidetekniker.

Inget av detta går fram hos den nya mentorn som inte vill förstå alls och inte vill hjälpa. Han säger att sonen är trotsig när han vill ha hjälp. Han ogillar att sonen inte kan "underordna sig". Det hoppas jag han inte kan! Det har jag inte uppfostrat honoom till att göra!! Underordna sig??? Vad Är det? Han är också arg över att sonen inte kan ta emot instruktioner, inte kan koncentrera sig, inte arbeta självständigt. Men tjena hallå? Har den här personen hört eller förstått något? Det är ju för att sonen inte KAN just dessa saker som han skulle gå i den här klassen.

Byta klass igen. Tillbaka till den gamla vill sonen. Men det gick ju inte toppen där heller. Men sonen kände sig inte orättvist behandlad och lärarna försökte i alla fall hjälpa och förstå. Nytt beslut. Sonen ska få anpassad skolgång. Praktikplats vill han ordna själv. Lite självförtroende tittar fram hos honom. Klart han ska fixa praktikplats själv! Föga förvånansvärt tror inte nya mentorn att sonen ska klara detta på hand, vilken han gladeligen informerar tydligt till sonen.

Pucko.

Men HA! Nu har sonen fixat det. På egen hand blev han med praktikplats i går. Det tog mindre än en vecka. HA!

I måndags hade de konsert i skolan. Sonen gjorde succé. Hur duktig som helst. Och snygg!! En vän sa "Alltså, ursäkta.. men den där killen lär ju få ligga precis hur mycket han vill..!" Det är nog troligt.

Och i går pluggade vi musikhistoria. Utan bråk. Och han sög åt sig som en svamp. Vi har hittat en studieteknik för texter. Härligt!

Den här veckan har hitills gått i ett väldigt bra tecken och jag känner mig glad. Riktigt glad. För det händer saker på riktigt som är bra, härliga, och en del som är helt fantastiskt!

små små fotbollshuliganer?

Lilla sonen går i femte klass. Femmorna spelar fotboll mot sexorna på rasten. Under skoltid. Femmorna vinner. Kanske var de lite kaxiga över det. Kanske sa de något som retade sexorna. Kanske retade det sexorna bara att femmorna vann. Kanske räckte det i sig för att sexorna skulle klå upp fyra killar i femman varav en av dem var min son.

Min lilla son är, som de flesta av er redan vet, ganska lågmäld, duktig i skolan, mer intresserad av sport och böcker än att hänga med polarna och busa.... Han har inte tuppkam, är högljudd eller utmärker sig på något sätt. Han är en pojke.

Han och hans tre klasskompisar som är samma typ av pojkar som min fick regelrätt stryk, blev sparkade, har blåmärken och sår. En av dem tog de stryptag på.

Jag försöker nu bringa klarhet i om det här blivit polisanmält av skolan, har i skrivande stund inte fått svar. Jag har fått beskedet att mentorerna jobbar på det och att föräldrarna till de misshandlande barnen kontaktats. Jaha..?

Ska man bara ta det som "det är sånt som händer mellan grabbar" eller ska man skrika högt och dra i bromsen? När min stora son gick i den här skolan (ute i förorten) fick han stryk flera gånger. Han sa inget för att han var rädd att det bara skulle bli värre då. ......

Blir det det? Kommer min lilla son råka värre ut om det här blir anmält?

Ska han sluta spela fotboll?

Några rådde min stora son att tagga ner punkutstyrseln för att slippa bli slagen, ska min lilla son sluta spela fotboll.. eller framförallt vinna i fotboll?

Finns det något att göra mot våldet? Jag tycker att det känns som att hur man gör har man rumpan bak och måste vara på sin vakt hela tiden. Det spelar ingen roll om mitt barn är en som syns eller ej, stryk åker de på i alla fall uppenbarligen.

Jag inväntar reaktioner från skolan och agerar utifrån det. Fortsättning följer.

gammeltakt

Jag funderar över platser i systemet. Dels i de små systemen som familjer och i vänskaper eller på en arbetsplats. Men sen också i stora sammanhang. Som i ekonomi eller ännu större.. ekologi. Varför finns det ekonominyheter men inte ekologinyheter? Ekonomin är ju ändå bara en liten fjuttdel av världsekologin? Är det inte märkligt? Om vi inte har koll på ekologin så spelar ju det andra väldigt liten roll. Varför är alla ekonomiprofessorer så mycket bättre på att få ut sina kunskaper och sin forskning än de som forskar inom ekologi? Finns det förresten ens något som heter "systemekonomi"? Systemekologi finns ju.

Eller har det mer med efterfrågan att göra? Det har det ju såklart. Jag svarar nu på min egen fråga. För jag vet ju... Börsen och läkemedelsföretagen (de som sköter de mesta av korrumptionen i vårat lilla land) ålägger knappast Nils Kautsky att ta reda på något åt dem, men de har säkert bett Kenneth Rogoff om ett å annat. (Det namnet kanske var ett jättedumt val... men han är ekonomiprofessor i alla fall. Jag känner mer till de inom biologin, förstås)

Är det nån här som orkar läsa sånt här: http://www.beijer.kva.se/discussions.php

Nä, trodde inte det heller.

Men det är superviktigt, otroligt spännande och jag blir grymt frustrerad över att det är så här.

Hmpppff...

BADHD

(Jag har frågat sonen om jag fick skriva om det här. Det fick jag. Han ville det.)

Det är svårt. Med stora sonen. FÖR stora sonen. För mig, som inte räcker till åt honom. Det går inte bra i skolan och jag är arg, maktlös och orolig. Han med.

Jag hade vikt kvällen i dag till att förhöra honom inför SO provet han har på fredag. Det gick inte att förhöra.. inte alls. Och då var ändå meningen att han nu skulle ha pluggat med sin extralärare tre ggr i veckan inför detta prov. Men.. nu kommer det fram.. informationen från rektor, mentor, skolsköterska, psykologen, specialpedagogen... allt som vi pratat om med dem, det som bestämts.. har inte kommit fram till de lärare sonen har dagligen. Hur ska de då kunna hjälpa honom?? När han själv försöker förklara för sina lärare om sina svårigheter blir han inte trodd. Lärarna måste ha på papper att sonen har grava koncentrationssvårigheter, extremt dåligt arbetsminne (som en 6,2 åring). ADHD även kallat (dock utan aggressioner, vilket sonen gärna påpekar och med logik och visuell förmåga som en 16,8 åring)
Jag har det papperet, så även skolsköterskan. Varför har inte sonens extralärare det?? Och varför blir inte sonen trodd?


Sonen får panik och gråter över statsskicken och kan inte få in de fyra lagarna i konstitutionen i huvudet. Jag berättar om yttrandefriheten, om oliktänkande, om tortyr och fängslande och om... Han hör inte. Han kan inte. Han vill, han försöker. Jag ritar och försöker förklara regering å riksdag och utskott och departement. Det går inte, han kan inte. Han är blockerad. Säger att han inte kan höra mig fast han vill. Jag vet inte vad jag ska göra. Det här har ju fungerat förr. Jag berättar för honom, som en historia, om det som står i boken han ska lära. Det brukar sätta sig då. Men inte i dag. För mycket står på spel. Han kommer inte klara provet. Betyg..han måste ha betyg. Han är förkrossad. Jag tappar upp badvatten åt honom i stället. Kramar honom och blir blöt av hans tårar och jag vill själv skrika i frustration. Han VILL ju! Kan någon hjälpa oss??? Jag skulle behöva sitta med honom flera timmar varje dag. Men då får jag ingen lön. Vem kan hjälpa honom, vem kan hjälpa mig? Varför kan de inte skynda sig på i skolan?

Han skolkade i fredags för att han tycker att det känns hopplöst. Han hänger inte med på lektionerna. Han blir rastlös och kan inte vara still. Då stör han de andra och får skit. Han vill inte störa sina vänner. Han vill ju att det ska gå bra för dem. Så han tyckte att det var bättre att han inte gick på några lektioner alls. Så han slapp störa.

Nu har han badat. Tuppkammen ligger platt och han är mitt lilla barn som jag vill hjälpa. "Mamma" står det på tatuerat på axeln på mitt barn. Men mamma räcker inte nu.

langarmorsa

Vilken dag.. Och tänk, jag har en räddare i nöden! På vit springare till och med. Eller nåja.. Typ i alla fall.

Skulle ha åkt hem tidigt i dag, för den där packningen inför flytten. Den som liksom aldrig blir av. För det blev ingen packning i dag heller. Jobbgrejer som minst sagt kom i vägen. Powerpoint som inte ville som jag ville och som jag verkligen behöver i morgon. Det var där räddaren kom in. Tack.

Efter att det var fixat så var det dags att bege sig hemåt, handla, se till att sonen får middag. Vi möts hos grannen för sonen har ingen nyckel. Vi går och handlar. Lite mat och så. Och så ska jag köpa cigaretter. Jo, jag röker en del i den här stressen som är just nu.

Följande händer: Kassörskan ber om mitt OCH SONENS leg. Jag förstår inte först. Tror hon att jag är under 18..? Jäklar vad jag måste se välbehållen ut! Men nej, så är inte fallet. Hon tror att jag ska langa cig åt min son. Vad fan..? Här måste jag tillägga att jag är jobbklädd. Chefklädd. Blusen jag har på mig kostade 1600 sek. (Fast jag köpte den på en outlet till nedsatt pris ;). Uppsatt hår, högklackat. Känner mig inte som white trash direkt. Men jo.. jag måste bevisa att sonen är min son. Annars inga cig. Inga cig får det bli då, min 14-åring bär inte omkring på leg eller pass. Jag blir skitsur. Går till kiosken och köper mina cig.

Får på facebook tipset att gå tillbaka och visa sonens pass. Och faktiskt.. jag gör det. Sur, förorättad, kränkt knatar jag tillbaka med son och pass. Så nu har jag bevisat att sonen är min och att jag inte langar cig till honom.

Hoppas att inte någon annan gör det heller.

Punkjävel

Det här hände i dag. Det är helt sjukt och jag vill varna känsliga läsare. Man blir rädd.

Äldsta Sonen och kompisen går till kiosken på rasten och handlade godis. På väg tillbaka stannade de till vid ett elskåp för att slå sig ner och hänga i solen lite. Sonen lyfter ner en ölfaska som står på skåpet för att få plats att sitta. Ställer den på marken. Kompisen ser på klockan att de måste gå tillbaka så att de inte kommer försent till lektionen. De går. På Ringvägen, solen skiner klockan är 11 på förmiddagen och det är fullt med folk. Efter 150-200 meter kommer de fram till en trappa som går ner till skolan. Där är inga människor. Då kommer en man framstormande mot dem med ölflaskan i handen som sonen ställt på marken. Han är ursinnig, helt ursinnig. Han kallar sonen "jävla punkjävel" skriker att han inte vill att hans två-åriga dotter ska behöva växa upp i ett jävla "pundarhål". Sen rycker han tag i sonen och skallar honom. (!!!!!) Sonen sliter sig loss och springer. Mannen lämnar sin barnvagn med barnet i (!!) springer efter skrikande att sonen ska komma tillbaka (Ja, eller hur.. har farbror godis..?) och vrålar om att jävla punkungar inte ska skräpa ner hans land. Att skattepengarna inte ska gå till att städa efter skitungar. Sonens kompis kontrar med att de kommer att polisanmäla mannen och det är skattepengar som driver polisväsendet. (Bra replik, kompisen.) Nu kommer det ett helt gäng med vuxna ut från en konferens på skolan. Ingen gör något. Men kidsen kommer undan från galningen.

Jag blir uppringd på jobbet av sonen och får storyn. Han är helt lugn och saklig på rösten. Det skrämmer mig och jag förstår att han är chockad, för han är alltid pladdrig annars. Jag åker dit. Skolsköterskan och bitr. rektor är med sonen när jag kommer och håller på med polisanmälan. Den coola lugna sonen blir en tårig en när mamma kommer. Vi åker till akuten, tre undersökningar senare och efter fotografering till journal och polis kan vi går därifrån. Inga farliga inre blödningar och ögat är troligtvis inte skadat för framtiden.

Vi går för att äta sushi. Sonen ser sig hela tiden om över axeln, rädd och orolig. Han undrar hur han ska kunna gå till skolan och gå hem om dagarna när det finns en galning lös. Det undrar jag med och har inget bra svar. Han kommer att dra i hop ett gäng kompisar att gå med på måndag... Han säger " det mest läskiga är att han såg så normal ut. Han var till och med snygg, liksom... man kunde aldrig tro" Vi äter vår sushi medans sonens öga blir allt mer lila och svart. Efter tag säger han " Vet du vad som är allra värst, mamma...? Att han har barn. Om han kan göra så här mot mig, vad gör han då inte mot henne? Stackars, stackars lilla barn.."

Ja, vad säger man.... Vad gör man? Jag känner mig så arg, frustrerad, ledsen, besviken...

Mannen var i trettiofemårsåldern. Han gick med en blå barnvagn med en två-årig dotter i. han har brunt ganska kort hår, blå ögon. Han var klädd i beige byxor, typ chinos, svart skärp, ljusblå pikétröja med en sån där liten krans på vänster bröst. Bara så att ni vet.

Fast det lär ju inte hjälpa. Nu ska jag också polisanmäla.

Fast det hjälper väl inte heller.

Sonen är förövrigt och snyggar till tuppkammen hos frisören just nu. Jag tror den kommer att bli smalare och svart. Så den matchar ögat.