Älska trots

Jag tänker att du älskar mig trots. Trots allt. Trots övervikt och smärta. Trots trötthet och rädslor.

Just nu kan jag inte komma på vad du skulle kunna älska mig för tack vare.

Bara trots.

Länge sedan

Iggy är tre månader.

Vi har flyttat.

Jag har lämnat min borg.

Det är en ny era.

Min ätstörningshjärna har triggats av övervikt och test av 5:2 diet.

Vår bebis är underbar.

Anton går som hovslagarlärling och trivs av själ och hjärta. Chippen har förvandlats till en grymt snygg kille, lång och smart, omtänksam och boxare. Han trasslar fortfarande med sviterna efter sin biologiska fars självmord, men han är tryggare och lugnare på så många sätt.

Anton har kämpat sig till sin drömlärlinsgsplats helt på egen hand.

Jag har bästa barnen.

Jag är galet kär i Kå fortfarande. Han är den bästa man jag haft i mitt liv. Tveklöst.

Jag kan inte skriva mer idag. Hur har ni det? Kommer ni att läsa om jag fortsätter på min blogg? Jag är sugen på att skriva igen. 

Kärlek räcker inte alltid (Och lita inte på gråtande män i Italien)

All of these insurmountable tasks
That lay before me
All of the firsts
And the definite lasts
That lay in store for me

There was a time
When all on my mind was love
Now I find
That most of the time
Love's not enough
In itself

Consequently
I've a tendency
To be unhappy you see
The thoughts in my head
All the words that were said
All the blues and reds
Get to me

There was a time
When all on my mind was love
Now I find
That most of the time
Love's not enough
In itself

All of these absurdities
That lay before us
All of the doubts
And the certainties
That lay in store for us

There was a time
When all on my mind was love
Now I find
That most of the time
Love's not enough
In itself.

Lita inte på gråtande män i Florens.

I don't want to start any blasphemous rumours
But I think that God's got a sick sense of humor
And when I die I expect to find Him laughing

En dröm?

Jag drömde att Ettan ringde mig i natt. Han ringde från Florens och
sa att det var tomt och att han bara ville säga hej. Och jag undrade
vad han ville egentligen. Och han berättade hur levande staden var,
att man till och med kände det på lukten, att det luktade liv. Han sa
att han saknade mig. Och grät. Han sa att ville säga hur mycket han
tycker om mig, men att han vet att han inte får. Jag rättade honom
och sa att det var ringa han inte fick. Frågade om jag inte var tydlig
med det. Han sa jo. Och jag frågade om han mindes att jag sa att jag
bara vill att han ringer om han kommit fram till att han vill leva med
mig. Han sa jo o.
Sen sa han att han tänkt på mig varje dag och att han kämpat emot
impulsen att ringa mig varenda dag. "För att jag inte kan lova dig
Universum och jag tror inte att du nöjer dig med mindre". Detta sagt
till tjejen som nöjt sig med smulor. Pyttesmå asteroidkorn.

Vi pratade i nästan fyra timmar. Om oss. Om det som hänt, om vad vi
känner. Han sa att han älskade mig. Han sa det en gång innan han sa
att han vill igen. Oss. Efter det sa han det flera gånger till.

Gör om gör rätt. Börja om på nytt, varning för dåliga mönster
och ja till det bra, kärleksfulla. Nej till att jag skjuter över makt
han inte vill ha. Ja till lycka och att leva här och nu. Nej till att
jag lägger min lycka i hans händer och nej till att hans närvaro i
mitt liv gör mig orolig. Ja till att börja om i smyg för barnen. Ja
till att dejta. Nej till att fortsätta där vi var. Stort ja till att
jag ska lita till min intution.

Jag minns inte allt som sades i detalj och jag vill inte heller återge
allt. Det är helt mellan bara oss.

Och det var ingen dröm. Det känns lite så idag, för jag sov när
han ringde. Han väckte mig med orden."Det är jag, jag är i Florens
och det är tomt".
Det känns lite som en dröm idag, för jag trodde aldrig det här.
Jag vet inte vad som kommer att hända nu. Det är ett massivt jobb vi
har framför oss om vi verkligen gör det. Jag hoppas att vi gör det,
jag tycker att vi är värda det. Samtalet i natt visade så tydligt
att det vi funderat över när vi varit ifrån varann möttes precis
på mitten. Det känns otroligt värdefullt.

Har jag förresten sagt att jag älskar honom? Det gör jag.

Och till er som känner mina barn; det här en hemlis.

Uppåner.

Han ringde idag. Bilden på honom dök upp på ajfånen och jag
släppte allt, sprang ifrån mina kollegor och svarade. Han bad om
ursäkt för att han ringde. Men han ville så gärna veta hur jag
mådde.

Jag sa ok.

Vi pratade om saker. Men inte om oss.

Men han avslutade samtalet med att än en gång säga förlåt för att
han ringde. Jag sa, för två veckor sen, att jag inte vill att han ska
ringa mig om det inte är för att han kommit på att han vill leva med
mig.

Han ringde ändå. Och vände upp och ner på allt. Jag hamnade på ett
dåligt ställe.

Och jag undrar nu.. Om jag hade sagt att jag mådde skit, vad hade han
gjort då ...? Men det sa jag inte. Förstås. Jag vill ju inte vara
till besvär, gudbevars.

Fan.

Fan för att jag saknar mitt kaffe på sängen på morgnarna. Och för att jag vill trycka mina fötter mot dina som ser så roliga ut, när jag vaknar på morgonen. Och för att jag tänker mer på fredagar när du kom hit och vi var storfamilj med skratt och kärlek än när du stängde mig ute från din vardag.

Och för att jag vill att du ska ringa, hoppas att du ska göra det, fast jag har sagt att du inte får. Fan för att tomheten jag känner när jag kommer hem och du inte längtat efter mig river sönder mig inuti och utanpå. Och för att jag saknar din kropp och din närhet, att ha sex med dig, så mycket att jag inte kan släppa någon annan nära ens så.

Fan för att jag saknar ditt skratt och tänker så mycket mer på det än den där surheten som också finns hos dig. Och för att jag undrar om mitt bagage gjorde att jag var orättvis mot dig. Fan för att jag saknar din doft och för att den enda bild av dig som kommer upp när jag tänker på dig är när du är som allra snyggast. Och för att jag saknar dina kärleksförklaringar, långa mess och våra telefonsamtal när du inte kunde vara här. Fan för att jag tänker mer på att vi hade samma drömmar om framtiden än att du plötsligt inte trodde på oss längre. Och för att jag undrar hur det går för dig och att jag nästan sprängs av att inte få dela saker med dig.

Fan för att jag är den enda av oss som tror och hoppas.

Man hänger med

Jag kastas mellan känslan av att ha gjort något väldigt bra och
känslan av att ha svikit. Mig eller Ettan. Eller båda två. Sen
tänker jag att honom kan jag ju rimligen inte ha svikit. Det var ju
han som valde det här. Och mig har jag nog inte svikit heller. Jag har
gjort något som jag var väldigt, väldigt rädd för att göra och
det är ju modigt. Eller hur?

I kväll släppte jag alla mina pågående projekt (jag gör ett bra
jobb med att fylla livet med saker att fokusera på.. Minst sagt) och
hängde med Stora Sonen till klättercentret. Han bouldrade och jag
coachade. När han hängde där och sträckte sig efter nästa grepp,
bedömde avstånd, tog avstamp och gav allt för att nå fram och
hänga kvar så tyckte jag att det påminde väldigt mycket om mig. Om
mig och hur jag tar mig fram i livet. Satsar allt mot ett grepp som
jag hoppas är det rätta. Om det var det så hänger jag kvar. Om
inte.. Pang rätt ner i backen. Eller i hålet för all del.

Men nu.. Jag liksom hänger med. Glider och slirar, ja. Men hänger med.

Stort och oherhört svårt

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Det här med att behålla självrespekten. Som jag skrev om för ett tag sen. Och att jag hade en plan. Jag tog den planen både till min individualterapeut och det kom upp även i gruppterapin där vi just nu övar på att "agera tvärtemot känslan, fullt ut". Mycket effektiv färdighet. Min plan blev med beröm godkänd.

Jag träffade Ettan i lördags. Det var första gången vi skull ses på över en månad, och jag var helt stissig. Panikattack i badkaret då det kändes som att någon satte sig på mitt bröst. Tog mig igenom med andning och övning i medveten närvaro. Sen tog jag två stora whisky. Jag ville inte! Jo, jag ville inte träffa honom, men jag ville inte göra det jag föresatt mig att göra- liksom ta bort honom ur mitt liv. Jag åkte och träffade honom i alla fall. Vi tog en drink, pratade sammanflätat, enkelt, skrattade, pratade om svåra saker, vi åt god mat, pratet flöt mellan oss med den exakta balansen och dynamiken som vi alltid hade förut. Då, när allt var bra. Då som nu, satt i timmar, höll hand, uppslukade.

Jag tänkte att jag inte skulle kunna. Ta upp det som jag hade föresatt mig att ta upp. ville bara få var i det där bra, mjuka, goda, fina. Men sen, efter tre timmar så gjorde jag det. Bad att få bara berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag inte får ihop, vad jag får ihop, vad som är verkligt för mig. Inga frågor som kräver svar utan bara mina känslor och tankar. Få säga dem och stå för det. Jag gjorde det. Och han lyssnade. Dömde inte, försvarade sig inte. Men frågade lite och samtalet fortsatte med samma närhet och balans.

Sen förklarade jag för honom det svåraste. Att jag tycker väldigt mycket om att han ringer, att jag blir glad när han gör det, att jag vill höra om hans liv och dela med mig av mitt. Men att de här samtalet tar mig till en plats där det inte är bra för mig att vara. Jag sa att jag är kär i honom fortfarande och att jag egentligen inte alls är nöjd med bara dessa samtal. Att jag vill ha mer, allt, och att om han inte vill vara i det så kan jag inte vara hans vän. Bara.

Jag sa det. Det strider mot allt i mina invanda strategier, där jag bara vill vara smidig, klamra mig fast vid hoppet, vara den hjälpsamma, finnas där och inte ställa krav. En märklig strategi att hålla fast vid år efter år, den har ju aldrig fungerat ändå. Men nu släppte jag den och hoppade ut i tomma intet och det skar genom hela kroppen av rädsla.

Samtalet fortsatte och vi kom nu in på varför det gick fel mellan oss. På riktigt. Inte bara de där förklaringarna som jag inte köpt. Och ja, där fanns den. Obalansen. Den som inträder då jag blir riktigt kär. För det som händer i exakt samma sekund som jag blir kär är att jag blir livrädd för att bli lämnad. Vilket obönhörligen, uppenbarligen, leder till exakt det. Jag vill backa tiden, slå det ur mig, önskar att vi träffats när jag kommit så mycket längre, jag önskar mig en chans till. Men vet att det här gjort, att det blev såhär igen och att jag har så mycket jag måste kämpa mig igenom med mig själv för att inte återigen halka ner i det här mönstret. Det blir en galen maktförskjutning som ingen vettig människa vill ha. Och eftersom Ettan är vettig, vill ha inte ha den.

Vi satt kvar till de stängde. Som vanligt. Eller som då. Vi tog en promenad i kylan. Skulle dela en taxi hem, men jag följde med honom upp. För att hämta mina saker som var kvar där. För att göra det fullt ut. Tvärtemotet. Inte lämna saker där och ha en ursäkt till kontakt igen.

Jag blev kvar ett tag, samtalet fortsatte. Han sa fina saker om mig och om vad han känner för mig och jag försvann in i hans famn en stund och lät honom komma nära och ville vara nära. Han ville att jag skulle stanna, men när jag kände honom nära fysiskt så visste jag att en natt med honom skulle trasa sönder mig totalt. För många känslor, för starka, jag skulle aldrig kunna styra eller dämpa.. Så jag reste mig för att gå. Han stoppade mig i dörren och frågade "Är det säkert att jag inte får ringa dig? Kan vi inte prata om det mer?" Jag ville inget hellre än att ta tillbaka det jag hade sagt, ville inget hellre än gå tillbaka in till honom och gömma mig i en drömvärld för några timmar. Jag kunde inte förmå mig att säga orden igen. Jag la huvudet på sned. Han sa" Eller.. Du menade det du sa?" Jag nickade.

Sen gick jag.

Tankenfredag

Jag vill inte störa, men gärna skrika. Jag vill inte förstöra, men gärna be om att ta det igen.
Jag vill vara rytmen för hjärtslagen, inte bortglömd och utbytt.
Jag vill att andetagen ska nå ända dit bort och tillbaka, där du är och jag inte hör vad du säger.
Kunde jag vara det du såg mellan dig och dig som var jag, för oss nästan varje dag
När jag ser saker som visar att kanske allt inte var vad det verkade
så vill jag inte störa, men gärna vara det som luften fylls av och bär
bort på molnen och låta tillitstrasor torka tårarna.

Delsumma

Veckan. Storson ska börja i skola. Jag har jobbat massor på alla
tänkbara plan. Min psykolog ska gå på mammaledighet, vilket har tett
sig mycket skrämmande, men den nya känns ok och separationsångesten
har lättat. På tisdag första träffen med nya. Utvärderat
halvåret hos den gamla och förundras själv över framstegen. De
tydliggjordes. Glad.

Skit och gott blandat på jobbet och bestämt mig för förändring.
Dörrar öppnas och jag tror mer på mig. Saker faller på plats och
även här har saker och ting tydliggjorts. Känner mig hoppfull och
mer kapabel än på länge.

Dessa tre saker synkar väldigt bra. Det är uppåtgående.

Saknar Ettan. Älskar Ettan. Fibblade iväg ett mess igår som inte
borde ha skrivits, än mindre skickats. Typiskt mig. Men nu är det
gjort. Han svarade fint, men med ordval som visar att han uppfattade
det som press. Men kanske lika bra. Som Åsa H så klokt kommenterade
igår... Jag ska nog inte vara vän med den jag vill så mycket mer
med. Typiskt nedåtgående.

På torsdag ska jag i alla fall bjuda världens vackraste man på
rårakor. Sämre kan man ju ha det, eller hur? Om han läser det här
får han hybris och blir paranoid samtidigt. Då blir han knepig att
tas med. Han tror nämligen att jag är kär i honom igen då. Det vill
han inte. Men risken är liten, han läser bara sin egen blogg, mig
veterligen. Han läser min om jag skriver om honom och skickar en
länk. Han är förjäkla skön. Och fruktansvärt jobbig ibland. Men
klok och framförallt väldigt ärlig. Och en person som hjälpt mig
otroligt mycket och som på många sätt betyder mycket för mig och
som har varit med och format mig mer än vad man nog kan tro.

Och världens vackraste man är han, sa jag det? Och han avgudar mina
rårakor.

;)

Inunder

Och jag nådde in igen, utan att det alls var meningen. Och jag minns
när du ville ha mig där. Du sa nu igen att ingen annan kommer åt dig
så, eller någonsin har gjort.

Men du vill inte ha det nu?

Du skrev en gång om att det skrämde dig att jag kom så nära, att
jag fick dig att känna så många saker som du så länge tryckt
undan, men då såg du det som något som var bra för dig. Jag vet att
du stänger av igen och att det är så du vill ha det nu. Och jag
förstår att det inte blir bekvämt att jag trasslar mig in till
känslorna igen, bara av farten. Den farten som är drivet i mitt liv.
Av det som är jag. Den här gången min kärlek till stora sonen. Det
handlade inte ens om oss.

Jag vet inte varför vi pratar så mycket, du och jag. Varför du vill
berätta och visa. Jag vet inte alls vad du tänker och jag frågar
inte heller. Jag avvaktar.

Om du inte vill ha mig inunder, vad gör jag då där? Men det frågar
jag bara här. Och inne i mitt huvud.

Nu

Jag gör och gör. Vaknar där bredvid det tomma, men går ändå upp.
Gör mitt jobb, plockar ihop både mig och saker. Hälsar på, tar
emot. Skrattar och ler. Planerar, organiserar, kväver gråter, sparkar
ifrån, tar ansvar och hjälper till. Åker på liten semester, håller
ihop, hittar tacksamhet, andas frisk luft rätt in i hela systemet.
Straffar lite, gräver lite, ser ner på mig. Önskar annat och andas
lite till. Tänker mig mindre destruktiv framtid.

Sen faller mina armar tomma i sömnlöshet om natten. Magen svider och
hjärnan serverar spöken till vickning. Huden pulsar och är rädd
för lång ensamhet. Jag vill inget hellre än dig. Som smeker mitt
hår och lägger din kind mot min. Stora händer som vill hålla hela
mig i en famn där jag inte syns. Där jag kan vila så jag i morgon
kan inte bara orkar göra och göra, utan även vilja.

Valdel.

Strömmar känslor och vilja genom kroppen, trots att den är tyngd av att ha fått alldeles för lite sömn. Jag testade igår att göra som Regnnatt sa. Att sätta mig stilla lite. Jag berättade för Ettan om en del av min historia som jag inte är stolt över alls, men som är den del av mig och som påverkat mig och påverkar mig nu. Jag öppnade mig trots att jag var otroligt rädd för att göra det.. Rädd för dömande från honom, rädd för att det jag delade med mig skulle förändra hans bild av mig så mycket att jag skulle skrämma bort honom.

Regnnatt hade rätt. Han satte sig på huk bredvid mig när jag var stilla en stund. Han dömde mig inte. Han blev inte glad över att höra hur självdestruktiv jag varit och är. Men han dömde inte. Han försökte på riktigt förstå mig och ta in hur det påverkar honom. Det fanns ett lugn i det som jag inte hade förväntat mig. Lugnet fanns kvar i dag när vi pratade lite till om det. Vi landar hos varann på ett så fint sätt.

Jag var hos min psykolog i morse och fick på ett mycket tydligt vis reda på att hon ansåg mig vara på rätt väg. I det här, i det mesta. Att hon ser att jag väljer, väljer bra och rätt. Att jag plockar fram min visshet mycket oftare nu än vad jag har gjort förut. Och det är sant att jag jobbar hårt, stannar upp och väljer väldigt medvetet. Det är ju därför jag går i den här terapin, för att få valmöjligheter och styrka att kunna välja. Jag är glad att det fungerar, att jag blir hjälpt. Jag på kanten, jag kommer alltid att vara på kanten, men allt oftare kan jag välja sida. Inte bara "hamna ohjälpligt" som alltid förr. Jag kommer alltid vara tvungen att välja riktning och det kommer alltid att kräva en hel del av mig. Men möjligheten finns!

Jag var bortrest i helgen och kom hem på söndagkvällen, väldigt väldigt trött efter en massa jobb. När jag satt i taxin på väg hem från flygplatsen så kände jag så starkt att jag vill att Ettan ska var en del av mitt hemma. En del av allt det jag vill hem till när jag varit borta. Trots att jag var smutsig, trött och sliten så ville jag att han skulle vara där. Och när han väl dök upp i går i mitt kaos med ungar kors och tvärs och matlagning och telefoner som ringer så klappar ett lugn i min mage och alla leenden och närheten gör min ganska alldagliga lägenhet till ett litet paradis att befinna sig i.

Oklara

Jag har min brorsdotter här. Hon blev verkligen inkastad i mitt liv... och då menar jag väl inte direkt de positiva sidorna av det. Hon kom till kontoret när jag precis ägnat en timme åt att gråta typ levern ut genom ena örat. Snorig, rödnäst och med nån slags jäkla prinskorvar på ögonlocken.

Kul början.

Men vi fick en rätt mysig kväll i går, hemma, pratandes, mysandes. Vi har massor att ta igen hon och jag. Av anledningar som jag inte går in på nu och här träffades hon och jag för första gången i våra liv i somras. Jag är glad över att vi gjorde det, det är som att jag liksom hittat en förlorad syster. Det är bara 4 år mellan oss i ålder och jag har aldrig haft någon syster, så...

Vi tittade på bilder från mitt liv. Har en sådär 6000 st som ligger i datorn bara från de senaste 5 åren. Surfresa, skidsemester, Thailand, segla i skärgården, nästa surfresa, huset i skärgården, Thailand, ny skidresa, bilsemester, ännu en surfresa, ännu en bilsemester..och så vidare! Hela tiden!

Jag gick och la mig på kvällen och undrade vem det var på de där bilderna. Och var hon är nu?
Jo, jag var i Thailand i januari. Men det är ju inte så att jag springer på gymmet för att vara fit till nästa surfresa, för jag har ingen inplanerad. Det blev ingen resa till fjällen i år. Jag låg väl här och grät i stället. Jag låg vaken till 4 i morse och tänkte på det här. Vem jag är som singel och vem jag är i en relation. Hur mycket mer energi jag har i en relation.... Vad många saker jag väljer att inte göra när jag inte har någon att göra det med.

Jag gjorde saker efter att O hade lämnat mig också. Jag åkte till Bali och surfade med vänner, jag åkte till Thailand med vänner. Jag åkte på bilsemester på Österlen med en väninna och ut i skärgården med en vän. Men jag saknade O massor och jag gjorde det mest för att jag tänkte att det nog "skulle vara bra för mig".

Ja, inte vet jag. Sjukskriven för utmattningsdepression blev jag i alla fall. Jag tog mig tillbaka och jag kom över O. Jag började göra saker för att jag VILLE, inte bara för att jag kände mig tvungen. Men visst saknades något. Jag är inte en singelperson i grunden, kan man säga. Jag vill dela mitt liv. När blev tillsammans med honom med stort H så sa han vid något tillfälle att han hade suttit och tittat på mina bilder på FB. Och undrat var hans plats var i mitt liv. Med alla resor, alla vänner, allt det fantastiska i mitt liv så undrade han vad jag skulle med honom till....?

Jag försökte få honom att förstå. Visst händer det en massa bra i mitt liv, med resor, vänner, bra jobb, roliga fester och ännu fler resor. Men det är ju meningslöst om jag inte får dela livet med någon. Och då menar jag hela livet... Det som pågår varje dag. Att få vakna med honom på morgonen och somna på hans arm på kvällen, att få alla de där kärleksfulla sms:en som fick det att pirra i magen. Att veta att någon saknar en och tänker på en. Bara att ha någon att planera middagsmaten med och gå och handla med. Att han fanns där för att prata med om vad som händer i vardagen, som stöttar i frågor som rör barnen, i jobbet. Att det finns någon som tycker att jag är den vackraste tjejen på planeten till och med, eller kanske just allra mest, när jag är osminkad med tofsar i håret och har tjocktröja på mig och eldar i spisen på torpet. Helt enkelt så som det var, det ville jag ha. Det var det som saknades på bilderna på FB. Jag vet inte om han förstod, men jag tror det.

Och jag är utan det där nu igen. Jag är singel och jag har ingen att dela livet med i den bemärkelsen jag beskriver ovan.

Jag vill inte på något sätt förringa alla mina viktiga. Vänner och familj. Gudarna ska veta att jag inte klarar mig en dag utan dem och att de gör mina dagar ljusa och bra så ofta.

I dag blev det otroligt tydligt hur mycket jag behöver mina nära. Hur vinglig jag är.

Jag behöver mina nära. Jag behöver mina barn. Jag behöver ME. Jag behöver Inneboende.
Det finns så många saker jag inte klarar utan dem. Jag klarar mycket av de stora kamperna på egen hand, jag driver och sliter med problematiken kring stora sonen, jag driver och sliter på egen hand svårigheter i jobbet. Men jag kan oftast inte gå och handla själv. Jag kan inte ta in posten utan att någon håller mig i handen. Jag kan tydligen verkligen inte ta ut min brorsdotter på en helkväll på stan utan någon mer som håller mig handen. Jag inser det här med kraft och det blir en hemmakväll igen. Jag slår mig i huvudet med min oförmåga. Det gör mig ont att min närmaste inte mår bra och jag vill vara där och vara hennes stöd men i stället rasar jag nerför min kant utan hennes stöd. ...

Som sagt, min brorsdotter blev inkastad i det svåra i mitt liv..... och jag försöker se det goda i att jag den här gången tar hjälp, erkänner att jag behöver mina fina, nära. Inte bara kör på, med ett järngrepp kring mina strategier... Jag öppnar mig, jag trevar och försöker. Jag testar nya sätt.

Och vi var på en otroligt mysig frukost på hemmafiket i morse. Jag och ME, lilla sonen, Inneboende och brorsdotter. God frukost, på många sätt. Jag kom i väg, trots att jag hade en svår morgon. Jag hade aldrig kommit iväg utan dem...

Jag är rädd att jag gör så många besvikna med min oförmåga. Jag hoppas så innerligt att jag inte gör det. Det finns så mycket jag vill klara, men inte klarar. Jag är ledsen om det påverkar mina nära negativt.

Jag vill ha er här, jag klarar mig inte utan.

Sanna mina ord.

Lördag med lite Svenssonmeditativ känsla. När jag vaknade i morse stog Herr Meningslöshet i hallen och kikade in i sovrummet. Han stog i vägen för mig och jag kunde inte ta mig förbi, så jag gick och la mig igen.

Men för varje gång det kom ett mess eller telefonen ringde så blev han allt mindre och till slut kunde jag ta mig förbi honom och ut i köket och göra kaffe.

Tänk att det blir så, igår var jag så glad över mina vänner, mitt liv, jag var tacksam och kände mig uppskattad och uppskattade. Jag skrattade massor och hade en underbar eftermiddag och kväll. Jag tror faktiskt att det händer att har roligare än de flesta :)

Men natten, efter att jag kommit hem och lagt mig, bjöd på saknad och längtan. Tänk att en känsla av tomhet kan fylla en så till den milda grad..?

Så vad är det som sker? Jag får frågor från en del som följt mig här länge...om vem han är, vad som hände. Varför var det så tyst i några månader, vad pågick? Vem skyddar jag för vad? Och vad är det som pågår just nu? Jag vet att jag i vanlig ordning skyddat mig. Jag tror att jag kommer längre i livet genom att skydda andra från vad jag känner, men jag har insett att det inte är sant. Jag ska vara sann.....Det är ju det som är mitt mantra nu. "Var sann mot mig"

Jag kan börja med att berätta att han finns nog inte mer. Den personen jag blev kär i, som var kär i mig. Mannen jag planerade framtiden tillsammans med. Han som skrattade med mig och tyckte jag var den vackraste tjejen på planeten, som jag delade mitt liv med och träffade nästan varje dag, helst flera gånger om dagen. Som inte ville vara utan mig. Och det är väl det jag sörjer. Att han inte finns längre som den kärleksfulle, omtänksamma, goda, snälla, härliga person han var för mig då. För det är banne mig sorg jag känner om jag ska var sann och det skulle jag ju försöka vara.

Jag var hos min terapeut i fredags och vi pratade just om sorg. Hon frågade mig vad som var det allra värsta, vad som gör mest ont just nu. Mitt svar var att jag inte kan prata med honom. Och det slog mig att det är ju precis det som varit det värsta när mina kära har dött. Framför allt Jhonny. Som är min största förlust någonsin. Det att jag inte kunde prata med honom. Det gjorde, och gör fortfarande i bland, mig helt sjuk av maktlöshet, frustration och sorg. Och så är det nu med. Med samma overklighetskänsla. För det fanns lika lite den här gången något som varnade mig för att jag med en smäll aldrig mer skulle få prata med honom som jag tidigare gjort som det mest självklara. Tvärtom tydde allt på att jag äntligen träffat den personen på jorden som förstod mig bäst, som kunde ta allt hos mig och tycka om det och som var ärlig i allt. Som gav mig av sitt innersta och tog emot mitt. Som uttryckte med all önskvärd tydlighet att han vill vara med mig för alltid.(Jag har aldrig blivit så uppvaktad någonsin tidigare...) Som mina barn avgudade, som hade en given plats i mitt liv. Han klev in med buller och bång och gjorde sig känslomässigt oumbärlig för mig på alla sätt... Det var det vackraste, bästa. I vår bubbla, innan den yttre påverkan tog sig genom med mörker och förödelse, så var det det bästa. Så mycket gott att det var svårt att tro att det var sant. Jag har aldrig kommit någon så nära så snabbt tidigare.

Vad är det som jag hänger upp mig på, då? Det var ju flera månader sen nu? Chocken, skulle jag tro har med det att göra. Ingen, allra minst jag, kunde tro att det var sant att han inte skulle vara kvar i det här förunderligt ärliga och kärleksfulla. Vi var ju perfekta för varann, det var vad alla sa och det var vad vi kände. Tillsammans var vi oövervinnliga. Trodde vi. Trodde tydligen allra mest jag.

Och mer då? Ja, det faktum att jag än i dag inte vet vad som hände. Visst har jag pratat med honom. Eller någon som låter som och ser ut som han. Men det är inte han. Det här är en mycket pressad person som drar alla murar skyhöga omkring sig i sin desperation. Jag har fått några försök till halvtaskiga förklaringar som jag vet, och han nog vet att jag vet, inte är sanna....Det gör mig så förbannat, förbannat ont att se en så underbar, fantastisk person värdera sig själv så lågt och dra sig undan allt liv.

Särskilt som han egentligen är som livet självt.....

Jag tror inte att det bara är jag som saknar den där personen. Jag tror att livet gör det också, det dynamiska, fria, med glädje och hopp. Jag vet att vi är flera personer som tycker att livet är en mycket bättre plats med honom i det och att vi hoppas att han kommer tillbaka, även om det inte skulle vara som min kärlek.

Löv

Vi skulle inte ses i kväll. Egentligen. Men vad gör man...

Lappat

En grå och trist dag på det stora hela. Det blaskiga och kalla gör mig lite arg känner jag.

Egentligen är jag inte arg. Fast det var väl ingen som trodde det heller. Känner ändå att jag inte sitter fast, utan att allt som sker, det kan ske parallellt. Skiljer på spekulationer och sanningar med musiken på hög volym i bilen. Ensamtid där med mig med längtan som höjer volymen av sig själv och det blir styrka i orden jag lyssnar på.

Hittade en lapp i går. Från när han hade nyckel hem till mig, en sån där bara vardagslapp, "det finns det å det i frysen och där står det som är ditt och så". Avslutad med "Allt mitt är ditt, särskilt jag". Från då när precis allt annat än att vi skulle vara tillsammans för alltid var helt otänkbart för oss. Puttades hårt i sidled när jag läste den och vinglade till och undrade igen, virvlande genom spekulationer och sanningar som jag sedan ägnat dagen åt att sortera. Sortering som pågick delvis i maktlöshet och den där overklighetskänslan. Att något så starkt bara kan försvinna bort. Inte försvinna som känslor, utan som begrepp. Jag har något mer koll nu och går mer i mitten igen. Och som vanligt drar jag mig tillbaka utan öppet agerande. För jag vill ju inte att allt jag känner ska ställa till besvär, gudbevars. Men jag vill vara sann. Jag vill ta platsen att vara sann. Kan jag göra det på något sätt?

De skrivna orden, så ofta till hjälp att få ur sig. I bland så hämmande. Farligt kan det vara om det landar fel och ont kan de göra när man hittar dem sen.

Vill

Prata

Busa

Lyssna

Se

Känna

Lukta

Vara

Drömma

Göra

Leva

Vår känsla

I solskenet på motorcykel genom stan med tacksamhet i sinnet och lite kalla händer. På uteservering i gasset och solglasögon till låns, med en hel hög fantastiskt sällskap. Jag var glad, det var skönt. Vi skrattade och jag följde händer som underströk det som sas och vi delade med oss till varann om vad som händer nu och sen sist och vad vi ska göra då. Drömmar om framtiden, sorg över det som gick så fel, ironi och galghumor som räddar upp och varma händer som kramar mig och mina lite kallare. Berättelser om resor som har gjorts och tankar om de som ännu inte har ägt rum, samtidigt som solen går ner och vi sveper filtar om benen.

Jag är jag här med dem, inget som hotar och alla vet. Meddelanden utifrån når fram och jag möter modighet och ärlighet och tänker tacksamhet igen och från benen och upp strömmar lite säkerhet, eller är det förnekelse? Jag får ta reda på det sen. Ett annat utifrån befäster något jag redan vet och frustrationen över statusen vimlar mina ögon för en stund och finns kvar här också nu. Jag tror mig ta mig ur litegrann, men det riktiga svajar och påminner inuti.

Ingen vill riktigt gå hem, vi vill låtsas sommaren och att inget är bestämt. Jag pendlar litegrann och landar tryggt och älskad. På motorcykel i mörkret hem blir mina händer ännu kallare och jag tänker att jag tänker klarare därute då. I ljusen som kommer och går vet jag att det består och att jag vill vidare med allt det goda och prova på nytt.