Lördag med lite Svenssonmeditativ känsla. När jag vaknade i morse stog Herr Meningslöshet i hallen och kikade in i sovrummet. Han stog i vägen för mig och jag kunde inte ta mig förbi, så jag gick och la mig igen.
Men för varje gång det kom ett mess eller telefonen ringde så blev han allt mindre och till slut kunde jag ta mig förbi honom och ut i köket och göra kaffe.
Tänk att det blir så, igår var jag så glad över mina vänner, mitt liv, jag var tacksam och kände mig uppskattad och uppskattade. Jag skrattade massor och hade en underbar eftermiddag och kväll. Jag tror faktiskt att det händer att har roligare än de flesta :)
Men natten, efter att jag kommit hem och lagt mig, bjöd på saknad och längtan. Tänk att en känsla av tomhet kan fylla en så till den milda grad..?
Så vad är det som sker? Jag får frågor från en del som följt mig här länge...om vem han är, vad som hände. Varför var det så tyst i några månader, vad pågick? Vem skyddar jag för vad? Och vad är det som pågår just nu? Jag vet att jag i vanlig ordning skyddat mig. Jag tror att jag kommer längre i livet genom att skydda andra från vad jag känner, men jag har insett att det inte är sant. Jag ska vara sann.....Det är ju det som är mitt mantra nu. "Var sann mot mig"
Jag kan börja med att berätta att han finns nog inte mer. Den personen jag blev kär i, som var kär i mig. Mannen jag planerade framtiden tillsammans med. Han som skrattade med mig och tyckte jag var den vackraste tjejen på planeten, som jag delade mitt liv med och träffade nästan varje dag, helst flera gånger om dagen. Som inte ville vara utan mig. Och det är väl det jag sörjer. Att han inte finns längre som den kärleksfulle, omtänksamma, goda, snälla, härliga person han var för mig då. För det är banne mig sorg jag känner om jag ska var sann och det skulle jag ju försöka vara.
Jag var hos min terapeut i fredags och vi pratade just om sorg. Hon frågade mig vad som var det allra värsta, vad som gör mest ont just nu. Mitt svar var att jag inte kan prata med honom. Och det slog mig att det är ju precis det som varit det värsta när mina kära har dött. Framför allt Jhonny. Som är min största förlust någonsin. Det att jag inte kunde prata med honom. Det gjorde, och gör fortfarande i bland, mig helt sjuk av maktlöshet, frustration och sorg. Och så är det nu med. Med samma overklighetskänsla. För det fanns lika lite den här gången något som varnade mig för att jag med en smäll aldrig mer skulle få prata med honom som jag tidigare gjort som det mest självklara. Tvärtom tydde allt på att jag äntligen träffat den personen på jorden som förstod mig bäst, som kunde ta allt hos mig och tycka om det och som var ärlig i allt. Som gav mig av sitt innersta och tog emot mitt. Som uttryckte med all önskvärd tydlighet att han vill vara med mig för alltid.(Jag har aldrig blivit så uppvaktad någonsin tidigare...) Som mina barn avgudade, som hade en given plats i mitt liv. Han klev in med buller och bång och gjorde sig känslomässigt oumbärlig för mig på alla sätt... Det var det vackraste, bästa. I vår bubbla, innan den yttre påverkan tog sig genom med mörker och förödelse, så var det det bästa. Så mycket gott att det var svårt att tro att det var sant. Jag har aldrig kommit någon så nära så snabbt tidigare.
Vad är det som jag hänger upp mig på, då? Det var ju flera månader sen nu? Chocken, skulle jag tro har med det att göra. Ingen, allra minst jag, kunde tro att det var sant att han inte skulle vara kvar i det här förunderligt ärliga och kärleksfulla. Vi var ju perfekta för varann, det var vad alla sa och det var vad vi kände. Tillsammans var vi oövervinnliga. Trodde vi. Trodde tydligen allra mest jag.
Och mer då? Ja, det faktum att jag än i dag inte vet vad som hände. Visst har jag pratat med honom. Eller någon som låter som och ser ut som han. Men det är inte han. Det här är en mycket pressad person som drar alla murar skyhöga omkring sig i sin desperation. Jag har fått några försök till halvtaskiga förklaringar som jag vet, och han nog vet att jag vet, inte är sanna....Det gör mig så förbannat, förbannat ont att se en så underbar, fantastisk person värdera sig själv så lågt och dra sig undan allt liv.
Särskilt som han egentligen är som livet självt.....
Jag tror inte att det bara är jag som saknar den där personen. Jag tror att livet gör det också, det dynamiska, fria, med glädje och hopp. Jag vet att vi är flera personer som tycker att livet är en mycket bättre plats med honom i det och att vi hoppas att han kommer tillbaka, även om det inte skulle vara som min kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar