I Fredags

Nu har jag testat på ryggskott för första gången i mitt liv. Rekommenderas inte!

(Det här inlägget påbörjades i fredags men publicerades ej då, just pga ryggskottet..)

I dag kändes det lite bättre och jag åkte till min terapeut för en dubbeltimme. För första gången låg jag på golvet under en session hos henne, eftersom mitt ryggonda gjorde det omöjligt för mig att sitta. Det var en bra session och jag fick med mig lite enklare och ljusare därifrån. Lite bekräftat att jag får göra som jag tycker det känns bäst med en viss sak. Skönt.

Jag hade egentligen bestämt en semesterdag i dag, men eftersom jag blev liggande med ryggen i går och vi minst sagt blev påverkade av askmolnet i dag så tog jag en eftermiddag på jobbet i ändå.

Dumt nog, eftersom den goda känslan från sessionen med min terapeut byttes mot vredesmod och sorg och ett jädra splaffs då pga ett mejl jag fick. Jobbwise värdelöshetskänsla. Såg mig själv halka långt ner på näringskedjan av känslorna orden i mejlet framkallade. Nämen, man kanske skulle ta och bli receptionist i stället. Och HA en chef. Och bara babbla med folk dagarna i ända. (Jag HAR varit receptionist och det var ett väldans roligt jobb, slackigt och glatt och härligt! Om än grymt dåligt betalt, särskilt i just den branschen jag var i då)

Jag åkte hem till ME, grät ur mig orättviseilskatårar och tog ett glas vin och skickade i väg ett frieri när ME vände ryggen till. Så går det när man ska passa mig och inte passar sig. Det är ingen fara, det var bara Gud jag friade till. Han är van vid att jag stalkar honom ;) Eller jag hoppas att det inte är någon fara...?

Åt middag hos ME, Inneboende kom över också. Vinglade i självkänslan och tröttheten. Andades inte så djupt och saknade en arm att sova på. Tänkte att jag nog ändå, fast kanske inte, och ömsom trodde på mig och ömsom inte.

När jag kom hem väntade ett brev till mig från min mammas bästa väninna i brevlådan. (Som förövrigt var proppfull eftersom jag i min lavin inte klarat av att ta in posten)

Hon har tagit över en av mammas möbler (jag delade ut mammas ägodelar hej vilt bland hennes goda vänner då min fina mamma gick bort..) och hade hittat, längst bak i möbeln, ett brev från mig till min mamma. I det här brevet fanns en kopia på ett gammalt tidningsurklipp. Från 1996. När jag hade mitt första chefsjobb. Artikeln handlar just om att jag så ung, i en ytterst mansdominerad bransch, var chef. Och om företaget jag var chef på.

Det här brevet kom ju rätt lägligt. Det påminde mig om vad jag har haft för mig under mitt yrkesverksamma liv. De val jag gjort, mitt hårda slit som lett mig till att jag nu då varit VD i tre år. Eller mest om allt jag faktiskt kan och är bra på, mer än titeln jag innehar. Visst har det senaste året med allt som skett inte varit det mest produktiva av mina år. En del tid har gått till mig och stora sonen, om man säger. Men jag har varit tydlig med det, styrelsen har varit inbegripen i rubbet, jag har tagit hjälp och jag har gjort mitt bästa.

Så den skit jag fick ta i dag var.. just skit. Ett uttryck kommet ur en rädsla och en oro som jag inte bidragit till på riktigt.

Senare framkom det också att ett missförstånd legat till grund för det otrevliga mejlet. Så som det så ofta gör.... Missförstånd, ett otyg om du frågar mig!

Jag såg verkligen inte klok ut 1996 förövrigt...