Livsspel

Alla i mitt hushåll spelar dataspel förutom jag. De spelar WOW. Även min inneboende.

Mina barn har tjatat på mig massor för att jag också ska göra det. Särskilt sen J flyttade hit. Hon är ju vuxen och spelar, liksom. Alltså, jag HAR testat dataspel några gånger i mitt. Inte min grej. Jag har testat och förkastat och förlustar mig på annat vis.

Jag föll till föga för stora sonens tjat häromdagen och testade igen. Det tog ungefär 7 minuter och sen var jag svettig och arg. Jag fattar inte grejen! Man blir ju utsatt för sådant man vill hålla sig undan i det verkliga livet! Exempel på det här:

Man försöker få någon att gå åt ett håll där det är bra för den att vara. Men den lyder inte! Den går för långt åt något håll, trasslar in sig i något eller ramlar nerför något stup.

Man vill gå upp någonstans. Medan man letar efter ett sätt att göra det på så kommer någon och skjuter ner en.

Man försöker undvika något som är dåligt för en på alla sätt, men det kommer i kapp en precis när man står i en återvändsgränd med rumpan bar och inte kan ta vägen någonstans.

Man kämpar förgäves för att få ihop tillräckligt med skydd för att klara sin igenom sina strider, men kommer ut sårad på andra sidan ändå. Det var något man hade för lite av, trots allt.

Man försöker gå framåt, men någon osynlig kraft gör att man bara står och stampar på samma ställe utan att komma någonstans. Även vid dessa tillfällen finns det risk för att man blir nerslagen eller skjuten i ryggen.

Man ska snurra ett varv. Men man har inte grepp om hur mycket fart som behövs för att snurra bara ett varv så det blir hela tiden för många.

Så, efter 7 minuter vill jag tillbaka till mitt vanliga liv, slippa svetten och stressen och att bli förbannad på att inget blir som jag vill.

Jag tycker det räcker så bra med att snurra lagom många varv i det vanliga livet, att hitta rätt väg, att ta sig uppåt utan hugg i ryggen, att hjälpa de jag älskar att göra val som är bra för dem, att skydda sig lagom mycket så att man klarar sig genom sina strider.

Verkligen så räcker det.

Jag läser mycket hellre en bra bok eller bloggar eller mest av allt-har mänskliga möten!