Lappat

En grå och trist dag på det stora hela. Det blaskiga och kalla gör mig lite arg känner jag.

Egentligen är jag inte arg. Fast det var väl ingen som trodde det heller. Känner ändå att jag inte sitter fast, utan att allt som sker, det kan ske parallellt. Skiljer på spekulationer och sanningar med musiken på hög volym i bilen. Ensamtid där med mig med längtan som höjer volymen av sig själv och det blir styrka i orden jag lyssnar på.

Hittade en lapp i går. Från när han hade nyckel hem till mig, en sån där bara vardagslapp, "det finns det å det i frysen och där står det som är ditt och så". Avslutad med "Allt mitt är ditt, särskilt jag". Från då när precis allt annat än att vi skulle vara tillsammans för alltid var helt otänkbart för oss. Puttades hårt i sidled när jag läste den och vinglade till och undrade igen, virvlande genom spekulationer och sanningar som jag sedan ägnat dagen åt att sortera. Sortering som pågick delvis i maktlöshet och den där overklighetskänslan. Att något så starkt bara kan försvinna bort. Inte försvinna som känslor, utan som begrepp. Jag har något mer koll nu och går mer i mitten igen. Och som vanligt drar jag mig tillbaka utan öppet agerande. För jag vill ju inte att allt jag känner ska ställa till besvär, gudbevars. Men jag vill vara sann. Jag vill ta platsen att vara sann. Kan jag göra det på något sätt?

De skrivna orden, så ofta till hjälp att få ur sig. I bland så hämmande. Farligt kan det vara om det landar fel och ont kan de göra när man hittar dem sen.