fredag 30 juli 2010

Lirkar

Han går och håller armen om mig. Vi går lite före flickvännen med hennes föräldrar. Incheckningen har gått bra, trots att biljetteringen blev klar så sent som i går!

Han lyssnar på mig när jag påminner om turerna när de väl landar. "Glöm inte immigration desks, ni måste svänga upp till höger där och igenom." Han nickar. " Du vet.. det är Thailand. OM inte chauffören kommer så få inte panik. Ni kan ta en taxi." fortsätter jag. Han lutar huvudet lite mot mitt. "Ja mamma, jag vet det. Det är inga problem. Jag fixar."

Bakom oss snäser flickvännen, som är nervös och stressad, åt sina föräldrar som förmanar. De snäser åt varandra, faktiskt. Sonen drar mig lite åt sidan och ställer sig framför mig. Han sätter upp händerna vid våra tinningar som för att avskärma allt utanför från oss. "Vi gör på vårt sätt nu, du och jag, mamma." säger han och ler lite bort mot snäsandet som för att visa att han är glad att vi inte snäser åt varandra. "Jag ska hålla reda på passet och ta hand om min flickvän." Jag ler tillbaka och tittar honom i ögonen där i den lilla tunneln han har gjort. "Jag älskar dig." "Jag älskar dig med mamma" De kvällar och dagar vi har haft för oss själva på sistone har mjukat upp allt mellan oss och vi är oerhört sams. Det jag egentligen är van vid.

Flickvännen med föräldrar har slutat snäsa och kramas och önskar härliga dagar istället. Allt frid och fröjd.

Vi står kvar och tittar på våra barn när de går genom säkerhetskontrollen. För första gången reser stora sonen utomlands utan mig. När de går in genom dörren ut mot gaterna lägger han armen om Flickvännen och klappar henne lite.

Han lirkar sig loss från sin mamma på det mjukaste av sätt nu. I bland är han verkligen den coolaste personen jag vet på hela jorden.

torsdag 29 juli 2010

Packat

Lilla sonen har packat och åkt. Stora sonen har packat och åker i
morgon. Jag ska packa nu och åker i morgon.

Alla åt varsitt håll.

Jag saknar dem redan.

De är verkligen det allra bästa jag vet i hela universum. Fina,
älskade barn.

onsdag 28 juli 2010

Ingen kommentar

I min rara lilla blogosfär, bland vänner och bekanta..... råkade jag häromdagen ut för något obehagligt. Jag blev upprörd som sjutton och har varit tvungen att sansa mig lite.

Jag fick en kommentar till mitt inlägg Från början till slut. En kommentar som jag aldrig, ens i mina vildaste, argaste fantasier skulle få för mig att publicera. Kommentaren handlade inte om mig utan om Exet. Nu var det inte så att det var själva innehållet i kommentaren som gjorde mig upprörd, då det handlade om saker jag sedan länge känner väl till. Jag vet om det för att jag fått det berättat för mig i förtroende och det handlar om ett förtroende med kunskap om en annan människa som jag aldrig någonsin skulle skvätta omkring i kommentarsform på bloggar hursomhelst.

Jag har funderat över syftet med den här kommentaren. Om det var riktat till mig i tron om att det skulle vara upplysande för mig? Men dels hade det väl då kommit på mejlen och inte som en kommentar och dels har då den här anonyma avsändaren fått det helt och alldeles om bakfoten hur relationen mellan mig och Exet såg ut. Totalt och rejält. Men nu var det en kommentar och inte ett mejl så jag utgår från att meningen och önskan var att jag skulle publicera den.

Det gör mig riktigt illa till mods när en människa öppet vill skada en annan och det känns särdeles kymigt när man försöker använda mig som kanal för sina skadande handlingar.

Vad ska man säga...? Skäms, människa. Det känns som rätt sak att säga, helt enkelt.

Vill avsluta det här inlägget med ett stort tack till alla er som skickar mig fina, omtänksamma och kärleksfulla kommentarer! Det gör det ännu mer värdefullt att skriva. Det är så det ska vara.

tisdag 27 juli 2010

Kan

Jag är förkyld. Jätte. Feber, snor och halsont är och hälsar på.

Jag vill hälsa på någon annan, jag. Jag vill ligga i en särskild
soffa och titta ut genom balkongdörren.

Hos honom som jag tycker luktar så gott. Just nu hatar jag det
geografiska avståndet mellan oss innerligt.

Jag tänkte nyss på att mitt i allt det här som skrämmer mig med en
ny relation så finns det saker med honom som gör att jag känner mig
trygg. Jag går till exempel barbent hemma fast att han är där och
det är ljust. Jag visar inte mina ben för nån annars. På stranden
korta stunder om jag måste, men sarong eller byxor åker på snart det
bara går.

Av någon outgrundlig anledning så känns det okej med honom. Att visa
de där anskrämliga benen. Eller så försöker jag omedvetet skrämma
bort honom.

Det tänker jag på med feber i såväl ögon som panna.

Han är också sjuk. Jag tycker lite synd om oss.

söndag 25 juli 2010

Pendlar

Jag har pratat med min "gamla Inneboende" idag. Hon som sett massor av hur jag mått under våren. Som kan se på mig med distans och vara sådär klok....

Jag brottas med en massa rädslor, funderingar och okunskap. Okunskap om mig själv. Och med en del kunskap om mig själv.... Jag gör som vanligt så att jag processar på, utan att ta med den eller dem som har med det som jag processar att göra..

Jag känner inte inte igen mig och har väldigt svårt för att förstå vad det är som gör vad hos mig. Jag är i en jätteny relation, en helt olandad, ömtålig, fin, bumpig sådan. Jag fattar inte bumparna. De skrämmer mig. Jag skrämmer mig. Mina reaktioner är mellan varven väldigt hårda och oresonliga. Som en skitunge i bland. En skitunge som letar fel, dessutom.

Suck.

Jag påverkades så otroligt hårt av det som hände med Exet. Inneboende har förtydligat för mig i dag. Jag har mått så fruktansvärt dåligt över det. Hela min värld påverkades av det. Inneboende sa till mig att allt annat än att jag får reaktioner mot nya människor som kommer in i mitt liv vore helt otänkbart. Nya sorters reaktioner som jag inte haft förut. Och det är ju det jag har. Helt nya reaktioner som jag inte fattar. Eller jo, nu efter det långa telefonsamtalet fattar jag nog lite mer. Men jag har faktiskt inte trott att jag påverkats och skrämts så mycket som jag tydligen har gjort av det som hände. Men visst är det så att inget har gått mer åt helvete vad det gäller relationer för mig i hela mitt liv. Just därför att jag öppnade mig så fullständigt, kände en sådan enorm tillit och platsen för honom i mitt liv var den mest självklara. Och slutet på sagan så abrupt, orättvis, hård och inte minst smärtande. Och än i dag ouppklarad, dessutom.

Jag är i början av något nytt nu. När jag känner pirr i magen kastas jag genast över i osäkerhet, blir rädd, tyst och vill inte göra fel. Analyserar minsta ord och rörelse, säker på att han ändrat sig och inte vill vara med mig längre.

Trygg och säker på hemmaplan med de mina omkring mig kan jag gömma mig bakom den tryggheten, bli irriterad över småsaker, dömande och hård när det närmar sig saker som är känsliga för mig. För att därifrån, på hans hemmaplan, falla hårt för hans sätt och genast befinna mig i en situation där jag är livrädd för att göra fel, vara fel och inte bli omtyckt. Jag pendlar hårt mellan att vara en bitch som förminskar honom till en mespropp som är tyst, försiktig och rädd för att bli lämnad.

I själva verket är den versionen av mig som är "stark" och självständig (dvs bitchig) den som verkligen riskerar att bli lämnad. Kanske kommer det här inte alls att fungera. Kan jag skicka räkning på terapin till Exet? Eller stämma honom? Jag vågar fan inte lita på nån.

Inneboende säger till mig att det enda jag kan göra är att se till att få ordning på tilliten igen. Att det finns de som både säger som det är och dessutom står för det. Att det inte är en självklar följd att bli sårad för att jag öppnar mig.

Jag undrar det jag....?

Som en granne säger "Det är inte lätt att vara ihop och det är inte lätt att inte vara ihop."

lördag 24 juli 2010

Stormigt

Jag sitter på min balkong. Det är en stormig natt. Det regnar hårt
och vinden viner. Jag vet massor och ingenting. Jag vill trösta och
laga både mig och annan.

Jag har fina dagar, men det är mycket jag inte vet. Jag kommer att
sova tryggt i natt, men kanske inte i morgon.

Jag ska försöka att inte grubbla, försöka att vara sann.

Vara sann. Just i natt vet jag inte vad det kommer att vara i morgon.
Nu låter jag min kropp vara varm och stormen tjuta därute.

tisdag 20 juli 2010

Från slut till början

Där är han. Exet. I det han har valt. Jag såg honom igår. Och jag tänkte så "där är han och där kommer han att vara och här är jag och här kommer jag att vara".

Jag kommer aldrig att förstå valet, inte med den vetskap jag har och efter vad jag själv fått uppleva, sett och hört. Som jag ser det hade han kunnat välja annorlunda om han hade haft motivationen. Men den hade var inte nog.

Jag har under det här dryga halvåret blivit matad med att det han sa till mig var sant, alltihop. Jag vill faktiskt inte tro det längre.
För om det var det så är han nu någonstans där det inte är bra för honom att vara. Förut ville jag tro på det, jag ville inte vara lurad. Nu känns det som att det skulle vara mycket enklare att leva med att vara lurad.

Jag vill tro att det inte var nästan något av det han sa till mig som var sant. Då är det enklare att bara avfärda det hela som att han betett sig som en idiot mot mig. Men om det finns sanningar i det han har sagt så beter han sig som en idiot mot sig själv inte minst och även mot en del andra.

Anser jag.

En av mina bästa väninnor som blivit lämnad av sin man frågade mig "Hur kan jag sakna någon som beter sig så fruktansvärt illa mot mig??" Jag svarade henne att det är för att hon saknar den hon var gift med, den mannen som behandlade henne väl, som älskade henne, som var hennes goda livskamrat. Och precis så är det. För alla de som saknar i en sådan situation, tror jag. Naturligtvis har jag inte velat vara i situationen där jag behandlats som skit, helt utan värde. Jag har velat vara i situationen där jag blev behandlad som en prinsessa. Som den vackraste, bästa och klokaste tjejen på planeten.

Häromdagen lyssnade jag på låtar som rör runt rejält i mig, tänkte på allt som hänt-från första dagen jag träffade honom och fram tills nu. Vad som sagts, vad vi gjorde, vad vi sa, vad som skrevs. Lite som när livet passerar revy, som det sägs att det gör, innan man dör.

Det jag hade med honom, det jag har gått igenom efter att han lämnade mig-passerade revy. Kanske var det för att just den delen av mitt mitt liv dör nu. Jag går vidare. Jag önskar mig inga fler tårar och ingen mer saknad i det här ärendet.

Jag tänker att det inte var sant. Att det var en lögn som svepte förbi och att många blev drabbade av lögnen, men att det var en lögn. Mitt motto är att vara sann och då kan jag inte hänga fast vid en lögn. Mitt mående kan inte bäras av rykten och antaganden. Jag har liv här, på riktigt. Mitt framför mig och runt omkring mig flödar massor av liv.

Jag vill inte ha bråk och svek och skada i mitt liv. Inte ens på lite håll. Jag vill vara i goda värden, ärlighet, riktighet.

Jag har alla möjligheter att vara i just det nu och jag vill ta de möjligheterna. Med mig på vägen kan jag ha kvar hur det kändes för mig. Hur sant det var just då för mig och vilka fantastiska känslor som forsade genom mig då. Kärleken i sig är aldrig dålig, men omständigheter runtomkring kan vara det.

Jag var ärlig och jag var sann. Jag var värd att vara ärlig och sann mot. Jag la upp mina inälvor, serverade dem helt blottade och han har suttit med besticken nerstuckna i dem ett tag.

Besticken är borta nu och jag stängde mig. Det har varit sårigt och trasigt därinne, men läkningsprocessen är i full gång....

Och tänk..... Om jag hade fått lite, lite hjälp på traven så hade jag inte behövt skriva det här inlägget (inklusive många fler som jag skrivit under den här tiden sedan han lämnade mig) och jag hade kunnat få ett avslut mycket tidigare. Om han bara hade varit stark nog att ge mig sanningen från honom, hur den än såg ut. Tänk vad mycket enklare det hade sett ut för alla inblandade. Utom just för honom under en timme eller två.

Men det till trots har jag kommit till avslut.

Och jag har hittat en ny början.

söndag 18 juli 2010

Öppet

Det har blivit en spricka i mig. I min fasad. Där kommer känslor
både in och ut i mig som små tornados.

Jag är öppen igen. Om än lite och försiktigt. Men det är fullt
tillräckligt för att jag ska kunna bli sårad igen. Det som jag
värjt mig för.

Det är den här mannen jag träffat ett tag. Han har lirkat och
väntat och bekräftat och uppskattat och varit tydlig och lirkat lite
till. Jag vet inte ens om han vet att det är vad han gjort.

Ju mer jag har fått se av det som är han på riktigt, desto mer har
jag känslor har jag fått för honom.Igår sprack det och det som
hittills varit tycka om har utvecklats till förälskelse. Jag vet inte
om jag är redo för det, jag vet inte om han är redo för det. Jag
vet bara att det drar ett pirr genom magen och att hans blick gör mig
svag. Jag är rädd för att det jag känner nu ska göra mig osäker
och till någon annan än den jag egentligen är.

Jag vill vara stark i den han har fallit för. Sen får vi se var det
leder. Men jag vill.

Jag är glad för honom. Glad att han inte gett upp på mig under de
här månaderna.

Det känns värdefullt.

lördag 17 juli 2010

Skattkistan

Det ska finnas en skattkista vid slutet av regnbågen... Eller hur var
det? Får man önska sig något när man ser en hel regnbåge?

Och när man ser två? Vad händer då?

Då får man väl önska? Får man berätta vad man önskar? Jag vill
gärna berätta. Men jag är rädd att det inte slår in då.

Så... Hur är det egentligen? Vad gäller med det här med regnbågar?

Bli stor

Är det vad du gör? Blir stor? Skaver jag? Du är längre än jag, en
av dina händer kan nästan rymma båda mina. När jag tycker att jag
hjälper dig, tycker du att jag tvingar dig och stänger dina vägar.
Du blir frustrerad och arg och jag tar det som att du är elak och vill
mig ont.

"Han är tonåring" säger de. Och det är du ju. Men jag vill inte ha
det så här hur mycket tonåring du än är. "Konsekvenser" måste jag
ge dig. Då får jag ett barn som går sin väg. När du inte är där
kan du ju inte höra vad jag säger och jag kan absolut inte höra dig.

När du inte orkar. När du inte ens pratar med mig och blir hård mot
mig och livet.... Det är det värsta och det gör mig rädd. De
senaste veckorna känns det som att du dragits tillbaka ner i
hopplösheten igen.

Du som var på gång... Såg lite ljus och hopp och började bli
gladare. Var är du nu? Vad tänker du? Vad är du rädd för?

Jag vill ha dig nära. Jag kan låta dig gå först när du är mig
nära i sinnet. Då kan jag låta dig åka till andra sidan jorden. Jag
skulle sakna dig. Men veta.

Nu saknar jag dig även när du sitter bredvid mig. Kanske blir du stor
nu. Men jag ser det lilla också och vill ta hand om dig.

Jag hoppas att du snart blir så stor att du kan samarbeta med mig.
För jag skulle behöva din hjälp att ta hand om dig. Om oss och det
som är vi, även om vi inte ska leva ihop för alltid så gör vi det
nu. Jag älskar dig oändligt, mitt tonårsbarn. Ta hand om dig när
jag inte får.

fredag 16 juli 2010

Otankar

I morse när jag vaknade så trodde jag i några sekunder att jag var
tillsammans med O.

Sen kom jag på att jag inte är det. Inte alls ju. Jag har ju till och
med varit tillsammans med en till efter honom. Men jag låg kvar i
sängen en stund och tänkte på hur det skulle ha varit om det här
hade varit en semesterdag och vi hade varit tillsammans. Vi skulle ha
gått upp tidigare än vad jag gjorde idag... Och vi hade nog åkt till
havet. Kanske en dag för vindsurf? Jag låg där och saknade honom en
stund. Sen gick jag upp och gjorde lyxfrukost åt lilla sonen.

Strax därefter ringde O. Det har han inte gjort på... Månader. Bara
för att prata lite. Vi pratade segelbåtar och resor och surf och lite
jobb. Länge. Till slut frågade jag om han ringde för något
särskilt. Det gjorde han inte, ville bara prata lite.

Jag sa naturligtvis inget om morgonen. Inget om att jag saknat honom.
Jag har alltid skyddat honom från mig och det kommer jag alltid att
göra.

Det var en märklig morgon.

onsdag 14 juli 2010

Test

Det har hänt en massa som stökat till mig. Exet spökar. Känslor
spökar. Det nya i livet skrämmer och jag vet inte hur jag ska tackla
och bena ut allt.

Jag är rädd för att såra och troligen minst lika rädd för att bli
sårad. Att känna för någon annan än Exet skrämmer mig till skogs.
Men när jag blir avvisande och inte tycker att jag känner som jag
borde så blir jag rädd för det med.

I går fanns det en massa allvar i luften. Då flippade jag helt. Och
började göra galensaker. Vilket sen visade vara ganska bra ändå.
Jag testade mig. Det är kanske det jag ska göra mer av. Inte grubbla
så mycket, utan bara testa. Jag landade i att jag känner för någon
annan än Exet. Även om jag inte är i hamn med exakt vad det handlar
om. Men känner, det gör jag.

Så; mindre grubbla, mer göra.

Min psykolog skulle gnugga händerna om hon läste det här. (Nej, min
nya psykolog följer inte min blogg som min förra gjorde). Hon säger
att det är en av de första sakerna vi ska ta tag i. Grubblerierna som
stökar till och som gör det så mörkt.

Det har varit en tuff dag med bråk med stora sonen. Följt av ett
möte om hans skolgång i höst. Men det var inte vad vi bråkade om
och han skulle inte ens med på det mötet...Vi bråkade om disk, sopor
och attityd.... Men det blev rejält och jag blev fruktansvärt ledsen.
Så ledsen att jag grät tills jag kräktes.

Utanför entrén till Socialtjänsten.... Det har säkert en och annan
gjort före mig, men av andra anledningar.

Dagens plus får faktiskt Bupmupen som verkar ha fått lite koll på
sonens problematik och idag jobbade mot samma mål som jag.

Nu har jag varit och tagit ett kvällsdopp och tar nu ett glas vin och
ska prata om livet med min kära Pi.

tisdag 13 juli 2010

Sweet home

Allt som vanligt igen. Typ.

måndag 12 juli 2010

Inteblogga

Inför semester och semestertiden i sig har gjort att jag inte haft ro att blogga direkt. Får väl tänka att det är bra att jag har sånt ös i livet att jag inte hunnit blogga.

Men jag vet inte om det är det. Jag vet inte om det är särskilt bra att jag inte får ur mig grejer som behöver ut. Jag har bloggat i huvudet, men inte skrivit ner det. Inte ens i mina block.

Jag har i huvudet bloggat om min vänskap till och mina känslor för ME. Jag har tänkt att jag ska skriva om hur det känns att O ska ha barn. Jag har ett inlägg på gång om hur jag ska få in i mitt huvud att jag ska sluta hoppas på en förklaring till Exets sätt att behandla mig och äntligen komma vidare. Jag har flera gånger påbörjat små inlägg om vad jag känner och tänker om saker som händer just nu. Funderingar kring den nya terapin... Och om var jag är på väg och sen det fortsatta letandet av varifrån mina känslostatusar kommer i från.

Jag har haft en vilja att blogga om den underbara veckan på Österlen och mina fina vänner och om barnen.

Men nu är det för varmt för att sitta här. Kanske blir det inlägg till i kväll.

söndag 11 juli 2010

Hemma

Nu är jag hemma igen. I stan. Har lämnat det här huset vid havet
efter att faktiskt ha kallat det "hemma" ett tag.

Jag ligger nu på min balkong och funderar på hur jag skulle må och
hur livet skulle vara om jag bodde vid havet alltid, på riktigt.

Havet gör något med mig som är svårt att förklara. Jag påverkas
otroligt mycket. Det kan lugna mig, det kan ge mig energi, det kan
göra mig fascinerad och nyfiken. Ibland till och med lite rädd. Nära
havet är jag mycket mer i mina känslor.

Havet är magiskt. Det får till och med upp mig tidigt på morgonen
utan problem .....

lördag 10 juli 2010

Dagsdopp

har vi tagit här. Till exempel.

I dag var det 34 grader i skuggan.

Jag trivs och njuter.

Morgondoppen

har skett här.

tisdag 6 juli 2010

Kärleksknuta

Kan man ha i magen. Eller på fingret, tydligen.

I dag valde jag på fingret.

måndag 5 juli 2010

Sushi

Vi har gästspel av urduktig sushikock i det lilla köket på Österlen.

Detta utvecklades till en sushiskola.

Mammorna sitter i solen och dricker vin under tiden.

Och väntar på att maten ska serveras.

Livet är härligt!

lördag 3 juli 2010

Jamendååkervi.

Hejdå Stockholm för ett tag!

fredag 2 juli 2010

Semester

Nu har jag gått på semester.

Och eftersom jag har gjort det så har jag haft så mycket på jobbet innan så att jag inte har hunnit blogga. Och nu ska här packas och grejas så nu hinner jag inte blogga heller.

Vi får se när det blir ordentligt igen.

Skönt ska det bli med en vecka på Österlen med ME och Jo och alla, alla barnen!

Och en dejt har jag på måndag oxå. Eller vad man ska kalla det... Jo, typ dejt får det bli. Trots att han kommer till detta kvinnokollektiv och hälsar på oss allihopa så är det ju han "mannen som jag träffar lite då och då och som jag tänker på mycket".

Nu ska jag försöka komma på nåt smart sätt att packa våtdräkterna. Och inte glömma fennycklarna till brädan. Och minnas att min bil inte den allra största på jorden. Jag är toppenduktig på att packa mycket. Verkligen väldigt duktig.

Och sen ska inte tänka på att det råkar bli den hittills varmaste dagen i år som vi kommer att tillbringa ca 7-8 timmar i en bil.... Och slutligen ska jag inte irra omkring här hela natten eftersom jag ska köra i morgon.

torsdag 1 juli 2010

Jag visste....

Jag visste var du varit
var du en gång kom ifrån
Och en gång var din historia också min

Som musik man bara hör
när man kan tala samma språk
När man delar alla hemligheter
Stora som små

Och jag stal något du ändå ville ge mig
Älskade det jag tog
Men ärligheten, respekten, kärleken bara dog

Och jag stal något du var beredd att ge mig
Du förlät mig, kan du inte se mig
i ögonen, förlåt älskling
jag gör det snart igen

Jag vet var du tar vägen
när du är ensam i din säng
Och vi återvänder om och om igen

Som en bok man bara skriver
när man har slösat varje ord
Om meningslösa självklarheter, meningslösa, meningslösa

Jag stal något du ändå ville ge mig
Älskade det jag tog
Men ärligheten, respekten, kärleken bara dog

Och jag stal något du var beredd att ge mig
Du förlät mig, kan du inte se mig
i ögonen, förlåt älskling
jag gör det snart igen

Och jag stal något du ändå ville ge mig
Älskade det jag tog
Men ärligheten, respekten, kärleken bara dog