Indikationer?

Jag fyller i mitt liv. Jag fyller med jobb, aktiviteter och
färdigheter. Med musik och telefonsamtal och närvaro med barnen. Jag
aktar mig noga för att spinna nedåt i spiralen som drar mig över
kanten och ned i det mörka hålet. Hålen i mig själv proppar jag
fulla med mat. För där går gränsen för vad jag klarar av. Jag
fokuserar på att hålla tempot uppe på aktiviteter och färdigheter.
Stannar upp det som behövs för fokusets skull. Men inte mer. Då
måste hålen fyllas. Jag jobbar en timme till eller två för att
krampen ska släppa, den jag får när jag vill ringa. Höra hans
röst, berätta om det stora som hänt, eller det lilla.

Men jag höjer volymen på min musik, ensam på kontoret. Försöker
att inte låtsas om att alla de tunga beslut jag alltid, alltid måste
ta på egen hand sliter på mig så hårt. En dörr öppnas för mig,
och allt skulle kunna bli så annorlunda om jag inte var ensam. Ensam
som i motsats till tvåsam. Och den dörren kommer att stängas och
allt blir sig likt igen. Så, visst fanns här indikationer på
förändringar i mina levnadsvillkor. Det onda är nog att jag inte kan
ta den förändringen nu.

Delsumma

Veckan. Storson ska börja i skola. Jag har jobbat massor på alla
tänkbara plan. Min psykolog ska gå på mammaledighet, vilket har tett
sig mycket skrämmande, men den nya känns ok och separationsångesten
har lättat. På tisdag första träffen med nya. Utvärderat
halvåret hos den gamla och förundras själv över framstegen. De
tydliggjordes. Glad.

Skit och gott blandat på jobbet och bestämt mig för förändring.
Dörrar öppnas och jag tror mer på mig. Saker faller på plats och
även här har saker och ting tydliggjorts. Känner mig hoppfull och
mer kapabel än på länge.

Dessa tre saker synkar väldigt bra. Det är uppåtgående.

Saknar Ettan. Älskar Ettan. Fibblade iväg ett mess igår som inte
borde ha skrivits, än mindre skickats. Typiskt mig. Men nu är det
gjort. Han svarade fint, men med ordval som visar att han uppfattade
det som press. Men kanske lika bra. Som Åsa H så klokt kommenterade
igår... Jag ska nog inte vara vän med den jag vill så mycket mer
med. Typiskt nedåtgående.

På torsdag ska jag i alla fall bjuda världens vackraste man på
rårakor. Sämre kan man ju ha det, eller hur? Om han läser det här
får han hybris och blir paranoid samtidigt. Då blir han knepig att
tas med. Han tror nämligen att jag är kär i honom igen då. Det vill
han inte. Men risken är liten, han läser bara sin egen blogg, mig
veterligen. Han läser min om jag skriver om honom och skickar en
länk. Han är förjäkla skön. Och fruktansvärt jobbig ibland. Men
klok och framförallt väldigt ärlig. Och en person som hjälpt mig
otroligt mycket och som på många sätt betyder mycket för mig och
som har varit med och format mig mer än vad man nog kan tro.

Och världens vackraste man är han, sa jag det? Och han avgudar mina
rårakor.

;)

Nu

Jag gör och gör. Vaknar där bredvid det tomma, men går ändå upp.
Gör mitt jobb, plockar ihop både mig och saker. Hälsar på, tar
emot. Skrattar och ler. Planerar, organiserar, kväver gråter, sparkar
ifrån, tar ansvar och hjälper till. Åker på liten semester, håller
ihop, hittar tacksamhet, andas frisk luft rätt in i hela systemet.
Straffar lite, gräver lite, ser ner på mig. Önskar annat och andas
lite till. Tänker mig mindre destruktiv framtid.

Sen faller mina armar tomma i sömnlöshet om natten. Magen svider och
hjärnan serverar spöken till vickning. Huden pulsar och är rädd
för lång ensamhet. Jag vill inget hellre än dig. Som smeker mitt
hår och lägger din kind mot min. Stora händer som vill hålla hela
mig i en famn där jag inte syns. Där jag kan vila så jag i morgon
kan inte bara orkar göra och göra, utan även vilja.

Virrvarr

Mitt i, eller i början av-jag vet inte riktigt var jag är, släppandet av mina inrotade strategier så klarar jag det inte längre själv.

I helgen var det svårt igen. Gjorde min läxa. Det värsta jag gjort på länge och jag trillade ner från kanten. Fett. Plask rätt ner i det mörka.

Trots bilden av mig på stigen. Men jag behåller den. Nu mer än någonsin tror jag. För upp ska jag.

Det har hänt massor i dag och sen i lördags.

Känner nu att det är för svårt och känslosamt att skriva om här, jag måste få be om att landa i det lite mer.

Jag är rädd. Rädd för att meningen inte ska komma till mig, att jag ska vara fast i måsten.

Samtidigt får jag hjälp. Jag kommer att få hjälp på riktigt, det är vad som sägs och vad jag hoppas och tror. Det skrämmer mig att jag tas på allvar och jag är tacksam över att jag tas på allvar.

Jag undrar vem jag är och vart jag är på väg.

Jag kastas mellan en tanke om att jag aldrig skulle ha gett mig i det här. Att jag skulle ha blundat och aldrig släppt mina strategier och en tanke om att det är det jag måste göra, släppa dem- falla och hitta ett nytt liv. För jag vill ju inte ha det här. Jag vill ha stora delar av det här, men jag vill ha glädje i det.

Riktig glädje, som jag kan lita på.

Återfall

Jag har haft ett första återfall på tre år. Destruktivt beteende. Äcklat ner mig. I förrgår var det.

Sprang till min terapeut i går, det blev en dubbeltimme med övertid. Har lite baksmälla efter att allt terapeutande. Men vi hittade roten och verktygen. Det är en frihet utan dess like. Det behöver faktiskt inte hända igen. Inte nu, inte om tre år igen. Det behöver inte det.

Jag gick tillbaka till vad jag lärt mig om varför jag tidigare varit så destruktiv och hur jag tog mig ur det då. Jag måste tillåta mig att vara i mina jäkla känslor. Nu gjorde jag inte det den här veckan. Jag har himlat med ögonen åt mig själv. Slagit mig i huvudet med att jag får skylla mig själv, gjort ett helt kluster av små och stora anledningar till varför jag är så dålig och varför jag blir lämnad. Otroligt egofixerat. Som att saker bara skulle bero på mig...? Det här har hursomhelst inte gett mig något utrymme att landa i vad jag känner på riktigt. Jag har "varit duktig". Så himla bra på det.

Så, jag har slagit mig i huvudet med mitt kluster och "skyllt mig själv" och försökt vara i nån normal miljö. Städning och träning och matlagning och sociala kontkter. Det är bra. Det ÄR bra. Men jag har inte haft balansen jag behöver. Jag har återigen tryckt undan. Tills det måste ta uttryck på riktigt. Men det blev inte på riktigt, det blev fel. Fel uttryck. Äckla ner i samma bana som jag slagit mig i huvudet hela veckan.

Jag ska fortsätta göra de här bra sakerna. Ta mina städkvartar, vara social, laga mat, träna-ta hand om mig och mitt liv. Utan att glömma att VARA här. Och i vad jag känner. Jag får känna mig ensam. Jag får känna mig övergiven. Jag ÄR det i bland och det FÅR jag vara ledsen över.

Allt är inte mitt fel, jag ska inte bara skylla mig själv. Jag är inte värd att bli misshandlad av mig själv såhär.

Jag fick en asjobbig läxa av min terapeut. Jag blir helt kall bara jag tänker på att göra den. Jätterädd. Men när jag gör den kommer det inte finnas någon som helst chans att fly undan vad jag känner. Inte en chans. Jag är ju bara så rädd att känna det....

Men hon har rätt. Det är bättre och sundare att känna och rasa ut än att ramla tillbaka i dessa självdestruktiva mönster.

Jag vet att jag "reagerer överdrivet" på att bli lämnad. Men det är ju jag. Jag vill ju vara genuin. Det är så här jag känner. Jag vill inte spela spel. Och den här gången gjorde jag inte det. Jag har aldrig varit så öppen och ärlig med någon i hela mitt liv som jag var den här gången. Jag blev lämnad ändå. Men jag kan inte se tillbaka och ångra att jag inte var mig själv. Det har jag gjort så många gånger förut. När jag ändrat mig efter något jag trott att jag måste vara och smulat sönder det som egentligen är jag. Vilket senare visat sig varit helt fel av mig att göra. Och som jag sedan ångrat så fruktansvärt. Den här gången gjorde jag inte det.

Okej, ett återfall. Men jag fortfarande på väg uppåt. Och det har jag varit ett tag nu. Även mitt under återfallet så var jag det.

Små, små steg...

Hjärtetack

En vännina frågade mig i söndags när vi pratade om stora sonen "Får du någon hjälp då?" Jag tänkte på sonens pappa då och svarade automatiskt nej. Det känns ju sådär med hjälp från skolan också.

Men det är inte sant att jag inte får hjälp! Dels har jag fått hjälp av sonens läkare och hans psykolog. Psykologen var väldigt tuff när hon pratade med skolan om vilken hjälp sonen behöver därifrån och hur otroligt viktigt det är att han får den omgående.

Sen är det ju så att detta med att driva allt som rör sonen med diagnosen, liksom.. bara är en av alla de grejer som hänger över mig just nu. Det är begravning i faggorna, struligt på jobbet, min kärlek har sårat mig och lämnat mig i ett chocktillstånd som jag inte kommer ur. Jag är ledsen! Rent ut sagt. Jag är ledsen och det gör mig till en tristare, mer orkeslös person. Jag orkar/hinner inte med lilla sonen och har ständigt dåligt samvete över det. Jag var en mycket bättre mamma till båda mina barn när jag hade kärleken vid min sida. Så bara är det. Det borde inte vara så men så är det. Han gjorde mig till en bättre person.

Det här med hjälpen. Alltså, igen-mina vänner! Nä, de sitter inte med på möten i skolan och de hjälper inte stora sonen med påklädning och att passa tider etc. Men de hjälper mig!! Jag får visst hjälp!

Följande hände i går; På väg till jobbet. Mycket ledsen var jag. Jag var ledsen hela helgen, det blev vara värre och värre. Måndag morgon brast det. Satt i bilen och grät som en besatt. Kräktes på Hornsgatan. Ringer min vänninna Jo. Hon bor i Skåne. Bra tycker jag, för hon känner inte alla de inblandade i mitt liv och jag kan prata fritt och öppet med henne om allt. Och hon är bra. Klok. Säger bra saker, hjälper mig att reda ut saker. Hon orkar oxå lyssna på mig när jag brakar, rasar, skriker å gråter... Och bara finnas där och förstå... Trygg och sansad. Så, jag ringer henne. Hon tvingar mig att ringa min terapeut. Tvingar. Jag gör det.

Senare under dagen visar det sig att hon också letat upp en av mina närmaste vänner, en granne här va, på FB och kontaktat henne för att hon ska hålla koll på mig.

Jag hålls under uppsikt denna dag, kan man säga. Från tre håll.. minst. Och det var bra. Det var en av de mörkaste dagar jag haft på väldigt länge. Hjälpen fortsätter .

Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara vardagen den här dagen. Att handla, laga mat och ta hand om barn känns som att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna. På riktigt känns det så. Men vet ni, jag behöver inte. Jag fick den bästa hjälp jag kunde ha fått den här dagen/kvällen.

Min ME (grannen inkallad av Skånetjejen) går med mig och handlar. Hon lagar maten (medan jag blir lite lullig på vin hon serverar mig) vi äter i hop med alla barnen. Vi pratar inte om min sorg och mitt elände, vi har bara mysigt. Precis vad jag behövde. En liten paus. Jag får massage av MEs lilla dotter och av min son.

Jag går hem. Jag lägger mig. Jag sover fler timmar den här natten än vad jag gjort på över en månad. Tack vare mina vänner och lite hjälp i vardagen.

Jag är ledsen i dag med. Men jag fick en liten andningsapaus i går som gett mig lite styrka. Åtminstone styrka nog att för ett litet tag trycka undan det som gör så ont.

Tack... Verkligen tack.

Tungtåtrist

Tung dag. Gör det jag måste och borde. Eller några av de saker jag måste eller borde, för jag orkar långtifrån allt.. Har ett problem med den där bilden av den jag ska sträva efter att vara. Jag känner ju inte henne. Jag har aldrig varit där.

Jag är nånstans där jag inte vill vara. Jag känner mig tom. Fast full med sorg. Och som att allt bara är en kamp, inget som är riktigt roligt. Bara måsten och borden och kämpandet. Jag vill få landa nånstans där det är mjukt och varmt. Och få vara glad. Så att jag orkar. Jag är en bättre person, en bättre mamma, en bättre allt när jag är i något jag vill vara i. Det är jag inte nu. Det här är inte så som jag vill leva. Men det är här jag hamnar, gång på gång. Visst har jag tagot mig framåt med en massa saker. Visst finns det goda riktningar. Men det var ju inte här jag ville vara. Planen var en helt annan. Svårt att vänja mig vid det.

Inte ens sånt som jag rimligen borde tycka är skitkul är det. Mer att jag borde göra det för att det säkert är bra för mig.

Kul dag.

Blir säkert bättre.

Såklart blir det det.

Do and dont's

Jag vill skrika men jag är stum. Jag är inte en värdig motståndare alls i dag. Förluster river mig i små bitar och maktlöshetens krafter får mig att ha sönder saker. Jag har tappat kartan och har ingen aning om var jag är på väg nu. Vindar blåser förändring igen och jag vill inte ha den här sortens förändring. Jag måste skydda mig från vinden. Försöker, men inser att den blåser igenom allt. Det finns ingen makt för mig. Jag vill inte ha makt, jag lämnar över den och hoppas att den inte missbrukas.

Du är skadad och jag vill hjälpa men når inte fram. Tror du på det onda som sagts? Har försöken att nå förödelse av det förunderliga lyckats? Nutid och framtid demoleras någonstans bredvid och framför mig. Jag blundar men ljuden tränger igenom. Jag känner blodsmak. Men är det mitt blod? Det vet jag inte. Jag är inte beväpnad.

Inget av mina ord kan kontrollera. Ingen av mina handlingar landar.