färdigheter. Med musik och telefonsamtal och närvaro med barnen. Jag
aktar mig noga för att spinna nedåt i spiralen som drar mig över
kanten och ned i det mörka hålet. Hålen i mig själv proppar jag
fulla med mat. För där går gränsen för vad jag klarar av. Jag
fokuserar på att hålla tempot uppe på aktiviteter och färdigheter.
Stannar upp det som behövs för fokusets skull. Men inte mer. Då
måste hålen fyllas. Jag jobbar en timme till eller två för att
krampen ska släppa, den jag får när jag vill ringa. Höra hans
röst, berätta om det stora som hänt, eller det lilla.
Men jag höjer volymen på min musik, ensam på kontoret. Försöker
att inte låtsas om att alla de tunga beslut jag alltid, alltid måste
ta på egen hand sliter på mig så hårt. En dörr öppnas för mig,
och allt skulle kunna bli så annorlunda om jag inte var ensam. Ensam
som i motsats till tvåsam. Och den dörren kommer att stängas och
allt blir sig likt igen. Så, visst fanns här indikationer på
förändringar i mina levnadsvillkor. Det onda är nog att jag inte kan
ta den förändringen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar