den egentliga meningen är.
Jag har undrar varför Ettan inte hörts av. Tänkt mig att han så
lätt bara klippt. Och att jag nog aldrig var viktig. En vän sa nej.
Sa att Ettan är rädd för vad som händer om han hör av sig, att han
inte vet om jag vill. Om det gör ondare då. Att jag skulle öppna
för dialog om det är vad jag vill ha. Jag har funderat i flera dagar
på det. Om jag ska. Men bestämt inte. Tills i kväll då jag skickade
ett litet mess. Han ringde nästan direkt. Sa att det var (utan att jag
frågat eller påstått) precis som min vän sagt till mig. Det var ett
märkligt samtal. Å ena sidan så vant, en timmes godnattsamtal, å
andra sidan helt koko. Helt koko för att vi inte delar liv längre och
det han berättade om inte längre har med mig att göra. Han sa att
mitt mess kom i exakt rätt tid som om jag hade vetat vad han tänkte.
Att han ville höra min röst. Han sa att "tomt" var det bäst
beskrivande ordet för hur det var.
Han har följt mig på Facebook. Vilket han inte gjorde när vi var
tillsammans. På det viset har han haft koll på mig och att jag haft
näsan ovan ytan.
Det var jobbigt att prata. Ontskönt att höra hans oro över mina
barn. Ontskönt när han sa att han tänkt på mig så mycket.
Nu ligger jag här och snorar och gråter och älskar och hatar att han
också grät och att han sa att han tycker om mig och att han vill att
vi ska ses. För jag förstår att det inte handlar om en väg
tillbaka, bara ett mer utrett avslut.
Någon annan jag älskar har blivit sårad och fått sin tillit skadad.
Igen. Och jag tänker på oss som älskar så här. Att vi är så
lätta att svika, lura, bedra eller lämna. Medan jag vet de som fått
exakt det de vill ha med hjälp av ilska och hot. Som det är
skrämmande som ett hot mot livet att svika, lura, bedra eller
lämna.....
Och jag kan inte låta bli att tycka att det oerhört orättvist och en
mycket märklig mekanism hos de här männen.
I kväll har jag sett en anings norrsken och i morgon blir det
skidbacken. Jag torkar tårarna nu. Och hoppas att tillitstrasorna ska
få lagas igen. För oss alla som fått tilliten trasad på ett eller
annat sätt.
6 kommentarer:
Men visst är det också en märklig mekanism hos oss som faller för det, gör om oss, hukar, inte står upp och dessutom förväntar oss den skit vi får?
Vi måste lita på oss själva först, då behöver vi inte lägga alla ägg i någon annnans korg (med hål i).
Ja, Åsa. Det är det. Jag har nu jobbat hårt med den delen hos mig själv i flera år och har själv sett en förändring hos mig. Jag uttrycker mer, är tydligare, står på mig be
tydligt mer, tar mer plats, ställer lite krav. Men jag kommer aldrig kunna bli någon som skriker och ryar, som slåss och ljuger. Det bara går inte. Så jag måste hitta någon som älskar mig trots, eller kanske tack vare, min försiktighet och min stundom nästan dyrkan.... Men visst är det så att jag inte är i mål på något sätt, jag har massor kvar och kommer att få jobba med det här resten av livet...
Jag nickar och håller med hela vägen från "Och jag tänker på oss som älskar så här...". Jag tycker också att det är oerhört orättvist. Jag har funderat en hel del på det där, plus även på hur vissa jagar personen de älskar, ringer hela tiden, håller koll, "iglar sig fast", tjatar sig till en relation etc. Jag klarar inte det heller. Så jag är lätt att lura, lätt att lämna då jag inte tjatar fast mig och förblir därmed ensam.
Om det som jag läste innan säger jag "kramar i massor", tårarna rann över när jag läste det.
Kärlek.
Colour.. Inte heller jag iglar eller ber. Om någon tenderar att inte vilja vara med mig så tänker jag " okej, det kan jag inte göra något åt " och agerar därefter. Har undrat ibland hur det skulle ha sett ut idag om jag hade gjort annorlunda. Om jag hade bett om en chans till, om jag bönat och hotat... Men jag kommer till slutsatsen att jag vill vara med någon som VILL. Inte av skuld, dåligt samvete eller av bekvämlighet.
Så, ja.. Jag är oxå ensam.
Och ja. Kärlek.
Jag har inte några smarta ord, inga råd, drar mig ibland för att kommentera. Ingen situation, ingen människa är lik en annan, mitt kan missförstås och sådant orkar jag inte just nu.
Men jag vill ändå säga hej, ge en kram (försöker undvika anonymläs). Det du skriver är så rent och för mig sant. Den trasade tilliten som hos mig har blivit till en mur av rädsla vad gäller både att själv svika och samtidigt att lämna ut sitt jag. Det går ju inte ihop men så är det. En rädsla.
Så, en kram!
Tack, Regn. Jag finns där hos dig oxå. Kanske verkar anonym, men det är jag inte. Tror du vet att jag läser och håller hand.
Kramar!
Skicka en kommentar