måndag 30 september 2013

Aldrig

Aldrig förut har det varit så mycket blommor i det här templet. Jag försökte fota så att det skulle synas hur mycket det var men det gick inte. 

Att börja ta farväl.

Jag kom till templet i Mae Phim efter 15 timmars resa och med 2 timmars sömn på två dygn i bagaget. 

Det var mängder av blommor överallt och redan en hel del folk. Templet har varit öppet sedan Eddies död förra lördagen och varje kväll klockan 20 är det en ceremoni med munkar och det finns massor av mat till alla. Som alltid i Thailand. Vi kom dit redan kl 13. Kusinerna Alec och Ken skulle förberedas för att bli munk för ett dygn och på så sätt hjälpa Eddie att hitta rätt efter att han lämnat oss.

Jag tände min rökelse. Pratade med Eddie och försökte förstå. Tomhet började bubbla inuti. Och rädsla för att möta min bror. 

Minns

Jag minns en gång i tiden. Hur det var att hälsa på min bror. Alltid stor familjefrukost kl 7 och alltid stor familjemiddag kl 18. Alltid. Alltid.

Minns hur tryggt det var att bo hos honom. Som att vara hemma hos mamma och pappa. Lika tryggt. Starkt. Kärleksfullt.

För 10 år sedan förlorade min bror sin äldsta son. Min bästa vän. Sorgen och smärtan var enorm och jag saknar honom fortfarande. Jag har skrivit om honom förr. Han var som min bror. 

Min storebror blev förstås helt förkrossad. Att förlora ett barn måste vara det absolut mest smärtsamma en människa kan råka ut för. Min bror blev aldrig den han har varit igen. Han blev dock mer ödmjuk och ägnade ännu mer tid åt sina andra tre barn som fanns kvar. 
Min storebror är lite av en superpappa och har tagit hand om alla fyra barnen utan deras mammor till största delen. De senaste 12 åren helt och hållet. Han är fantastisk. 

Förra lördagen hände det som bara inte fick eller kunde hända. Det hände. Min storebror förlorade ännu en son. Ännu en dödsolycka. Ännu en bruten nacke. Ännu ett barn. Han var 25 år. Jhonny som dog för tio år sedan var då 24 år. 

Mina ord räcker inte för att beskriva smärtan och sorgen. Jag kan inte förklara hur det känns när jag ser min bror. Han har förlorat så mycket nu. Han har krympt. 

Jag har rest ner till Thailand och varit med ett dygn i templet och på kremeringen/begravningen. 

Jag kommer att blogga lite om det.

Jag minns hur det var hos min bror.

Nu äter ingen frukost kl 7 och sällan är det middag kl 18. Min bror är en skugga och de barn han har kvar ledsna och vilsna. Och de är på väg att bli vuxna. Min bror superpappan är nästan utan barn... Det gör mig så fruktansvärt ont ...

fredag 20 september 2013

Ljuv dag

I solsken promenerande på Skansen. Lyckades glömma bort allt jag tycker är hemskt och njöt i det jag tycker är bra. Som att jag har den finaste familjen. 

lördag 7 september 2013

Älska trots

Jag tänker att du älskar mig trots. Trots allt. Trots övervikt och smärta. Trots trötthet och rädslor.

Just nu kan jag inte komma på vad du skulle kunna älska mig för tack vare.


Bara trots.

torsdag 5 september 2013

Sakta

Jag fick havandeskapsförgiftning. Jag fick en spricka i blygdbenet och en foglossning från helvetet. Som värst var det efter förlossningen och jag har först nu kunnat börja gå korta promenader med små myrsteg. Iggy är tre månader och jag har varit utan kryckor i en av dessa. Den första månaden kunde jag inte ens bära min lilla bebis.


Han är underbar och makalös. Jag undrar bara vad jag gav mig in på... En till att oroa mig för resten av livet!! 

Jag har nu tre helt magiskt fina söner. Jag kan knappt tro att det är sant. 

Allt är inte rosa fluff och jag har det tufft mellan varven. Jag vet inte var jag ska börja så det får väl komma när det kommer. Som det kommer. 

Slappna av

tisdag 3 september 2013

Länge sedan

Iggy är tre månader.
Vi har flyttat.
Jag har lämnat min borg.
Det är en ny era.

Min ätstörningshjärna har triggats av övervikt och test av 5:2 diet.
Vår bebis är underbar.
Anton går som hovslagarlärling och trivs av själ och hjärta. Chippen har förvandlats till en grymt snygg kille, lång och smart, omtänksam och boxare. Han trasslar fortfarande med sviterna efter sin biologiska fars självmord, men han är tryggare och lugnare på så många sätt.
Anton har kämpat sig till sin drömlärlinsgsplats helt på egen hand.

Jag har bästa barnen.

Jag är galet kär i Kå fortfarande. Han är den bästa man jag haft i mitt liv. Tveklöst.

Jag kan inte skriva mer idag. Hur har ni det? Kommer ni att läsa om jag fortsätter på min blogg? Jag är sugen på att skriva igen.