Minns hur tryggt det var att bo hos honom. Som att vara hemma hos mamma och pappa. Lika tryggt. Starkt. Kärleksfullt.
För 10 år sedan förlorade min bror sin äldsta son. Min bästa vän. Sorgen och smärtan var enorm och jag saknar honom fortfarande. Jag har skrivit om honom förr. Han var som min bror.
Min storebror blev förstås helt förkrossad. Att förlora ett barn måste vara det absolut mest smärtsamma en människa kan råka ut för. Min bror blev aldrig den han har varit igen. Han blev dock mer ödmjuk och ägnade ännu mer tid åt sina andra tre barn som fanns kvar.
Min storebror är lite av en superpappa och har tagit hand om alla fyra barnen utan deras mammor till största delen. De senaste 12 åren helt och hållet. Han är fantastisk.
Förra lördagen hände det som bara inte fick eller kunde hända. Det hände. Min storebror förlorade ännu en son. Ännu en dödsolycka. Ännu en bruten nacke. Ännu ett barn. Han var 25 år. Jhonny som dog för tio år sedan var då 24 år.
Mina ord räcker inte för att beskriva smärtan och sorgen. Jag kan inte förklara hur det känns när jag ser min bror. Han har förlorat så mycket nu. Han har krympt.
Jag har rest ner till Thailand och varit med ett dygn i templet och på kremeringen/begravningen.
Jag kommer att blogga lite om det.
Jag minns hur det var hos min bror.
Nu äter ingen frukost kl 7 och sällan är det middag kl 18. Min bror är en skugga och de barn han har kvar ledsna och vilsna. Och de är på väg att bli vuxna. Min bror superpappan är nästan utan barn... Det gör mig så fruktansvärt ont ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar