En vännina frågade mig i söndags när vi pratade om stora sonen "Får du någon hjälp då?" Jag tänkte på sonens pappa då och svarade automatiskt nej. Det känns ju sådär med hjälp från skolan också.
Men det är inte sant att jag inte får hjälp! Dels har jag fått hjälp av sonens läkare och hans psykolog. Psykologen var väldigt tuff när hon pratade med skolan om vilken hjälp sonen behöver därifrån och hur otroligt viktigt det är att han får den omgående.
Sen är det ju så att detta med att driva allt som rör sonen med diagnosen, liksom.. bara är en av alla de grejer som hänger över mig just nu. Det är begravning i faggorna, struligt på jobbet, min kärlek har sårat mig och lämnat mig i ett chocktillstånd som jag inte kommer ur. Jag är ledsen! Rent ut sagt. Jag är ledsen och det gör mig till en tristare, mer orkeslös person. Jag orkar/hinner inte med lilla sonen och har ständigt dåligt samvete över det. Jag var en mycket bättre mamma till båda mina barn när jag hade kärleken vid min sida. Så bara är det. Det borde inte vara så men så är det. Han gjorde mig till en bättre person.
Det här med hjälpen. Alltså, igen-mina vänner! Nä, de sitter inte med på möten i skolan och de hjälper inte stora sonen med påklädning och att passa tider etc. Men de hjälper mig!! Jag får visst hjälp!
Följande hände i går; På väg till jobbet. Mycket ledsen var jag. Jag var ledsen hela helgen, det blev vara värre och värre. Måndag morgon brast det. Satt i bilen och grät som en besatt. Kräktes på Hornsgatan. Ringer min vänninna Jo. Hon bor i Skåne. Bra tycker jag, för hon känner inte alla de inblandade i mitt liv och jag kan prata fritt och öppet med henne om allt. Och hon är bra. Klok. Säger bra saker, hjälper mig att reda ut saker. Hon orkar oxå lyssna på mig när jag brakar, rasar, skriker å gråter... Och bara finnas där och förstå... Trygg och sansad. Så, jag ringer henne. Hon tvingar mig att ringa min terapeut. Tvingar. Jag gör det.
Senare under dagen visar det sig att hon också letat upp en av mina närmaste vänner, en granne här va, på FB och kontaktat henne för att hon ska hålla koll på mig.
Jag hålls under uppsikt denna dag, kan man säga. Från tre håll.. minst. Och det var bra. Det var en av de mörkaste dagar jag haft på väldigt länge. Hjälpen fortsätter .
Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara vardagen den här dagen. Att handla, laga mat och ta hand om barn känns som att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna. På riktigt känns det så. Men vet ni, jag behöver inte. Jag fick den bästa hjälp jag kunde ha fått den här dagen/kvällen.
Min ME (grannen inkallad av Skånetjejen) går med mig och handlar. Hon lagar maten (medan jag blir lite lullig på vin hon serverar mig) vi äter i hop med alla barnen. Vi pratar inte om min sorg och mitt elände, vi har bara mysigt. Precis vad jag behövde. En liten paus. Jag får massage av MEs lilla dotter och av min son.
Jag går hem. Jag lägger mig. Jag sover fler timmar den här natten än vad jag gjort på över en månad. Tack vare mina vänner och lite hjälp i vardagen.
Jag är ledsen i dag med. Men jag fick en liten andningsapaus i går som gett mig lite styrka. Åtminstone styrka nog att för ett litet tag trycka undan det som gör så ont.
Tack... Verkligen tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar