Det kom ändå lite hopp till mig i går. Jag låter det vara bra. För hopp ger mig en styrkepuff som jag verkligen behöver för jag har så himla mycket att jobba på med. Letar efter en quickfix men inser egentligen att det inte finns. Får lov att landa i det, även om det känns fruktansvärt jobbigt mellan varven.
Egentligen vet jag inte om det är alldeles bra. Med hoppet. Men så länge jag skiljer på önsketänkade och hopp så ska det väl ändå vara bra. Jag bestämmer mig för att det är bra.
Sedan är det här med glädjen. Den som envisas med att lysa med sin frånvaro. Steget från totalt mörker och elände till glädje är stort. Jättestort. Så stora kliv klarar nog inte ens jag med mina långa ben att ta. Men från totalt mörker och elände till nyfikenhet är inte ett lika stort steg. Det ska jag väl kunna klara?
Så nu ska jag hoppas lite och vara lite nyfiken.
Jag vill så gärna komma ur det tråkigaste. Att det är så mörkt och meningslöst.
Att vara på gränsen är ok. Att ha mina "ups and downs" är ok. Så länge jag har mina toppar kan jag stå ut med dalarna. Men här, nedputtad från kanten knatandes omkring på botten av hålet varv efter varv, vill jag inte vara.
Hopp och nyfikenhet. In i det, go bejbi, go bejbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar