Sorglad

I dag var det begravning.

Min bror Dick begravdes. Eller i alla fall hölls en begravning. För att begrava är väl att gräva ner? Han grävdes inte ner i dag.

Vi var på Rackstadsmuseét i Arvika. Det var rätt ställe tycker jag.. En vacker byggnad fylld av konst, med solens strålar in genom fönstret, över kistan och oss som satt där. Vi, 70 personer. Familj och vänner. Nära och kära.

Han lämnar ett stort tomrum efter sig på många sätt.

Under söndagkvällen var vi hemma hos Dicks fru. Hans ena dotter var där, min fina brorsdotter som är mig så kär. Hans frus barn var där. Vi pratade om Dick. Jag fick höra historier jag inte kände till sedan förut och andra som jag hört många gånger förut. Båda varianterna kändes lika bra att lyssna till. Vi satt i hans kök. Men utan honom.

Dick och hans fru har en särdeles kärlekshistoria. Som jag tar fram och värmer mig med i bland. De hade nu varit gifta i 12 år, men känt varann sedan de var 12. Hon hade då skrivit i sin dagbok "Det har börjat en ny pojke i klassen. Han ser inte mycket ut för världen, men han klär sig snyggt. Han skriver bra uppsatser... jag tror jag har mött min överman där."

Kanske skriver jag någon dag mer om deras historia. Den är glad och varm.

Dick var en underbar berättare. Och han skrev underbara brev. Jag undrar hur många brev den mannen skrivit i sitt liv? De flesta jag träffat de här dagarna har berättat om brev Dick skrev till dem. Även han och jag har brevväxlat. Jag är nog dock en av de få som fått handskrivna brev av honom, för jag tyckte de maskinskrivna var opersonliga. Det sa jag till honom och sa också att eftersom jag faktiskt var hans lillasyster så var jag värd att få handskrivna brev. Sen fick jag det. Jag tror jag var 14 år när jag bad om det.

En av mina vänner kom direkt från en jobbresa och mötte upp mig i går för att vara med som mitt stöd. Jag kommer alltid att vara honom tacksam för det. Han träffade Dick i somras och "föll" direkt för honom. Vilket jag förstår, förstås-men det gjorde mig stolt och glad också. Och tycket var i allra högsta grad ömsesidigt, vilket Dick påpekade vid flera tillfällen. Min vän erbjöd sig själv att följa med på begravningen och jag har under hela tiden vi varit där känt att han uppskattat att vara med. Att får lära känna Dick ännu bättre trots att han inte finns kvar bland oss. Min vän fick några tankeställare om livet med sig från det här och han berättade att personer som Dick gör att han ser fram emot att bli äldre. Det är en bra sak. En fin gåva.

Hans erbjudande om att följa med dit är otroligt värdefullt för mig. Det finns ingen person som är ett "naturligt val" som skulle följa med. Jag har ingen kärlek vid min sida. Inga andra syskon i det här landet som kan följa med. Inga föräldrar. För mig kändes det otroligt svårt att be någon ta ledigt från jobbet och allt annat för att åka till Arvika två dagar.. För något så trist som en begravning...För bara min skull... Men jag ville verkligen inte åka själv. Och nu i efterhand inser jag hur otroligt dåligt det hade varit för mig att åka själv. Han behövdes verkligen där vid min sida. Verkligen. Min tacksamhet tar plats i mitt hjärta och den kommer alltid att finnas där.

Att en av Dicks goda vänner var min väns gamla filosofilektor (omtyckt sådan ska tilläggas!) gjorde det inte sämre. Hej lilla, lilla värld!

Dicks önskan var "inga blommor, inga pengar till välgörenhet-ha roligt i stället! Ha fest, drick champagne, var glada!"

Vi gick honom till mötes i det mesta. I allt utom att vara glad. Det var svårt. Väldigt svårt.

Men mitt i allt... så träffade jag så många fantastiska människor de här dagarna. En del som satt spår i mig och fått mig att tänka lite nya tankar... och det.. är jag glad över.

Så, min käre bror. Jag gav inga blommor, inget till välgörenhet. Jag kom festklädd och drack champagnen. Och jag har hittat något att vara glad över i sorgen över att du inte finns hos oss längre.

Jag hoppas att de fina minnena snart inte kommer att smärta mig, utan lysa upp min tillvaro. Jag är glad att ha känt dig och vill inte vara utan. Även om jag så innerligt önskat att det kunde ha få fortsatt många, många år till.

Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

I Värmland är lustigt att leva och att bo,
Det landet jag prisar så gärna
Där klappar det hjärtan med heder och med tro
Så fasta som bergenas kärna
Och var och en svensk uti Svea rikes land
Som kommer att gästa vid Klarälvens strand
han finner blott bröder och systrar

I Värmland -- ja, där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång --
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

Svensk fosterländsk sång från 1822.