Fokus

Jag har nu kört bil till Arvika. Bara varit med mig i flera timmar. Lyssnat på musik, tänkt massor. Bland annat på det här...

Lite som när jag yogar och mina tankar far i väg och jag måste återta fokus måste jag nu återta känslan av det goda.

Att kärleken i sig inte är det som gör mig illa.

Jag saknar det goda, mjuka, varma. Det fina och kärleksfulla. Det livfulla. Drömmarna och förhoppningarna. Det delade. Det ärliga och öppna. Det gemensamma. Det ömsesidiga.

Om jag inte hade upplevt det just så hade jag inte saknat det. Om jag inte hade upplevt det så.. hade jag inte fått uppleva det!! Det hade i sig varit en förlust. Jag måste ge mig själv att det var på riktigt. (Den är svår.. för tänk om det bara var på låtsas ändå?)

Så här skrev en väninna till mig för ett tag sen: "Kärlek är inte smärtsam. Ensamhet, rädslor och övergivenhet är smärtsamt. Känslan av att inte duga är det. Men kärlek är inte smärtsamt - den är stor, varm, givmild, kräver inte något tillbaka."

Så alltså, tillbaka med fokuset.

Skapa mina egna drömmar, även om det är svårt (väldigt svårt) när jag känner mig enbent. Ta hand om mig, för mig själv är den enda jag kan ge mig på att försöka kontrollera eller ändra på. Göra mina val utifrån mig.

Jag håller också på att ta mig ur chockskadan så sakteliga tror jag.

Jag känner inte längre att jag inte förstår alls. Jag tror nog att jag förstår mer än vad jag velat erkänna för mig själv. För att jag ser mig själv reflekteras i det. Och jag förstår nog bättre än någon annan, verkar det som. Och i min förståelse är jag inte arg eller fördömande.

Jag kan ha fel. Jag vet ju inte. Men det spelar mindre roll. Jag är glad för det kärleksfulla.

Jag tar riktning och sen sats. Jag tar ett och annat beslut som jag kan känna mig nöjd med.

Och riktningen är framåt.


Men.. jag måste bara tillägga.. Även om nu kärleken inte är ond, så visst sjutton är den ibland såväl blind som halt (lam i bland?) och också rätt klumpig mellan varven..?