bupmup

I september förra året började jag kämpa för att stora sonen skulle få en assistent på heltid i skolan.

I januari blev stora sonen remitterad till BUP för att få KBT och hjälp med depressionen han hamnat i .

I februari, efter ett antal misslyckade försök från skolans sida sedan i oktober med olika andra lösningar (ingen som innefattade någon personal med kunskap om NP) än en assistent så hotade jag med att polisanmäla skolan om sonen inte fick en assistent. I mars fick han det....

Trots möten från mig, telefonsamtal, fler möten, samtal med chefen på BUP då jag verkligen inte ansåg att psykologen gjort det han skulle har sonen inte fått komma på KBT. Jag bad att få sonens journalkopior och gå vidare till vårdgarantikansliet för att få hjälp på annat håll. Hon vägrade och övertalade mig att de skulle få en chans till. Dumt nog gick jag med på det. Det dummaste jag gjort på hela våren tror jag.

För varje dag som gått har sonen halkat längre och längre ner. Assistenten fick han för sent, han hade redan gett upp. Det gick bättre ett tag, men utan någon annan form av hjälp med depressionen blev det övermäktigt assistenten och mig.

Fortfarande ingen KBT eller annan hjälp i april.

Nu har jag väntat på att mellanvården ska höra av sig efter att jag skrivit en handlingsplan till dem. Psykolohgen på BUP kunde ju inte skriva den, då han inte känner sonen, de har ju knappt träffats....

För två veckor sen hade vi möte på skolan och BUP mannen var där. Jag har aldrig varit med om att någon varit så oengagerad i min son på ett skolmöte....

I går ringde BUP mannen.

-Hej. Jag har tänkt att vi måste hjälpa Sonen. (NO SHIT, SHERLOCK!)

-Jo, det har jag oxå tänkte ett par år. De har inte hört av sig till mig från mellanvården ännu, vet du varför?

-Ja, jo.. jag tänkte att även socilatjänsten måste kopplas in nu när Sonen inte varit i skolan på så länge.

-Jag vet det, det var därför jag kontaktade soc för två veckor sedan. Ingen annan gjorde ju det. Det vet du ju att jag gjorde. Men jag väntar på att mellanvården ska kontakta mig?

-Ja.. joaaa.. jag ville invänta socialtjänstkontakten. Jag ska skriva ett brev till dem där jag beskriver vad jag ororar mig för gällande Sonen.

(som att han öht skulle oroa sig... han skulle ha satt igång med KBT i februari, men har skitit i det-rent ut sagt!)

-Menar du att att du skjutit på kontakten med mellanvården? Hur länge har du tänkt att Sonen ska må så här utan att få hjälp?

-Jaaoooo.... alltså, sånt här tar tid. Men nu ska jag göra en skrivelse till socialtjänsten. Kan du komma hit och läsa den den 18:e maj kl 15.30?

Någonstans här vet jag inte om jag ska kräkas eller skrika eller gråta eller bara åka dit och slå honom.

FEM MÅNADER! Fem månader har vi väntat på att Sonen ska få hjälp. Hela tiden mår han allt sämre, kommer längre och längre bort från skolan. Allt fler resurser krävs, allt fler instanser måste kopplas på och det tar längre och längre tid. Men det är ingen som GÖR något. Möten och telefonsamtal, men inget som gör någon skillnad för sonen. Bara mer tid som försvinner.

Jag har själv letat upp alternativ, jag känner till en bra skola för Sonen, jag vet en bra psykolog han kan få komma till, jag har massor av ideér på hur han skulle kunna få hjälp. Jag har ägnat timmar och åtskilliga timmar på det här, men jag får ingen hjälp att sätta någon av planerna i verket.

För inget av det här kan göras om det inte görs i samarbete med skolan, BUP och socialtjänsten. Jag får inte bara ta Sonen och knata iväg med honom till en annan skola, ett mellanvårdsalternativ eller en annan psykolog. Hur gärna jag än vill.

Men nu har jag ringt några samtal till. Förstås. Och hittat en instans som hjälper till att lösa den här typen av problem.

Och lite skiner solen på mig och sonen, han fastnar inte varje dag längre och vi pratar mycket och kontakten mellan oss är återigen varm och kärleksfull. Jag älskar den här ungen så makalöst, galet mycket! Vissa kvällar bara sitter vi uppe och pratar, om livet och kärleken. Men det går fortfarande inte att få hoonom att tro på sig själv eller att han kan få hjälp. Ibland nuddar vi lite vid något som liknar en framtidstro för honom, men det bara smeker förbi och in i hans mörker igen.

Nu ska jag ringa några samtal till....

Önska oss lycka till!