"nej, jag vill inte"

Och så bara sitter jag här med ont i magen igen.

Det finns två saker jag hatar, verkligen hatar, att höra sonen säga. Med hård och oresonlig röst.

-Nej.
-Jag vill inte.

Jag vet inte vad som ryms i det här, jag förstår inte var det hårda kommer i från. men det finns ingen som kan vägra som han. Det spelar ingen roll hur ont det gör i mig, hur mycket det försvårar för alla inblandade i hans liv. Hans -Nej. -Jag vill inte. Är orubbliga. Spelar ingen roll hur jag lirkar och försöker, blir arg eller ber.

-Nej.
-Jag vill inte.

Och jag ångrar att jag tog upp det här nu och det svider i min mage och det är så dumt. För i morgon ska vi till BUP och mellanvården och soc. Och det var inte ens det han ville.

Det var sommarjobbet. Som han har fått, som jag varit så glad och tacksam över att han fått. Det var INTE han.

Jag undrar hur mycket som kommer sig ur rädsla för att inte fixa det och anar att det är en hel del.

Skit, vad jag ångrar mig.

Det var den glada, sjungande, pladdrande, byggande, skrattande killen jag behövde ha med mig på mötena i morgon.

Hur kunde jag vara så dum? Nu stänger han in sig igen. Och inne i min mage svider det.