Visst måste det vara en ganska unik vänskap där man mitt under ett gräl (med mina mått mätt ett gräl, för andra nog mer en diskussion) fyllt av känslor, försvar, lite anklaganden upptäcker att man faktiskt sitter och håller varann i handen..?
Att vara två som sliter samtidigt med känslor man vill få ur sig för att det är viktigt för en själv och den man vill delge sina känslor för är en viktig person, men man inte har någon lösning på problemet.. och ändå ta upp de här känslorna SAMTIDIGT med varann... det är förbaskat modigt, inser jag i dag. Och även om inte ens två så kloka personer som vi är kunde komma fram till någon egentlig lösning på något av det så är det befriande att ha det ute i luften i stället för som något svidande i magen. Och vetskapen om att vi vill varandra väl styrktes. Tycker jag.
1 kommentar:
Vad säger man...? Ja, bäst!! Kram! /M
Skicka en kommentar