Sjukor

Jaha, så var man sjuk igen då. Jag fattar ju att jag blir sjuk för att jag konstant sover för lite och oroar mig och allt det där... Men tänk att det ska vara så svårt att sluta vara destruktiv! Hade faktiskt sett fram emot att den här helgen få ännu lite mer ordning här hemma, måla om köket och skruva de sista möblerna. Inget av det blev det.

Har haft ont i halsen i flera dagar men härledde det till för lite sömn, samt det faktum att halsschakrat är schakrat för sanningar och lögner. Jag har ju blivit drabbad av det ljugits friskt om mig av någon som jag tror kanske är rädd för mig..? Det är den förklaring jag kan komma fram till. Det föreligger nog ett missförstånd här, för mig behöver man verkligen inte vara rädd för... Om man inte skadar mina nära vill säga, för då kommer björninnan i mig fram. Att man ljuger om mig och skadar mig har jag svårare att stå upp emot. Där blir jag konflikträdd.

Var hos min terapeut i går. Medan jag satt där så blev jag allt sämre. Min kropp tänkte väl, "nu är det helg, let's go crazy.. " som i sjuk då.... Så istället för tjejmiddag och utgång blev det sängläge. Urtrist. Det blev inte bättre i dag för då bestämde sig fröken Migrän för att bestiga mig och mina sinnen fullständigt. Mörkt rum i många timmar. Nu bakis av såväl migrän som medicin.

Och så bryter Buddha svansen....! Lilla söta, stackars Buddha.. Sonen kommer ut till mig desperat och jag ger honom numret till djursjukhuset. Han ringer...
"Hej , jag heter Xxxxx Xxxxxx och jag å min flickvän låg i sängen och när vi gör det brukar vi (här undrade jag vad fasiken tjejen i luren tänkte..) ha råttorna lösa rummet och så skrek den ena råttan...." osv.

Buddha har på något jäkla sätt fastnat med svansen i något under sängen och svansen är av och blöder och det hänger ut nån slamsa ur den... Hua. De sa att den ska hållas ren och att vi skulle göra en strut åt honom så han inte kommer åt den, (Jo, men tjena...) och att den ska amputeras, men de kunde inte de göra på det här djursjukhuset, så vi måste vänta till på måndag.....

Det är inget vidare för mig och min sinnesro att vara sjuk. Jag tänker så vansinnigt mycket. Mer än vanligt alltså. Jag snurrar omkring, oroar mig, tänker på saker jag inte kan göra något åt och saker jag borde göra något åt men inte gör av olika skäl. Som till exempel för att jag inte orkar.. vilket är en av de sämsta anledningarna till att skjuta på saker. Det blir ju bara värre. Jag har varit lite arg den här veckan, men det har tyvärr gått över. Jag är verkligen riktigt, riktigt usel på att tycka illa om folk. Faktiskt så usel att det nog är dåligt för mig. Om någon gör riktigt dumma saker så ser jag snart anledningar till det och börjar tycka synd om personen istället. Och vill helst försöka hjälpa. Om dessutom jag på något sätt är inblandad blir det ännu mer så. Jag vill hjälpa. The Helper.

Nu är jag i en situation där jag ser en person jag tycker oändligt mycket om skada sig själv och de viktigaste för honom, gång på gång och jag ser också en person jag knappt känner men som hamnat i mitt sammanhang skada sig själv och personer jag bryr mig om. Och The Helper vill så gärna, men får inte.. ska inte. Eller vill..? Snarare känner behov av, kanske. Men ska inte.

Den här gången är det nog tyvärr omöjligt skulle jag tro, för här vills nog ingen hjälp ha. Men trots det kan jag inte sluta fundera på vad jag skulle kunna göra.

Sen är det pengar och jobb och praktiska saker jag oroar mig över. Och vad jag äter och hur jag sover och min träning. Ja, sånt tjafs får en massa utrymme när jag ligger där i sängen och umgås med ingen eller inget annat än mig och mina tankar. Jag blir rätt trött på mitt sällskap.

Jag vill göra saker, jag vill få mitt avslut och komma vidare. Men jag får inte, jag får inte några svar som kan hjälpa mig. Jag fortsätter att bygga i hop mina egna sanningar och "jag vet inten". Och jag rör mig långsamt. Jag tror att det skulle vara bra för alla inblandade om jag kunde få mitt avslut. För jag vill leva. Utan det här. Jag ber om det, men mitt värde är inte stort nog för att ge mig, eller så är förnekelsen det största i allt.

Vad jobbigt det är att inte kunna blogga fritt om det här, inser jag. Blä. Metaforer och ludd är vad ni får. Inuti mig står det en massa mellan raderna. Men jag skyddar fortfarande min kärlek, trots att det just nu nog skulle vara enklare för honom om jag inte klarat mig med de där 40 cm.
Hårt och hemskt? Ja, visst är det.

Och med den aningens bittra slutklämmen på inlägget, vad kan passa bättre än NiN..?

I still recall the taste of your tears
Echoing your voice just like the ringing in my ears
My favorite dreams of you still wash ashore
Scraping through my head 'till I don't want to sleep
Anymore

You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And i'm starting to scare myself
You make this all go away
You make this all go way
I just want something
I just want something I can never have

You always were the one to show me how
Back then I couldn't do the things that I can do now
This thing is slowly taking me apart
Gray would be the colour if I had a heart
Come on, tell me

You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And I'm starting to scare myself
You make this all go away
You make this all go away
I just want something
I just want something I can never have

In this place it seems like such a shame
Though it all looks different now
I know it's still the same
Everywhere I look you're all I see
Just a fading fucking reminder of who I used to be
Come on, tell me!

You make this all go away
You make this all go away
I'm down to just one thing
And i'm starting to scare myself
You make this all go away
You make it all go way
I just want something
I just want something I can never have
I just want something I can never have