Det kom frost under fötterna. Ingen värme nådde dem nu.
Det är gegga kring hjärtat, ingen kom för att torka bort det.
Det har sagts så mycket.
Orden hänger där i luften, dallrande.
Faller sedan ner, ganska hårt. Det som är sagt finns kvar.
Jag slänger mig ner på knä för att skrapa i hop, spara dem, samla på dem.
Jag fyller en säck med dem och i bland häller jag ut dem och plockar med dem.
Vårdar dem, ger dem näring, håller dem intill mig. Säcken börjar bli tung, men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tömma den. Jag bär vidare på den. Ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar