Glad över att stora sonen och hans vänner hänger här. Rör sig och låter och tar plats. Fyller ut tomrummet. Det blev ett tomrum när jag blev av med en massa rörelse, ljud och platstagande här. Och de ger kärlek också. Fina, fina ungar!
Är så glad över att se deras vänskap mot varandra. De är så mjuka mot varann i all sin tuffhet. Springer omkring i varandras kläder, säger "puss puss" till varann i telefon. De har en jäkla portion humor och intelligens därunder tuppkammarna och de skitiga munkjackorna. Stora sonen utbrister vid frukostbordet att jag är världens bästa mamma. Inför kompisarna. Han är smart, men det värmer ändå. När de ska gå så tackar de så fint för att de fått sova här och för den goda frukosten. Jag tackar dem för att de varit här. Och jag menar det verkligen.
Mellan dem finns det plats för olikheter. De kompletterar och hjälper varandra. Sonens vänner vet om hans diagnos och hjälper honom mer än någon vuxen i skolan gör. De är väldigt öppna mot varann i allt och jag fylls av tacksamhet över att de finns. Allihopa.
Visst är det busiga och i bland mer än busiga killar vi pratar om här. Vi föräldrar har järnkoll åt alla håll. Telefonerna går varma mellan oss på helgerna.. eller alla dar i veckan egentligen. De har svårt att lura oss. Jag vet alltid vem som får göra vad, vem som gjort vad, vem som har utegångsförbud. De alkotestas titt som tätt. Nya bekantskaper i gänget undersöks av oss föräldrar.
Men de tar det med ro, kidsen. Jag tror någonstans att de uppskattar det i grunden. Även om det i bland blir surt när "alla andra får" argumentet faller pladask för att jag redan pratat med "alla andras" föräldrar och redan vet vad som gäller.
Nu har stora sonen stuckit i väg på sin enhjuling till teatern där han är på rep. Lägenheten är tom utan dem, men glädjen sitter kvar i bröstet på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar