Jag fick ett mejl av min terapeut i dag där hon bad mig skriva ner mina olika känslotillstånd tills när vi ses på torsdag.
I morse var jag i en låtsasvärld. Jag lullade på som allt var bra. Hade jättemysig frukost med lilla sonen på hemmafiket (redan kl 6.30 klev vi innaför dörren). Kände mig som för några veckor sen, stängde av allt annat. Låt oss kalla det tillståndet förnekelse.
Sen kom lite verklighet. Träffade stora sonens nya psykolog. Bara hon och jag pratade i två timmar om honom. Jag fylls av en oändlig kärlek trots att det vi pratar om är hans problematik. Hon var bra, lät mig få veta att det inte är någon total omöjlighet att få en assistent till honom i skolan (en MED utbildning på NP!!) Hon lugnade mig också med att just skoltiden är den värsta och svåraste tiden för en männsika med ADHD. Att det blir bättre sen, att just det här systemet passar så dåligt. Låt oss kalla det tillståndet hoppfullt.
Sen jobbade jag. Jättehårt.. Det var skönt att vara tillbaka. Möten, telefonsamtal, 150 mejl att hantera. Jobbfokus, helt enkelt. Låt oss kalla det tillståndet effektivt.
Kl 16.10 spelades ett soundtrack ur mitt liv på radion. Då drabbades jag av följande; Tänk dig att du blir uppsliten ur ett ljuvligt, på alla sätt rätt, rosafluffigt paradis-får grymt med stryk och lämnas i snömodden på en öde fotbollsplan där du inte känner igen dig. Utan plåster eller mobiltelefon.
Undrar vad det tillståndet kallas...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar