I morgon fyller stora sonen 15 år.
Han vill inte fira. Säger att han inte orkar. Att han inte vill.
Nu har saknaden kommit i kapp honom också. Han är inte arg längre, han är ledsen.
Jag försöker fylla tomheten åt honom med att en kompis får sova över trots att det är vardag.
Han åker upp och ner på sin humörsskala. I morse var han apatisk. Nu i kväll glad.
I morse försökte jag få honom att vilja fira. Gav en uppsjö med förslag på aktiviteter, tillfällen och människor som kan förgylla hans födelsedag.
Han sa nej till allt. Jag pressade honom och fick till slut reda på vad det enda han önskade sig var.
Men jag kan inte ge honom det.
Jag fortsätter ge honom vad jag kan och jag har bestämt mig för en födelsedagspresent som han åtminstone önskade sig för ett tag sen. Önskade sig mycket då.
Så får det bli.
Nu kommer han hem. Betydligt gladare än i morse.
I morgon blir det födelsedagsfrukost på fiket.
Jag blir i alla fall glad av att ha honom nära!
Och jag minns vad jag gjorde för 15 år sen.
;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar