Boet

Jag har separationsångest. Över en flytt som inte ens är på gång eftersom vi inte fått tag på någon lägenhet ännu.

Inatt var jag vaken och grät. Läste mina blogginlägg med etiketten "grannar". Grät igen.

Och inser att jag aldrig berättat för Kå om hur det egentligen har varit under åren jag bott här.

Ett inlägg från maj 2010:
"Min gata
Jag gick nyss hem på min gata. Fylld av kärlek till min vän. Den som är mig närmast nu, som delar allt i mitt liv. Som jag gråter hos, skakar hos, blir arg hos, men mest av allt skrattar med.

Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.

Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.

Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det....."